Anledningen till att uppmärksamma mig är att jag inte längre uppmärksammas

Fredag 

Det tog 400 år från 1513, när conquistadoren Vasco Núñez de Balboa först föreställde sig något sådant, till att Panamakanalen öppnade. Med modern teknik, en majoritet i kongressen och världens rikaste oligarker bakom sig, borde president Trump kunna åstadkomma något liknande mycket snabbare än så. Men har han den visionära förmågan? 

Idén att ”ta tillbaka” den existerande kanalen i Panama slår mig som både defensiv och tillbakablickande. Den är trots allt över 100 år gammal, något som med amerikanska mått mätt motsvarar våra lämningar från järnåldern. Vill man verkligen göra Amerika storslaget igen, kan man knappast vila på gamle Teddy Roosevelts lagrar. En president värd namnet måste ha förmågan att starta ett nytt, eget projekt och driva igenom det med obruten viljekraft. 

Den uppenbara lösningen är att president Trump reviderar sina planer om en mur mot Mexiko. Om Amerika i stället bygger en tillräckligt djup och bred vallgrav kommer den att utgöra ett naturligt hinder för illegala invandrare av en magnitud som Rio Grande, trots namnet, aldrig varit. Därtill vore den ett självskrivet alternativ till Panamakanalen. Varför resa 300 mil extra på ena sidan och 4 eller 500 mil extra på den andra, om man kan segla direkt från Port Isabel, söder om Corpus Christi vid den amerikanska golfen, till Imperial Beach, söder om San Diego vid Stilla havet? 

Panama har, i ärlighetens namn, aldrig varit en särskilt attraktiv plats. Det vet alla som minns gamle ”ananasansiktet” Noriega, eller John Le Carrés beskrivning av hur en annan generals kostymer måste hissas upp i en lanternin med konstant luftdrag, snarare än hängas in i en garderob, för att inte mögla över natten. President Trump borde inse att det inte är en miljö anpassad för amerikaner, särskilt inte om de har bacillskräck. 

Lördag 

Det är med viss genans jag upptäcker att Expressen, en tidning som gav mig sparken för mindre än två år sedan, i dag ägnar en lång, lätt svärmisk artikel åt mig, mitt liv och mina eventuella kvaliteter. Dessutom med ett helt album av Moa Källströms fotografier, så smickrande som jag rimligen kan förvänta mig, med tanke på motivet. 

Det kommer inte som en komplett överraskning, eftersom texten – skriven av den förtjusande Kristin Lundell som råkar vara född på Menlösa barns dag, precis som jag själv – mestadels är en intervju. Jag minns vagt att jag ställde upp på detta, strax före julhelgen. Det är därför jag bär en röd väst på bilderna. Men vem kunde veta om det för den skull fanns anledning att förvänta sig mer än en notis? Det hade varit naturligare om Expressen ägnat 25 000 tecken åt att tala med Olle Palmlöf, som tydligen visat sig i TV efter att ha druckit ett glas vin, eller något annat av liknande och uppenbart allmänintresse. 

Men jag är förstås tacksam, för att inte säga rörd. 

Det enda jag ännu inte riktigt lyckats förlika mig med är att intervjuns hela grundanslag är att anledningen till att uppmärksamma mig är att jag inte längre uppmärksammas. Jag är, heter det redan i ingressen, ”om inte helt borta, åtminstone delvis”. 

Det skulle aldrig falla mig in att bestrida att jag åtminstone delvis är borta, på både det ena och andra sättet, men jag kan inte låta bli att känna en viss förvåning över att just Expressen undrar vad som hänt. Det var trots allt de som sparkade mig som kvällstidningskolumnist, något jag då hade varit i ungefär tjugo år och 2 000 kolumner. Om de verkligen saknar mig vore det lätt för dem att ordna saken, men jag antar att det inte nödvändigtvis handlar om det. 

Kanske är den vänliga och undrande artikeln helt enkelt ett uttryck för den ljuva längtan som ibland är som mest ljuv, just därför att den inte tillfredsställs. Skulle, till exempel, Birger Sjöbergs små citroner lysa lika gula, hans näktergalar drilla lika vackert och hans snäckor lysa lika röda på sanden, om han verkligen tog en charterresa till Italien, snarare än bara längtade dit? 

Antagligen inte. Även Expressen måste få vara fri att låta sin längtan förbli just det. 

Söndag 

Idén att ett ruttet äpple kan förstöra hela korgen – eller att ett dåligt ägg förstör hela kakan, som danskarna säger – är kanske bokstavligen sann, men en olustig metafor. Den lånar sig till den sortens puritanska renhetsiver, som kan ursäkta vilka utrensningar som helst. Även om jag sällan använder mig av det är jag trots allt ekonom i grunden och tilltalas mycket mer av idén att det som verkligen spelar roll är nettot. Så länge intäkterna är större än utgifterna finns hopp. 

Jag är oklar över om mitt eget svenska medborgarskap skulle kunna dras in under den nya lagstiftning som nu föreslås, men jag antar att det ligger i farans riktning. En ordningsam medelklassregering – och de är nästan alltid det i Sverige – kunde mycket väl få för sig att landet behöver göra sig av med dem som inte respekterar svenska värderingar, genom att inte rensa luddfiltret i tvättstugan, strunta i sopsorteringen, eller något annat av det slaget. 

Även om den risken kanske är liten ekar den föreslagna lagstiftningen väl mycket av idén att varje kantstött äpple måste kasseras. Det är ett slags nollvision – ett märkligt uttryck, förresten, eftersom det är svårt att uträtta något vettigt om man ingenting ser – och dessutom fantasilöst. 

Mitt förslag, som alltid, är att man aldrig kan ta sig framåt bara genom att minska kostnaderna. Det som krävs är innovativa sätt att öka intäkterna. Världen är trots allt full av någorlunda trevliga, intelligenta, rika, vackra och lagom skötsamma människor. Många av dem är inte svenskar. Än. 

En statlig kommission borde inrättas, som söker igenom jordens drygt åtta miljarder invånare. Det kan inte vara så svårt med de framsteg som nyligen gjorts inom AI, en teknik som äntligen kunde användas till något nyttigt. De som toppar den resulterande listan ges sedan omedelbart svenskt medborgarskap, med allt vad det innebär. Det krävs inga omständliga förfrågningar eller godkännanden. Det kan trots allt inte vara värre att ge folk ett medborgarskap mot deras vilja, än att beröva dem ett medborgarskap mot deras vilja. 

Hur många nya svenskar vi behöver för att uppväga de dåliga vi redan har, är en empirisk fråga. Jag skulle gissa att det, mellan tummen och pekfingret, krävs tre-fyra miljoner. Skulle vi upptäcka att det behövs fler är det bara att fortsätta i enlighet med den existerande listan. 

Det är bekymmersamt att enskilda medborgare måste stå för tankearbete av det här slaget, som regeringen rimligen borde klara av, men kanske kan vi få bättre regeringar i framtiden, när urvalet av möjliga ministrar är större. 

Martin Ådahl, Centerpartiets besynnerlige ekonomisk-politiske talesperson, kritiserar i dag i DN regeringen med orden: 

– Man låtsas som att det regnar. Det gör det inte. 

Det första ledet är förstås ett välkänt idiomatiskt uttryck, men jag tror inte att jag någonsin hört det kombinerat med den meteorologiska sakupplysningen i det andra ledet. Jag undrar om den betyder någonting? 

Är den bara en förstärkning, eller är den ett utslag av Ådahls behov av att alltid upplysa sin omgivning om hur det faktiskt ligger till, antagligen därför att han misstänker att omgivningen inte är intelligent nog att avgöra det på egen hand? Eller hoppas han att regeringen ska kasta ett öga mot himlen, upptäcka det han själv redan sett, och fälla ihop sina paraplyer? 

Här i det strålande sydafrikanska solskenet gläder det oss under alla omständigheter att höra att våra svenska kamrater, och Martin Ådahl, åtminstone är torra i kylan. 

Måndag 

Jag undrar hur många av Malmös kvarvarande judar, eller för den delen israeliska festivalbesökare, som främst oroar sig för vad en 56-årig rörmokare med en stötande hoodie i amerikanska Virginia ska ta sig för härnäst? DN:s Björn Wiman hänger i alla fall hela sitt resonemang på denna för mig helt okände person i sin text om vad judar får utstå. Jag hade trott att fler judar oroas av hotfulla, antisemitiska gäng med rötter i Mellanöstern på svenska gator, eller Hamas och Hizbollahs uttalade judehat. Men jag antar att jag kan ha fel. Björn Wiman måste ändå ha goda skäl för att i sin långa text om att Förintelsen kan hända igen, helt och hållet undvika att nämna den 7 oktober 2023, då det mest omfattande mordet på judar sedan Förintelsen utfördes. Inte heller kraven på en ny förintelse på svenska gator eller islamismens frammarsch nämns alls. Men, som sagt, han måste väl ha sina skäl. Han är ju ändå chef på Sveriges största morgontidning. 

Tisdag 

Vi har bestämt oss för att undvika att berätta för sydafrikanerna att vi kommer från Sverige. Frågar de brukar vi påstå att vi är från Schweiz, vilket en del ändå trodde att vi var, när vi fortfarande berättade att vi var svenskar. 

Det är förstås för att inte skrämma de fredliga sydafrikanerna, som nu kan läsa om dagliga bombningar i svenska städer – något som i stort sett är helt okänt i det här landet. Hur ska de veta om vi flytt från bombkampanjen, eller om vi ligger bakom den och flytt från polisen? 

Jag är osäker på om Henrik Landerholms avgång är lika uppseendeväckande i sydafrikanernas ögon. Antagligen inte. Den svenska pressens försök att göra det hela till en korruptionsskandal, och få det att framstå som att Landerholm fått uppdraget enbart därför att han är vän med statsministern, skulle nog inte övertyga många sydafrikaner. Landerholm har trots allt rätt kompetens och meriter för jobbet, vid sidan av vänner på höga positioner. Sydafrikansk vänskapskorruption är betydligt mer uppenbar och handlar om – som Kapstadens borgmästare uttryckte saken när jag hörde honom tala förra veckan – att ”weaponize incompetence”. 

Men det är klart att det är en allvarlig sak, det här med Landerholm. Säpo hade med all säkerhet inget annat val än att starta en förundersökning mot honom efter att Alex Schulman i går berättade att han kände ”hjälplöst äckel” inför det hela. Med tillräckligt viktiga fiender, spelar det ingen roll hur viktiga vänner man har. 

Det är ännu oklart om projektet att förvandla Amerika till en fasciststat har lagts åt sidan, åtminstone tillfälligt, nu när det står klart att Elon Musk inte kommer att ha ett kontor i den västra flygeln av själva Vita Huset, utan i Eisenhower Executive Building, 20 meter vid sidan av den västra flygeln av själva Vita Huset. Låt oss hoppas att journalistkåren även fortsättningsvis håller ett vakande öga på Elon Musks kontorsarrangemang, så att vi inte missar något väsentligt. 

Onsdag 

Är det för mycket att hoppas på att de okända Norénpjäser som hittats i dramatikerns arkiv visar sig vara folklustspel? Helst satta i beredskapstid och fyllda av frivola pigor, arbetsskygga beväringar, ilskna kaptener och salongsberusade godsägare? 

Senast jag var på Dramaten och såg en av Lars Noréns vanliga pjäser var trivselstämningen hög. Rolf Skoglund, salig i åminnelse, vankade runt på scenen iklädd ett plågat uttryck och ett par svarta läderhandskar som han ständigt drog i. Våldet, incesten och illamåendet låg alldeles under ytan och publiken skrattade och log lyckligt hemtamt. La bourgeoisie var inte det minsta épaté, tvärtom.  

Det slog mig, den gången, att om man verkligen ville skaka om svenskarna vore det bästa sättet att omdirigera en buss på väg till Fredriksdalsteatern och Eva Rydberg till Dramaten och Lars Norén och omdirigera en buss på väg till Dramaten och Lars Norén till Fredriksdalsteatern och Eva Rydberg. Bägge busslasterna skulle bli djupt chockerade över det de då skulle få se. 

Av det projektet blev det aldrig något, därav min förhoppning att Lars Norén på sitt yttersta själv insåg sin enda möjlighet att åter bli kontroversiell och olustig. Låt oss åtminstone hoppas på en liten operett, med champagneyra grevar, glada änkor och en underskön zigenarflicka. 

Torsdag 

Martin Jonols tycks ha träffat en nerv när han häromsistens i denna tidning undrade om teatersverige verkligen gör rätt i att fortsätta att gulla med mottagaren av Josef Stalins fredspris 1954, Bertolt Brecht. Det tentativa, men inte alldeles glasklara svaret, verkar vara ja. Kanske därför att Brecht var ett geni, kanske också för att hans prostalinistiska blodtörst nog i själva verket var antistalinistisk, även om Stalin själv – annars alert paranoid – inte förstod det. 

Själv tycker jag att den gamle österrikiske kanslern Bruno Kreisky både var klarare och sannare. När han på åttiotalet återvände till Stockholm, där både han själv och Brecht levde en tid i exil under kriget, bad han chauffören stanna ett ögonblick utanför ett hus. Kreisky var där för att delta i ett TCO-seminarium och Björn Rosengren satt bredvid honom. 

– Där bodde Berthold Brecht under kriget, sade Kreisky med avmätt ton: 

– Han var en riktig skithög och inte kunde han skriva heller.