”Min postkod är min flagga”

De spelar rapartisten Yasin i foajén på Skärholmens kulturhus. Det är mitt i veckan, mörkt utanför och när som helst kommer det att börja snöa.

I kväll gör Melody Farshin sin egen special Tre streck (uttala special på engelska, det är ingen göteborgsk korv med bröd och mos). Titeln syftar på märket Adidas, ortens kostym, men också på tre platser som format henne.

Hon föddes i Husby 1988 strax efter föräldrarnas flykt från Iran. De hade först kommit till Askersund, men Husby var enda platsen där man kunde få tag på gott, importerat basmatiris.

Melody Farshin äntrar scenen, hon är intagande, in your face-vacker och självsäker i åtsittande svart träningsoverall med vita revär. Husbys postkod – 164 – på bröstet. Det är svårt att slita blicken från hennes uppenbarelse.

Husby är en förort i norra Stockholm, näst längst ut på tunnelbanans blåa linje 11. Skärholmen där vi befinner oss ligger på den röda, söder om Söder, men orten känner igen orten. Melody Farshin vet hur man pratar och rör sig. Här är hon hemma.   

Hon fångar snabbt publiken, pratar om ortens skuldbeläggande mammor och skämtar om förortsfenomen lika ofta som om svenskens längtan till lantstället (»en röd stuga där inget funkar«), livsfarliga friluftsdagar i skidbacken och julbordet där allt är haram, det vill säga förbjudet enligt islam.

Det är varmt, roligt, allvarligt. Melody räds inte tvära kast och att fläta in svärta i humorn. Hon beskriver hur hon blir stel och konstlad i innerstan, ändrar hela sin personlighet efter »Gösta« på dagjobbet som vid kaffemaskinen bara vill prata om sin stuga och vädret, och paradoxen att känna sig underlägsen honom (»en man med utedass!«).

Hon berättar om Maj-Britt, sin suedipersonlighet som pratar perfekt svenska, låter dum, skrattar ett fult tyglat skratt och försöker låta dämpad och ofarlig.

Melody rör sig med lätthet från oneliners till längre utläggningar om identitet, ortens kultur och egen exklusivitet. Hon ogillar uttrycket »andra generationens invandrare« (»jag har vandrat jackshit!«).

En timme och en kvart utan paus. Rungande applåder, folk kommer fram och tackar, många är unga tjejer.

Efteråt sitter vi i hennes Volkswagen-suv, parkerad i mörkret på kulturhusets baksida. Skärholmen har hunnit bomma igen. Melody vill köra mig hem, men har lovat att hämta en vän på jobbet så vi sitter kvar, fläkten på, den nyfallna snön smälter mot vindrutan.

Du har delat upp din special i tre nyckelord: moderland, fosterland och miljonprogram. Förklara!

– I identitetssökandet som miljonprogramsbarn, ofta med föräldrar som har invandrat, möter vi tre faktorer som formar oss: moderland i form av kulturen och modersmålet vi får hemifrån, men också förväntningar och förhoppningar. En press som är svår att leva upp till när föräldrarna har jättestora visioner om hur enkelt man borde ha det som infödd europé. Men när man är normavvikande i samhället, infödd eller inte, så varierar rättigheterna.

– Sedan fosterland, med verklighetschock och kulturkrock när man möter samhällets förväntningar. Och slutligen miljonprogram, där jag hittar hem. När min svenskhet ifrågasätts och jag känner mig så mycket mer mångkulturell än bara mitt persiska påbrå så blir min postkod min flagga. Med alla influenser från min gård.

Melody farshin började med standup som 19-åring, kallar sig Husbybarn och släpper ibland ut sin »inre Maj-Britt«. Föräldrarna gav henne ett internationellt gångbart namn eftersom de inte visste om de skulle få stanna i Sverige. De hoppades att hon skulle bli läkare eller jurist. I stället blev hon komiker. Och hon tycker inte att man ska byta ett svåruttalat namn. Omgivningen får lära sig med tiden.  

Hennes bil är bekväm, det krävs när man uppträder i ett mycket avlångt land. Melody har kört till varenda storstad, otaliga hålor. När hon skämtar om deppiga Norrland är det inte taget ur luften. Lika rasande kul som Melody Farshin är i sin stand up, lika försiktig och tillknäppt tycks hon bli när hon ska formulera svaren på mina frågor. Relationen mellan orten-kulturen och det etniskt svenska majoritetssamhället verkar laddad.

Är du svensk eller invandrare? Fågel, fisk eller mitt emellan?

– Jag är infödd svensk med föräldrar av utomeuropeisk bakgrund. Jag känner mig varken som det ena eller det andra, jag är båda men framför allt är jag min ort för det är där jag har formats mest.

Melody ogillar att tvingas till försvenskning, hatar ordet integration därför att man ofta egentligen menar assimilation, där en part ska sälja sin själ för andra parters välbefinnande. Hennes generation har föräldrarnas utseenden, men ett fullständigt språk. Föräldrar som brister i språk men inte i förnuft, och som uppfattar då omgivningen har en nedlåtande syn. Om barnen känner sig underlägsna – vad känner inte föräldrarna? Ändå bär de äldre på tacksamhetsskuld medan den yngre generationen kräver sina rättigheter.

I ditt nummer pratar du om att din »inre Maj-Britt« försöker låta ofarlig. Är orten farlig?

– Man frågar efter vägen eller klockan i ett helt annat tonläge i stan än vad man gör i orten. Det behöver absolut inte betyda att orten är farlig, men vi problematiseras definitivt utifrån.

Hon glider undan frågan men i sin special pratar Melody om hur ortengrabbar tidigt förknippas med problem. Vad händer när man ifrågasätts, när muddringar, pissprov och utfrågningar sker för ofta för att kunna skyllas på slumpen? För några kan det bli självuppfyllande, kanske är det mindre förnedrande att bli muddrad när det finns en anledning.

Kan alla vara »orten«?

– Termen orten som identitet är efterlängtad men inte färdigfilosoferad. Det kan vara en fysisk plats, men också något man är. Vi ser orten i till exempel Zlatan, som lämnat platsen för längesen. Men samtidigt kan man säga att ens granne inte är orten i sin personlighet, trots rätt postkod. 

Melody menar att liksom andra subkulturer kan det kännas som en trend eller ett förlöjligande när någon som kommer utifrån approprierar. Orten ska definieras inifrån, av dem med tolkningsföreträde.

När jag ser Melody Farshins special tänker jag på mina invandrade föräldrar som kände sig otrygga på Rosengård i Malmö. De sparade, tog lån och valde att flytta till ett litet torp på landet. Jag fick kämpa för att passa in bland svenskar men blev också isolerad och ensam. Väljer man bort orten förlorar man det som Melody kallar »blå linjens magnetiska kraft«. Jag kan känna ett styng av saknad efter den gemenskap hon beskriver när hon uppträder.

Samtidigt tycks ett skifte ha ägt rum. Där mina föräldrar på sjuttiotalet tog saken i sina egna händer och lämnade det invandrartäta området för att kunna integreras bättre i Sverige, tycks Melody Farshin stå för en ”ortenidentitet” som bygger på ett stolt trots mot det svenska majoritetssamhället.

Vad blir orten i framtiden?

– Jag hoppas att vi blir självklara, att vi hunnit filosofera klart. Att vi finns i varje rum och att våra barn inte behöver ta samma strider för vår representativitet.

Du har precis släppt din andra ungdomsroman. Den är rapp, spännande, lättillgänglig – och utspelar sig i orten. Vem skriver du för?

– Jag läste mycket som barn men kände inte igen mig, böcker om hästtjejer var som science fiction för mig. Unga i dag klandras för att inte läsa böcker men konsumerar ju enorma textmassor och kommunicerar ständigt. Jag skriver för att skapa representation och väcka lässug hos den som tänker att böcker inte är för oss. Om tjugo år hoppas jag att mina böcker blir som tidsdokument, och att de utmaningar vi har i dag inte finns kvar.

Melody har gjort stand up i fjorton år. Hon tror att vägen har varit lång främst för att kvinnliga komiker ännu inte tas på allvar (ja, det är en ordvits). Nu åker hon snart på riksturné och skriver på den tredje boken i sin ungdomstrilogi. Sakta går det framåt.

Melodys vän ringer, vi avrundar. Hon skjutsar mig till tunnelbanan och jag tar röda linjen till Östermalmstorg. En annan värld – bara 27 minuter bort.

* * *

Läs även: En halkmatta till Guillou

Läs även: Det nya Sverige - en exposé över invandringspolitiken