Polisen som fångade »Kapten Klänning« om tron att det goda alltid ska segra

Han var polis i 24 år innan han i september 2018 tillträdde som chef för det då nystartade Center mot våldsbejakande extremism (CVE).

Nu inleds varje arbetsdag med ett möte, eller daglig styrning som Jonas Trolle kallar det. Dagen före sammanfattas och man avhandlar vad som ska hända under kommande dag.

Den dagliga styrningen, det Spanarna på Hill Street-liknande mötet, har han förstås med sig från polisen. Det är ett sätt att få struktur i vardagen men också ett sätt att få ihop den brokiga skaran medarbetare på centret. De är forskare, poliser, personer med erfarenhet från socialtjänst och från utrikesdepartementet.

Under pandemin, då alla sitter hemma har det blivit extra viktigt för Jonas Trolle att ställa frågan: »Hur mår vi?« Någon säger, varje dag: »Jo, det är bra, jag mår bra. Tack.« Någon annan har läst något som den vill dela med kollegorna och någon annan berättar om sin katt.

– Det är grått, det är inte svart eller vitt.

I ett konferensrum på Tegnérgatan i Stockholm sitter Jonas Trolle, på tillfälligt besök på kontoret. Han pratar om hur världen är: ibland »lite skönt ljusgrå«, ibland »lite mörkgrå«. Chefen för Center mot våldsbejakande extremism, som delar lokaler med Brottsförebyggande rådet (Brå), syftar på att saker sällan är så enkla och tydliga som man kanske skulle vilja.

Centrets uppdrag är att stärka det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism, men som han säger – han fick inte jobbet för att han var jätteduktig på just våldsbejakande extremism. Däremot fick han uppdraget för att han kan arbetsleda, han kan »ta sig an ganska komplicerade uppdrag« och han har kunskap om sekretess, klargöring av roller och är bra på att värdera. Han poängterar hur viktigt det är att inte vara alarmistisk.

Jonas Trolle växlar snabbt ämnen där i konferensrummet. När vi sätter oss på varsin sida av bordet pratar han ledigt om sitt skrivande. Vi har setts tidigare, då intervjuade jag honom om boken Bröder, en fiktiv historia om kriminella nätverk. Han berättar att uppföljaren till den är halvklar men att han också har två andra böcker »i pipeline«. Den ena handlar om en moster till hans mamma som blev våldtagen som femtonåring, och senare blev tvångssteriliserad på trettiotalet. Det är ett kvinnoporträtt som Jonas Trolle ser fram emot att skriva.

– Sedan håller jag ju på med gamla bilar, Citroën. Det är ett hopplöst märke, de är värdelösa. Och varför håller man på med ett värdelöst märke? Idén och tanken är fantastisk men man får det inte att funka. Det här har jag ägnat många år av mitt liv åt.

Han beskriver sin idé, att vartannat kapitel ska handla om livet och vartannat ska vara en verkstadshandbok. Han berättar avslappnat om hur han kastar sig mellan olika världar, att han gärna sitter och fikar med mekaniker och bilnördar och att han har gubbig musiksmak. När Jonas Trolle sätter sig i bilen efter vårt möte kommer han att köra de 60 milen hem till Funäsdalen, där han och familjen bor numera. Ur högtalarna kommer då blues och funk, kanske Roy Hargrove eller Stan Getz.

När han sedan börjar prata om centrets uppdrag och om situationen i dag, då låter han mycket mer som en politiker, tydligt påverkad av de myndigheter och makthavare han möter (om än digitalt just nu) i sin roll som chef på Center mot våldsbejakande extremism.

I mars släpper Säpo sin årsrapport om terrorhotbilden mot Sverige, och han påpekar att den rapporten kan förändra bilden av hur hotbilden ser ut. Men i väntan på rapporten så är fortfarande bedömningen att hotet främst kommer från islamistiska och högerextrema extremister.

– Det är kanske inte organisationerna i sig utan ensamagerande personer som sympatiserar med organisationerna som är den stora faran.

Jonas Trolle beskriver arbetet med att, som han uttrycker det, detektera och förstå ensamagerande; som att leta efter en nål i en höstack. Det handlar om att, inte minst i skolan; i hälso- och sjukvården; och i kommunerna, hantera potentiella extremister och att de som arbetar där förstår hur en radikaliseringsprocess går till. Centret ska kort sagt stötta, sprida kunskap och samordna och effektivisera det förebyggande arbetet som myndigheter, kommuner och civilsamhället är en del av.

Han trycker på vikten av lagföring, att ställa extremister till ansvar för brott. Han anser att »har man gjort sig skyldig till krigsförbrytelser, då ska man känna det ända tills man lägger ner verktygen«. Men samtidigt är han noga med att alla ska dömas på ett rättssäkert sätt och med att det är nödvändigt att ta debatten, också för oss samhällsmedborgare.

– Något vi får oss till livs när vi pratar med människor som har hoppat av extremistiska organisationer är att de många gånger fått dörren slängd i ansiktet på sig. De har blivit avfärdade med: »Du är fan inte klok, dig går det ju inte att prata med.« Det gör inte direkt att de minskar sin uppfattning om att de är under attack och att de har sett något som andra inte begriper. Hur avskyvärda deras åsikter än är måste man möta dem på ett respektfullt sätt så länge det är just åsikter.

En debattör är han, Jonas Trolle. Han har tillbringat många kvällar i sitt liv med att diskutera; med vänner, men också med »buset«, som han säger.

– Jag kan hata deras handlingar men jag är nyfiken på människan. Jag tror att jag är mindre misstänksam än andra, för de kriminella utgör en minoritet. Utgångspunkten i mitt sätt att tänka är att människan i grunden är god.

Sommaren 2022 går hans förordnande ut, efter fyra år. På frågan om han saknar polisen svarar han: »Ja, varje dag.« Men samtidigt höll han på att knäckas av det han tidigare har kallat för »omorganisationstombolan« inom polisen. Han grubblade sig till en sjukskrivning 2015.

– Omorganisationen inom polisen var ett stort misslyckande om du frågar mig. Nu börjar det stabilisera sig, men det är så dags. Det har tagit många år och många människor har tappat sugen.

Alla chefer fick söka om sina tjänster och det var som att »lägga alla namn i en hatt och så kastade man upp lapparna i luften«.

– Vad gör det för anställningstryggheten? Jag kan fortfarande känna en jädra puls när jag tänker på hur det gick till. Men jag saknar ändå polisarbetet. Samtidigt sjunger jag det här jobbets lov, det är jätteviktigt. Det är mer förebyggande men också mer diffust. Polisjobbet är mer konkret.

Jonas Trolle säger att hans målbild är att han ska gå tillbaka till polisen när han är klar på Center mot våldsbejakande extremism.

– Men jag vet inte riktigt på vilket sätt. Jag fyller 50 nästa år och ja, man ska väl plana ut lite grann. Jag har fått peaka ganska länge. Jag ska jobba tjugo år till men inser att det finns en tid när det inte är alldeles självklart att man fortsätter att arbetsleda människor.

Orolig är han inte, han vet vad han kan, vad han har för hantverkskunnande. Samtidigt tycker han om att skriva, hans bok Jakten på Kapten Klänning fick mycket uppmärksamhet 2014. I den fick han chansen att beskriva vad polisen faktiskt gör, lagarbetet.

– Jag tycker att det är en underbar känsla, som när jag skrev min andra bok, att spåna kring karaktärer och fantisera kring det och sedan mekaniskt trycka på knapparna. Jag är snabb. Jag skriver inget vackert sådär men jag kan skriva på ett hyfsat begripligt sätt.

Som barn hade han tre alternativa dröm­yrken: lärare, journalist eller polis. För nyfiken på människor, det är han; han som älskar att kasta sig mellan att ena stunden stå på Bokmässan och prata inför »biblioteksdamer med tygkassar och farbröder som står och snyter sig«, och att nästa stund snacka bilar i en verkstad.

***

Namn: Jonas Trolle

Ålder: 49 år i mars.

Bor: Funäsdalen. Familj: Fru och två barn.

Aktuell: Chef för Center mot våldsbejakande extremism.

Sysselsättning: Har arbetat som polis i 24 år. Har också skrivit två böcker: Jakten på Kapten Klänning och Bröder.

Aktuell: Säpos rapport om terrorhotbilden mot Sverige kommer inom kort.