Det är inte för sent för Centern att åla sig ur knipan
Det är lätt att känna sig alienerad på denna märkliga planet, tullar och är president Trump hundvän?
Toppbild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är en enastående hyllning till den mänskliga fantasin att läsa om alla dessa människor som i förra veckan trodde att de var rika, eftersom deras aktiemäklare redovisade ett slumpmässigt tal, och nu oroar sig över att ha blivit fattiga, eftersom deras aktiemäklare redovisar ett annat, lika slumpmässigt, lägre tal. Liksom de flesta luftslott kommer den här ängsliga hallucinationen inte att lämna något bestående till eftervärlden.
När den levantiska ekonomiska skolan fortfarande dominerade var rikedom åtminstone inte helt beroende av de känslor som ideligen övermannar neurotiska bodknoddar på handlargolven. Överflödet lagrades i form av guld och juveler, som kunde grävas ned i trädgården när galna envåldshärskare agerade på sina nycker. Ofta glömdes gömmorna bort, till glädje för framtida generationers trädgårdsfantaster, som ännu i denna dag har anledning att känna sig hoppfulla när spaden råkar slå i något oväntat hårt. Men ingen kommer om 1 000 år att på samma sätt bli glatt överraskad tack vare någon anfader som den här veckan flyttade en datagenererad sifferserie från aktiemarknaden till en räntefond.
Lämnar dagens besuttna några andra skatter efter sig? Något som kan mäta sig med pyramiderna, Petra, eller Diocletianus palats i Split? Jag tvivlar. De bygger rymdraketer och fula betongbunkrar, båda i syftet att undkomma den stundande apokalypsen. Om deras ”rikedom” helt och hållet är en fantasiprodukt, är deras bruk av den helt och hållet fantasilöst.
Jag misstänker att skälet till att ingen med en offentlig plattform synar bluffen är en kombination av bristande intelligens och bristande erfarenhet, två egenskaper som har svårt att tåla sina motsatser. Antagligen är det därför Aftonbladet nu beslutat att sparka sin snart nittioåriga kolumnist och reporter, Staffan Heimerson. Det blev helt enkelt alltför genant för juniorreportrarna på tidningen att ständigt jämföras med denne gigant. Det korrekta beslutet hade förstås varit det motsatta: att sparka alla de andra och i stället bara anställa mogna, erfarna personer som åtminstone fyllt 85.
Det vore för övrigt god tumregel för hela branschen. Det är trots allt inga under 55 som läser tidningen längre och ingen blir på bättre humör av att läxas upp av trosvissa men fåvitska barnbarn.
Lördag
Det är lätt att känna sig alienerad på denna märkliga planet som Gud, eller försynen om man så vill, placerat oss på. De flesta försök att överbrygga känslan lämnar mig kall. Talet om ”moder Gaia” som var så populärt för några år sedan framstod aldrig som mer än ett globalt uttryck för Stockholmssyndromet. Det borde vara uppenbart att vi i sådana fall är i händerna på en mor som Socialtjänsten för länge sedan borde ha ingripit mot. Hon tar varje tillfälle att föröka frysa ihjäl oss, torka ut oss eller dränka oss. Därför var det med en ovanlig känsla av empati jag i dag läste ett TT-telegram som hävdade att ”torka får hela planeten att vrida sig”. För en gångs skull kunde jag fullt ut identifiera mig med planetens prövningar. Precis så känner jag mig själv framåt femtiden, strax före dagens första drink.
Kanske var det därför jag sedan läste resten av tidningarna med större välvilja än vanligt.
Att vi brukade ha kulturministrar som inte känner till Sveriges största författare, men nu har en kulturminister som dessutom inte känner till Sveriges största regissörer verkar uppröra många, men inte mig. Hon är, intalade jag mig, säkert väl insatt i andra kulturuttryck, som TikTok och true-crime-poddar. Visst kände jag ett styng av oro över beskedet att Fröken Snusk i hemlighet bytts ut, men bestämde mig för att man nog bör betrakta Fröken Snusk som en nationell institution, ungefär som Justitiekanslern eller ärkebiskopen, snarare än som en enskild individ. Det är ämbetet, inte personen, som är det centrala.
Och sedan var det dags för den där drinken.
Söndag
Jag undrar om det stora DN-reportaget om en transsexuell hemvärnsperson i början av veckan väckte en känsla av rivalitet hos konkurrenten Svenska Dagbladet? I dag är i alla fall huvudnumret i Svenskans veckovisa kulturbilaga ett långt reportage om SaraClaes Schmidt, ingenjör, batterist, marknadschef och transperson.
Det är svårt att avgöra vilket av reportagen som avgår med segern, om vi nu ska ta fasta på tidningarnas kamp i denna ideologiskt performativa gren. Dagens Nyheter hade kanske de bästa bilderna, som spelade på kontrasten mellan uniform och vapen å ena sidan och den ackvirerade kvinnligheten å den andra. Svenskan har, å andra sidan, en påtagligt gladlynt huvudperson med ett charmigt leende och levande ansikte. Kanske är det rättvisa att förklara kraftmätningen oavgjord.
Det öppnar frågan om nästa rond. Eftersom utbudet av transsexuella är relativt begränsat och en del av dem dessutom måste vara lika tråkiga som folk i allmänhet, får man förmoda att båda tidningarna just nu febrilt kontrakterar den lilla grupp trivsamma transsexuella de behöver för framtida bruk, innan konkurrenten hinner före. För läsare av denna kolumn som anser sig kvalificerade är mitt råd att hålla i minne att det är säljarens marknad. Ni bör åtminstone få en snygg vårkappa eller en elegant sommarklänning för att ni ställer upp.
Jag kan inte låta bli att känna en betydande medkänsla för den okände domare i en amerikansk domstol som 1975, eller däromkring, mitt i natten tvingades sitta igenom en föreläsning av en dramaprofessor från Carnegie Mellon University. Professorn förklarade att The Living Theatre var ”ett internationellt mycket ansett teaterkompani”, som hade bränt dollarsedlar utanför ett bankkontor av rent konstnärliga skäl.
Det är Anita Goldman, en gång medlem av det nämnda teatersällskapet, som återberättar händelsen i en artikel där hon försöker beskriva allt det som närt hennes kärlek till USA genom åren. En kärlek som nu förstås satts på allvarligt prov. Det är intressant för nästan allt hon refererar, från sjuttiotalets radikalchica slumturistande och pompösa aktivism till dagens grälsjuka vänsterytter Alexandria Ocasio-Cortez, är precis det som får min kärlek till Amerika att falna. Men det är just därför Goldmans artikel är så upplysande. Om man placerar sig på den stackars domarens bänk begriper man varför så många amerikaner blivit så trötta på sina egna intellektuella att de föredrar att representeras av en flåbuse.
Måndag
Alois Hitler, Adolfs far, var som alla vet tullinspektör. Det är inte säkert att det har med saken att göra – Mussolinis far var smed, Stalins var skomakare och Maos och Pol Pots var bönder – men är vi beredda att chansa på det?
Det talas mycket om tullarnas oförutsedda effekter, men få nämner de effekter som är uppenbara. Till exempel att alla dessa tullar, som varierar från land till land och mellan tiotusentals varugrupper, måste administreras av någon. Är det för att det amerikanska tullverket kommer att behöva så många tjänstemän som Elon Musk fått i uppdrag att sparka statsanställda i andra verksamheter?
Hur skulle ett framtida USA, där en försvarlig del av arbetskraften är tullinspektörer, te sig? Mitt intryck – och Alois Hitlers porträtt, där han ser ut som en ilsken Hasse Alfredsson, bekräftar det – är att tullinspektörens yrke inte fyller utövarna med tillfredsställelse och människokärlek. Deras lott påminner mer om parkeringsvaktens, eller sopspionens. Likväl förökar sig tullinspektörer och får på så sätt ansvar för kommande generationer och deras syn på livet.
Jag befarar det värsta.
Tisdag
Nu när ingen vill leda Centerpartiet finns två personer kvar som vill göra det, enligt medierna. Det verkar ha försatt partiet i generad tystnad. Kanske hoppas de att vi ska glömma bort hela saken, men den är alltför spännande för att helt skjutas ur medvetandet.
Det är inte för sent för Centern att åla sig ur knipan genom att ta det råd som jag tidigare framfört på denna plats och välja den mystiske John Galt, hjälte i Ayn Rands objektivistiska roman Atlas Shrugged, till partiledare. Att han inte finns på riktigt är i det läge som nu uppstått ett mindre problem. Kanske rent av en fördel.
Onsdag
Är det en slump att den store engelske 1700-talsmålaren och satirikern William Hogarths älskade mops hette Trump?
För en europé är svaret givet, men amerikaner har ett mer komplicerat förhållande till tiden, eller åtminstone historien. En bekant vars far var slottsfogde på Windsor, strax utanför London och i närheten av Heathrow, berättade att en grupp amerikanska turister var mycket tagna efter en guidad visning, men när den var slut räckte en amerikan upp handen:
– This is very impressive, but why did they build the castle so close to the airport?
Det är helt enkelt svårare för amerikaner att skapa sig en klar bild av historiens ordningsföljd och riktning. Tidens pil, som astrofysikern Arthur Eddington kallade den, följer för amerikaner ingen enkel projektilbana. Varför skulle den tidstypiskt narcissistiska president Trump, om han fick reda på det, tro något annat än att Hogarths mops har med honom att göra?
Då infinner sig nästa fråga: är president Trump hundvän? Det mesta tyder på att han inte är det. Bara tre amerikanska presidenter har saknat husdjur under sin mandatperiod: James K Polk, Andrew Johnson och Donald Trump. Att Andrew Johnson lär ha matat möss i sitt sovrum gör varken till eller från vad gäller president Trump. Om president Trump trots allt skulle kunna tänka sig att skaffa hund är en rimlig gissning att det skulle handla om en rottweiler, en schäfer, eller en pitbull, inte en mops.
Sammantaget försätter de här omständigheterna oss européer i en kinkig situation. Hogarths Trump är en av de mest avbildade hundarna i historien. Dels i Hogarths egna målningar, dels i karikatyrer avsedda att genera Hogarth. Den franske skulptören Louis-François Roubiliac gjorde en avbild av Trump i terrakotta och självaste Josiah Wedgewood lät göra en variant i sitt finaste porslin. Mopsen Trump, eller hans avbild, finns helt enkelt överallt. Det vore naivt att utgå ifrån att president Trump skulle vara tillfreds med alla – eller ens någon – av dessa avbildningar.
Vad sådan misstämning kan leda till har stackars 63-åriga Sarah A Boardman fått erfara. Hennes företag, berättar hon, riskerar att ”aldrig återhämta sig” sedan president Trump kallade det porträtt av honom som Boardman målat på uppdrag av Colorados delstatsparlament ”medvetet förvrängt”. Boardman, menade presidenten, ”måste ha förlorat sin talang med åren” och porträttet har på delstatsrepublikanernas initiativ nu ställts i lager.
Vi kan bara spekulera i vilka strafftullar som skulle kunna drabba oss européer om presidenten skulle få syn på en av alla avbilder av mopsen Trump. För allas bästa bör vi gömma undan våra Hogarthmålningar och vårt Wedgewoodporslin. Skulle presidenten ändå fråga heter mopsen Fido.
Torsdag
Det är svårt att inte smittas av den glädje som sprider sig bland alla människor som nu åter tror att de är rika, efter att börsen bestämt sig för att det den var rädd för i början av veckan inte är så farligt den här torsdagen. Bara de dystra tyskarna tycks ha svårt att frigöra sig från måndagens och tisdagens undergångsstämningar och sägs nu vilja hämta hem de dryga 1 200 ton guld som de deponerat i New Yorks centralbank. Den svenska Riksbanken, som har ynka 16 ton guld i samma källare, meddelar genom en leende representant att den känner sig trygg med nuvarande ordning.
Som god patriot vore det mig främmande att tvivla på Hinc robur et securitas, men jag känner ändå ett styng av avundsjuka. Vad tänker tyskarna göra med sitt guld, när det anländer? Kommer de att gräva ned det i olika trädgårdar och kommer de i så fall att komma ihåg var de begravde skatten? Jag befarar att kommande generationer tyskar kommer att få en betydligt mer spännande vardag än vi svenskar, som i brist på skatter och kulturarv att tala om mest gräver upp kapsyler och gamla pilsnerflaskor i våra rabatter.
Det är dessutom talande att detta utspelar sig samma vecka som två andra nyheter gömt sig under den aldrig sinande strömmen proklamationer från Vita huset:
Den nya tyska regeringen meddelar att en av dess målsättningar är att tyskarna till sist ska överge faxmaskinen, en apparat som för de flesta svenskar framstår som lika antik som gengasaggregatet. Och svensk polis har under en vecka punktmarkerat pantbanker, guldbutiker och växlingskontor för att slå till mot misstänkt penningtvätt. Fysiska rikedomar till ett värde av sju miljoner kronor ska ha beslagtagits.
Kombinerade ger dessa två nyheter en slående kontrast mellan Tyskland, ett land där fysisk existens fortfarande har ett värde, och Sverige, ett land så modernt att verklig materiell rikedom likställs med kriminalitet.
Så vitt jag vet har Riksbanken inte givit några egentliga skäl till att den helst låter vårt guld ligga kvar i New York, eller i andra utländska källare; bara 15 procent av den svenska guldreserven finns inom rikets gränser. Men kan vi klandra Riksbankens direktörer om de oroar sig för att svensk polis skulle beslagta guldet så snart det nådde Sverige, i den hypermoderna kampen mot varje odigitaliserat förmögenhetsuttryck?
Det är, misstänker jag, bara en tidsfråga innan det i Sverige räknas som en potentiellt kriminell handling att själv ha fysisk form, snarare än bara en digital ”profil”.
***
Läs även: Vem är Ola? Vad är "Love is blind"?
Läs även: Konsten att skapa underbara tillfällen
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är en enastående hyllning till den mänskliga fantasin att läsa om alla dessa människor som i förra veckan trodde att de var rika, eftersom deras aktiemäklare redovisade ett slumpmässigt tal, och nu oroar sig över att ha blivit fattiga, eftersom deras aktiemäklare redovisar ett annat, lika slumpmässigt, lägre tal. Liksom de flesta luftslott kommer den här ängsliga hallucinationen inte att lämna något bestående till eftervärlden.
När den levantiska ekonomiska skolan fortfarande dominerade var rikedom åtminstone inte helt beroende av de känslor som ideligen övermannar neurotiska bodknoddar på handlargolven. Överflödet lagrades i form av guld och juveler, som kunde grävas ned i trädgården när galna envåldshärskare agerade på sina nycker. Ofta glömdes gömmorna bort, till glädje för framtida generationers trädgårdsfantaster, som ännu i denna dag har anledning att känna sig hoppfulla när spaden råkar slå i något oväntat hårt. Men ingen kommer om 1 000 år att på samma sätt bli glatt överraskad tack vare någon anfader som den här veckan flyttade en datagenererad sifferserie från aktiemarknaden till en räntefond.
Lämnar dagens besuttna några andra skatter efter sig? Något som kan mäta sig med pyramiderna, Petra, eller Diocletianus palats i Split? Jag tvivlar. De bygger rymdraketer och fula betongbunkrar, båda i syftet att undkomma den stundande apokalypsen. Om deras ”rikedom” helt och hållet är en fantasiprodukt, är deras bruk av den helt och hållet fantasilöst.
Jag misstänker att skälet till att ingen med en offentlig plattform synar bluffen är en kombination av bristande intelligens och bristande erfarenhet, två egenskaper som har svårt att tåla sina motsatser. Antagligen är det därför Aftonbladet nu beslutat att sparka sin snart nittioåriga kolumnist och reporter, Staffan Heimerson. Det blev helt enkelt alltför genant för juniorreportrarna på tidningen att ständigt jämföras med denne gigant. Det korrekta beslutet hade förstås varit det motsatta: att sparka alla de andra och i stället bara anställa mogna, erfarna personer som åtminstone fyllt 85.
Det vore för övrigt god tumregel för hela branschen. Det är trots allt inga under 55 som läser tidningen längre och ingen blir på bättre humör av att läxas upp av trosvissa men fåvitska barnbarn.
Lördag
Det är lätt att känna sig alienerad på denna märkliga planet som Gud, eller försynen om man så vill, placerat oss på. De flesta försök att överbrygga känslan lämnar mig kall. Talet om ”moder Gaia” som var så populärt för några år sedan framstod aldrig som mer än ett globalt uttryck för Stockholmssyndromet. Det borde vara uppenbart att vi i sådana fall är i händerna på en mor som Socialtjänsten för länge sedan borde ha ingripit mot. Hon tar varje tillfälle att föröka frysa ihjäl oss, torka ut oss eller dränka oss. Därför var det med en ovanlig känsla av empati jag i dag läste ett TT-telegram som hävdade att ”torka får hela planeten att vrida sig”. För en gångs skull kunde jag fullt ut identifiera mig med planetens prövningar. Precis så känner jag mig själv framåt femtiden, strax före dagens första drink.
Kanske var det därför jag sedan läste resten av tidningarna med större välvilja än vanligt.
Att vi brukade ha kulturministrar som inte känner till Sveriges största författare, men nu har en kulturminister som dessutom inte känner till Sveriges största regissörer verkar uppröra många, men inte mig. Hon är, intalade jag mig, säkert väl insatt i andra kulturuttryck, som TikTok och true-crime-poddar. Visst kände jag ett styng av oro över beskedet att Fröken Snusk i hemlighet bytts ut, men bestämde mig för att man nog bör betrakta Fröken Snusk som en nationell institution, ungefär som Justitiekanslern eller ärkebiskopen, snarare än som en enskild individ. Det är ämbetet, inte personen, som är det centrala.
Och sedan var det dags för den där drinken.
Söndag
Jag undrar om det stora DN-reportaget om en transsexuell hemvärnsperson i början av veckan väckte en känsla av rivalitet hos konkurrenten Svenska Dagbladet? I dag är i alla fall huvudnumret i Svenskans veckovisa kulturbilaga ett långt reportage om SaraClaes Schmidt, ingenjör, batterist, marknadschef och transperson.
Det är svårt att avgöra vilket av reportagen som avgår med segern, om vi nu ska ta fasta på tidningarnas kamp i denna ideologiskt performativa gren. Dagens Nyheter hade kanske de bästa bilderna, som spelade på kontrasten mellan uniform och vapen å ena sidan och den ackvirerade kvinnligheten å den andra. Svenskan har, å andra sidan, en påtagligt gladlynt huvudperson med ett charmigt leende och levande ansikte. Kanske är det rättvisa att förklara kraftmätningen oavgjord.
Det öppnar frågan om nästa rond. Eftersom utbudet av transsexuella är relativt begränsat och en del av dem dessutom måste vara lika tråkiga som folk i allmänhet, får man förmoda att båda tidningarna just nu febrilt kontrakterar den lilla grupp trivsamma transsexuella de behöver för framtida bruk, innan konkurrenten hinner före. För läsare av denna kolumn som anser sig kvalificerade är mitt råd att hålla i minne att det är säljarens marknad. Ni bör åtminstone få en snygg vårkappa eller en elegant sommarklänning för att ni ställer upp.
Jag kan inte låta bli att känna en betydande medkänsla för den okände domare i en amerikansk domstol som 1975, eller däromkring, mitt i natten tvingades sitta igenom en föreläsning av en dramaprofessor från Carnegie Mellon University. Professorn förklarade att The Living Theatre var ”ett internationellt mycket ansett teaterkompani”, som hade bränt dollarsedlar utanför ett bankkontor av rent konstnärliga skäl.
Det är Anita Goldman, en gång medlem av det nämnda teatersällskapet, som återberättar händelsen i en artikel där hon försöker beskriva allt det som närt hennes kärlek till USA genom åren. En kärlek som nu förstås satts på allvarligt prov. Det är intressant för nästan allt hon refererar, från sjuttiotalets radikalchica slumturistande och pompösa aktivism till dagens grälsjuka vänsterytter Alexandria Ocasio-Cortez, är precis det som får min kärlek till Amerika att falna. Men det är just därför Goldmans artikel är så upplysande. Om man placerar sig på den stackars domarens bänk begriper man varför så många amerikaner blivit så trötta på sina egna intellektuella att de föredrar att representeras av en flåbuse.
Måndag
Alois Hitler, Adolfs far, var som alla vet tullinspektör. Det är inte säkert att det har med saken att göra – Mussolinis far var smed, Stalins var skomakare och Maos och Pol Pots var bönder – men är vi beredda att chansa på det?
Det talas mycket om tullarnas oförutsedda effekter, men få nämner de effekter som är uppenbara. Till exempel att alla dessa tullar, som varierar från land till land och mellan tiotusentals varugrupper, måste administreras av någon. Är det för att det amerikanska tullverket kommer att behöva så många tjänstemän som Elon Musk fått i uppdrag att sparka statsanställda i andra verksamheter?
Hur skulle ett framtida USA, där en försvarlig del av arbetskraften är tullinspektörer, te sig? Mitt intryck – och Alois Hitlers porträtt, där han ser ut som en ilsken Hasse Alfredsson, bekräftar det – är att tullinspektörens yrke inte fyller utövarna med tillfredsställelse och människokärlek. Deras lott påminner mer om parkeringsvaktens, eller sopspionens. Likväl förökar sig tullinspektörer och får på så sätt ansvar för kommande generationer och deras syn på livet.
Jag befarar det värsta.
Tisdag
Nu när ingen vill leda Centerpartiet finns två personer kvar som vill göra det, enligt medierna. Det verkar ha försatt partiet i generad tystnad. Kanske hoppas de att vi ska glömma bort hela saken, men den är alltför spännande för att helt skjutas ur medvetandet.
Det är inte för sent för Centern att åla sig ur knipan genom att ta det råd som jag tidigare framfört på denna plats och välja den mystiske John Galt, hjälte i Ayn Rands objektivistiska roman Atlas Shrugged, till partiledare. Att han inte finns på riktigt är i det läge som nu uppstått ett mindre problem. Kanske rent av en fördel.
Onsdag
Är det en slump att den store engelske 1700-talsmålaren och satirikern William Hogarths älskade mops hette Trump?
För en europé är svaret givet, men amerikaner har ett mer komplicerat förhållande till tiden, eller åtminstone historien. En bekant vars far var slottsfogde på Windsor, strax utanför London och i närheten av Heathrow, berättade att en grupp amerikanska turister var mycket tagna efter en guidad visning, men när den var slut räckte en amerikan upp handen:
– This is very impressive, but why did they build the castle so close to the airport?
Det är helt enkelt svårare för amerikaner att skapa sig en klar bild av historiens ordningsföljd och riktning. Tidens pil, som astrofysikern Arthur Eddington kallade den, följer för amerikaner ingen enkel projektilbana. Varför skulle den tidstypiskt narcissistiska president Trump, om han fick reda på det, tro något annat än att Hogarths mops har med honom att göra?
Då infinner sig nästa fråga: är president Trump hundvän? Det mesta tyder på att han inte är det. Bara tre amerikanska presidenter har saknat husdjur under sin mandatperiod: James K Polk, Andrew Johnson och Donald Trump. Att Andrew Johnson lär ha matat möss i sitt sovrum gör varken till eller från vad gäller president Trump. Om president Trump trots allt skulle kunna tänka sig att skaffa hund är en rimlig gissning att det skulle handla om en rottweiler, en schäfer, eller en pitbull, inte en mops.
Sammantaget försätter de här omständigheterna oss européer i en kinkig situation. Hogarths Trump är en av de mest avbildade hundarna i historien. Dels i Hogarths egna målningar, dels i karikatyrer avsedda att genera Hogarth. Den franske skulptören Louis-François Roubiliac gjorde en avbild av Trump i terrakotta och självaste Josiah Wedgewood lät göra en variant i sitt finaste porslin. Mopsen Trump, eller hans avbild, finns helt enkelt överallt. Det vore naivt att utgå ifrån att president Trump skulle vara tillfreds med alla – eller ens någon – av dessa avbildningar.
Vad sådan misstämning kan leda till har stackars 63-åriga Sarah A Boardman fått erfara. Hennes företag, berättar hon, riskerar att ”aldrig återhämta sig” sedan president Trump kallade det porträtt av honom som Boardman målat på uppdrag av Colorados delstatsparlament ”medvetet förvrängt”. Boardman, menade presidenten, ”måste ha förlorat sin talang med åren” och porträttet har på delstatsrepublikanernas initiativ nu ställts i lager.
Vi kan bara spekulera i vilka strafftullar som skulle kunna drabba oss européer om presidenten skulle få syn på en av alla avbilder av mopsen Trump. För allas bästa bör vi gömma undan våra Hogarthmålningar och vårt Wedgewoodporslin. Skulle presidenten ändå fråga heter mopsen Fido.
Torsdag
Det är svårt att inte smittas av den glädje som sprider sig bland alla människor som nu åter tror att de är rika, efter att börsen bestämt sig för att det den var rädd för i början av veckan inte är så farligt den här torsdagen. Bara de dystra tyskarna tycks ha svårt att frigöra sig från måndagens och tisdagens undergångsstämningar och sägs nu vilja hämta hem de dryga 1 200 ton guld som de deponerat i New Yorks centralbank. Den svenska Riksbanken, som har ynka 16 ton guld i samma källare, meddelar genom en leende representant att den känner sig trygg med nuvarande ordning.
Som god patriot vore det mig främmande att tvivla på Hinc robur et securitas, men jag känner ändå ett styng av avundsjuka. Vad tänker tyskarna göra med sitt guld, när det anländer? Kommer de att gräva ned det i olika trädgårdar och kommer de i så fall att komma ihåg var de begravde skatten? Jag befarar att kommande generationer tyskar kommer att få en betydligt mer spännande vardag än vi svenskar, som i brist på skatter och kulturarv att tala om mest gräver upp kapsyler och gamla pilsnerflaskor i våra rabatter.
Det är dessutom talande att detta utspelar sig samma vecka som två andra nyheter gömt sig under den aldrig sinande strömmen proklamationer från Vita huset:
Den nya tyska regeringen meddelar att en av dess målsättningar är att tyskarna till sist ska överge faxmaskinen, en apparat som för de flesta svenskar framstår som lika antik som gengasaggregatet. Och svensk polis har under en vecka punktmarkerat pantbanker, guldbutiker och växlingskontor för att slå till mot misstänkt penningtvätt. Fysiska rikedomar till ett värde av sju miljoner kronor ska ha beslagtagits.
Kombinerade ger dessa två nyheter en slående kontrast mellan Tyskland, ett land där fysisk existens fortfarande har ett värde, och Sverige, ett land så modernt att verklig materiell rikedom likställs med kriminalitet.
Så vitt jag vet har Riksbanken inte givit några egentliga skäl till att den helst låter vårt guld ligga kvar i New York, eller i andra utländska källare; bara 15 procent av den svenska guldreserven finns inom rikets gränser. Men kan vi klandra Riksbankens direktörer om de oroar sig för att svensk polis skulle beslagta guldet så snart det nådde Sverige, i den hypermoderna kampen mot varje odigitaliserat förmögenhetsuttryck?
Det är, misstänker jag, bara en tidsfråga innan det i Sverige räknas som en potentiellt kriminell handling att själv ha fysisk form, snarare än bara en digital ”profil”.
***
Läs även: Vem är Ola? Vad är ”Love is blind”?
Läs även: Konsten att skapa underbara tillfällen
