Mysteriet Lambertz: »Han kommer säkert hitta på nya stolligheter«

En exempellös juridisk karriär som fallit ner i glömska efter pensioneringen för fyra år sedan fick en skjuts spikrakt upp i den offentliga stratosfären igen, men av helt fel anledning. Förre justitiekanslern och HD-domaren Göran Lambertz satte en betydande del av vad som lär bli hans eftermäle genom att hålla den där märkliga presskonferensen efter att han släppts ur häkte och åklagare lagt ner förundersökningen om våldtäkt.

Varför gjorde han så?

Det tycktes slumpartat, men samtidigt fanns ändå tecken på att det var genomtänkt. Trots allt handlar det om en av de skarpaste juridiska hjärnorna i landet, oavsett vad man tycker om hans sexualmoral.

Fokus har pratat med en av de personer som fanns i Lambertz trädgård den dagen, och bevittnade presskonferensen och omständigheterna. Åskådaren beskriver en pratsam och trevlig person, med kontroll över situationen. Lambertz öppnar dörren iförd en Frölunda-t-shirt. Det är inte samma plagg som han bär på presskonferensen, han byter kläder.

Intrycket han vill göra är högst medvetet. Han bär kavaj, men i stället för skjorta har 71-åringen en annan t-shirt.

Som en helt vanlig person.

Presskonferensens spontana intryck i den Lambertzska trädgården har andra moment som också upplevs som noga genomtänkta. Vittnet beskriver det som att Lambertz offensiva, pratsamma, beteende gör att »ingen ställer någon seriös fråga«.

Han håller publiken i trädgården och runt om i Sverige fängslade i sin monolog.

Intrycket på plats är ett skådespel.

– Vissa saker kändes inövade. När han namnger henne så gör han en tillgjord gest, »oj då!«, men det ser så uppenbart ut att han hunnit tänka innan. Jag tror det är beräknat, både att namnge henne och att söka sympati.

Varför är han så villig att själv hjälpa till med att sätta bilden av sig själv som en juridikens metooförövare, missförstådd och ensam? Det är en gåta för alla som känner honom.

En av de unga kvinnor som lärt känna honom under Uppsalatiden, och hade honom som mentor, blev bestört när hon hörde att det gällde Lambertz.

– Jag blev så fullkomligt chockad. Jag har inte upplevt något av den arten. Den Lambertz jag känner är en mjuk, inkännande och empatisk person. Vi hade att göra med varandra både via föreningslivet och via det jobb jag hade då, säger hon.

– Privat var han lågmäld, klok, snäll, timid och sympatisk.

Samtidigt minns hon också en person som kunde festa loss med de unga juristerna, och bjuda på shots på Stockholms nation. Inte alltigenom omdömesgill.

Efter många år inom juridiken har hon sett männen på sina maktpositioner. Det är en mycket hierarkisk värld, där beroendet blir stort.

– Det finns många unga, intelligenta, sociala, snygga och drivna tjejer inom juridiken, och de där gubbarna får en särskild status, det är ett maktförhållande som är skevt.

Kladd eller tafs? Finns det någon skillnad?

Få skulle säga det, men våldtäkt bedöms det inte som, och brottsmisstanken läggs ner. Åklagaren Annika Bokefors sa: »Jag kan inte förvänta mig en fällande dom, därför har jag lagt ner förundersökningen.«

Göran Lambertz beteende, och hans misslyckade försök att citera Matteus­evangeliet 26:41 »anden är villig men köttet är svagt« får Leif GW Persson att pysa av ilska:

– På julafton av alla dagar gör han så där, det vittnar inte om något vidare gott omdöme. Han ser inga problem, han är »svag i anden och köttet«. Beteendet är jävligt olustigt, alldeles bortsett från det straffrättsliga, säger han till Fokus.

Leif GW Persson, Lambertz oförsonlige, outtröttlige fiende, få har som han skärskådat Uppsalajuristen hårdare eller längre. De är två giganter inom samma område, rättsväsendets kungar under decennier.

Varför bråkar de så och hur länge har det pågått? Leif GW Persson skrockar åt frågan.

– Det är väl 14 år nu som vår relation har varit  … lite sårig, säger han glatt.

Deras kontakt sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, till slutet av nittonhundratalet. Laila Freivalds (S) var justitieminister, Lambertz arbetade som rättschef i justitiedepartementet, och Persson var sakkunnig. Lambertz hade ännu inte fått frågan av Freivalds om lämpliga kandidater till posten som ny Justitiekansler (JK), eller skrivit en lista där han kom att föreslå sig själv som ett av namnen.

– Jag visste vem Lambertz var, men jag hade inget ont av honom. Han var lite udda kanske, men det är ju inte hela världen. Det var senare som det gick helt överstyr. Orsaken till vår konflikt handlar om en saklig motsättning. Efter det har jag blivit mer och mer förbannad när jag sett vad han håller på med och ändå framhärdar, säger Leif GW Persson.

Thomas Quick-fallen, denna giftiga bägare för många fler än Göran Lambertz, blev upprinnelsen till konflikten.

– Det började med hans uttalande i samband med Quick. Han var JK på den tiden och då var vi inte osams.

I november 2006 lämnade advokat Pelle Svensson, målsägandebiträde till försvunne Johan Asplunds föräldrar, in en begäran till Justitiekanslern att göra en rättsutredning av Quickfallen. Johanfallet var orsaken, men alla de andra sju mord som Thomas Quick då var dömd för togs upp. Svenssons anmälan innehöll skarp kritik mot åklagare och polis.

Över 20 000 sidor utredning lämnades in. Bara en dryg vecka senare kommer JK med sitt utlåtande:

»De domar som har meddelats mot TQ är i allt väsentligt mycket välskrivna och gedigna.///. Det har inte heller framkommit något annat som gör att det finns anledning att närmare granska domstolarnas handläggning av de aktuella målen«, skrev Lambertz i sitt utlåtande.

När Persson får kännedom om att Lambertz rådfrågat Claes Borgström, Quicks försvarsadvokat, blir han förvånad. Borgström är trots allt att bedöma som en part i målet.

– Jag uppfattade det som mindre lämpligt med tanke på att saken även kunde drabba Borgström, men Lambertz såg inget konstigt i det. Då sa jag vad jag tyckte om det, berättar han.

Leif GW Persson har som många andra sett presskonferensen från baksidan av Göran Lambertz mexi­tegelvilla i Uppsala. Hans bedömning är att även om presskonferensen ser spontan ut så är allt som händer i den högst medvetet.

– Det är bedrövligt. Det var bara ett sätt att hänga ut kvinnan på. Avsikten med att träda fram är att han ska kunna offentliggöra henne, och i så motto lyckas han ju. Allt annat är trams. Innan dess visste ytterst få vem hon var. Genom att han och hans ombud ger upplysningar om hennes person så var hon lätt att identifiera, men för säkerhets skull lämnar han hennes förnamn på presskonferensen. Det tar bara några timmar så är det känt.

Leif GW Perssons dom är hård:

– Lambertz är narcissistisk och totalt omdömeslös. Den enda han bryr sig om är sig själv. Han har en överdriven självuppfattning, och han älskar att förekomma i offentliga sammanhang.

– Han uppfyller alla högt ställda krav på en person som var totalt olämplig för sitt uppdrag, men han föreslog sig själv och man lyssnade.

Skoninglösa ord, från åklagarsidan.

Men vad säger försvarets huvudvittne, Lambertz själv?

Fokus har gått igenom hans intervjuer och uttalanden i offentligheten i jakt på hans egen berättelse, och hittat ett ovanligt klarsynt och frispråkigt vittne, som behandlar sig själv både hänsynslöst och självbelåtet på en och samma gång.

I sitt Sommar i P1 2007 summerar Lambertz hela sin person i skolkamraten Anders ord: »Du ska bara tycka annorlunda, du gillar att säga emot.«

Tio år senare gör Martin Wicklin Söndagsintervjun i P1 med honom, prestige­intervjun som till skillnad från Ekots ansvarsutkrävande Lördagsintervju går personligare och djupare fram med personens drivkrafter. Det är en fantastisk intervju, som åldrats som ett bättre vin under de fyra år som gått.

Lambertz säger att han fascineras av berömmelsen:

»En och annan har beskyllt mig för att vilja synas, och jag kanske är sådan. Nog kan jag fångas av uppmärksamheten, nog är jag lite fåfäng. Men jag försöker undvika det.«

När han gör Söndagsintervjun har han redan varit paria i många år, och säger att han är »luttrad och van att vara utskälld och därmed lite utfryst«.

Samtidigt hittar han sin drivkraft i utanförskapet. Han återkommer till hur hans position är unik:

»Jag får vara nästan ensam om att ha rätt. Det är ett privilegium att vara helt säker på att man har rätt och att många är medskyldiga till en stor villfarelse«, säger han. Han låter närmast upprymd.

Drivkraften har i alla år varit en strävan att vara bäst. Tävlingsmänniskan, personen som drevs av jakten på framgång, vars goda självförtroende varit obrutet.

Vare sig det varit att ta sig an rättssy­stemet om oskyldigt dömda, eller om det handlat om det motsatta, som i fallet med Thomas Quick. Hannes Råstams granskning blev förödande för Lambertz. Men det fick honom ändå inte att ändra sig. Svaret blev boken Quickologi (2015) där han hävdar att Råstam fattat fel.

»Det har aldrig bekymrat mig om jag missat saker, om jag haft fel. Det gör de flesta, det är bara naturligt. Jag har ett ständigt obrutet självförtroende. Jag har aldrig känt något annat men jag har förstått att det är många som kämpar med det«, säger han till Wicklin.

Som ung ville han bli diplomat, men känslan av att stå ensam och försvara något han trodde på blev det som ledde honom till juridiken.

Han växte upp i det han beskriver som ett kärleksfullt hem i Östergötland, i en kärnfamilj där föräldrarna var arbetsamma och duktiga människor men inga akademiker.

Juridiken ser han som logisk, »nästan som matematik« vilket var hans bästa skolämne. Han gillar att lägga pussel som går ihop och i juridiken är »allt logiskt, och det finns svar på det mesta«.

Under åren som JK blir han en stridbar person som utmanar etablissemanget, och slåss för de han anser är oskyldigt dömda. Han är populär och omskriven, men då i positiv bemärkelse. Han trivdes med det men säger också att det ändrade honom till någon han inte ville vara, någon som var »lite fin« och »otrevlig som person«.

Lambertz ärlighet är närmast unik i Wicklins intervju. Sakligt bedömer han sina egna tillkortakommanden och sågar sig själv bättre än något GW skulle kommit på. Hans ego och tävlingsinstinkt ledde honom fel i fallet med den morddömde Veija Borg .

»Jag har svårt att skilja på om det var samvetet eller egot, om det var omsorgen om honom eller om mig. Jag tror att om jag ska vara ärlig så ville jag in i den matchen, ska jag säga – matchen med de som dömt honom. Jag skulle nog inte ha erkänt det då. Egot spelar en stor roll, man vill vinna den match man ger sig in i.«

Bloggen Söndagsbetraktelser är Lambertz plattform i försvaret av sig själv: Efter påsken skriver han att kvinnor demonstrerat utanför hans hus hela Långfredagen.

»De hade två skyltar där det stod ›Sluta kladda‹. Men nu var det ju så att jag hade sagt flera gånger, även offentligt, ända sedan jag blev fri den 23 mars att jag tycker att det INTE är okej att kladda. Jag lovar att aldrig mera göra det, och jag uppmanar alla mina bröder – av vilka jag tror att kanske 10 procent kan vara benägna att kladda ibland – att också lägga av.«

Hur han kommit fram till den precisa siffran av svenska kladdare framkommer inte.

På grinden till hans hus lämnar någon ett bakverk.

Det är en kladdkaka.

Fokus frågar Lambertzexperten: Har vi sett det sista av Göran Lambertz?

– Nä det har jag svårt att tro. Han kommer säkert att hitta på nya stolligheter, säger Leif GW Persson och suckar högt.

***

Namn: Göran Lambertz

Ålder: 71 år.

Är: Pensionerad domare i Högsta domstolen, före detta Justitiekansler och rättschef vid justitiedepartementet. Flitig debattör i rättsliga frågor, författare och bloggare.

Bor: Villa i Uppsala.

Familj: Särbo och tre vuxna barn.

Aktuell: Part i ett uppmärksammat rättsfall, där åklagare nu lagt ner förundersökningen mot honom. En kvinna i 30-årsåldern anmälde honom för att ha våldtagit henne på julafton. Lambertz, som hela tiden nekat till brott, har anmält polis och åklagares hantering av hans fall, som han tycker varit rätts­osäker.