Är jag en notorisk återfallssopförbrytare?

Fredag

Innebär den nya lagen om insamling av textilavfall att jag begick en kriminell handling i morse?

Jag kände redan i går att en av de gröna, tunnare knästrumpor av bomull som jag bar hade begåvats med ett större hål. Det var den sortens strumpor som kräver en finsömmerska om de ska stoppas och finsömmerskor är sällsynta. Utan att tänka särskilt mycket på saken lät jag strumpan gå i hushållssoporna. Nu har jag drabbats av ruelse.

Redan i går kväll diskade jag ur en stekpanna i vasken, snarare än att samla in matfettet i ett kärl som jag sedan för miljöns skull bör köra tre mil och placera i en återvinning för kemiska restprodukter. Är jag en notorisk återfallssopförbrytare? Hur ser i så fall straffskalan ut?

När jag försiktigt gräver i saken, för att inte lägga några digitala spår som kan väcka misstanke, får jag intrycket att det inte är jag, utan kommunen som kan komma att råka illa ut på grund av min strumpa. Lagen verkar i första hand rikta sig mot kommunerna som nu, enligt rapporter i pressen, drunknar i smutsiga underkläder, garnrester och udda gymnastikskor. Klimatministern, som ”följer frågan noga”, har kallats till miljö- och jordbruksutskottet och utlovar, en aning ominöst, en ”slutlig lösning” på problemet med ”textilberget”.

Den enklaste lösningen är förstås uppenbar: att förbjuda all form av konfektion. Om alla bar skräddarsydda kläder skulle det inte bara en gång för alla göra slut på alla dessa engångskläder, som ironiskt ges prefixet ”funktions-”, utan dessutom innebära en positiv estetisk reform av en magnitud vi inte sett sedan Peter den store lät tvångsraka bojarerna. Och den som investerat i en skräddarsydd garderob tar hand om den, snarare än att dumpa den på ett ”textilberg”.

Det vore kanske alltför bokstavstroget att bara tillåta skräddarsydda strumpor, men en nydaning av det här slaget skulle å andra sidan göra finsömmerskorna, kompetenta att stoppa de mest delikata strumpor, lika vanliga som tatueringssalongerna är i dag. Men som vanligt lär de enkla, uppenbara lösningarna gå våra politiker förbi, åtminstone tills de prövat och misslyckats med allt annat först.

I det fall jag tolkat lagstiftningen fel och det trots allt är jag som är brottslingen vill jag som förmildrande omständighet anföra att jag sparat den andra, hela strumpan. Förr eller senare blir de flesta av oss, givet att vi inte ägnar oss åt tanklös motion och nykterism, föremål för amputation.

Lördag

”Kniven står spetsad i täljträt redan när vi kommer in i salongen”, inleder Dagens Nyheters recensent sin anmälan av Moderna Dansteaterns ”Sex och Tornedalen” och fortsätter: ”När Marcus Baldemar kryper fram på alla fyra, enbart ackompanjerade av sina egna allt intensivare andetag, och deepthroatar dess skaft vet vi att vi kommit rätt.”

Om Marcus Baldemar verkligen är mer än en person, eller om ”ackompanjerade” syftar på ”alla fyra” vågar jag inte utveckla. Jag antar att det räknas som ett hatbrott att behandla en person som singular om personen i fråga uppfattar sig som plural. Mer intressant är ändå ett annat plural.

Hur många är det ”vi” som vet att de ”kommit rätt” när Baldemar ”deepthrotar” knivskaftet i täljträet? Har de ett riksförbund?

Allmogeinslag är naturligtvis inte främmande i dansvärlden. Jag minns själv när jag deltog i några kvällars gammeldanskurs i fåfängt hopp om att i mellanstadiet vinna den vackraste flickan i klassen, Pia Hellqvists, hjärta. Men jag minns inte att någon av oss deepthrotade knivskaft i Hummelstaskolans gymnastiksal. Kanske var det just det som saknades för att ge den verkliga gnistan.

”I den obeskrivliga finalen”, skriver Svenska Dagbladets lika entusiastiska recensent om samma föreställning, ”där han iklädd strumpeband med kraft baxat en stor fyrhjuling genom rummet, utför han en lustfylld, vibrerande dans i förarsätet med ett stadigt grepp om handtagen.”

Det låter kanske en aning krystat för lekmannen, men som vi så ofta fått höra under senare år är det viktigt att inte ge efter för populistiska reflexer, utan i stället lyssna på experterna, särskilt när de är ense. Var, apropå det, Lars Trägårdh på plats? Liksom många andra misstänker jag att vår kommande kulturkanon riskerar att hamna närmare ”Let’s Dance”, än ”Sex och Tornedalen”. Men ska vi undvika internationella hånskratt är det antagligen just den här sortens mästerverk vi bör lyfta fram.

Söndag

Jag är inte säker på att det vore en fördel för den här tidningen om Martin Ådahl, som fortfarande äger några promille av Fokus, blev ny centerledare. Det är oroliga tider och vi har alla nytta av vänner i framskjutna positioner, men erbjuder Centerpartiet sådana längre?

Partiet är, å ena sidan, den svenska partipolitikens motsvarighet till Elon Musk, med jämförelsevis enorma tillgångar i kassan. Partiet är, å andra sidan, den svenska partipolitikens motsvarighet till Elon Musk, med en verklighetsuppfattning som verkar formad av Ketamin, eller någon annat läkemedel i första hand avsett för kreatur. Det är inte vad det gamla Bondeförbundet avsåg med kohandel.

Icke desto mindre kandiderar Ådahl i en artikel i DN i dag på det undvikande sätt som centerpartister återgått till, sedan deras förra, öppna ledarstrid gav ett så nedslående resultat. Det vore antagligen ännu ett tecken på partiets dödslängtan om valberedningen faktiskt lade fram hans namn, men underligare saker har hänt i politiken.

Det är hursomhelst inte läge i dessa kärva tider för oss tidningsmän att hymla i form av högstämda plattityder om journalistiskt oberoende och sanningslidelse. Man måste, som militärer säger, ”gilla läget”. Skulle vår storartade välgörare faktiskt bli centerledare är det naturligtvis något denna publikation kommer att fira, kanske genom att utlysa en tredagars karneval på Skeppsbron, där den segersälle Ådahl, som för övrigt har ett ovanligt tilltalande yttre, står i en triumfvagn, dragen av kolumnister och reportrar, som från och med den dagen tillhör ”den breda mitten”.

Måndag

Man brukade höra historier om uteliggare som, efter sin död, visade sig vara mångmiljonärer tack vare idogt insamlande av pantflaskor. Den sortens historier fyllde oss i allmänhet med medmänsklig värme, eller åtminstone inte med indignation på grund av att vi då och då hade givit den okända miljonären några flaskor att lägga till sin förmögenhet, i tron att vi hjälpte en utblottad.

Problemet med DN-skribenten och radioprofilen Hanna Hellquists framgångsrika tiggarkampanj för att betala veterinärräkningar för sin tax Ines verkar med tanke på det främst vara en fråga om tajming. Om vi inte, förrän långt senare, fått reda på att hennes enmansbolag omsätter två och en kvarts miljard – eller om det nu var miljon – om året, hade vi då blivit så indignerade över att hon lyckades tigga ihop drygt 100 000 kronor? 

Eller har det med själva tillvägagångssättet att göra?

En bekant som alltid brukade ge en slant till sin lokale tiggare utanför mataffären frågade inför jul om tiggaren skulle åka hem till sin familj över helgerna. ”Nej, nej”, svarade han, ”jag måste jobba”. Svaret gjorde min annars mycket ädelmodiga bekanta så upprörd att det inte blev några fler bidrag i det gathörnet.

Det är i en mening irrationellt att inte betrakta tiggeri – åtminstone sådant som sker utomhus i alla väder – som ett arbete. Ledan av att sitta där måste vara fullt jämförbar med ett vanligt kontorsjobb och den bristande bekvämligheten i paritet med grovarbetares på ett genomsnittligt bygge. Men nu är konventionen sådan att tiggeri betecknas som en form av dagdriveri och det är inte mycket vi kan göra åt saken. Att panta flaskor, däremot, är förenat med en uppenbar arbetsinsats och har därför en helt annan status, vilket förklarar våra varma känslor gentemot pantmiljonärerna. 

I hela denna olyckliga historia med Hanna Hellquist är det verkligt beklagansvärda att taxen Ines hamnat i bakgrunden. Hon är, så vitt jag förstår, fortfarande sjuk och fortfarande oförsäkrad mot just den diagnos som plågar henne. Det vore inte särskilt klädsamt av oss att straffa hunden, för att vi retat oss på matten. Något slags kompromiss borde vara möjlig att finna.

Mitt förslag är att de som nu får tillbaka de pengar de skickat till Hellquist räknar om sina bidrag i pantflaskor och skickar dessa med vändande post till Ines matte. Om vi vet att Hellquist fått panta 100 000 pet-flaskor för att betala för veterinärräkningarna, kan vi kanske alla finna vår medmänskliga värme igen och glädja oss åt att stackars Ines hjärta kommer att slå något år till.

Tisdag

Det finns fortfarande de som hävdar att Olof Palme, Harold Wilson eller Wille Brandt – alternativt alla tre – var sovjetiska agenter. Jag är skeptisk. I åratal har jag försökt bli rekryterad av en någorlunda anständig säkerhetstjänst – mitt första val vore Storbritanniens – men mina alltmer uppenbara inviter har inte givit något som helst resultat. Inte ens ryssarna har gjort minsta framstöt, trots att jag en gång dansat runt midsommarstången med vår nuvarande statsminister och ett flertal gånger talat om husdjursskötsel med Göran Persson, på den tid han fortfarande var en man att räkna med. Vad mer kan man önska av en inflytelseagent? 

Den enda gång jag möjligen var i närheten av en rekrytering var då den serbiske ambassadören i Stockholm för ett drygt decennium sedan bjöd mig på lunch på restaurang Jakthornet vid Stockholms stadion. Syftet blev aldrig riktigt klart. Om det hade funnits några planer på att ge mig ett erbjudande över faten, som dignade av olika grillade styckdetaljer, verkar de ha skrinlagts innan ambassadören kom till skott. Kanske sade jag något oförsiktigt, kanske tyckte ambassadören att jag petade i maten, när jag bara åt en filé, två biffar och tre korvar. Vi skildes vänskapligt över ett par glas slivovitz och jag har inte hört av honom sedan dess.

Hur det förhåller sig med president Trump är förstås frågan som vi alla ställer oss för tillfället. Är han verkligen en rysk agent, eller beter han sig bara som om han vore det?

Om man ska tro det som skrivs i tidningarna – och vi försöker verkligen, även om det ibland är svårt – skulle president Trump, om han är rysk agent, helt enkelt ha blivit köpt. Stora ryska summor har gång på gång stoppats in i hans fastighetsimperium, inte sällan då det stått på ruinens brant. 

Kanske är det i det avseendet jag kalkylerat fel. Jag har mest tänkt på agentrollen som ett av alla sätt att mota livsledan, men kanske borde jag i stället ha gjort klart att det jag var ute efter var några tiotal miljoner. Å andra sidan verkar pengar, för den oinvigde, som lösan sand när man ska bygga en spionorganisation. Det kan trots allt finnas de som är beredda att betala mer.

Från europeiskt perspektiv finns just därför något uppmuntrande i tanken att president Trump är köpt, om den nu har någon teckning i verkligheten. Rysslands bruttonationalprodukt är ungefär 2 000 miljarder dollar. EU:s samlade bruttonationalprodukt är närmare 15 000 miljarder dollar. Vi skulle, kanske inte med lätthet, men ändå utan oöverstigliga besvär, kunna erbjuda den amerikanske presidenten 2 001 miljarder dollar, mot att han omprövar sina lojaliteter. Det skulle vara omöjligt för Ryssland att överträffa och skulle dessutom göra Trump sex gånger rikare än Elon Musk, som i jämförelse skulle framstå som ganska ömklig.

Det enda hål jag kan se i min plan är att Kinas BNP är närmare 18 000 miljarder dollar, vilket innebär att de skulle kunna bjuda över oss på samma sätt som vi bjudit över Ryssland. Visserligen skulle det ha kännbara konsekvenser för kineserna att ge Donald Trump drygt 80 procent av sin BNP, för att försäkra sig om att EU inte har några möjligheter att bjuda över, men det är ett folk som fortfarande både besitter tålamod och disciplin.

Kanske vore ändå det enklaste att USA, med en bruttonationalprodukt på oöverträffbara 28 000 miljarder dollar, stoppar pengarna där de redan lagt sina röster, själva köper sin president och sätter punkt för hela den här härvan av oklara lojaliteter.

Onsdag

Det finns åtminstone 14 frihetsgudinnor i Frankrike och dessutom en utanför den franska ambassaden i Washington DC. Även om ingen av dem är av samma magnitud som den på Liberty Island i Hudsonflodens utlopp, ter det sig näst intill hagalet av fransmännen att nu kräva tillbaka statyn som de en gång skänkte amerikanerna. Det är inte heller särskilt klädsamt av amerikanerna att svara med att fransmännen ska vara tacksamma för att de inte talar tyska, vilket de antas ha gjort utan amerikanernas hjälp.

Sanningen är väl visserligen att fransmännen snarare skulle ha talat ryska, om ingen hade stoppat Röda armen från att nå Atlanten, men det passar kanske inte att påminna om det, nu när vi alla snart kommer att tala ryska ändå.

Hursomhelst är det precis den sortens grälsjuka beteende som man kan vänta sig av två folk som, när de är på gott humör, hyllar varandras revolutioner. Det är likväl obehagligt. Måste vi nu alla i månader översköljas av de snaskiga detaljerna och anklagelserna i den här vårdnadstvisten?

I mina ögon verkar detta vara ett utmärkt tillfälle för statsminister Ulf Kristersson, som sett rätt vilsen ut på sistone, att äntligen finna en tydlig utrikespolitisk roll. Få världsledare torde vara bättre placerade att medla i konflikten. Inte bara för att Sverige – vid sidan av EU- och Natomedlemskap – framstår i ett kvardröjande dumsnällt skimmer, utan även därför att vi har så goda relationer med övriga nordiska länder. 

Den uppenbara kompromissen är trots allt att frihetsgudinnan plockas ned och återuppförs i mynningen av Godthåbsfjorden utanför Grönlands huvudstad Nuuk. Där skulle hon befinna sig nästan exakt mitt emellan Paris och Washington DC, göra sig väl mot glaciärerna, förgylla den annars ganska bleka vardagen för grönlänningarna och antagligen ge amerikanerna intrycket att de redan äger Grönland. Det sistnämnda skulle kunna få amerikanerna att tänka på annat än Grönland och därmed, som bonus, desarmera en annan kris.

För fransmännen finns också fördelar: det skulle lösa problemet med var de annars skulle placera den, med tillhörande sockel, 93 meter höga damen. Att fransmännen efter 135 år vant sig vid Eiffeltornet innebär inte nödvändigtvis att de är lika fördragsamma mot varje bisarr jättekonstruktion. De är trots allt inte amerikaner, som de aldrig upphör att påpeka för oss.

Torsdag

Jag ser i Svenska Dagbladet, som allt oftare är ett reklamblad för de amatörradioprogram som tidningens journalister gör, att den senaste ”podden” tar sig an Palmemordet. Vi kan vänta oss ”massor av nya ledtrådar” som alla ”pekar i samma riktning”. Det är naturligtvis en annan riktning än den som ledde till en fällande tingsrättsdom, den som åklagarna angav då de lade ned utredningen, ”polisspåret”, ”Stay-behind-spåret”, ”PKK-spåret”, ”Sydafrikaspåret”, och en rad andra spår. Men det är ändå ett av de spår som en annan podd, ”Palmemordet”, ägnat några av sina avsnitt åt.

Å andra sidan är det en podd med, hittills, 466 avsnitt. Det gör mig en aning tveksam till påståendet att den nya podden, efter snart fyrtio år av böcker, artiklar, filmer, radioprogram och poddavsnitt, verkligen kan skaka fram ”massor av nya ledtrådar”. I alla fall i någon annan mening än att vi hört dem förut men glömt bort dem, eller att det rör sig om fullständigt trivial information, som vi tidigare sorterat bort, eftersom det då fortfarande fanns väsentlig information som inte var uttjatad.

Men journalister måste få tiden att gå och det kunde vara värre.

Vi ska ändå vara tacksamma att vi inte har 64 000 hemligstämplade dokument om Palmemordet, som någon politiker kan få för sig att offentliggöra för att vinna de konstitutionellt klentrognas röster. I just en sådan tålamodsprövande situation befinner sig amerikanerna nu, när alla hemligstämplade dokument om mordet på president Kennedy publiceras i ett svep. Hittills verkar dokumenten inte ha innehållit något av särskilt intresse. I ett, som tycks rätt typiskt, är det nya som framkommit ortnamnet ”Reykjavik” i klartext. I ett annat personnumret som tillhör en av Trumps jurister. Men jag är övertygad om att någon journalist kommer att hitta ett sätt att göra något av de sakerna också.

Det är svårt att säga hur många poddavsnitt som 64 000 akter om Kennedymordet kommer att resultera i, även om dokumenten inte innehåller något av verkligt intresse. Men när framtidens historiker försöker förstå hur det gick till när det amerikanska folket utplånade sig självt, kommer de tvivelsutan att lägga stor vikt vid hörlurarna och det tomma uttrycket av leda i offrens ögon.