Det är en ynnest att få leva på toppen av Björn Wimans indignationskurva

Fredag 

På MyDatingAdvisor.com, en amerikansk samlingsportal för olika koppleritjänster, kan man få en utvärdering av SDC Swingers, ”en av världens största nätgrupper för swingers”, Cougar Life, som ”riktar sig särskilt till äldre kvinnor som vill träffa yngre män och vice versa” eller Nudist Friends, för dig som ”gillar att vara naken, nakenbad, eller att träffa andra som delar samma intressen”. Men det Dagens Nyheter upptäckt, några månader sent, är att portalen också gjort en undersökning av vilken av USA:s alla småstäder som är ”mysigast” om man vill sitta ut vintern.  

”De förtjusande småstäderna på vår lista är välkomnande och tröstande tillflyktsorter som ger dig möjlighet att fly från vinterdepressionen”, förklarar MyDatingAdvisor, som naturligtvis fallit för den seglivade idén om danskt ”hygge”: 

”Tänk dig att läppja på en varm choklad, hopkurad vid den sprakande elden, förlora dig i en god bok, unna dig närande middagar och dela mysiga ögonblick med någon särskild, alltmedan världen därute förblir kall och ogästvänlig.” 

Varför det skulle vara viktigt var man befinner sig, om man ändå tänker sitta hemma och kura, är en aning oklart, men visst kan man förstå att DN känner en spasm av patriotism. Vinnaren är nämligen Stockholm, Wisconsin, några hus och 78 invånare längs en mindre landsväg i en av Amerikas mer anonyma delstater. Det är bara synd att vintern redan hunnit passera. Men jag antar att de som planerar hygge kommande vinter kan klippa ut artikeln och sammanstråla med övriga swingers, cougars och nudister i Stockholm framåt jul. 

Många av oss fann viss tröst i jazzpoeten Gil Scott-Herons löfte att ”The revolution will not be televised”. Vi anade möjligheten att vänta ut barrikader och brandbomber i våra hem, medan vi fördrev tiden med en ny säsong av I vår herres hage, eller något annat trevligt program. Men liksom de flesta politiska löften har Scott-Herons visat sig vara ihåligt. 

De senaste veckorna har TV knappt haft rum för annat än elituniversitetens studentrevolutionärer och enligt de senaste rapporterna är det nu TV-tittarna som är skyldiga att mata dem också. Columbiauniversitetets revoltörer, som häromdagen påstod att de riskerade att ”dö av uttorkning och hunger” om de inte bjöds på middag, har visserligen skickats hem sedan dess. Såvitt det är känt utan några dödsfall på grund av undernäring. Men i Storbritannien glor de hungriga studenterna ilsket in i varje passerande kameraobjektiv med krav på mat till ”kollektiva middagar” och passande dryck därtill. Frestelsen är stor att skicka dem i säng utan middag, men kanske vore det att försitta en möjlighet att återanpassa dem till normalt, hövligt umgänge.  

Som Richard Swartz påpekade i en kolumn i DN för några år sedan, är bordsskick en viktig byggsten i det civiliserande arbetet att undertrycka våra djuriska impulser. Han refererar Norbert Elias som, antagligen i Sedernas historia, skrev om den bysantinska prinsessa som på 1100-talet introducerade gaffeln i Venedig och därmed i det barbariska Europa. Hon skulle kunna vara en förebild för oss alla. 

Jag är beredd att bidra till studenternas middag, förutsatt att de tvättar händerna, knäpper skjortorna, tar av sig mössorna, sätter sig ned och slutar skrika och gapa vid bordet. Rebellerna skulle säkert fräsa åt kraven till en början, men hunger kan göra underverk och civilisationen har sin egen lockelse, om man väl mött den. De flesta av oss äter trots allt fortfarande med gaffel, 900 år senare. 

Lördag 

Jag har ärvt en uppsättning förstklassiga hattar – en homburg, ett plommonstop, en cylinderhatt – av min far och farfar. Varje gång jag provar dessa sjunker de ned över mina ögon, eftersom mitt hattmått är ovanligt litet. Endast fezen sitter som den ska. Kanske är det därför en notis i gårdagens tidning fortfarande hemsöker mig. 

”T-Rex lika korkad som en krokodil” är den omilda rubriken. Nyheten består i att ett forskarlag, efter mer noggranna mätningar av de skräckinjagande jätteödlornas hjärnvolym, kommit fram till att de inte alls var lika smarta som apor – något tidigare forskare hävdat – utan snarare hade en intelligens i paritet med reptilers. 

Jag har ingen anledning att betvivla slutsatsen, men med ett hattmått som mitt bär det emot att rehabilitera frenologin, länge förpassad till historiens skräphög. Icke desto mindre måste vi följa vetenskapen, varthän den än leder oss. Om hjärnvolym duger för att fastställa ödlors intelligens ser jag inget rimligt skäl till att människor skulle vara ett undantag. Hur förhåller sig, till exempel, Donald Trumps och Joe Bidens hattmått till varandra? 

Det är inte alldeles lätt att veta. Ända sedan John F Kennedy har amerikanska presidenter, i ett försök att verka ungdomliga, gått hattlösa. I stället bär de sportkepsar som lätt kan justeras på ett sätt som inte ger allmänheten någon verklig kunskap om huvudets omkrets. En rudimentär besiktning av nyhetsbilder antyder att Trump har en större skallvolym än Biden. Alldeles säker kan man dock inte vara. Bidens skalle är spetsigare, vilket skulle kunna bidra till en optisk illusion som får betraktaren att underskatta omkretsen. Trumps frisyr, å andra sidan, ger hans huvud en massiv, nästan platt profil, som på motsatt sätt kan leda till en överskattning av hans skallvolym. 

Ingen kan helt enkelt vara säker, utan att vetenskapligt fastställa fakta. 

Amerikaner, alltid fixerade vid pengar och hälsa, kräver ständigt ”full transparens” vad gäller presidentkandidaternas läkarundersökningar och bankaffärer. De borde lyssna på vetenskapen och i stället kräva klara besked om hattmått. 

Söndag 

Dagens Nyheter har i dag funnit en grupp intellektuella i New York som träffas på Dimes Square och som ”tröttnat på metoo och wokekultur”. De kan rent av vara ”höger”. Rubriken i papperstidningen, om än inte i nätversionen, är ”Provokatörerna på Dimes square”. 

I akademiens gamla ordbok – just det här bandet färdigställdes 1954 – är en definition av provokatör ”lejd agent som söker framkalla oroligheter” och jag misstänker att det är något av det slaget som rört sig i redaktörens huvud. Journalisten anar lömska IT-miljardärer bakom författarna och konstnärerna. Men ordbokens mest övergripande definition är trots allt ”person som provocerar ngn l. ngt” och där skulle jag säga att det centrala ordet är ”någon”. Eller, annorlunda uttryckt, hur kommer det sig att varje åsiktsyttring som inte är kontrollstämplat vänster anses provokativ, medan vilka vänsterstolligheter som helst – från Hamasstöd till idén att det finns kvinnor med penis – aldrig beskrivs på det sättet? 

Svaret är förstås ”någon”: den idealperson som låter sig provoceras av vissa saker, men inte av andra. Denne ”någon” arbetar, enligt alla indicier, just på Dagens Nyheter. 

Vilket för oss till många söndagars höjdpunkt, nämligen kulturchefen Björn Wimans söndagspredikning i samma tidning. I dag handlar den om det horribla övergreppet att klimataktivister inte får fast anställning på skyddsklassade tjänster, med ansvar för nationens gasförsörjning. Men det är rubriken som är den verkliga prestationen. Bara tre ord – ”på”, ”är” och ”nya” – av åtta saknar starkt signalvärde i meningen ”Hetsjakten på kvinnliga klimataktivister är högerns nya vapen”. Har den anständiga medelklassen någonsin vallats i rätt fålla med sådan kraft? Jag har inte hunnit göra en fullödig kontroll, men jag tror inte det. Det är en ynnest att få leva på toppen av Björn Wimans indignationskurva. 

I Amerika har komikern Jerry Seinfeld råkat illa ut för att han i förbifarten, under en intervju i the New Yorker, antytt att vänsterns sedlighetspolis saknar humor. En bred flora av de utpekade förnekar det i såväl amerikansk som brittisk press. Alla på djupaste, indignerat allvar. 

Måndag 

Malmö högskola, som en inställsam regering för några år sedan gav rätten att kalla sig universitet, har gjort sig av med en av sina universitetslektorer. Ane Kirkegaard – som hon heter, även om TT av något gåtfullt pressetiskt skäl låter bli att nämna det – får drygt 700 000 kronor mot att hon rensar ur sitt skrivbord. Försöker man nå hennes presentation på universitetets hemsida, är den redan raderad, trots att Kirkegaard varit verksam i Malmö i 20 år och dessförinnan vid Göteborgs universitet. En tråkig historia, men inte utan intresse. 

Som lärare och handledare har Kirkegaard återkommit till att hon avser att ta sina studenter genom en ”avvitningsprocess”. Skulle icke-vita studenter hamna i något slags problem har hon förklarat att hon, oavsett vad saken gäller, skulle lägga skulden på de vita studenterna. Hon försvarar regimen i Iran, talibanerna och Rysslands kamp mot västvärlden. Med andra ord agerar hon i enlighet med de postkoloniala och intersektionella teorier som varje progressiv, nutida akademiker går ed på. Och det är just det som är så förbryllande. 

Hur kan universitetet anse att de teorier som dess lärare torgför, om de görs till praktik, är ett sakligt skäl för uppsägning? Det har väl inte alltid varit så? Har någon lektor i Kants filosofi någonsin fått sparken för att ha följt det kategoriska imperativet?  

Varken TT eller Malmö högskola förklarar saken. Att dagens samhällsforskning är betydligt mer avancerad än de barnlekar som Kant ägnade sig åt, förstår vi alla. Likaså att lekmän som inte genomgått en avvitningsprocess och andra förberedelser för sann kunskap, är näst in till hopplösa att tala med. Men borde inte lärosätet åtminstone göra en ansats till att uppfylla det som brukar kallas den tredje uppgiften? 

Tisdag 

Förra veckan gick till historien, läser jag i DN. Inte utan viss bävan, måste jag erkänna, eftersom jag inte kan påminna mig att något särskilt hände, utöver att det inte regnade på Valborg. Har jag själv fallit offer för det fenomen som BBC rapporterade om redan under Falklandskriget? De skickade ut en reporter som frågade generade britter om de mindes något av de fem nyhetsinslag som varit del av sändningarna dagen före, undantaget det om kriget. Ingen gjorde det. 

Den historiska händelse jag missat, inte glömt, visar det sig, är en ny rond i smutskastningsduellen mellan ”världens största rappare”. Rivaliteten, förklarar den alltid resolut allvarlige Amat Levin, ”har pyrt i ett decennium”. ”Efter lång väntan”, fortsätter han, ”släppte Kendrick Lamar förra veckan sin förkrossande svarslåt 'Euphoria', där han bland annat anklagar Drake för att vara en frånvarande far och en posör som livnär sig genom att förgripa sig på svart amerikansk kultur”. 

Det är en mycket ingående artikel, som låter läsaren ta del av ett betydande axplock av de ömsesidiga, taktfasta anklagelserna. Men Levin arbetar trots allt på DN, så han är noga med fakta: ”De allvarliga anklagelserna som Drake och Lamar riktar mot varandra har ännu inte verifierats”. 

Det betyder inte att den historiska händelsen kommer att vara utan konsekvenser, något Levin påpekar i artikelns slutrader: ”I skrivande stund verkar det alltså ha uppstått konsensus om att Kendrick Lamar står som vinnare den här gången. Men frågan är om rappare som har något att förlora kommer att vilja ge sig in i en beef i framtiden, nu när alla spärrar verkar ha släppt”. 

Det är en hisnande tanke. Men bland oss som inte är rappare som har något att förlora är frågan förstås snarare om vi i fortsättningen, med gott samvete, kan njuta av både Kendrick Lamar och Drake, eller om vi måste välja? Efter Strindbergsfejden är det, som vi alla vet, socialt omöjligt att läsa både Strindberg och Heidenstam. Jag befarar att vi måste välja. DN kommer att leda oss rätt. 

Onsdag 

De stackars amerikanerna har drabbats av ännu en dålig nyhet. Oavsett hattmått har de haft att välja mellan en dement åttioåring och en 14-årig 77-åring med tvivelaktig smak i porrstjärnor. Nu får de veta att det tredje alternativet, den oberoende Robert F Kennedy jr, som att döma av pressbilder har en respektabel skallvolym, har en död mask i hjärnan som i sin krafts dagar åt en del av den. Hur stor del av hjärnan som gått förlorad är okänt. Masken blev offentlig under en skilsmässoförhandling och kan, som mycket annat i Amerika, i första hand vara juridisk med främsta syfte att minimera underhållsbetalningar, men hur ska de amerikanska väljarna kunna vara säkra på det? 

Kvar finns den libertarianska kandidaten, som verkar bli Charles Ballay, en öron-, näsa-, halsläkare från Louisiana, men det kan också bli Lars Mapstead, pornograf och kopplaren bakom internetforumet Adult Friend Finder. De grönas kandidat blir med all säkerhet Jill Stein, som är så förtjust i Ryssland att hon tror att Ukraina är en del av den staten. Längre ned i opinionsmätningarna finns Randall Terry, som anser att alla former av preventivmedel är ”mänskliga bekämpningsmedel”, hip hop-poeten och den icke-marxistiska socialisten Cornel West, som är studentrevolutionärernas naturliga val, den kommunistiska rättspsykologen Claudia De la Cruz, som vill ge tillbaka USA till indianerna, lägga ned försvaret och förstatliga näringslivet och Michael Wood, som vill förbjuda alkohol, spel, pornografi och arbete på söndagar. 

Den enda kandidat som verkar någorlunda normal – även om han en gång röstade på Jimmie Carter och vill döpa om juni till ”trohetsmånaden” – är solidaritetspartiets Peter Sonski, som står för något slags amerikansk version av kristdemokrati. Som tack för det fick partiet 40 000 röster i det förra valet, ungefär hälften av vad den excentriska rapartisten Kanye West kammade hem. Kanske kan det gå bättre i detta val, eftersom Kanye West dragit tillbaka sin kandidatur, men man behöver inte vara överdrivet vidskeplig för att tolka masken i Robert Kennedy jr:s hjärna som ett omen, eller allra minst som en konkret metafor för tillståndet i republiken. 

Lösningen har varit uppenbar under en längre tid. Det är som George Clemenceau en gång påpekade: ”det finns två ting i världen som jag aldrig förstått nyttan av: prostatan och republikens president”. Nikolai Tolstoy citerade Clemenceau i en kort men övertygande artikel i New York Times, redan inför valet 2016, med rubriken ”Överväg monarki, Amerika”. Hans slutrader är lika aktuella i dag: 

”När amerikanerna överväger det val de har att göra denna vecka, är det möjligt att många av dem delar den (Clemenceaus) känslan. Det finns ett alternativ.” 

Men inte ens i en monarki är förstås allt begripligt. I dagens P1 Morgon intervjuas Nooshi Dadgostar om Vänsterpartiets inställning till Ukrainakriget. Vad menar partiet med att förhandlingar krävs? Enligt Dadgostar betyder det att man ska förhandla med Ryssland först när varenda ryss drivits bort från ukrainsk mark. Förhandlingslösningen är alltså inte aktuell förrän kriget redan fått en militär lösning. 

Jag antar att man kunde kalla det ett slags kompromiss, men kompromisser brukar handla om att mötas på halva vägen. Det här handlar snarare om att gå hela vägen åt två olika håll samtidigt. Jag är inte riktigt säker på vad man kallar något sådant. 

Torsdag 

Futuristerna är inte vad de brukade vara, skriver Mattias Beijmo i Aftonbladet. De har slutat att vara radikala och i stället blivit konservativa. Deras dröm om evigt liv bygger på att de får sitta i orubbat – eller helst för evigt växande – bo. Annat var det med Marinetti, som Beijmo citerar med uppskattning i en fras där den gamle fascistfilosofen längtar efter en yngre generation som kommer och dräper den gamla. ”Ta över, bränn upp, bygg nytt – ju förr desto bättre”, uppmanar Beijmo den yngre generationen. 

Han erkänner att han kanske har en femtioårskris. 

De stamcellsinjicerande techmiljardärerna är verkligen svåruthärdliga, så långt är jag med Beijmo i hans en aning gåtfulla artikel, och jag skulle mycket hellre äta middag med Marinetti. Åtminstone om det inte var en av de där futuristmiddagarna där maten togs ut direkt efter att den tagits in, för att skapa en illusion av rörelse. Att Marinettis futuristiska matkultur var strängt nationalistisk är inte heller ett problem, eftersom han var italienare, ett land där matnationalism är motiverad. Däremot är jag inte säker på att det är alldeles hälsosamt att som utgångspunkt ha att all konst är ”våld, grymhet och orättvisa”, som Marinetti också skrev. Det låter mest som en ursäkt att gömma sig bakom när man ”förstör museum, biblioteken, varje slags akademi”, som var en annan del av Marinettis program för att frigöra framtiden från historien. 

Men jag tror inte att vi ska ta det så allvarligt. Beijmo är ingen taliban. Efter att ha läst om texten bestämmer jag mig för att Beijmo själv anar vad det är han gör. Han är en mer högkulturell version av de ”Taylor-Swiftpappor” som fyllt tidningarna de senaste veckorna. Tyngd av tilltagande år försöker han skapa ett sista, skört band till ungdomen genom att fjäska för den. 

Generationskriget är fullt av femtekolonnare och Beijmo är helt enkelt en av dem. Men det har liten eller ingen betydelse. Yngre inbillar sig att de med nödvändighet vinner generationskriget, eftersom äldre generationer dör av. Det de aldrig begriper är att när de äldre väl är döda har de själva, lika ofrånkomligt, bytt sida. Tiden talar för oss och lite fjäskande för våra blivande vapenbröder och -systrar, som för tillfället råkar vara unga, gör just ingenting. 

***

Läs även: Vem är din favorit-antisemit?

Läs även: Fast i lyckohjulet