”Gång på gång har medborgarnas rättigheter kränkts”

Sociologen Alexandra Franzén kall­ar det en av de västerländska demokratiernas största utmaningar, de mycket speciella förutsättningar som olika staters säkerhets- och underrättelsetjänster verkar inom. 

– De har i grunden som uppdrag att värna demokratin men måste samtidigt omges av stor sekretess. Det är ju en förutsättning för att de ska kunna utföra sina åtaganden. Men kombinationen av mycket makt som utövas under en väldigt hög grad av sekretess är problematisk. Historien har gång på gång visat oss hur det kan leda till att säkerhets- och underrättelsetjänster kränker de egna medborgarnas rättigheter.

Alexandra Franzéns intresse för underrättelsefrågor väcktes redan när hon var i tonåren, i slutet av 90-talet. Då pågick en livlig debatt i Sverige om säkerhetstjänsternas verksamhet under kalla kriget. Det ledde till att den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson år 1998 valde att tillsätta Säkerhetstjänstkommissionen för att bland annat utreda IB och dess verksamhet.

– Den blev klar i början av 2000-talet och ungefär samtidigt började jag studera i Lund. Jag följde den här debatten med stort intresse redan då. 

Men hon upptäckte snart att den svenska forskning som finns inom temat hade en del år på nacken. Hon nämner Wilhelm Agrell, Janne Flyghed och Dennis Töllborg som stora förebilder. Så redan som student på grundutbildningen bestämde hon sig: skulle hon någon gång doktorera, så skulle det vara inom underrättelsefrågor.

– Tyvärr verkar forskare ur min generation inte vara särskilt intresserade av detta tema. 

I sin doktorsavhandling har hon valt att ingående studera tre olika fall: 

IB-affären som briserade i Sverige år 1973 och var ett resultat av att den tidigare IB-medarbetaren Håkan Isacson berättade för journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt om den hemliga säkerhets- och underrättelsetjänsten IB och hur denna bland annat infiltrerade FNL-rörelsen och Palestinagrupperna i Sverige. Dessa avslöjanden publicerades första gången år 1973 i tidningen Folket i Bild/ Kulturfront. Det ledde till att samtliga tre inblandade, såväl visselblåsaren som journalisterna, senare dömdes för brottet spioneri. 

Andra fallet som studeras är hur it-tekniker Edward Snowden avslöjade amerikanska NSA:s och systerunderrättelsetjänsters internationella massövervakning och lagring av helt vanliga människors internettrafik för tre grävande journalister. The Guardian var först ut med att rapportera om det hela i juni 2013. För att undgå att bli fängslad flydde Edward Snowden USA inför publiceringen. I dag befinner han sig fortfarande i Ryssland där han har asyl och permanent uppehållstillstånd. 

Det tredje fallet som Alexandra Franzén studerar är det hon kallar »Politiken-fallet«. Det ägde rum år 2016 och handlar bland annat om hur den danska tidningskoncernen JP/Politikens Hus A/S fick förbud mot att publicera uppgifter ur boken Sju år som spionchef. Boken är skriven av Morten Skjoldager, till vardags reporter på Politiken. Den bygger på intervjuer med Jakob Scharf, tidigare chef för danska säkerhetstjänsten PET. Domen motiverades med att den skulle skydda rikets försvar och den danska statens säkerhet.

– Förhandlingarna hölls en lördag mitt i natten. Närvarande var bara en domare, en protokollförare samt en advokat som representerade PET. Tidningskoncernen fick aldrig en chans att försvara sig. Det är särskilt intressant eftersom Morten Skjoldagers bok inte innehåller några hemligheter om PET och att Jakob Scharf inte är någon visselblåsare.

Efter att ha studerat samtliga domar som rör de tre olika fallen och intervjuat många av nyckelaktörerna, konstaterar Alexandra Franzén att dessa historier aldrig hade kommit fram om det inte vore för visselblåsarna. 

– I många västerländska demokratier finns det olika typer av parlamentariska eller rättsliga kontrollorgan som ska granska säkerhets- och underrättelsetjänsten. I Sverige finns exempelvis myndigheten Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, Siun. I all den forskningslitteratur som jag har studerat har jag inte kunnat finna ett enda exempel på att denna typ av kontrollorgan har uppmärksammat och korrigerat något missförhållande. 

Alexandra Franzén konstaterar dock att visselblåsare inte ensamma kan förhindra att kränkningar av de medborgerliga rättigheterna begås. Ekvationen behöver ytterligare en ingrediens: granskande journalister. Det är det som hon själv blev mest förvånad över.

– Snowden kom egentligen inte med information som var okänd för personer med intresse för underrättelsefrågor. En hög chef på CIA hade till exempel presenterat många av Snowdens uppgifter på en it-konferens tio veckor före Snowdens avslöjanden. Föredraget ligger fortfarande ute på youtube.

Men, poängterar Alexandra Franzén, det rör sig om väldigt tekniska uppgifter. 

– Journalisterna lyckades förklara och paketera det hela, få det till en intresseväckande dramatisk story som människor förstår och berörs av.

Alexandra Franzén kan i nuläget inte se någon annan lösning på hur säkerhets- och underrättelsetjänster ska kontrolleras än att vi förlitar oss på att det finns visselblåsare och duktiga grävande journalister. På frågan om inte det är ett mycket vanskligt system, är hon beredd att hålla med.

– Dessutom ställer det väldigt höga krav på dessa visselblåsare. För att gå ut med uppgifterna tvingas de bryta mot sin tystnadsplikt och begår därmed ett brott. Det är en fascinerande paradox.