Den fortsatta kollapsen av den svenska välfärdsstaten

Fredag 

Jag är inte säker på om en motsvarighet till den lidnerska knäppen existerar inom politiken, som på många sätt är en udda bransch. Jag kan på rak arm inte påminna mig någon politiker som plötsligt och avsevärt höjt sin förmåga. Däremot finns det gott om exempel på fullständigt normala, rent av älskvärda, personer som efter en kort tid i politiken sjunkit till genant låg nivå och aldrig återhämtat sig. 

Någon förklaring måste det ändå finnas till att Kamala Harris, som igår kväll formellt accepterade nomineringen till presidentkandidat på Demokraternas partikonvent, plötsligt beskrivs som en glädjens naturkraft och demokratins superhjälte. För bara några veckor sedan var de flesta överens om att hon var en besvikelse, även om hon till skillnad från president Biden ännu inte var senil. Nu är det svårt att begripa varför hon inte rullats ut tidigare, för att täta det sjunkande amerikanska skeppet. 

Det är förstås möjligt att inget egentligen har hänt, vid sidan av ett perspektivskifte i politikens vanliga spegellabyrint. Ingen annan bransch bygger till den grad på projektioner. Politikerna projicerar sina förhoppningar, sin maktlystnad och sin avsky på väljarna. Väljarna gör i sin tur detsamma på politikerna. Spegelbilderna är alltid förvridna och ofta svårförenliga, men ibland uppstår något slags harmoni mellan politikernas och väljarnas projektioner. Så var det, till exempel, när Tony Blair först vann makten. Kanske har Kamala Harris, åtminstone för tillfället, haft turen att hamna i en liknande situation.  

Det är under alla omständigheter svårt att avgöra, eftersom nästan all information om saken vi får levereras av journalister som i sin tur projicerar sin lättnad över att Donald Trump kanske kan få stryk, på Kamala Harris. Ändå minns alla hur det till sist gick för Tony Blair, som till slut tvingades bort, bruten, hjärtopererad och avskydd av många. Hur gynnsamt speglarna än är riktade för stunden, hade Enoch Powell alldeles rätt när han konstaterade att ”all political lives, unless they are cut off in midstream at a happy juncture, end in failure”. 

Det är en av politikens få förmildrande omständigheter: den ser ut som komedi, men är tragedi. 

Lördag 

Nyckeln till att komma åt de kriminella gängen, förklarar en dansk med det poetiska namnet Blådal Hansen i Svenskan i dag, är att vinna deras tillit. Blådal Hansen har en jourlinje dit kriminella kan ringa för att beställa extra beskydd för småbröder, eller diplomatiska förhandlingar. Det påminner mig om den gamla TV-serien Hill Street Blues, där poliskaptenen Frank Furillo större delen av sin tid agerade medlare mellan olika mordiska innerstadsgäng, som fick hållas om de inte tog i för mycket. 

Idén kan antagligen sticka i ögonen på personer med en gammaldags uppfattning om rätt och fel, men det här är inte ett tillfälle för principrytteri. Problemet med organiserad brottslighet kan mycket väl vara att den inte är tillräckligt organiserad. Om vi lyckas ”vinna tillit” till den grad att vi kan inlemma kriminaliteten i svensk förvaltningskultur, med allt vad det innebär av HR-avdelningar, dokumentation och samordningskrav, borde den stanna av och stelna i fullständig inaktivitet, precis som all annan offentlig verksamhet. Det är välkänt att man alltid ska räkna fingrarna när man tagit en dansk i handen, men i just det här fallet kanske vi fått ett extra finger, snarare än förlorat ett. 

Johan Anderberg anmäler i dag en intressant bok som delar upp mänskligheten i två rivaliserande grupper: de som bor i byn och de som befolkar ”floden”. Den enda haken verkar vara att teorin bara omfattar kulturskribenter, som bor i byn, och techmiljardärer, som flyter på floden. Var resten av oss befinner oss förblir oklart, något Anderberg visserligen nämner, men inte verkar uppfatta som något större problem. På det stora hela låter det som ungefär samma problem som vi har när vi hamnar i korselden mellan kriminella gäng. Kanske är lösningen att vinna båda gruppers ”tillit”. Eller så är slutsatsen helt enkelt att vi kan läsa någon annan bok. 

Söndag 

Jag har redan på annan plats uttryckt min stora och ihållande glädje över att den förre ärkebiskopen KG Hammar romandebuterar med en bok där han fått för sig att han är Dag Hammarskjöld, som i sin tur hade för sig att han var Jesus. Kanske är Hammar på god väg att bli troende på äldre dagar. Men Hammar är bara en i höstens mängd av författare som låtsas att de är någon annan. Den professionella panelisten Göran Greider låtsas i sin nya roman vara Cornelis Vreeswijk. Och den prövade änkan Helga Gregorius har fått inte mindre än två nya jag i höstens utgivning: Bengt Ohlsson och Åsa Nilsonne. 

Det får mig att undra om det egentligen finns någon poäng i dagens Under streckare, som lovar oss ”evigt liv” i form av digitala kopior. Det är en samtidigt högstämd och porös artikel, full av datavetare och poddare som ”proklamerar” saker och löften om en framtid, helt olik allt annat som föregått den. De döda, citerar artikelförfattaren Dimitris Alevras en ”afterlife consultant”, befinner sig redan nu inte på kyrkogårdarna utan ” i våra vardagsapparater – vi har dem i våra fickor – där de tålmodigt väntar på att trollas till liv genom en rörelse med fingret”. 

Det låter en aning torftigt att leva vidare i form av filmklipp på Instagram och skillnaden är trots allt inte himmelsvid från den tid då vi levde vidare i gulnande diabilder. Men fortsätter man att läsa finner man snart att saken är mer avancerad än så. Tror jag. Om vi bara underkastar oss ”det overkligas ingenjörer” står snart inget i vägen för en ”värld helt befolkad av spöken”. Det är både en aning oklart om en spökvärld är något att sträva efter och en aning oklart om hur den faktiskt kommer till, men det känns småaktigt att fastna där. 

Att Göran Greider – alltid med fingrarna på samtidspulsen, även om han nästan alltid räknar fel på slagen – givit sin Vreeswijkroman titeln Nu när man är död, säger något om hur aktuellt ämnet är. Men frågan är förstås vad vi ska med dessa ingenjörer och ego-avatarer till, när professionella författare ändå håller liv i oss efter vår död? På det stora hela tror jag att mitt liv efter döden skulle bli mer intressant även om det formgavs av en måttligt talangfull författare, snarare än av Mark Zuckerberg eller en stjärningenjör, hur overklig denna än är. 

Man kan inte låt bli att sträcka på ryggen och knäppa alla knappar, när man läser att Uppsala universitet håller sig med en universitetslektor i ”moraliskt ansvar, folkhälsa och teknik”. Ändå undrar jag om hon inte fått något om bakfoten när hon säger att föräldrar kränker sina barns personliga integritet, när de utrustar dem med GPS-sändare för att i varje stund kunna se var de befinner sig. Ett mycket större problem, i min erfarenhet, är att nutida barn ständigt kränker sina föräldrars personliga integritet, genom att propsa på deras oupphörliga uppmärksamhet, stöd, pengar och allt annat man kan tänka sig. 

Jag vet inte vad som skedde med den frigörelseprocess som normala barn brukade inleda någonstans kring elva-tolv-årsåldern. Den existerade åtminstone fram till slutet av förra seklet, men vid det här laget verkar den helt ha brutit samman. Jag ser dagligen exempel på tonåringar som frivilligt och utan att skämmas går på bio, besöker restaurang, eller till och med åker på semester med sina föräldrar. Inte ens alla de genanta trivialiteter som kastar en tonåring mellan eufori och depression kan de längre hålla för sig själva. I stället delar de alla banala detaljer med en eller båda av sina föräldrar, som knappast har något annat val än att lyssna. 

Även om inga föräldrar vill säga det högt, allra minst i en tidningsartikel, är min gissning är att de sätter GPS-sändare på sina barn, inte för att finna dem, utan för att ha en chans att undvika dem. Det vore varken moraliskt eller bra för folkhälsan att förneka dem den möjligheten. 

Måndag 

I den fortsatta kollapsen av den svenska välfärdsstaten har nu turen kommit till bordtennisen, förstår jag av en debattartikel. Hundratals barn i Stockholm nekas nu att spela ping-pong, eftersom halltiderna är ”slut”. Detta trots att sporthallar står tomma och låsta på kväller och helger. ”Nedmonteringen av pingisens möjligheter” i Stockholm har pågått en längre tid och tydligen rör sig nu karavaner av ping-ponghungrande ungdomar ut ur huvudstaden på väg mot Eslöv, Halmstad och Söderhamn, ”kluster” där de fortfarande kan stilla sin bordtennislidelse. Det behövs ”visioner och kraftfulla beslut” för att stoppa detta pingisdrivna exodus. 

Artikeln innehåller de magiska begreppen ”hållbara”, ”långsiktiga”, ”utanförskap”, ”förebyggande” och ”meningsfull” och med tanke på det tror jag att vi alla kan vara överens om att Stockholms stad nu knappast har något alternativ till att bygga nya ping-ponghallar. Det, förstås, förutsatt att ungdomarna, på väg till Eslöv, Halmstad och Söderhamn, inte stannar och knackar på någon av alla dessa padelhallar som är halvvägs till konkurs och frågar om de möjligen kan få fälla upp ett bord då och då. 

Det är en idrottstät måndag: I Dagens Nyheter har Catia Hultquist fått nog av alla dessa stönande män på gymmet. Att behöva lyssna på ”sinnessjuka, gutturala läten” när man tränar är ”otroligt obehagligt”. 

Man förstår henne, även om det är skillnad på stön och stön: om man som jag tränat bredvid en stönande, tidigare och annars välverserad finansminister, får lätena en djupare klangbotten, men alla kan inte räkna med en sådan ynnest. Ändå tror jag knappast att Hultquist protest kommer att ha någon märkbar effekt på stönande män, men det var antagligen heller aldrig tanken. Som höstens första svikt i det ständigt pågående könskriget bland journalister är den däremot mästerligt konstruerad. Hultquist har riggat den listigt, så att såväl tyngdlyftare och ”yogafeminister” som dansande urkvinnor och Linda Skugge har anledning att uppmärksamma den. 

Det är alltid uppmuntrande att se kulturjournalister klara tunga lyft utan att ge sken av minsta ansträngning, även om det sker med en del stönanden. 

Tisdag 

Sedan några år tillbaka är vi alla upplysta om att vi får sulfiter i oss när vi dricker vin. Frågan är vad vi ska göra med den informationen. Hittills har jag, inte ens i kvällstidningarnas eviga serie om ”dolda folksjukdomar”, hört några ”larm” om konsekvenserna och ingen jag känner dricker mindre vin av just den anledningen. 

Det som saknas är antagligen något som kopplar konsekvenserna av sulfitkonsumtion till hudfärg, kön, sexuell läggning, eller någon annan populär markör för indignation. I det avseendet är avslöjandet att tamponger innehåller arsenik, bly och andra tungmetaller, vida överlägset sulfithotet. 

Frågan dök upp redan för en månad sedan, med vänliga hälsningar från ett framåt forskarlag på Berkeley. Till skillnad från vad gäller sulfiterna fick vi också reda på vilka konsekvenserna kan vara, nämligen ”cancer, infertilitet, demens och diabetes”. Det var ”skandalöst” kommenterade en svensk forskare och över det hela hängde könsmaktsordningens slagskugga. 

Ändå tog det sig inte. Kanske därför att Dagens Nyheter – annars anhängare av den ”försiktighetsprincip” som innebär att vi bör bli hysteriska, även om vi inte vet säkert varför – intervjuade en forskare som påpekade att halterna av bly och arsenik kan vara tusen gånger större i vanligt dricksvatten än de är i tamponger, utan att utgöra en hälsofara. Det rör sig trots allt om ”vanliga grundämnen som finns överallt”. 

Men skam den som ger sig, när man sitter på ett så bra uppslag i könskriget. I dag läser jag att ”forskningsföretaget Rise” – i själva verket ett statligt institut – undersökt svenska tamponger på uppdrag av P3 Nyheter och kommit till samma slutsats som amerikanerna i Berkeley. Förhoppningen är väl att semestrande kvinnor nu ska vara tillbaka på jobbet och därmed ha tid att elda på sitt raseri mot det manssamhälle som tank- och hjärtlöst drar på dem cancer, infertilitet, demens och diabetes i profitens namn.  

Tampax, den första moderna tampongen, tillverkades och såldes visserligen under ledning av en kvinna, Gertrude Tendrich, men hon köpte typiskt nog patentet av en man, Earle Haas, som antagligen var helt oskolad i genusteori. 

Jag ser fram emot en höst som omväxlande handlar om giftiga tamponger och stönande män. Låt oss bara hoppas att oroade kvinnor inte slutar dricka vatten, eller, för den delen, vin. 

Jag undrar hur många i min bekantskapskrets som finns bland de 57 medlöpande svenskarna i Stasis arkiv, som en representant för Timbro nu vill göra offentligt. Är det för mycket att hoppas på åtminstone tre-fyra stycken? Man vill ogärna skylta med att ha levt ett så småborgerligt liv att man aldrig ens stött på en Stasiagent. Frestelsen är stor att sluta upp bakom kravet på offentliggörande, för att få sin nyfikenhet stillad, men samtidigt vore det penibelt att upptäcka att det rör sig om samma gamla härke av vänsterpolitiker, fredsaktivister och svenska präster, som man aldrig umgås med i alla fall. 

Dessutom finns ett antal bekanta, som bara är uthärdliga om man inbillar sig att de bär på en skamlig hemlighet. Faller de bort, efter att i åratal ha gått an som utfyllnader på middagar, måste jag arbeta om hela min bordsplacering. 

Onsdag 

Bengt Ohlsson, Helga Gregorius alter ego, svarar i dag i Expressen på en läsarfråga från en kvinna som skaffat sig en skicklig älskare: ”Ska jag välja min man eller fontänorgasmerna?”. Jag läser svaret med viss bävan, men han föreslår inget giftmord, utan besök hos en parterapeut. 

Torsdag 

Mina sympatier hamnar helt och hållet på den Svenska Covidföreningens sida, när jag hör att den tar strid mot Socialstyrelsen. Den senare har publicerat en rapport med råd till läkare som behandlar patienter med postcovid. Naturligtvis tillhåller Socialstyrelsen läkarna att uppmuntra patienterna att motionera. 

Ingen nu levande människa kan bli förvånad. Motion är den nutida läkarvetenskapens motsvarighet till åderlåtning och luftbad: ett undermedel oavsett diagnos. Bara de ständiga förmaningarna att inte röka och dricka alkohol kan konkurrera med påbudet att springa, skutta, hoppa och vifta, utan egentlig anledning. 

Smolket i bägaren är att Covidföreningen, som tydligen också leds av en läkare, grundar sin kritik på forskning som visar att motion kan vara skadligt för postcovid-patienter. Det är oförsiktigt, eftersom vi kan vara säkra på att läkarvetenskapen inte så lätt kommer att överge sin universalmedicin. Inom ett par veckor kommer garanterat ny forskning, som entydigt visar att motion är den bästa medicinen för postcovid-patienter, förutsatt att de inte röker och dricker. Hur ska Covidföreningen då försvara sig mot stavgång på recept och remisser till utomhusgym? 

Men det är svårt att klandra Svenska Covidföreningen. Vi har alla låst in oss i rationalitetens järnbur. Det var länge sedan vi ersatte principer, personlig integritet och livsglädje med forskningsresultat. Som man bäddar får man ligga, i det här fallet på en pilatesboll.  

***

Läs även: Mpox låter som ett snabbverkande kontaktlim

Läs även: Hells angels har kommit in i våra liv