Musikprofessorn: Lyssnandet har behandlats styvmoderligt

– Man kan inte låta bli, man vill fortsätta undersöka tillvaron och söka svar. Vad gör musik med människor? Man blir ju aldrig klar.

Musikpedagogen Lars Lilliestam är pensionär, fyller 70 år i sommar, men trots det skriver han fortfarande och som han säger det själv, kan inte sluta prata.

– Om hälsan står mig bi kommer jag nog att fortsätta ett tag till. Alltså att vara akademiker, det är nästan som en sjukdom, höll jag på att säga.

Sedan han var sju–åtta år har han cyklat nästan varje dag. Det gör han fortfarande med sin elcykel trots att han numera har ett nytt knä.

– Åh, jag cyklar i hela stan. Jag bor i Kålltorp så det blir mycket i skogen här och jag kör till Partille, ut på Hisingen och bort till Majorna, Kungsladugård. Mellan två och tre mil varje dag. Det har blivit en vana, det sitter i kroppen på något sätt.

Han växte upp i Gamlestaden i östra Göteborg och i Falkenberg, bodde dels hos sin mamma och dels hos sin mormor. När han gick i gymnasiet – tog studenten 1970 och skrev sitt specialarbete på engelska; en jämförelse mellan Bob Dylan och Woody Guthrie – så var han redan då tvärvetenskaplig i sitt sätt att tänka.

– Det är ganska fantastiskt. Jag var 18–19 år och skrev det där och sedan blev jag musikforskare. Jag var den första i vår familj som studerade på universitetet. Det var en klassresa, säger Lars Lilliestam och fortsätter:

– Jag kommer från en bakgrund där man inte spelade Beethovens pianosonater eller sjöng psalmer. Men jag träffades av The Beatles och så lånade jag en gitarr. Det gick ett tag och så insåg de att »Gossen måste nog ha en egen gitarr, för det där verkar inte gå över«.

Han spelade i ett proggband, läste på journalisthögskolan, jobbade på tidningen Musikens Makt och på en kvällstidning i hemstaden och tyckte inte att det var så »jäkla roligt att skriva reportage om papegojor som fyllde år, det var inte min dröm«. En av killarna i bandet undrade om han också ville läsa musikvetenskap och Lars blev fast i ämnet och träffade sin fru på institutionen.

Professor Jan Ling spelade en viktig roll, både för Lars och på institutionen.

– När man studerade musikvetenskap för honom, då studerade man visserligen musik. Det var det som var i centrum, men man studerade samtidigt människan. Det var det som var så himla spännande.  

Vad gör musik med människor? Vad gör människor med musik? Dessa frågor har Lars Lilliestam ägnat de senaste 25 åren. I den senaste boken i ämnet, Lyssna på musik, som kom ut tidigare i år, låter han tio personer i olika åldrar berätta om vad musik gör med dem och hur musiken påverkar deras välmående och hälsa. Var och en av dem har fått välja tre musikexempel som intervjuerna har utgått ifrån.

– De har fått fundera kring varför musik är viktigt och kring vad som är bra musik. Vad lyssnar de efter? Och kanske allra viktigast: vad har musiklyssnandet för effekter?

Hans första skiva var The Beatles första skiva, Please Please Me. Han tycker att lyssnandet har varit styvmoderligt behandlat av forskningen. Det finns inte särskilt mycket forskning om lyssning och den som finns är inte bra, menar Lars Lilliestam. Han anser att den i väldigt hög grad utgår från forskarens egna föreställningar och det riktiga, det godkända, musiklyssnandet ska ske koncentrerat, sittandes i en stol.

– Så kallar man det för aktiv lyssning och för passiv lyssning om man gör något annat när man lyssnar på musik. Men det är ju så människor gör.

Lars Lilliestam för fram begreppet parallell-lyssna, ett lån från en före detta doktorand. Han nämner att man brukar prata om bakgrundslyssning, att man diskar och har musik på i bakgrunden.

– Men tänk om det är tvärtom, att vi lyssnar på musik och bakgrundsdiskar? Människor lyssnar på musik på väldigt många olika sätt. Musiklyssning är en väldigt komplex och mångsidig aktivitet. Det är det man upptäcker och det går inte att reducera ner till aktiv och passiv lyssning. Det beror på vad man behöver just då, hur man mår.

– Jag tycker att man ska ha respekt för människors sätt att lyssna på musik. Det här med hög och låg musik och bra och dålig musik, det är en intressant diskussion, men det är just en diskussion som man som forskare absolut inte kan ta ställning till. Men man kan analysera hur människor tänker.

Han menar att forskare har en lyxig tillvaro. Man får ägna sig åt något som man är väldigt fascinerad av, man jobbar visserligen mycket men svenska folket betalar lönen.

– Då är det min förbannade skyldighet att ägna mig åt forskning som är samhällsanknuten, som är viktig och som ger någonting tillbaka. Det handlar också om folkbildning.

Att ägna så mycket tid åt andras lyssnande, vad har det gjort med ditt lyssnande?

– Den frågan har jag aldrig fått. Jag tror ärligt talat att det inte har gjort så mycket. Du har en annan bild av livet, ett annat perspektiv, när du är 70 än du hade när du var 20. Kom jag innanför dörren då, så hade jag satt på en platta innan jag hade tagit av mig skorna. Nu lyssnar jag ganska sparsmakat men det tror jag har att göra med ålder och att hinna med.

Planen Lars Lilliestam har nu är att försöka skriva en populärvetenskaplig pocketbok som ska handla om det han har forskat om i 40 år, om frågor han har fått och sådant han har föreläst om och skrivit böcker om.

– Men utan fotnoter och så rakt på sak som det bara är möjligt. Med sådana där frågor som: Varför har människor olika musiksmak? Hur tänker människor om musik?

»Musiken förskönar sorgen«, så har en norsk forskare beskrivit det. Att må dåligt och »riktigt gå ner i eländet« och lyssna på något riktigt mörkt och sorgligt, som ett sätt att komma ut på andra sidan så småningom.

– Det blir ett medel för att ta hand om sig själv. Kultur och musik är ofta så förbisett i detta teknokratiska samhälle. Det är så viktigt att vi har kommunala kulturskolor. Ta inte bort dem och ta inte bort ungdomsidrotten. Livet består inte bara av ekonomiska överväganden och val.