Klarnas resa – från socialbidrag till miljardbolag

Niklas Adalberth är uppvuxen i en läkarfamilj i Uppsala. Han var driven och började tjäna egna pengar tidigt. Bland annat genom att förfalska id-kort som han sålde till tonåringar som nyttjade dem för att komma in på krogen. Verksamheten växte och inkluderade så småningom även förfalskade Rikskuponger. När polisen till slut grep 32 personer i förfalskarhärvan undgick Adalberth med knapp marginal ett hårt straff, men det blev rejäla böter. För att betala av dessa jobbade han på Burger King och där träffade han Sebastian Siemiatkowski.

Siemiatkowski kom från ett annat samhällsskikt än Adalberth. Siemiatkowskis föräldrar var arbetarklass och hade kommit till Sverige som politiska och ekonomiska flyktingar från Polen. De skilde sig senare. 

När de båda grabbarna började på Handelshögskolan i Stockholm kring millennieskiftet fördjupades vänskapen, särskilt när de tog ett sabbatsår och reste jorden runt – utan att flyga. På resan spelade de in långa videofilmer. Tanken var att erbjuda någon tv-kanal att sända det som en dokusåpa. De skickade även en trailer till SVT, men fick inget svar.

Vid 23 års ålder, 2004, var Siemiatkowski tillbaka i Uppsala efter resan, arbetslös och medellös. Han flyttade in i pappans lägenhet och skrev in sig på arbetsförmedlingen. Gick kurser i att skriva cv och att söka jobb. Frågade om a-kassa, men eftersom han inte hade varit inskriven blev det socialbidrag i stället. Det betalades ut i matkuponger som kunde lösas in på Prisextra, en livsmedelsbutik.

* * *

Efter några månader på bidrag fick han jobb som säljare på ett bolag med kontor i en industriförort till Uppsala. Företaget hette Acme och erbjöd prisvärda faktura- och kundreskontratjänster. Åtta säljare delade på en dator. Telefonförsäljning av factoringtjänster var svårt. Nästan ingen ekonomichef på ett mellanstort företag ville byta till en okänd leverantör för att spara några få tusenlappar.

Sebastian hittade dock en outnyttjad nisch: onlinehandlare. De var oftast små, nystartade och pressade, därmed var det lättare att fånga deras intresse för en ny kostnadseffektiv betallösning.

E-handlarna erbjöd vid denna tid sina kunder två betalalternativ: kontokort eller postförskott. Riskerna förknippade med att skicka sina kontokortsuppgifter över internet avskräckte kunderna. Samtidigt ogillade e-handlarna postförskott. Ett paketet som inte hämtades ut gick i retur, vilket innebar returhantering och extra fraktavgifter som ålades handlaren. För e-handlare som försökte minimera riskerna framstod det som ett bra upplägg att låta betalningen skötas av tredje part.

Sebastian Siemiatkowski var en framgångsrik försäljare, men han tyckte att bolaget kändes lite skumt, och när han skulle återuppta studierna på Handels sa han upp sig, men tog med några lärdomar. Han hade noterat att e-handeln växte fort och att både handlare och kunder vore betjänta av en betaltjänst som förenklade nätshoppingen. 

Åren efter millennieskiftet satt baksmällan efter it-kraschen kvar. Inte många högpresterande studenter lockades av att starta eget. Men 2005 hände något. Nättelefonitjänsten Skype såldes till den amerikanska auktionsjätten Ebay och den svenske medgrundaren Niklas Zennström blev mångmiljardär. Här fanns nu plötsligt någon som hade tjänat pengar – mycket pengar – och det på en internettjänst som inte bara var snack och tomma förhoppningar, utan som faktiskt fungerade och hade många användare. De båda handelsstudenterna såg en förebild i Zennström.

De var också unga och hungriga, drivna och Siemiatkowski hade dessutom en affärsidé med sig från Acme som grodde i huvudet.  Han föreslog för Niklas Adalberth, som han kommit nära efter den gemensamma resan, att de skulle dra i gång. Men Adalberth tvekade.

På Handels fanns en fadderverksamhet för förstaårsstudenter, så kallade småttingar. Sebastian Siemiatkowski var fadder till den jämnårige Victor Jacobsson. Rent konkret handlade det mest om socialt umgänge – att festa tillsammans. Sebastian frågade Victor om han var intresserad. Duon var snart i gång och efter en månad anslöt även Adalberth.

De bestämde sig för att döpa bolaget till något seriöst och förtroendeingivande. Kreditor, fick det bli. Den unga trion var iklädda kostymer, hade bakåtslickade frisyrer, vakna blickar och den nyligen förvärvade analysförmågan från Handels i bagaget. 

En manisk arbetsperiod inleds från ett kontorsrum de fick låna av Handels företagsinkubator på Saltmätargatan i centrala Stockholm. Sebastian, som kom på idén, fick bli vd, Niklas vice vd och Victor finanschef.

De bestämmer att all vaken tid skulle läggas på bolaget och att de skulle göra allt tillsammans. Alla tre skulle jobba mycket och de bokförde noga sina arbetade timmar. Mycket spilltid uppstod under en arbetsvecka, ansåg de, och därför infördes regeln att alla skulle »bo och äta alla måltider på kontoret«, förutom en kväll i veckan då de gick ut på någon Stureplanskrog.

»Vi gjorde allt, allt, allt innanför de väggarna«, sa Niklas Adalberth senare.

Senhösten 2004 anordnade Handels en entreprenörstävling. Tre företag skulle pitcha sin affärsidé. I den fullsatta aulan fanns inbjudna tungviktare som bedömde bolagen: H&M:s ordförande Stefan Persson, styrelseproffset Peggy Bruzelius, Investors Marcus Wallenberg. Till och med kung Carl XVI Gustaf var på plats i egen hög person.

Sebastian Siemiatkowski presenterade Kreditor. Juryn sågade affärsidén, som de ansåg naiv och ogenomtänkt. Varför ville Kreditor köpa kundfordringar av internethandlare? Factoringbolag fanns redan och vore det en vettig affär så skulle storbankerna göra precis detta och då skulle en liten uppstickare inte ha en chans, menade juryn.

»Jag har fått äta upp mitt utlåtande«, sa Peggy Bruzelius långt senare.

Men att den tunga juryn gjorde tummen ner väckte en stark revanschlust.

»Jag bestämde mig för att gå hem och jobba ihjäl mig«, sa Sebastian Siemiatkowski senare.

Efter bara någon månad, kring jul 2004, gjorde Kreditor en ny pitch i Handels aula. I publiken denna gång fanns bland andra Jane Walerud, svensk-amerikansk affärsängel. Hon blir genast lockad av affärsidén och haffade grundarna utanför kapprummet för att diskutera en investering. De sökte kapital på 400 000 kronor, men hon menade att det inte var tillräckligt och lade in 600 000 kronor. För det fick hon 10 procent av aktierna, vilket värderade bolaget till 6 miljoner kronor. Allt baserat på en powerpointpresentation. 

Förutom pengarna satte Jane Walerud trion i kontakt med fem programmerare som anställdes för att bygga en teknikplattform. De tre Handelsekonomerna har nämligen saknat en viktig del för att ungt techbolag: någon som kan skapa den mjukvara som krävs för en avancerad nättjänst. I gengäld fick de fem programmerarna 37 procent av aktierna i bolaget. På kort tid har grundartrion halverat sitt ägande – men tagit in kapital och viktig kompetens som de själva saknade.

* * *

Jarno Vanhatapio är egentligen utbildad murare och hade arbetat som montör. Men han bytte bana och 2003 grundade han en internetbaserad modehandlare, Nelly, i sin lägenhet i Knallebygdens huvudstad, Borås. Det började i mycken liten skala. Han tog hjälp av sin mamma för att packa de första leveranserna.

Ambitionen var att bli bättre och snabbare än H&M:s näthandel. Även modejätten erbjöd varor via internet, men leveranserna tog cirka tre månader. Vanhatapio såg marknadsluckan med snabbt mode på nätet. Affärerna tog snabbt fart men risken var samtidigt hög. Nelly var tvunget att ligga ute med stora belopp eftersom kunderna inte betalade varan förrän efter leverans. Enstaka obetalda räkningar kunde Nelly klara, men om många kunder dröjde med sin betalning riskerade bolaget att inte kunna betala sina egna leverantörer och då skulle hela bolaget knäckas av bristande likviditet. 

Kreditor uppvaktade Nelly som snabbt blev en viktig kund. Genom att Kreditor tog över betalningshanteringen och betalade Nelly direkt, frigjordes kapital som e-handelsbolaget kunde lägga på teknikutveckling, marknadsföring och annat som drev på kundtillväxten.

Kreditor vänder sig till fler mindre aktörer och erbjöd sig att ta sköta deras betalningsflöden så att dessa kunde koncentrera sig på sin huvudaffär: försäljning.

Exmuraren Vanhatapio visar sig vara exceptionell modeförsäljare och den externa faktureringstjänsten bidrog till att kunderna ansåg att Nelly var en smidig näthandlare. Vanhatapio hade nära kontakt med Sebastian Siemiatkowski. De var nästan jämnåriga och lika drivna. Båda kom från en enkel bakgrund och de fann varandra. När Vanhatapio efterfrågade nya funktioner utvecklade Kreditor dessa – det blir en slags experimentverkstad i skarpt läge.

 Och i takt med att Boråsföretaget växte ökade även Kreditors transaktionsvolymer. Nelly var Kreditors enskilt största kund från 2005 till 2009, under en tid då Nellys omsättning tiofaldigades, från 63 miljoner till 635 miljoner kronor.

Nelly förvärvades 2007 av den av Kinnevik ägda e-handelskoncernen Cdon. Den hade visserligen en egen betaltjänst, som senare döptes till Qliro, men den ratades till förmån för Klarna. Att Stenbecksfärens investmentbolag med alla sina resurser inte förmådde bygga något bättre än den unga trion från Handels tolkades som ett styrkebesked (först 2014 sa Cdon upp samarbetet med Kreditor, som då hade bytt namn till Klarna, och gick tillbaka till Qliro).

Men att ta över e-handlarnas likviditets- och kreditrisker innebar att Kreditor gjorde stora finanisella åtaganden. Därmed måste bolaget också ha mer kapital i den egna kassan. Kreditor genomförde en kapitalanskaffning. Skypemiljardären Niklas Zennström fick frågan, men det blev inget. Däremot lockades investmentbolaget Öresund, som vid tiden drevs av finansprofilerna Mats Qviberg och Sven Hagströmer. Värderingen diskuterades, villkoren nagelfors. Öresunds vd Stefan Dahlbo satt i förhandlingar med Kreditor-gänget när Qviberg steg in i mötesrummet.

»De här ska vi ha, det här kör vi på«, sa Qviberg.

Några minuter senare klev en lika entusiastisk Sven Hagstömer in och sa ungefär samma sak. Därmed försvann möjligheten för Öresunds vd att köra ett hårt förhandlingsspel. Det slutade med att Öresund 2007 gick in med cirka 20 miljoner och fick runt 20 procent av bolaget, vilket därmed värderades till 100 miljoner kronor. Något år senare, 2009, byter bolaget så namn från det lite hotfullt klingande Kreditor till Klarna.

Sebastian Siemiatkowski och de andra killarna vill tvätta bort känslan av ett trist factoringbolag. De driver ju en finansiell techkoncern med globala ambitioner! Det är också nu som bolaget dyker upp på radarn hos amerikanska investerare.

När det är dags för nästa kapitalrunda lockar man den tunga riskkapitalfirman Sequoia från Silicon Valley. Den har tidigt investerat i vad som blivit giganter inom sina fält: Google, Paypal, Youtube, Apple och Airbnb. En av firmans partners anlände till Stockholm med checkhäftet i handen. 

Grundartrion hade nu fått viss erfarenhet av att resa kapital och visste att attityd var en viktig del i förhandlingsspelet. För dem gällde det att få in så mycket nytt aktiekapital som möjligt i bolaget och som motprestation släppa ifrån sig en så liten ägarandel i Klarna som möjligt.

Sequioas partner drog en presentation där Klarna jämfördes med Google och Apple. Sebastian Siemiatkowski replikerade kaxigt:

»Okej, om ni nu anser att vi är nästa Google, varför är inte hela Sequoia här, varför bara du?«

Tre minuter senare har partnern Michael Moritz anslutit till mötet per telefon. 

»Om vi får göra den här affären kan jag sätta mig i styrelsen«, sa Moritz.

Amerikanernas investering innebär också en kvalitetsstämpel: Klarna bedömdes nu ha en realistisk chans att bli en »enhörning« – ett bolag som värderas till mer än en miljard dollar, motsvarande nästan 10 miljarder kronor.

2012 sålde Sven Hagströmer och Mats Qviberg sina aktier i Klarna för 100 miljoner kronor. De hade därmed gjort fem gånger pengarna på lika många år. Köpare var Niklas Zennströms riskkapitalbolag Atomico – entreprenören som bara några år tidigare tackade nej. Nu kom han alltså in på en betydligt högre värdering. 

I dag berättar Sebastian Siemiatkowski för Fokus att Sequoias företrädare under förhandlingen undrade hur mycket pengar var och en av grundarna ville tjäna.

– De frågade oss: Vad har ni för exitpris? Jag minns att Victor sa: När jag får ut 30 miljoner kronor. När de frågade mig sa jag: Nä, jag har inget pris.

– Senare berättade Sequoia att de föredrar att investera i entreprenörer som inte har ett pris. Därför att man drivs av att vilja växa bolaget stort och för att det är spännande. Inte av den där summan pengar.

Med nya friska pengar i krigskassan kunde Klarna ge sig ut på en global expansion: Tyskland 2013, USA 2015 och Australien 2020. Sebastian Siemiatkowski konstaterar att hans drivkraft i ungdomen må ha varit att tjäna pengar, men att det förändrats över tid. 

– För mig handlar det om att göra saker och att göra dom ordentligt.

Klarnas affärsidé är inte svår att begripa. Bolaget installerar sitt betalsystem på sina kunders – e-handlarnas – sajter och tar sedan en avgift när konsumenterna köper något på e-handlarens sajt. Handlaren får betalt omedelbart av Klarna som tar en provision på transaktionen, en provision som ofta ligger något lägre än hos Klarnas konkurrenter. Konsumenten kan välja att betala med sitt kort, eller handla på kredit mot faktura med två eller fyra veckor räntefritt. Klarna ligger ute med pengarna under dessa veckor, men får i gengäld en ersättning från e-handlaren. Och om konsumenten vill ha en längre avbetalningstid eller inte betalar sin räkning, så tjänar Klarna även pengar på räntor och avgifter.

I slutet på 2012 lanserade Klarna tjänsten Checkout, som blivit bolagets starkaste produkt. I stället för att kunderna ska mata in sina kunduppgifter på varje ny sajt så räcker det nu med e-postadress och postnummer. Med ett klick är köpet genomfört.

Enkelheten skapar förstås också problem: det är för enkelt. Krediten gör att somliga kunder köper för mycket, i en del fall går det till inkasso och ibland hela vägen till kronofogden. Utan att tala om krediter försöker Klarna förklara att kunderna kan spendera delar av framtida löner, redan i dag och att det är bra för dem.

– Köp storpack av till exempel kontaktlinser, vilket gör det billigare än att köpa enstaka förpackningar. Eller köp månadskort i kollektivtrafiken i stället för enstaka biljetter, menar Sebastian Siemiatkowski, som tycker att gratiskrediterna kan få deras kunder att fatta mer ekonomiskt vettiga beslut.

Det går att invända att sådana helrationella människor, homo economicus, bara finns i nationalekonomins läroböcker. Klart är att när barriärer tas bort handlar folk mer – men handlar de för mycket? Nyligen redovisades siffror för första gången: 5 procent av köpen får en påminnelseavgift – och 0,6 procent går till inkasso.

* * *

Niklas Adalberth reste till en techkonferens i Helsingfors 2013. Han medverkade på scenen och efteråt fick publiken, bestående av några hundra deltagare, ställa frågor till den svenske entreprenören. Han hade under en tid lidit kval över att bli förmögen – han har tjänat pengar men tillfredsställelsen blev kortvarig.

Något som han talade om i ett uppmärksammat Sommarprat år 2020. Liksom Sebastian Siemiatkowski har han gått i terapi för att komma till rätta med vad han anser vara brister i den egna personligheten. Och han har offentligt berättat att han bestämt sig för att aldrig mer ljuga. 

På scenen där i Helsingfors fick han frågan från publiken om hur Klarna ser på inkasso. Svaret var ärligt:

»Den bästa kunden är den som inte betalar direkt men som får en påminnelse och sedan ett inkassobrev. Då kan vi lägga på avgifter.«

Ett år senare inledde Svenska Dagbladet en granskning av Klarna, många kunder hade vänt sig till tidningen, uppenbart missnöjda. Efter att Klarna slopat pappersfakturor hade många missat fakturor som hamnat i mejlkorgen i stället. Obetalda räkningar hade gått till inkasso. Många kunder hävdade att de inte ens hade fått något mejl. SvD tycktes mena att detta var avsiktligt och pekade på videoklippet från konferensen (som än i dag finns på Youtube). Bolagets företrädare försöker förklara, men det står klart att hundratals kunder fått problem på grund av brister från betalningsbolagets sida.

Ett par år senare, 2015, leder Niklas Adalberths jakt på djupare mening med sitt entreprenörskap till att han lämnar Klarna för att starta sin välgörenhetsorganisation Norrsken. Han kvarstod dock i Klarnas styrelse till 2018.

Episoden i Helsingfors blåste aldrig riktigt över.

– Givetvis är det en händelse som har påverkat mig, säger Adalberth i dag och tillägger:

– Det jag sa var ingen hemlighet, att hela bank- och finansvärlden tjänar pengar på avgifter och räntor. Samtidigt är det så att om kunden har en dålig upplevelse och därför inte kommer tillbaka blir det både en missnöjd och mindre lönsam kund. Nöjda och lojala kunder är alltid de mest lönsamma, så det är klart att det var ett klumpigt uttalande som dessutom inte innehöll hela bilden och detta drabbade Sebastian och Klarna.

När Adalberth drog sig ur hade den tredje grundaren Victor Jacobsson redan lämnat Klarna. Det gjorde han redan 2011. Han har dock kvarstått som stor aktie­ägare. 

Den ende av grundarna som är kvar är alltså Sebastian Siemiatkowski, som ständigt fått reda ut de kritikstormar som har uppstått runt Klarna.

Orden på scenen i Helsingfors fick hursomhelst stor effekt och Klarnas inkassoverksamhet under varumärket Segoria lades ner tidigare i år. Numera sköts sådant av bolag utanför koncernen. 

De senaste åren har också Klarna genomgått en omdaning. Man vill vara ett schyst bolag – eftersom det långsiktigt bedöms vara mer lönsamt. Och att intäkterna ska hämtas från företagskunderna som nyttjar bolagets betaltjänster, snarare än från konsumenterna.

Egentligen är denna ompositionering del av ett större projekt med syfte att lyfta varumärket. Därför har man gjort reklamfilmer med artisterna Lady Gaga och Snoop Doggy Dog. Och under den amerikanska fotbollsfinalen Superbowl i början på 2021 lades över 800 miljoner kronor på en halv minuts reklam, i syfte att nå drygt 90 miljoner tv-tittare. Och helt nyligen klev artisten Asap Rocky – känd i Sverige inte minst för att han häktades och fälldes för misshandel här – in som ny aktieägare.

Det långsiktiga målet är att förändra betalmarknaden, uppger Sebastian Siemiat­kowski. Bolaget beskrivs ofta som innovativt, men hur exakt skapas mervärdet? Siemiat­kowski gör en lång utläggning som kan sammanfattas: Klarna är billigare – tar mindre betalt än andra betalleverantörer – och är tekniskt sett enklare att använda och dessutom bättre för kunden, eftersom man erbjuder korta 1–2 månaders krediter till lägre pris eller kostnadsfritt.

Transaktionsavgifterna i sektorn ska också pressas. Enligt Siematkowski omsätter den 8000 miljarder dollar globalt. 

– Är det rimligt att någonting som handlar om en överföring av digitala siffror på ett digitalt konto taxerar resten av samhället åtta biljoner dollar i avgifter. Svaret är såklart nej. Det måste gå att göra mycket mer effektivt till lägre kostnad.

– Värdeskapandet i betaltjänster är inte i paritet med vad man tar betalt.  Det tog några år att fatta detta, det var inget som vi fattade på Handels 2005. Löftet till våra aktieägare är: vi kommer att minska den här branschen. Och jag vill att den ska bli mindre, men att Klarna kommer ta en större del av marknaden.

Under pandemiåret 2020 ökade Klarnas intäkter till 10 miljarder kronor. Omkring tre fjärdedelar av summan är så kallade provisionsintäkter – det är vad handlare betalar för Klarnas betalningslösningar. Resten av intäkterna kommer från kunder som tar krediter via Klarna: köp först, betala sen.

USA-marknaden är prioriterad i kraft av sin storlek – den är dubbelt så stor jämfört med Europa. Och att hushållen i USA halverat sina kreditskulder under pandemin ser bolaget som en möjlighet: nästa gång de tar kredit kan det vara genom Klarna. 

I Europa vill Klarna göra oss till amerikaner – alltså få oss att nyttja krediter i större utsträckning.

Bankerna, som traditionellt har hanterat stora delar av betalningsflödena i samhället, har länge varit passiva när det kommer till onlinebetalningar. Detta har gjort att nya aktörer som Klarna har fått ett svårintagligt tekniskt försprång. Och även om bankerna skulle vilja komma in på onlinemarknaden så är konkurrensen numera hård.

Holländska Adyen, börsnoterat i Amsterdam, har en värdering på 480 miljarder kronor. En annan konkurrent är brittiska Checkout, som i januari värderades till 124 miljarder kronor. Inom segmentet »köp nu, betala senare« är amerikanska Affirm (börsvärde 132 miljarder kronor) och australiska Afterpay (börsvärde 185 miljarder kronor) två andra konkurrenter, liksom jätten Paypal som i fjol lanserade delbetalningar för onlinehandel.

Förra veckan gick den japanska inve­steringsjätten Softbank in i Klarnas ägarkrets med 5 miljarder kronor. Det satte ett värde på hela bolaget på 377 miljarder kronor, långt mer än de svenska storbankerna och i klass med finländska Nordea. 

Sebastian Siemiatkowskis andel är nu värd närmare 30 miljarder kronor och den medieskygge Victor Jacobsson – som sålt färre aktier än de andra – har aktier för över 35 miljarder. Niklas Adalberth sålde merparten av sina aktier för några år sedan. Ångrar han sig?

– Det är klart att jag hade haft mer pengar om jag sålt senare. Samtidigt så tror jag på det som Einstein kallade för jordens åttonde underverk, ränta på ränta-effekten. Det gäller inte bara finansiell avkastning, utan också när man försöker skapa samhällsförändring. Vem vet, kanske kommer något av stiftelsen Norrskens initiativ ge en snöbollseffekt tack vare att arbetet sattes i gång redan 2016, som inte hade varit möjligt om jag inte sålt av aktier så tidigt. 

Från Klarnas sida har det på senare tid talats om en stundande börsnotering, möjligen i Stockholm eller New York – kanske både ock. Det allra senaste budskapet är dock att börsplanerna har pausats – till stor del på grund av att aktiemarknaden just nu är väldigt het. En notering som sammanfaller med ett börsras är något alla vill undvika.

De liknar varandra: födda av invandrade arbetarföräldrar, på exakt samma dag. Den ene i Malmö, den andre i Sundsvall. Bägge hade föräldrar i missbruk. Bägge har också av egen kraft blivit miljardärer med en helt dominerande ställning inom sina fält; på fotbollsplanen respektive betalmarknaden. Men Zlatan Ibrahimovics uppskattade förmögenhet är bara en bråkdel av Sebastian Siemiatkowskis, som äger cirka 8 procent av Klarna. 

Förmögenheten uppgår alltså till närmare 30 miljarder kronor. För femton år sedan tog han emot socialbidrag, i dag kan han i teorin köpa en fotbollsklubb – som ju Spotifykollegan Daniel Ek har försökt, med bud på Arsenal på 21 miljarder kronor.

– Jag såg det, säger Siemiatkowski, men tillägger att han är ointresserad av sport.

– Jag har ju velat köpa Tensta gymnasium i stället.

Större delen av förmögenheten är bunden i Klarnaaktier, men en del har han sålt. Vad unnade han sig när han blev ekonomiskt oberoende? Han hanterar nästan alla frågor genom att resonera runt frågan i sig, innan han kommer sig för att svara.

– Pengar har möjliggjort att vi bor i ett väldigt fint hus, som min fru har varit med och tagit fram. Det har möjliggjort att vi har ett lantställe, att vi kan resa obehindrat med barnen när vi vill och göra spännande saker med familjen. Det har möjliggjort att jag har kunnat köpa en elektrisk bil när jag behövt den.

Inget galet köp?

– Jag var aldrig en sån som drömde om att köra en Porsche. För mig har det aldrig varit en grej: oj, nu fick jag pengar så nu ska jag köpa 38 bilar. 

Fast en udda grej har han ändå unnat sig: ett självspelande piano.

– Inget slår livemusik. Det är väl det närmaste jag kommer.

Tidigare har han sagt att drivkraften i ungdomen var att tjäna pengar, vilket hörde samman med att föräldrarna ständigt bråkade om pengar. Det fanns en tro att lycka skulle infinna sig med ekonomisk frihet.

Är du lyckligare i dag än du var när du grundade Klarna för sexton år sen?

– Jag är lyckligare, men av andra skäl.

Häromåret berättade han om sitt alkoholmissbruk, att han sedan flera år är nykter alkoholist och att alkoholmissbruk bidrog till faderns förtida död.

– Min pappa, som hade ett missbruk och beroende, fick inte leva upp till sin potential. Han var arbetslös under perioder och jobbade som taxichaufför. Det tärde på honom. Jag trodde att jag skulle kunna hjälpa mina föräldrar när jag fick pengar. Pappa skulle kunna resa och göra roliga saker, men så blev det inte. 

– Pappa fortsatte med sitt missbruk, bad mig om pengar – och jag gav honom. Ibland hörde han av sig, väldigt berusad. Jag insåg att det fanns en risk med att stötta honom ekonomiskt, eftersom det möjliggjorde ett missbruk. Den komplexiteten hade jag inte förutsett när jag var sju år och drömde om att ha bättre ekonomi.