Marika Lagercrantz: »Vi har inte gjort annat än att tala med regeringen«

Hon hade nog varit jävligt förbannad. Hon var så arg. Men hon hade varit snäll också: ›Jag förstår det, med en sådan mamma, det är klart att det inte kunde bli på något annat sätt‹. Jag tror att hon hade sagt så.«

Marika Lagercrantz har precis fått frågan om vad den femtonåriga versionen av henne hade tyckt om den hon blev, om den hon är nu.

– Martina, min mamma, gjorde så hela sitt liv, lyfte andra. Min pappa och många andra män har hon lyft i sitt liv. Hon var så begåvad men att hon själv skulle tala – det fanns inte. Jag är uppfostrad till att vara en stöttare till kulturskapare så som ordförande för Klys går jag i mammas fotspår.

Sedan 2015 har Marika Lagercrantz varit ordförande för samarbetsorganisationen Klys, en samlad röst för Sveriges yrkesverksamma kulturskapare. Hon talar om mamma Martina Lagercrantz (född Ruin) och om pappa Olof Lagercrantz, kulturgiganten.

– Femtonåringen Marika hade nog en pappadröm, att bli som honom. Jag har också sett hur skrivandet, det ensamma konstnärskapet, hur mycket smärta det har skapat. Och ensamhet. Mamma visste hur tufft det var och omfamnade pappa och hans skrivande, och David och hans skrivande, med en enorm värme.

– Så det har jag också fått lära mig, jag har full empati för skrivandets eller konstnärskapets ensamhet.

Själv valde Marika Lagercrantz en annan bana inom kulturen än sin bror David Lagercrantz. Hon valde teatern, skådespeleriet. Sex år gammal började hon på Vår teater, den kommunala barnteatern i Stockholm, och träffade på ledaren Maj Samzelius som hade förmågan att få allt att kännas möjligt. Sedan dess har teatern varit en mycket stor del av Marikas liv. Det stora genombrottet kom i Bo Widerbergs sista film, Lust och fägring stor, 1995.

– Jag har verkligen älskat det kollektiva i skådespelaryrket.

Nyfikenheten har fört Marika Lagercrantz framåt i livet, oavsett om det har handlat om att dra i gång den fria teatergruppen Jordcirkus eller om att efter många år som skådespelare bli kulturråd i Tyskland och sedan ordförande för Klys.

När jag intervjuade henne på Café am Neuen See i Tiergarten i Berlin, då hon var kulturråd, var hon som nu på ett konditori på Södermalm i Stockholm, yvig och dramatisk i sina gester och fantasifull och allt annat än kortfattad i sina svar, men ändå lågmäld. På en och samma gång. Då menade hon att vi alla är filosofer. »Det är bara politiker och de i näringslivet som inte tror att vi längtar efter att filosofera och diskutera. Vi längtar efter djupa samtal om livets mening.«

Men då var då och nu är nu och vi befinner oss mitt i en pandemi. Det finns nog fler anledningar än någonsin att försvinna in i djupa samtal om livets mening, men för många kulturarbetare i Sverige handlar det om att faktiskt ha ett arbetsliv efter pandemin.

I slutet av mars förra året möttes vi också här på Södermalm och Marika Lagercrantz förklarade att situationen var djupt allvarlig, inte minst för att så många kulturskapare är egenföretagare med enskild firma och att de saknar buffert för dåliga tider. Nu har faktiskt ett helt år gått, stora delar av kultursfären är och har varit pausad eller åtminstone väldigt begränsad. Då pratade hon engagerat om det nödvändiga i att försvara kulturskaparna på alla sätt hon kunde och att ständigt tala om konsten.

– Ja, vi i Klys har inte gjort annat det här året än att tala med regeringens ministrar och myndigheter. Vi har försökt att få Arbetsförmedlingen att förstå vår situation.

Stora summor pengar har gått ut i olika krispaket, pengar som sedan har fördelats av främst Statens kulturråd, Filminstitutet, Konstnärsnämnden och Författarfonden men långt ifrån alla har nåtts av de olika stöden.

Hon säger att hon har upplevt att det har funnits en nära kontakt med regeringen, regioner, kommuner och myndigheter; att regeringen har varit tillmötesgående och att så har det inte varit i många av de länder som systerorganisationer till Klys verkar i.

– Men för många kulturskapare har det förstås gått jättedåligt. Hela scenkonstbranschen och musikbranschen är belagda med näringsförbud.

Hon pratar om det utanförskap som många kulturskapare lever i, att långt ifrån alla kan ta del av den sociala tryggheten i det svenska samhället.

– Jag är i chock faktiskt. Jag frågar mig: var detta verkligen nödvändigt? Gym och köpcenter har varit öppna – hör inte kroppen och själen ihop? Är vi inte både i behov av en själslig styrka och en fysisk styrka eller ser man det verkligen i vårt land som om de inte har med varandra att göra? Det känns ålderdomligt.

Marika Lagercrantz säger att hon inte vet vad som kunde ha gjorts annorlunda under pandemiåret men att exempelvis teatrarna snabbt kom med lösningar på hur de skulle kunna ta in publik på ett smittsäkert sätt. Hon påpekar att det inte är hennes roll att ha åsikter om politiken, hennes roll är att informera och lyssna, att vara en talesperson. Men talar sig varm för public service det gör hon gärna, och lika gärna utropar hon att staden, våra städer, har förlorat sin charm. Det kan hon säga, att staden inte är densamma utan kulturen, utan folklivet.

Ändå var hennes reaktion i början av pandemin att det var »lite skönt att få vara hemma« och att världen hade väntat på att få sakta ner och reflektera.

– Vi, hela samhället, behöver tänka om, om inte annat för miljöns skull. Gamla strukturer mås­te falla.

Som Klys ordförande har det inte funnits tid för reflektion, mycket tid har gått åt till »att släcka bränder«, som hon uttrycker det. Däremot har människan Marika Lagercrantz haft tid att tänka, tid att utveckla sitt inre. Jobben ställdes in så hon gick en kurs på nätet i våras. Kursen på Zoom hette Ledarskap i mellanrummet och den var »otroligt inspirerande«.

– Varje tisdagskväll ägnade jag mig åt kursen. Den tiden var helig. Det handlade om att stimulera en inre röst och jag kan inte tänka mig något viktigare i såna här tider. Jag ska förhoppningsvis bli äldre då kroppen gör att jag inte längre kan springa ut och vara energi­fylld. Då behöver mitt inre bli rikare.

Men hon har också jobbat, hon har filmat för första gången på flera år. Hon säger det som att hon blev filmskådespelerska igen. Utöver tre mindre filmer är hon också med i Netflix-serien Folk med ångest, regisserad av Felix Herngren. I serien, som bygger på Fredrik Backmans roman, spelar Marika Lagercrantz Anna-Lena, en Ikeaknarkande kvinna. Hon och hennes man, som spelas av Leif Andrée, tillbringar all sin tid på Ikea.

– Det är så roligt att spela in film igen. Det var en liten gåva som kom, säger Marika Lagercrantz.

***

Namn: Marika Lagercrantz

Ålder: Fyller 67 år den 12 juli.

Är: Skådespelare och ordförande för samarbetsorganisationen Klys, en samlad röst för Sveriges yrkesverksamma kulturskapare.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Familj: Gift med skådespelaren Peter Bergared. Är syster till författaren David Lagercrantz.

Aktuell: Ordförande Klys, organisationen för kulturarbetare som har det tufft i pandemin.