Att släppa in finansfolk på sitt bröllop är varken ett tecken på gott omdöme eller gott umgänge

Fredag 

Jag har hela mitt vuxna liv försökt bli rekryterad av en underrättelsetjänst, men ingen har någonsin hört av sig. Inte ens den svenska har visat något intresse, trots att jag gjorde mitt bästa redan på mönstringen för att framstå som förföriskt outgrundlig. Jag satt visserligen en kort tid i styrelsen för ett amerikanskt bolag där en styrelseledamot gav sken av att tidigare ha arbetat för Mossad och en annan för CIA. Men om det var sant förblev lika oklart som vad bolaget egentligen skulle ägna sig åt. 

Nu slår det mig att jag kanske helt enkelt varit ouppmärksam. Hur skiljer man egentligen en inlindad invit till underrättelsetjänsten från inlindade inviter till helt andra aktiviteter? Kanske har erbjudandena duggat tätt, utan att jag har förstått det. Och jag är antagligen inte ensam. Det måste vara helt meningslöst för världens underrättelseorganisationer att på mer subtila sätt försöka göra sig påminda i en värld där alla är helt absorberade av sig själva och sina skärmar. 

Det är kanske därför CIA nu börjat rekrytera informatörer med vanliga, raka annonser. Jag skulle gärna anmäla mitt intresse, men det kräver tydligen att jag flyttar till Ryssland, Kina, Nordkorea, Iran eller någon annan auktoritär stat och dessutom lär mig det lokala språket. Det är helt enkelt för besvärligt så här sent i livet. Jag tröstar mig med att även amerikanerna, efter ett par års svenskt Natomedlemskap, kommer att förstå hur gåtfullt Sverige verkligen är. Bara vi som är födda i Sverige vet att inget egentligen fungerar på det sätt som vi låtsas att det gör, eller att vi egentligen tänker något helt annat än det vi säger, precis som under varje annan auktoritär regim. När den insikten sjunker in hos våra amerikanska vänner står jag redo att svara på CIA:s nästa annons. 

Det vore, enligt min mening, ett stort misstag att stänga besöksläktaren i riksdagen, bara för att några Palestinaaktivister kastade tomater och rödlök på utrikesministern. Det kan – undantaget skolbarn och en och annan ambassadör – bara finnas två kategorier av människor som utnyttjar riksdagens besöksläktare. Den ena är just aktivister av olika slag. Den andra folk som har ett onaturligt och obalanserat stort intresse för politik i allmänhet. Båda dessa grupper tråkar inte bara ut oss bortom alla rimliga gränser, utan tar dessutom varje tillfälle att ställa till besvär för oss. 

Vi gör klokt i att hålla ögonen på dem. Att avskaffa ett fungerade system där de ger sig själva till känna vore kortsynt. 

Lördag 

Frågan om vem som ska betala Isabella ”Blondinbella” Löwengrips restaurangnotor sysselsätter nu såväl kolumnister som ledarskribenter. Det kan framstå som en struntsak, men så här drygt 40 år efter Hylands Hörna och nästan 50 år efter Frukostklubben måste vi ta vara på de nationella lägereldar vi kan få och i det här fallet känner jag att Bonnierkoncernen visar vägen. Vi bör alla bidra så gott vi kan i denna fråga. 

Dilemmats första horn är att Blondinbellas önskan att få sina middagar betalda stärker den könsmaktsordning som vi arbetat så hårt på att oordna de senaste 20–30 åren. Dess andra horn är att David Lagercrantz och många andra män i hans ålder skulle känna sig ohyfsade om de inte betalade notan. 

I mina ögon handlar det om just den sortens problem som vi löst på andra svenska områden genom att låta staten gå emellan, som neutral part. Vi har föräldraförsäkring, inte sambeskattning. Vi har förskolor, inte dagmammor, och så vidare. Det finns ingen anledning till att inte statsindividualismen även kan lösa det här problemet. 

Det här är bara en snabb skiss, men jag tror att huvuddragen står sig: vi förbjuder män att betala kvinnors mat och dryck kontant, inför en mansskatt som går direkt till Jämställdhetsmyndigheten, som i sin tur utfärdar ett slags rikskuponger – låt oss kalla dem könskuponger – som delas ut till landets män för att användas vid situationer som den Blondinbella beskriver. Den här lösningen skulle rimligen göra Blondinbella, David Lagercrantz, DN:s ledarskribenter och alla andra nöjda. 

Dessutom kunde detta mycket väl vara ett genombrott för att hjälpa alla dessa incelmän som vi dagligen läser om. Deras problem verkar huvudsakligen vara att de inte förstått det som Bertolt Brecht nästan sade: ”först kommer käket, sedan samlaget”. Med fickan full av könskuponger borde saken klarna, även för dem. 

Söndag 

Svenska Dagbladet bjuder i dag sina läsare på rafflande helgläsning om en kvinna vars mor styckmördades av hennes far. Dagens Nyheter bjöd sina helgläsare på samma berättelse, med samma huvudpersoner och gruvliga detaljer, i går. Jag undrar om morgontidningsredaktörerna har rätt i övertygelsen att deras läsare helst firar helg nedbäddade i beskrivningar av mänskliga inälvor spridda över blåbärsris. Ibland tror jag det. I de stunderna är det svårt att inte bli rov för känslan att läsarna till och med är mer motbjudande än journalisterna. 

När vi anländer till vårt hotell i Köpenhamn, dit vi åkt för att gå på konsert, sitter Nick Cave och Warren Ellis i lobbyn och småpratar. Vi slår oss ned vid bordet bredvid, men låtsas förstås som ingenting. Ellis är sitt vanliga, gammaltestamentliga jag, medan Cave gömmer sig bakom en svart baseballkeps. Det enda aningen oroande är att Cave beställer in något som ser ut som chiapudding och äter den med god aptit. Det är en lättnad att Cave inte längre är heroinist, men om priset för det är att han i stället odlat ett beroende av mexikansk chiasalvia är priset högt. 

Efter konserten slår vi oss ned i det lilla hotellets bar, trygga i förvissningen om att få uppleva en australiensisk goth-efterfest. Vi förblir ensamma fram till halv ett, då bartendern försiktigt påpekar att kassan ska stänga. 

Det är ett sorgligt tecken i tiden att inte ens rock’n’roll är vad det brukade vara. 

Måndag 

Jag har, såvitt jag minns, aldrig nämnt Henrik Brandão Jönsson i den här kolumnen och har därför inte möjligheten att kasta ut honom. Det är olyckligt, för jag är – som mina läsare vet – mån om att alltid stå mitt i de viktiga och fängslande stridsfrågor som för dagen präglar den svenska offentligheten. 

På något sätt vill jag ändå bidra till att hålla rent i det svenska samtalet. Om vi tillåter människor att ostraffat påpeka det faktum att sexköp är fullt lagligt i Danmark, liksom i flera andra europeiska länder, känner jag att vi halkat ut på ett sluttande plan. Vem vet var det kan sluta? Risken är överhängande att vi hamnar i den värsta sortens relativism genom att så ett frö av tvivel på att svensk lagstiftning formulerar den enda försvarbara positionen. 

Kanske är det hög tid att ta ett större grepp om frågan och i situationer av det här slaget är det påfallande ofta just danskarna som är problemet. Det är knappast en slump. Många av oss är – inte utan anledning – övertygade om att danskarnas räkneord enbart är till för att kunna lura oss förvirrade svenskar på växeln. Danskar har dessutom utvecklat det till en konstform att locka svenskar att fördöma deras politik, för att sedan kunna flina överlägset när den danska politiken blir svensk några år senare. 

Lösningen, tror jag, är att upprätta en ny norm i bättre kretsar: kasta ut alla som överhuvudtaget nämner Danmark eller danskar. Det skulle möjligen inte förhindra varje upprörande övertramp likt Brandão Jönssons, men det skulle i alla fall vara en god början. I mån av behov kan vi sedan addera Brasilien, Spanien, Tyskland och andra ökända och osedliga nationer till listan. 

Tisdag 

Säsongen har nått sitt slut och vägarna i Östra Skåne har tömts på cabrioleter. Vart cabrioletförarna tar vägen under de 46 veckor om året då deras bilar är obrukbara, eller – med suffletten uppfälld – undermåliga, vet jag inte. Min gissning är att de återgår till en prosaisk vardag som banktjänstemän och byrådirektörer. Det är trots allt ett faktum att 99 av 100 svenska cabrioletförare är tunnhårigt gråa och välgödda på ett sätt som kännetecknar den övre halvan av den administrativa medelklassen. 

Detsamma gäller vår andel av motorcyklister. Om möjligt ger de ett än mer etablerat och ordnat intryck. Många tycka ha köpt sina Harley Davidson-maskiner med sin första pensionsutbetalning, eller möjligen ett väl tilltaget avgångsvederlag. Jag undrar ofta vart de är på väg. 

Antagligen var det detta som gjorde att Jimmie Åkesson inte anade oråd när han släppte in motorcyklister på sitt bröllop. 

En person i Åkessons ställning borde förstås vara mindre godtrogen än så, eller åtminstone ha människor omkring sig som kan skilja agnarna från vetet, men till hans försvar måste sägas att det inte längre är så lätt att skilja en bankdirektör från en gängkriminell. Det har delvis att göra med det som ibland kallas ”demokratisering” av klädmodet och alltid av någon mystisk anledning innebär att övre klasser apar efter de lägre, men inte bara. Både gängkriminella och folk i finanssektorn svänger sig till exempel med förfärlig jargong, som i stort sett är obegriplig för utomstående. Bara en verklig expert kan avgöra om begrepp som ”bäckna”, ”klippa” och ”ladd” handlar om narkotika- och yrkesmördarbranschen, eller om optionsmarknaden. I båda grupperna är moral i grund och botten en fråga om kostnads- och intäktskalkyl.  

Jag inser att det inte är en ursäkt, eller ens ett bra försvar för Åkesson, utan snarare något som drar honom ur askan i elden. Att släppa in finansfolk på sitt bröllop är varken ett tecken på gott omdöme eller gott umgänge. Icke desto mindre dröjer sig i mångas ögon ett visst mått av anständighet kvar vid banktjänstemän, från den tid de bar slips och paraply och satt bakom skrivbord i marmorpalats som var öppna för allmänheten, förutsatt att den var sobert klädd och talade med låg stämma. Vi präglas alla av vår gemensamma historia, hur överspelad den än är. 

Stefan Jonssons helsideshyllning till den nyligen avlidne marxistiske filosofen och litteraturkritikern Fredric Jameson i Dagens Nyheter är antagligen intressant läsning för dem som uppskattar texter som ”borrar snett nedåt genom historiens sediment och snett uppåt mot utopiernas himmel” i syfte att blottlägga ”senkapitalismens kulturella logik”. Jamesons strävan att ”konsolidera en miljö för marxistisk kulturanalys som bidrog till ett jämlikt, demokratiskt USA och en vetenskaplig förståelse av kapitalismen” låter ambitiös och, antar jag, lovvärd om man är lagd åt det hållet. För er som inte är det finns på motstående sida en nästan lika lång artikel om en ”Tiktokstjärna” som ”mixar surströmming och pratar bipolär sjukdom”. För er som inte fastnar för endera alternativet finns världslitteraturen. 

Onsdag 

Jag hade förväntat mig att hemvärnet skulle möta oss med sandsäckar och länspumpar när vi landade på Bromma. Enligt Aftonbladet, som i sin tur hänvisar till SMHI, skulle ett oväder drabba Sverige, så allvarligt att befolkningen uppmanades att arbeta hemifrån. I Stockholm föll dock, till vår förvåning, ett vanligt höstregn till en mild bris. 

Man talar ogärna om vädret numera, ungefär på samma sätt som man förr i tiden brukade undvika politik, religion och pengar för att inte störa friden. Men, oss emellan, har inte ribban för alarmerande väder sjunkit påtagligt under senare år? Svenskar i gemen brukade skriva under på den enerverande friluftshurtiga devisen ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Nu tycks alla väder vara dåliga. Så snart vi får ett par dagar i följd med topptemperaturer på över 25 grader varnas vi för att medborgare över 65 år löper risk att dö i drivor. Och ett stilla höstregn beskrivs som en potentiell syndaflod. 

Beror det på avund, när vi dagligen kan läsa om hur mellaneuropeiska byar förvandlas till Atlantis och hur fåglar faller färdigstekta ur den indiska himlen? Är det kanske en del av EU-harmoniseringen? Är vi så amerikaniserade att varje amerikansk orkan måste ges en svensk motsvarighet? Eller handlar det helt enkelt om att vi i vår envisa överutbildning av folket nu har så många meteorologer, att de måste hitta på något intressant för att stå sig i konkurrensen? 

Instinkten att inte tala om saken tyder på att det går djupare än så. Den som fastnat i den gamla, stoiska hållningen att ta vädret som det kommer riskerar att utmärka sig som ”förnekare”. Det är besynnerligt att den termen, som annars är associerad med kättarprocesser och autodaféer, fått en sådan genklang i ett land som anser sig vara djupt sekulärt. Men jag råder alla mina läsare, som antagligen tillhör den lilla skara som fortfarande minns hur det slutade för Giordano Bruno, att inte tänka för mycket på saken. 

Torsdag 

Personalpolitik, eller ”Human Resources” som det heter numera, är aldrig lätt. De bästa intentioner kan slå slint. Är det något av det slaget som skett, när en välmenande redaktör på Dagens Nyheter skickat Alex Schulman att bevaka tillkännagivandet av årets nobelpris i litteratur? 

Schulmans skörhet, som får honom att känna stark ångest över nästan allt, från Birgitta Eds prästkrage till burhamstrar, måste rimligen oroa personalavdelningen. Arbetsgivare måste ändå göra vad de kan, om inte annat av arbetsmiljöjuridiska skäl, för att medarbetare ska känna ett minimum av välbefinnande i jobbet. I Schulmans fall verkar DN hittills ha misslyckats, men inte på grund av att tidningen inte försökt. 

Det är svårt att tänka sig ett mer bolstrat uppdrag än bli skickad till börssalen för att höra den ständige sekreteraren Mats Malm ge sitt besked. Men inte ens i denna gemytliga och ombonade miljö vill Schulmans ångest lägga sig. Den förgyllda omgivningen får honom att tänka på smuts. En vänlig hälsning mellan två närvarande får honom att känna sig utanför. Akademiens kvinnliga personal viskar och tisslar som i en mardröm ”så att det känns som att man kanske ska bli galen”. Akademien, såsom Schulman ser den för sitt inre öga, är en samling barn som leker med låtsaspengar. När den väl visar sig är den fylld av ”mörk energi”: ”skurkarna som vill se sitt eget dåd”. När beskedet kommer sprider sig en oginhet i publiken. Mats Malm är på väg att implodera. 

Jag har egentligen inga goda råd att ge redaktörerna på DN i den här frågan, men jag hoppas att de är medvetna om att vi är många här ute som ofta oroar oss för deras huskrönikör. Det är plågsamt att följa självförbrännande genialitet. Det är nästan outhärdligt att följa självförbrännande mediokritet.