Redaktören som retade Regeringskansliet

Chefredaktören för Göteborgs-Tidningen har ett för de flesta svenskar svårstavat efternamn. Men förnamnet är lätt som en plätt.  

Det var den vänlige grannen Christer som inspirerade de nyblivna föräldrarna El-Mochantaf till valet av namn. De hade flytt från inbördeskrigets Libanon 1988, och tre år senare föddes sonen Christer. 

Paret från Libanon hade hamnat i Vara på Västgötaslätten. Ett samhälle med fyratusen invånare i centralorten och inga rödljus. Där växte Christer El-Mochantaf upp, först i en hyrestvåa, sedan i villa. Han pratade arabiska med föräldrarna och svenska med sina småsyskon. Både mamma och pappa arbetade på ett tvätteri och mamman senare som personlig assistent. 

I år har Christer El-Mochantaf fyllt trettio och karriären har rullat på. Som tjugotreåring blev han sommarvikarie på Göteborgs-Tidningen, när hösten kom klev han på som nyhetschef. Ett par mellanchefspositioner inom koncernen senare utsågs han för ett par år sedan till chefredaktör.   

Det är i den befattningen han har väckt en hel del uppseende för sina kolumner, i vilka han har kritiserat politikers, och stundtals mediers, svårigheter med att tala klarspråk om främst integrationen.

– Jag tycker att jag är saklig i mina krönikor och inte polemisk, säger Christer El-Mochantaf eftertänksamt och lågmält. 

Han hävdar att det faktum att innehållet i dem provocerar säger något om samhällsklimatet och journalistiken. 

Nyligen publicerade Göteborgs-Tidningen en granskning av vilka svenskar som är långtidsarbetslösa. Statistiken visade att mer än hälften är födda utanför Europa, och att invandrare från till exempel Somalia och Syrien har särskilt svårt att få ett arbete. Självförsörjningsgraden är låg, bidragsberoendet stort. 

Detta fick arbetsmarknadsministerns pressekreterare att reagera starkt. Denne skickade ett sms till reportern som skrivit granskningen och anklagade tidningen för att flörta med Sverigedemokraterna.  Senare tog samma pressekreterare avstånd från vad han skrivit och betonade att han inte uttryckte sin ministers, Eva Nordmarks, åsikt. Hon har inte velat kommentera händelsen.

Christer El-Mochantaf kommenterade däremot i en krönika det problematiska i att en politisk tjänsteman inom Regeringskansliet skickar ett kritiskt sms till en tidning för att ha publicerat fakta om nyanländas situation på arbetsmarknaden i dag. Och trots att han ger intryck av att vara en både sympatisk, belevad och möjligen något timid person darrar han inte på manschetten när det gäller det publicistiska: »Vi har ett akut problem i dag. Människor som kommer hit får inte jobb, de lär sig inte språket, de blir inte en del av den infrastruktur de förväntas vara del av – och bidra till. (…) Samtidigt tycker alltså arbetsmarknadsministerns pressekreterare att dessa skildringar från journalister är politiska flörtar. Det är mycket problematiskt – snacka om att vara verklighetsfrånvänd«, skrev han.

Nu tillägger han att om en ministers pressekreterare tycker att journalistik och rena fakta är propaganda så säger det främst något om Socialdemokraterna. 

Vad?

– Att frågorna är känsliga och att man inte gärna tar i dem. 

Han vill helst inte säga mer.

– Jag är inte opinionsskribent, men fakta är fakta. Jag är en journalist som strävar efter opartiskhet. Journalistik ska visa det som pågår och behöver inte peka ut lösningar. 

En annan gång, efter ett i raden av gängmord i Göteborg, skrev han att det är en ödesfråga att det finns många invandrare som inte vill komma in i det svenska samhället. Och att det finns för många politiker som inte förstår det.

Christer El-Mochantaf berättar om hur han elva år gammal lyssnade till samtal där invandrade grannar kunde prata om »kossan« på socialtjänsten och om svenskar som »grisar« och om sin längtan bort från det svenska till de större orternas områden, där det fanns landsmän, parallella klansamhällen och egen rättsskipning, liksom skyltar på arabiska och religiösa friskolor som lärde ut samma sedvänjor som i hemlandet.

Han konstaterar att politikerna medvetet måste bestämma sig för om det verkligen är okej »att ha ett land där en betydande andel av medborgarna bor i landet utan att tillhöra den stora gemensamma strukturen«. Debatten kommer inte vidare förr­än politikerna förstår och klargör detta.

När en polis mördades i Göteborgsförorten Biskopsgården den 30 juni i år avbröt Christer El-Mochantaf sin semester för att komma in och leda redaktionen. Uppmärksamheten från riksmedier och politiker blev större än vid de gängskjutningar som börjat bli vardag. Det var en vacker sommarkväll när han en vecka efter mordet åkte ut och själv talade med invånarna i området, delvis på arabiska. Det blev ett långt och nyansrikt reportage.

Underlättar din bakgrund i ett sådant läge, tror du?

– Jag vet inte, språksvårigheter kan nog svensktalande reportrar ta sig igenom, men möjligen är det bra med min kulturkännedom, att förstå koder, rivalitet mellan olika grupper, religiösa motsättningar. Det finns många getingbon. Generellt pratar medier för lite direkt med dem som bor i områdena och som drabbas. 

Han funderade lite extra på sin identitet under uppväxten i det sömniga lilla Vara. 

– Det kom invandrare dit, men de försvann snabbt till större orter med fler landsmän, medan jag blev kvar. 

Såg du rasism?

– Ja, en massa gånger. Och senast i somras stoppades två anhöriga till mig i kassan till en jordgubbsodling för att ägaren »inte ville ha sådana som ni här«. Men vi har också mött generositet, människor i kyrkor och organisationer som ställt upp med tid, pengar, ja kärlek. 

Familjen är kristna libaneser. Det gick bra för Christer El-Mochantaf under uppväxten, på alla sätt. Han var lovande i fotboll och lärarna läste högt ur hans uppsatser för hela klassen. Att uttrycka sig gick lätt för honom. Under gymnasietiden extraknäckte han som sportreporter på Skaraborgs läns tidning. Samtidigt vann han Lilla Augustpriset med en novell om tvåspråkighet, Kalla hjärtans dag.

– Att ha två språk är som att ha en knapp i hjärnan där man inte bara byter mellan de två språken utan också skiftar tankesätt, säger han. 

Omgivningen gav mycket uppmuntran.

– Jag upptäckte att jag kunde skriva och hur kul det var. Det finns en sådan ådra i den libanesiska släkten. En farbror som var prisad diktare. Min pappa var utbildad elektriker, men jobbade mest som skådespelare i Libanon.

Från vikarie till chefredaktör på kort tid. Varför har det gått så bra för dig?

– En kombination av säg driv, vilja, social kompetens och tur med bra människor omkring mig.  

Finns det något du har fått kämpa med?

– Kanske en känsla av utanförskap som man kan uppleva utan att det har att göra med utländsk bakgrund. En brist på självförtroende. Jag vill i grunden passa in och vara omtyckt. Men det går inte alltid, för jag vill också göra rätt och då kan man få ovänner. Det blir enklare att hantera med ett grundmurat socialt nätverk och en klar identitet. Annars kan det bli plågsamt och ensamt.

Vad händer nu?

– Jag ska söka upp de nyanlända ungdomarna som jag för tio år sedan var klassföreståndare för på gymnasiet under ett år. Jag vill göra ett reportage om hur det har gått för dem. Om jag hinner.