”Vår tid är besatt av tvåsamhet”

Ni som uppskattade Malin Lindroths hyllade och omdiskuterade essä Nuckan (2018) kommer även denna gång att känna igen hennes klarsynta och uppfriskande tankar om relationer. Nuckan får oss att se hur förutsägbar och konservativ samhällets syn på kärlek kan vara. Hon visar på alternativa levnadssätt och blottar samtidigt sina egna tillkortakommanden.

– Den här boken handlar om en figur som har odlat sin ensamhet och sin position som nucka och utgår från den, nu gör hon någonting av den, säger Malin Lindroth om sin nya roman Nuckans hjärtespalt, där hon använder sig av nuckans blick på romantisk kärlek och låter henne oombedd besvara människors undringar om relationer.

Som Malin Lindroth själv konstaterar har nuckans åsikter aldrig efterfrågats i de här sammanhangen. Nuckan har stulit frågorna ur europeiska hjärtespalter eftersom »det var enda sättet att börja reparera de skador som tystnaden åsamkat oss«. Det gör hon med både vemod, längtan och humor.

Nuckan handlade om Malin Lindroths egna erfarenheter av kärleksrelationer – eller snarare bristen på dem. Hon berättade om hur hon under trettio års tid upplevde femton förälskelser och gång på gång blev ratad av olika män. I den boken ville hon ta tillbaka ett gammalt skamord för kvinnor och befria nuckan från det stigma som kletar fast vid den som hamnar på glasberget.

Till slut kom hon fram till insikten att hon faktiskt kan slippa försöka hitta »den rätte«. Tankarna på att leva i tvåsamhet med en man blev mindre viktiga. Allt det andra i livet, som till exempel arbete och vänskap, fick därmed ta större plats.

– Jag hade väldigt konventionella drömmar om kärlek när jag var ung och kanske hade jag blivit en konventionell människa om jag fått dem uppfyllda. Jag är inte säker på att mitt liv hade blivit så skoj, säger hon i dag.

När nuckan skriver sin hjärtespalt befinner hon sig i ett torp mitt ute i Smålands mörkaste skogar, långt bortom kommunal belysning, med vajande granar utanför fönstret som enda sällskap. I den miljön bor även Malin Lindroth under de perioder då hon inte är i Göteborg utan undervisar på Författarlinjen, som hon är ansvarig för, på Sörängens folkhögskola.

I Nuckans hjärtespalt har Malin Lindroth använt sig av en fiktiv gestalt som fungerar som ett alter ego, ett slags släkting till henne.

– Jag var intresserad av vad nuckan har för perspektiv på kärlek, makt och tvåsamhet. Och då kändes en hjärtespalt jätteintressant, för en nucka kan utmana själva grundidén med spalten – att målet är att vara två. Om man petar på den föreställningen kan man frigöra andra historier om kärlek.

I ett av svaren i boken resonerar nuckan kring hur vi kan hantera ett orimligt krav på kärleksrelationer – att vi ska bli burna genom våra liv av någon annan människa.

– Hon fantiserar och drömmer om en tvåsamhet som skulle kunna vara ett slags gemensamt bärande av den där orimliga längtan vi har, att man hjälps åt att hantera den.

Malin Lindroth konstaterar i sin roman att vi lever i en tid och kultur »som paradoxalt nog är lika besatt av tvåsam romantik som den är av individens oberoende och frihet«. Hon skriver att nuckans perspektiv är utmärkt att använda för att »jävlas med dem som talar om livet som summan av medvetna och fria val«.

Den berättelsen har aldrig varit hennes. Hon skriver också om att det som var en välkommen frigörelseprocess för tidigare generationers kvinnor – att kunna välja sin partner utifrån kärlek, inte ekonomi – i dag är en idealbild som för vissa blir kravfylld och svår att leva upp till.

– Ordet ofrivilligt är väldigt centralt i allt som rör nuckskap. Det som gör nuckan till nucka är just att hon inte har vänt de här idéerna om tvåsamhet ryggen av egen vilja utan hon har hamnat där. Och det rymmer något djupt existentiellt för det är väldigt mycket i livet som är ofrivilligt, men det pratar vi inte så mycket om i vår samtid.

Nuckan lyfter i sin hjärtespalt frågan om vad som kostar på mest, att leva i ofrivillig ensamhet eller att välja tvåsamhet för att undkomma ensamheten, men kanske känna sig oändligt ensam ändå.

– Många betalar ett högt pris för att slippa vara nucka, de är så rädda för den erfarenheten att de hellre stannar kvar i destruktiva relationer.

Malin Lindroth kommer från en kulturintresserad familj där böcker sågs som något viktigt, särskilt hennes mamma har alltid varit en hängiven läsare.

– Man kan nog säga att jag har fått ett grundläggande intresse för kultur med mig hemifrån. Sedan har jag behövt skapa ett eget förhållande till läsande och skrivande. Min lögnaktiga dagbok var ett första steg i den riktningen.

Redan som barn upptäckte hon skrivandet, då hon insåg att hon där kunde fantisera fritt.

– Jag tyckte det var fruktansvärt tråkigt att skriva dagbok men i elvaårsåldern började jag manipulera det jag skrev, började ljuga och hitta på egna historier. Det var då jag förstod något om skrivande, möjligheten att genom fiktion skapa en annan värld. Jag är inte bunden till det jag är, utan kan skriva om det som skulle kunna vara. Där finns det något slags frihet. På det sättet är skrivandet utopiskt, världen blir större.

Malin Lindroth har i sin ungdom studerat psykologi och filosofi på universitetet. De intressena hänger ihop med hennes önskan om att tala klarspråk, utan att för den skull bli en odräglig sanningssägare.

– Jag tycker det är en fin egenskap som jag försöker eftersträva själv, att säga som det är och se på världen utan massor av filter mellan, säger hon och fortsätter:

– Samtiden handlar mycket om att upprätthålla sken. Hur saker och ting framstår ses ofta som viktigare än hur de faktiskt är. Skönlitteratur såväl som filosofi och psykologi kan vara ett sätt att komma bortom det.

Nuckans blick kom väl till pass också i den utseendedebatt om kvinnors åldrande som Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Amelia Adamo drog i gång. Malin Lindroth skrev ett inlägg i Dagens Nyheter där hon påpekade att det inte är alla kvinnor som har erfarenhet av att befinna sig inom strålkastarskenet för mäns blickar – och därför inte heller sörjer dem. Hon vill visa på vilket grepp den här berättelsen fortfarande har om oss.

– Det finns en föreställning om att man som kvinna går in och ut ur den där manliga blicken, från osynlig till synlig till osynlig igen. Men alla unga kvinnor är inte sedda av män. Nuckan har levt efter en annan dramaturgi och jag tror att många kvinnor gjort det. Vi kommer inte någonstans om vi håller på att upprepa den där historien hela tiden, den är destruktiv.

Hon undrar om jag håller med om att när man som kvinna passerat femtio så avkrävs man att säga hur skönt det är nu när man slipper alla de där blickarna från männen.

– Jag har ingen lust att bekänna mig till den där historien över huvud taget och jag blir provocerad av att man som kvinna förväntas skriva in sig i den.

Malin Lindroth lever fortfarande som singel och tänker på sitt ensamliv som ofrivilligt, men hon tar det med jämnmod.

– Det är fullt möjligt att leva ett lyckligt liv och samtidigt bära något slags längtan eller en saknad över det som inte blev, och det tänker jag att nuckan gör. Det behöver inte betyda att livet är förstört. Nuckan växer ihop med sin saknad, på något sätt.

Eller med nuckans egna ord: »Allt oftare ska du tänka på din ensamhet som ett gammalt äktenskap. Den är ett med dig. Den har format dig. Du vet inte vem du hade varit utan den.«

***

Läs även: Chang Frick: "Bitter på mig själv" - Andreas, 32, har gett upp om kärleken

Läs även: Ann Heberlein: Victor lärde mig vad kärlek är

Läs även: Stina Oscarson: Jag har lagt min kärlek i arbetet

Prenumerera på Fokus här.