”Mustiga Mauri” drivs av ångesten över att folk ska ledsna på honom

Programledare, det är det han säger att han är. Mauri Hermundsson är två meter lång (199,6 centimeter) och rödhårig och syns i tablå-tv på lördagarna, i Lego Master, och i den Aftonbladet-betalda Youtubekanalen Uppdrag: Mat. Det sistnämnda programmet har fler än 500 000 prenumeranter och det de får är en nyfiken, energisk och ofta sprallig Mauri som tar sig an att för en dag leva med Sveriges största familj eller med nunnor i ett kloster eller i att testa landets dyraste respektive billigaste restaurang. Han har en förmåga att locka fram »det bubbliga« hos folk, även om personen först verkar blyg och försiktig. 

Själv är han helt ointresserad av att laga mat. De senaste tre åren har han gjort oxfilépasta en gång. »Kanske skulle det bli annorlunda om jag bodde med någon, om jag hade någon att laga mat åt.« 

Ändå är det mat det handlar om på You­tube, mest därför att – som han förklarar det – det råkade bli så när han började för tre år sedan. På samma sätt blev han programledare, för att det liksom bara blev så. 

Han säger att han inte får tappa den där nyfikenheten för då är han körd, han hoppas att det är något som finns i honom, som inte försvinner. 

– För om det försvinner, då finns det inte så mycket mer än en liten rödtott kvar. Så visst grubblar jag över att det ska ta slut. Jag har alltid varit nördig när det kommer till siffror. 

Drömmarna om att bli journalist (eller regissör) fanns där tidigt och han har jobbat på både Aftonbladet och Expressen. När han kom hem från jobbet satt han och kollade hur bra artikeln han precis hade skrivit gick hem i läsarstugorna. Det är det han menar med siffror, och det där behovet finns kvar, varje avsnitt av Uppdrag: Mat bedöms av honom själv utifrån hur många som har tittat. Går det lite sämre jämfört med tidigare avsnitt, ja då har väl folk tröttnat. 

– Det är nog det som driver mig, den där ångesten över att folk ska ledsna på mig. Den dagen kommer att komma, men man får ligga i så länge det funkar och är kul. 

Avsnitten nu är snabba, tempot är högt, Youtubeformatet gör att tittarna lätt kan scrolla vidare om de inte gillar det de ser. Han blir ibland sugen på att få grotta ner sig i en enda person, kanske göra en dokumentär på en hel timme och berätta en historia och att få göra det lite långsammare, få in lite mer svärta. 

Mauri Hermundsson är uppvuxen i Järna, utanför Södertälje och började sin journalistkarriär med att skriva om ishockeylaget Södertälje Sportklubb (SSK) för supportersajten Svenska Fans.

Supporter är han fortfarande men lite mer kluven till sporten än till exempel när han i augusti 2011 skrev, längtandes efter säsongsstarten, att han njöt av de där speciella stunderna. Som »att se ett skott avlossas, höra tystnaden som följer, innan ett euforiskt jubel lyfter Scaniarinkens tak. Det är sådana blixtrande ögonblick – mitt i ett sjudande nu – som etsar sig fast. Som på något sätt utvidgar nuet till total evighet. Det är just då som hockey är som bäst och fyfan vad jag längtar efter det«. 

På ett fik tio år senare, nära hemmet på Söder, konstaterar Mauri att ishockey »är så jävla ute«. Egentligen svär han inte särskilt mycket när vi ses men hockey verkar ta fram svordomarna. 

– Det är så deppigt. Fotboll har blivit coolt igen. Alla gillar fotboll, inte minst alla hipsters här. Men hockey är verkligen töntstämplat. Det känns lite trist. 

Mauri funderar kring töntigt och coolt, menar att en sport som badminton visserligen är ute men att den är lite indie, lite alternativ, på ett »lite skönt sätt«.

Han som har stått på skridskor en enda gång i sitt liv, skrattar till och säger att hockey bara är töntigt och att det är synd. Han tror heller inte att det kommer att vända, att populariteten går i vågor och att ishockeyn snart är något det snackas om på gator och på torg. 

– Hockeyn med sin dyra utrustning har blivit något slags överklass-sport, det förstör. En stor del av publiken är arbetarklass medan »alla« som utövar den är överklass, eller åtminstone rika killar från Huddinge. 

Den matematiken, den snedfördelningen, gör att Mauri Hermundsson inte tycker att prognosen för ishockeyns framtid i Sverige ser särskilt god ut. Han tror att överklassen hellre tittar på och hellre följer golf och tennis. Det oroar honom. 

– Jag gillar sporten. Men jag gillar inte att jag gillar den. Jag hade hellre hejat på någon som spelar badminton, det hade i alla fall sagt något spännande om mig. Det finns heller ingen som vill prata hockey med mig, jag är helt ensam om det på hela Södermalm. 

Tillbaka till Järna. Mauri beskriver samhället som mysigt och uppväxten som trevlig, men lägger till att han inte skulle vilja bo där nu. Det är lite instängt, menar han och det finns skillnader i hur han och Järna-borna ser på världen. Antroposofmekkat Järna är »lite anti-vetenskapligt på en massa olika områden«, som han uttrycker det. 

– Det förstår jag inte varför man måste vara, anti-vetenskaplig. Men det var bra att växa upp där och jag tror att mångas bild av Järna är värre än hur det faktiskt är där. Allt som görs i Järna kommer tio år senare vara hippt på Södermalm. 

Mauri Hermundsson ler med hela ansiktet när han slår fast att allt det som är hetast kring Nytorget, det har han redan sett när han växte upp. Det rör sig om företeelser, fenomen och trender, inte sällan mat på ett eller annat sätt, som surdegsbröd, syrade grönsaker, kombucha samt vegetarisk och vegansk mat, Men också om Birkenstock-sandaler. Det hade »alla« föräldrar i Järna. Nu är det skitcoolt på Södermalm, förklarar Mauri Hermundsson och ser skeptisk ut.

Pappa är från Island och hans mamma är från Tyskland. De är stolta över det han gör och ringer efter varje avsnitt för att berätta vad de tyckte var bra och dåligt. De båda är enligt Mauri Hermundsson »inne i Järna-grejen«. Uppväxten har gjort att han »nog har blivit lite mer åt andra hållet«. 

– Särskilt när jag är med dem. Då är jag verkligen vetenskapens största vän. Jag tycker inte heller om när många håller med varandra i ett rum. Då kommer jag att opponera mig. Folk hatar det, att jag alltid ska vara tvärsemot.

Det finns något otäckt i när folk är helt överens, menar Mauri Hermundsson. Folk tror att hela världen tycker som de gör eftersom alla gör det i just den gruppen man befinner sig i. 

– Då vill jag alltid vara emot. Så blir det väldigt mycket när jag är i Järna. Mina föräldrar är också mer religiösa, mer spirituellt lagda än jag är. Jag hade nog gärna varit sådan.

Hypokondrikern och den ständigt orolige Mauri Hermundsson flikar in, att om det hade funnits ett sätt att lura sig själv, då hade han nog gärna tagit den spiritiuella Järna-tabletten.

– Det hade gjort vissa saker enklare. Om man till exempel är rädd för döden, och bara bestämmer sig för att tro att det kommer att hända en massa skoj efteråt så har man i alla fall roligare här under tiden.