Stina Oscarson samlar ögonblick för att skapa fred

Vi ses på caféet högst upp i det nyrenoverade Kulturhuset i Stockholm. Hon har valt platsen, jag kommer först. Fönsterborden med utsikt över Hötorgsskraporna är redan upptagna, det är första dagen av släppta pandemirestriktioner, folk sitter tätt och dricker vin. Det skymmer och Stockholm är vackert från ovan, då man inte ser skavankerna.

Stina Oscarson är en person som ser dem. När hon dyker upp ger vi oss omedelbart in i ett samtal om samhällets skavanker och hur dessa ska plåstras om på bästa sätt. Det perfekta plåstret är just titeln på Stina Oscarsons aktuella bok, och frågan är något hon tänkt mycket på under hela sitt liv.

Kanske var det Sveriges Radios P1 som alltid stod på hemma i föräldrahemmet i Skellefteå och rapporterade om Iran-Irakkriget, kanske var det föräldrarna som visserligen inte hade något påtagligt samhällsengagemang, men trodde på barnen och gav dem frihet och mod att utforska världen – Stina visste tidigt att hon skulle bli fredsarbetare. Av vad som stod till buds byggde hon och brorsan först ett flygplan, sedan en båt för att ta sig till USA:s president. När båda försöken havererade ägnade de i stället en hel sommar åt att gräva en grop för att på så vis nå honom. Dömt att misslyckas förstås, men 35 år senare finns fortfarande en fördjupning på sandstranden vid fritidshuset i Östanbäck som en påminnelse om det goda initiativet.

– Vi förstod att om vi skulle kunna skapa fred måste vi ta oss till den mäktigaste mannen i världen och prata med honom. Jag har alltid trott på samtalet.

Samtalet har hon fört i olika former under åren. Som författare till pjäser som Hammarskjölds sista resa, Partiledaren och Ner med vapnen, som konstnärlig ledare vid Orionteatern och Sveriges Radio Drama, som författare till böcker som Inte en berättelse och Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?, som undersökande journalist, senast i repor­tageserierna »Den polariserade debatten« och »Den tysta minoriteten« i Svenska Dagbladet och som samhällsdebattör på scener för samtal runtom i Sverige. 

– För mig har aldrig det viktiga varit vilket yrke jag har. Jag har försökt se var jag kan göra mest nytta och hitta bästa formen för att prata om de värden jag vill försvara. Jag är fortfarande på samma resa som när jag grävde den där gropen. 

Tror du på förändring, är du optimist?

– Optimist är ett tråkigt ord, men jag tror på människan. Jag är övertygad om att människor kan förstå varandra. Även om det är en tro som har fått sina törnar blir jag ständigt övertygad om att det finns en väg till förståelse.

I artikelserien »Den polariserade debatten« försökte hon gå den vägen. Hon mötte människor som befann sig i ytterligheternas sfär – Chang Frick, grundare till nättidningen Nyheter Idag, konstnären Lars Vilks och författaren Katerina Janouch var några exempel.

– Jag ville undersöka vad vi hade gemensamt, men också få syn på var det skiljer sig för att förstå vilket land jag lever i och hur vi ska kunna leva och fatta beslut om vår gemensamma framtid tillsammans. 

Vad överraskade dig mest?

– Samtalet med Yasri Khan (miljöpartistisk politiker som tvingades avgå, red anm). Jag var helt övertygad om att jag inte skulle ha några problem med en människa som inte tar kvinnor i hand, men det var enda gången jag kom till en punkt då samtal var omöjligt. För honom fanns det en absolut sanning. Och när han sa att han vetenskapligt kunde bevisa för mig att Gud fanns, då tog det stopp. För mig gör det inte idén om Gud starkare utan svagare. Och så fort det finns en absolut sanning blir samtal omöjligt, för då finns inte längre någon humor eller självdistans. Jag tror att jag närmade mig en förståelse av fundamentalism genom det samtalet. 

I artikelserien »Den tysta minoriteten« utgick hon ifrån samtal i brödkön utanför Clara kyrka.

– Där handlade det i stället om människor vars röster någon sällan lyssnar till.  Visst, vi skildrar gärna personer som fallit igenom alla skyddsnät som offer, men hur ofta lyssnar vi till deras tankar om samhällets organisering? Om konst, politik, ekonomi? Jag var övertygad om att jag, efter att ha tillbringat ett par månader i brödkön, skulle dra mer åt vänster, stå på barrikaderna och plädera för att bidragen ska höjas, men jag upptäckte att det inte alls var de svar jag fick. Många människor drar sig för att gå till socialen, där man måste bevisa att man är tillräckligt hungrig, fattig och sjuk. Då är det lättare att ställa sig i kön till Clara kyrka, där grunden är tillit. 

Hon säger att det blev en omprövning i hennes intellektuella resa. 

– Jag kom att fundera över folkhemmet, som är byggt på att vi kategoriserar människor, men hur många grupper vi än har kommer det att finnas människor som inte passar in, för vi alla är individer. Hur skapar man ett samhällssystem där människan i grunden är individ?

I år har Stina Oscarson fått två pris för sitt arbete. Tidigare Folkbildningspriset och för några veckor sedan Frihetspennan som delas ut av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne till publicister som värnar yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. 

– För mig är det större än Nobelpriset. Torgny Segerstedt var den enda svenska publicist som stod rakryggad genom hela Hitlertiden. Det finns en text i hans skrift Demokrati och diktatur, som jag ofta citerar. »Friheten kan onekligen missbrukas och bli missbrukad, men innehåller just i sin egenskap av frihet det enda botemedlet mot sin egen urartning.« Det är något vi måste påminna oss om i dag.

Under pandemin fick hon anledning att reflektera kring begreppet.

– Jag kände mig stolt över Sveriges strategi, för i den fanns en fläkt av tro på människan. Men friheten innebär också ett ansvar och många har under pandemin ropat på förbud, för att slippa ta det. Vi glömmer lätt att demokratin kräver att vi alltid måste ha vår egen moraliska kompass vibrerande.

Hur har du själv hanterat pandemin?

– Jag är oerhört beroende av rutiner och för mig är det farligt att vara ensam så jag har försökt upprätthålla ett vanligt liv så mycket som möjligt. Så jag har ätit ute, gått på bio, konstmuseer, yogastudion, kramat dem som velat och jag klarade mig från covid-19 ända tills jag blev inlåst på sjukhus.

Jag frågar om hon vill berätta. Hon gör det gärna, men säger att jag inte får skriva då hon själv snart kommer att berätta hela historien i en stor publicering i tidskriften Essä och i SvD. Ett slags ofrivilligt wallraffreportage inifrån den slutna tvångsvården säger hon och ler. 

Sedan en tid är hon öppen med sin anorexia, men restriktiv kring var och hur hon talar om den, då hon vet att det har sitt pris. 

Mörkret har lagt sig, det är dags att stänga. Vi beslutar oss för att gå vidare och i rulltrappan ner till bottenplan berättar Stina  Oscarson uppsluppet att hon ska ha sin bokrelease i Kulturhuset.

– Det känns så fint. Med den blandning av gäster som kommer. Från en kvinna som arbetat i 30 år med tjejerna på Malmskillnadsgatan – till Moderatledaren Ulf Kristersson. Det kommer människor som nog egentligen inget hellre skulle vilja, än att slå ihjäl varandra. Nu får de skåla tillsammans. Det i sig blir liksom en gestaltning av vad boken egentligen handlar om. Att vi alla har rätt mycket gemensamt. Trots allt. 

Vi går till ett närbeläget café, kryper in vid ett bord nära fönstret utan att köpa något.

– Jag brukar hänga här en del, om de säger till kan vi ju alltid beställa.

Här berättar hon om upprinnelsen till boken Det perfekta plåstret, en samling betraktelser om landet Sverige, koncisa och precisa, humoristiska och inte sällan sorgliga. Och genom det hela, som ett spår, berättelsen om en tygelefant som hittar tillbaka till sin rätta ägare. 

– Jag har aldrig ägt en kamera, däremot har jag, på mina många resor i Sverige, samlat på ögonblick, som jag intuitivt känt betyder något, men inte har kunnat tolka i stunden. Jag hade säkert 500 sådana ögonblick. När jag hade sorterat och lagt ett pussel framträdde en tydlig linje; det är som om min tro på politiken ersätts med en tro på människan, inte genom framskriven analys utan genom möten med människor.

 Bokens titel härrör från ett apotek, dit Stina går och ber om ett plåster. Det här är vårt absolut bästa plåster, säger receptarien varpå Stina svarar: »Problemet är att det perfekta såret inte finns.« 

– När jag går därifrån är det som om jag förstår – socialdemokratin ville vara det perfekta plåstret. Och ja. Det var ett vackert försök.