Vad händer med temperaturen?
Somliga klimatforskare menar att det finns bevis på att den globala temperaturen nu ökar snabbare än tidigare. Men alla håller inte med.
Bild: Unsplash
Den globala temperaturen stiger. År 2023 var det varmaste som någonsin uppmätts. År 2024 slogs rekordet igen. En del forskare har börjat tala om att den globala temperaturökningen går allt snabbare, att den accelererar. Så, vad är det som händer? Hur ser de långsiktiga trenderna ut och vad är det som har hänt under de senaste åren?
I figuren visas hur jordens medeltemperatur utvecklats enligt Nasas laboratorium GISS. Man ser att den globala temperaturen ökat med närmare 1,5 grader sedan slutet av 1800-talet. Det finns ett flertal forskargrupper som uppskattar jordens medeltemperatur, och de kommer alla fram till ungefär samma resultat.
I figuren ser man att temperaturen de senaste 50 åren ökat med ungefär 0,2 grader per decennium. Det råder i dag stor enighet i forskarvärlden att denna ökning huvudsakligen drivs av våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.
Men det kan vara värt att notera temperaturökningen inte är den samma från år till år. I figuren ser man de snabba ökningarna 2023 och 2024, men också år då temperaturen minskat. Det finns alltså en naturlig variation som gör att temperaturutvecklingen, från ett år till ett annat, eller till och med under perioder så långa som tio år, ibland kan vara ganska liten, och ibland betydligt snabbare än den långsiktiga trenden.
Ett exempel på en sådan naturlig variation finns i Stilla havet. I mer »normala« fall strömmar kallt vatten upp vid Sydamerikas västkust och bär med sig näringsrikt vatten som skapar fiskrika vatten. Passadvindar blåser detta kallare vatten i riktning mot Australien och Indonesien. Men under vissa år, som kommer med tre till sju års mellanrum, så försvagas dessa vindar och varmt vatten breder i stället ut sig. Detta fenomen kallas för El Niño. Då stiger temperaturen kraftigt i centrala och östra Stilla havet.
Under vissa perioder sker det motsatta fenomenet. Passadvindarna är då extra starka, och havet kyls av mer än vanligt. Det här väderfenomenet kallas för La Niña. Vädersystemen i denna del av världen pendlar mellan dessa två faser.
Stilla havet är ett gigantiskt hav. Från Lima till Jakarta är det cirka 18 000 kilometer, nästan ett halvt varv runt jorden. Förändringar av temperaturen i Stilla havet får också tydliga effekter på hela världens temperatur och väder. Under El Niño-år får man ofta torka och skogsbränder i Indonesien samt intensivare nederbörd i södra Brasilien. El Niño kan också ge färre orkaner i Atlanten.
Åren 1997 och 1998 samt 2015 och 2016 hade vi extra starka El Niño-faser vilket ledde till högre globala medeltemperaturer. Dessa ökningar går att se i figuren. Man ser också att åren därefter sjunker temperaturen tillbaka något. Över tid är dock den långsiktiga uppvärmningen starkare än effekten av enskilda El Niño-år. Åren 2017–2019 är, då vi hade en kall fas, varmare än år 1998 då en stark El Niño ägde rum. Över något eller några decennier leder alltså den underliggande trenden till en starkare påverkan på temperaturen än vad El Niño-variationer orsakar från ett år till ett annat.
Ett annat naturligt fenomen är vulkanutbrott. Utbrottet vid Mount Pinatubo, Filippinerna, år 1991 bidrog till att sänka den globala temperaturen med uppemot 0,5 grader. Vulkanutbrott leder till att svavel förs upp högt upp i stratosfären, och detta svavel ombildas till luftburna sulfatpartiklar som reflekterar solstrålning. Därmed kyls klimatet. Men effekten är kortvarig. Vulkanutbrott släpper också ut koldioxid men effekten jämfört med de globala utsläppen av koldioxid från fossila bränslen är minimal.
Naturliga variationer kan påverka temperaturtrenden inte bara över enskilda år, utan också över något decennium, och det kan ge upphov till en omfattande debatt. I figuren syns till exempel att vi under åren 2002–2012 hade en betydligt svagare temperaturtrend, en slags paus i uppvärmningen. Då fanns det en del, speciellt så kallade klimatskeptiker, som noterade att jordens temperatur knappt ökat på tio år och som påstod att det visade att "klimatteorin" var fel, att uppvärmningen av jorden hade upphört.
Många forskare påpekade då, med rätta, att tio år är en för kort period för att dra några större slutsatser: de naturliga variationerna i den globala temperaturserien är nämligen så stora att de kan dölja den underliggande långsiktiga temperaturtrenden.
Vi ser nu när ett drygt decennium gått att "pausen" i uppvärmningen 2002–2012 bara var ett temporärt fenomen, och att temperaturen därefter började öka i linje med den långsiktiga trenden.
Temperaturökningen
Den ovanligt snabba ökning av temperaturen under 2023 och 2024 har lett till en diskussion huruvida vi nu ser tecken på en acceleration av temperaturökningen. Alltså att den skulle gå snabbare än den långsiktiga trenden.
Enskilda år ska man inte göra för mycket av, men det är värt att notera att om man gör en linjär regression över temperaturökningstakten de senaste 20 åren finner man att den ligger på 0,29 grader per decennium. Det är 40 procent över den än mer långsiktiga trenden mellan år 1980–2024.
En del forskare, som Jim Hansen, menar att det finns tydliga bevis på att den globala temperaturen ökar snabbare än tidigare, och att vi kan förvänta oss en sådan snabbare takt framöver. En annan forskare, Michael Mann, menar att det är för tidigt att kategoriskt slå fast att temperaturen accelererat långsiktigt.
Det är viktigt att notera att diskussionen inte handlar om osäkerheter i den underliggande datan utan snarare om a) över hur lång tid man måste beakta förändringar i trender och b) hur stor förändringen måste vara för att man ska kunna slå fast att den inte är en del av en naturlig variation.
En annan fråga handlar om temperaturen nu ökar snabbare än vad modellerna förutspått eller än vad forskarna kunnat tro. Ibland påstås sådana saker i kittlande rubriker.
Men här har forskaren Zke Hausfather visat att den långsiktiga temperaturökning som kunnat observeras faktiskt är i linje med vad klimatmodellerna tidigare förutspått. Modellerna har förutspått en viss acceleration och det beror på att koldioxidutsläppen nu är betydligt högre i snitt än vad de varit under perioden 1970–2010, och att svavelutsläppen är på väg neråt som ett resultat av ansträngningar att minska utsläppen av luftföroreningar. Lägre svavelutsläpp ger högre temperaturer (på samma sätt som effekten av vulkanutbrott).
Det finns alltså en diskussion om vad som händer kring den långsiktiga trenden, men forskare har också försökt förklara de senaste två årens ovanligt snabba ökning. Här pekar man på åtminstone två viktiga bidrag. Först och främst hade vi en El Niño under 2023/2024. Den var visserligen inte lika stark som de som ägde rum åren 97/98 och 15/16, men en forskargrupp framlägger argument för att den ändå kan förklara den snabba temperaturuppgången från 2022 till 2023. En annan faktor är att våra utsläpp av svavel och andra partiklar, som kyler planeten, har minskat. Mer forskning krävs för att klargöra effekten av dessa (och andra) faktorer.
Det kan vara värdefullt att lyfta blicken och sammanfatta diskussionen: Vi vet att den globala medeltemperaturen ökat med närmare 1,5 grader sedan slutet av 1800-talet. Ökningstakten har varit cirka 0,2 grader per decennium sedan 70-talet. Temperaturökningen drivs huvudsakligen av de globala utsläppen av koldioxid, metan och andra växthusgaser och temperaturen kyls av svavelutsläpp. Under den senaste 20-årsperioden har temperaturen ökat snabbare än under tidigare 20-årsperioder. Hur detta ska tolkas och förstås i relation till naturliga variationer, samt vad det betyder för trenden framöver, är föremål för pågående forskning.
***
Läs även: Larm om torka saknar vetenskapligt stöd
Den globala temperaturen stiger. År 2023 var det varmaste som någonsin uppmätts. År 2024 slogs rekordet igen. En del forskare har börjat tala om att den globala temperaturökningen går allt snabbare, att den accelererar. Så, vad är det som händer? Hur ser de långsiktiga trenderna ut och vad är det som har hänt under de senaste åren?
I figuren visas hur jordens medeltemperatur utvecklats enligt Nasas laboratorium GISS. Man ser att den globala temperaturen ökat med närmare 1,5 grader sedan slutet av 1800-talet. Det finns ett flertal forskargrupper som uppskattar jordens medeltemperatur, och de kommer alla fram till ungefär samma resultat.
I figuren ser man att temperaturen de senaste 50 åren ökat med ungefär 0,2 grader per decennium. Det råder i dag stor enighet i forskarvärlden att denna ökning huvudsakligen drivs av våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.
Men det kan vara värt att notera temperaturökningen inte är den samma från år till år. I figuren ser man de snabba ökningarna 2023 och 2024, men också år då temperaturen minskat. Det finns alltså en naturlig variation som gör att temperaturutvecklingen, från ett år till ett annat, eller till och med under perioder så långa som tio år, ibland kan vara ganska liten, och ibland betydligt snabbare än den långsiktiga trenden.
Ett exempel på en sådan naturlig variation finns i Stilla havet. I mer »normala« fall strömmar kallt vatten upp vid Sydamerikas västkust och bär med sig näringsrikt vatten som skapar fiskrika vatten. Passadvindar blåser detta kallare vatten i riktning mot Australien och Indonesien. Men under vissa år, som kommer med tre till sju års mellanrum, så försvagas dessa vindar och varmt vatten breder i stället ut sig. Detta fenomen kallas för El Niño. Då stiger temperaturen kraftigt i centrala och östra Stilla havet.
Under vissa perioder sker det motsatta fenomenet. Passadvindarna är då extra starka, och havet kyls av mer än vanligt. Det här väderfenomenet kallas för La Niña. Vädersystemen i denna del av världen pendlar mellan dessa två faser.
Stilla havet är ett gigantiskt hav. Från Lima till Jakarta är det cirka 18 000 kilometer, nästan ett halvt varv runt jorden. Förändringar av temperaturen i Stilla havet får också tydliga effekter på hela världens temperatur och väder. Under El Niño-år får man ofta torka och skogsbränder i Indonesien samt intensivare nederbörd i södra Brasilien. El Niño kan också ge färre orkaner i Atlanten.
Åren 1997 och 1998 samt 2015 och 2016 hade vi extra starka El Niño-faser vilket ledde till högre globala medeltemperaturer. Dessa ökningar går att se i figuren. Man ser också att åren därefter sjunker temperaturen tillbaka något. Över tid är dock den långsiktiga uppvärmningen starkare än effekten av enskilda El Niño-år. Åren 2017–2019 är, då vi hade en kall fas, varmare än år 1998 då en stark El Niño ägde rum. Över något eller några decennier leder alltså den underliggande trenden till en starkare påverkan på temperaturen än vad El Niño-variationer orsakar från ett år till ett annat.
Ett annat naturligt fenomen är vulkanutbrott. Utbrottet vid Mount Pinatubo, Filippinerna, år 1991 bidrog till att sänka den globala temperaturen med uppemot 0,5 grader. Vulkanutbrott leder till att svavel förs upp högt upp i stratosfären, och detta svavel ombildas till luftburna sulfatpartiklar som reflekterar solstrålning. Därmed kyls klimatet. Men effekten är kortvarig. Vulkanutbrott släpper också ut koldioxid men effekten jämfört med de globala utsläppen av koldioxid från fossila bränslen är minimal.
Naturliga variationer kan påverka temperaturtrenden inte bara över enskilda år, utan också över något decennium, och det kan ge upphov till en omfattande debatt. I figuren syns till exempel att vi under åren 2002–2012 hade en betydligt svagare temperaturtrend, en slags paus i uppvärmningen. Då fanns det en del, speciellt så kallade klimatskeptiker, som noterade att jordens temperatur knappt ökat på tio år och som påstod att det visade att ”klimatteorin” var fel, att uppvärmningen av jorden hade upphört.
Många forskare påpekade då, med rätta, att tio år är en för kort period för att dra några större slutsatser: de naturliga variationerna i den globala temperaturserien är nämligen så stora att de kan dölja den underliggande långsiktiga temperaturtrenden.
Vi ser nu när ett drygt decennium gått att ”pausen” i uppvärmningen 2002–2012 bara var ett temporärt fenomen, och att temperaturen därefter började öka i linje med den långsiktiga trenden.
Temperaturökningen
Den ovanligt snabba ökning av temperaturen under 2023 och 2024 har lett till en diskussion huruvida vi nu ser tecken på en acceleration av temperaturökningen. Alltså att den skulle gå snabbare än den långsiktiga trenden.
Enskilda år ska man inte göra för mycket av, men det är värt att notera att om man gör en linjär regression över temperaturökningstakten de senaste 20 åren finner man att den ligger på 0,29 grader per decennium. Det är 40 procent över den än mer långsiktiga trenden mellan år 1980–2024.
En del forskare, som Jim Hansen, menar att det finns tydliga bevis på att den globala temperaturen ökar snabbare än tidigare, och att vi kan förvänta oss en sådan snabbare takt framöver. En annan forskare, Michael Mann, menar att det är för tidigt att kategoriskt slå fast att temperaturen accelererat långsiktigt.
Det är viktigt att notera att diskussionen inte handlar om osäkerheter i den underliggande datan utan snarare om a) över hur lång tid man måste beakta förändringar i trender och b) hur stor förändringen måste vara för att man ska kunna slå fast att den inte är en del av en naturlig variation.
En annan fråga handlar om temperaturen nu ökar snabbare än vad modellerna förutspått eller än vad forskarna kunnat tro. Ibland påstås sådana saker i kittlande rubriker.
Men här har forskaren Zke Hausfather visat att den långsiktiga temperaturökning som kunnat observeras faktiskt är i linje med vad klimatmodellerna tidigare förutspått. Modellerna har förutspått en viss acceleration och det beror på att koldioxidutsläppen nu är betydligt högre i snitt än vad de varit under perioden 1970–2010, och att svavelutsläppen är på väg neråt som ett resultat av ansträngningar att minska utsläppen av luftföroreningar. Lägre svavelutsläpp ger högre temperaturer (på samma sätt som effekten av vulkanutbrott).
Det finns alltså en diskussion om vad som händer kring den långsiktiga trenden, men forskare har också försökt förklara de senaste två årens ovanligt snabba ökning. Här pekar man på åtminstone två viktiga bidrag. Först och främst hade vi en El Niño under 2023/2024. Den var visserligen inte lika stark som de som ägde rum åren 97/98 och 15/16, men en forskargrupp framlägger argument för att den ändå kan förklara den snabba temperaturuppgången från 2022 till 2023. En annan faktor är att våra utsläpp av svavel och andra partiklar, som kyler planeten, har minskat. Mer forskning krävs för att klargöra effekten av dessa (och andra) faktorer.
Det kan vara värdefullt att lyfta blicken och sammanfatta diskussionen: Vi vet att den globala medeltemperaturen ökat med närmare 1,5 grader sedan slutet av 1800-talet. Ökningstakten har varit cirka 0,2 grader per decennium sedan 70-talet. Temperaturökningen drivs huvudsakligen av de globala utsläppen av koldioxid, metan och andra växthusgaser och temperaturen kyls av svavelutsläpp. Under den senaste 20-årsperioden har temperaturen ökat snabbare än under tidigare 20-årsperioder. Hur detta ska tolkas och förstås i relation till naturliga variationer, samt vad det betyder för trenden framöver, är föremål för pågående forskning.
***
Läs även: Larm om torka saknar vetenskapligt stöd
