För oss mogna medborgare har Miljöpartiet förlorat sin enda lockelse

Fredag 

Jag har aldrig trott att de dåraktiga idéerna lockar särskilt många att ansluta sig till gröna vågen, eller hippiekollektiv. Inte heller den bristande hygienen, eller föraktet för all estetik kan rimligen utgöra några verkliga lockelser. En tillåtande hållning till okonventionella berusningsmedel har nog varit viktigare för rekryteringen, liksom idén om ”fri sex”. Det märks, om inte annat, på imitationerna: de amerikanska Demokraterna legaliserar marijuana så snart de får en möjlighet och såväl liberaler av ny- som folkpartistiskt slag försöker då och då att imitera den underlivsbaserade låt-gå-politiken, om än sällan med bestående effekt. 

Desto mer talande att den miljöpartistiska riksdagsledamoten Elin Söderberg nu sparkas från sin plats på grund av ”ovälkomna närmanden” under en efterfest. Kan det tolkas på annat sätt än att Miljöpartiet inte längre klarar av att vara ett fördomsfritt alternativ till den pryda småborgerligheten? 

Exakt vad som skett vet vi förstås inte – och vi gör vårt bästa för att låtsas att vi inte är så intresserade av saken – men det är svårt att tro att det är något som skulle fått en genomsnittlig batikhäxa eller skäggschajas på sjuttiotalet att höja ett ögonbryn. Skenet kan förstås bedra, men Söderberg är inte oattraktiv och ser inte direkt ut som en benknäckare, så både obehag och tvång borde vara på en hanterbar skala. Att en icke namngiven ungdomsförbundsrepresentant trots det tagit så illa vid sig att saken måste göras till ett offentligt disciplinärende av högsta rang, antyder att alternativrörelsen i de här avseendena inte längre utgör ett alternativ. 

Avslöjandet kommer efter en vecka då Miljöpartiets hejarklack glatt sig åt att de tycker sig ana att partiet är på väg att återhämta sig. Kanske har de rätt. Kanske är de unga aktivisterna och alternativarna numera så sippa, allvarliga och asketiska att de verkligen tror på alla skrattretande politiska stolligheter. Kanske är det så, som många undersökningar verkar visa, att unga svenskar chockeras redan av tanken på sex, fri eller annan. Men för oss mogna medborgare har Miljöpartiet förlorat sin enda lockelse. 

Lördag 

Ett brett missnöje sprider sig nu i svensk press över att Sverigedemokraterna inte är tillräckligt missnöjda. De har tvingats kompromissa vad gäller angiverilagen, men sakfrågan kan inte överskugga besvikelsen över att Sverigedemokraterna, trots det, inte verkar särskilt molokna och irriterade. Det väcker förstås den urgamla frågan om vad som är den verkliga källan till ogrumlad glädje: att vinna eller att se sina fiender plågas av sin förlust?  

Min egen erfarenhet är att idrottsmän – en mycket märkligare grupp än vi vanligtvis tror – regelmässigt sätter den egna vinsten framför motståndarnas förlust. Politiker – oavsett om de är direkt verksamma i branschen eller indirekt verksamma via någon ledarsida – är deras motsats. Till och med i triumfens ögonblick, till exempel efter en oväntat stor valvinst, är det de förlorande motståndarnas krökta ryggar och förkrossade anleten som verkligen får politiker och deras lakejer att njuta. 

Det var oklokt av Tidöpartierna att inte inse detta. För att Sverigedemokraternas kompromiss skulle ge största möjliga utdelning för Liberalerna – vilket väl är poängen med kompromissen – borde den ha inkluderat att Jimmie Åkesson och Richard Jomshof tvingades vandra i kedjor på Stockholms gator, framför Johan Pehrson med lagerkrans på huvudet i en fyrspänd triumfvagn. 

Å andra sidan är grinigheten en påminnelse för alla om att hålla sina barn borta från politiken och dess perversa och hämndgalna missunnsamhet. 

Söndag 

All offentlig kommunikation syftar som bekant numera till att väcka känslor, snarare än till exempel tankar, eller rent av idéer. Det är därför svårt att klandra Svenskan när den i dag oförblommerat rycker i sina läsares känslosträngar med ännu ett reportage om svenska elevers analfabetism. Hela 20 procent av eleverna väljer nu ”lyssneläsning”, som är den samtida termen för att analfabeter får en text uppläst för sig. ”Nästan alla” elever sägs dra nytta av denna tjänst regelbundet. 

Frågan är bara om någon av Svenskans läsare fortfarande är tillräckligt jungfruligt idealistisk i sin samhällssyn för att låta sig uppröras av de här beskeden. Det har trots allt varit uppenbart under nästan tio år att den stora massan är påväg tillbaka till muntlig tradition, i den mån något alls traderas. Det är en bred trend. Böcker kasseras numera regelmässigt vid flytt, eftersom de anses ohygieniska och ger ett rörigt heminredningsintryck. Bokutgivningen består sedan länge mestadels av ”ljudböcker”, som även vuxna människor påstår sig ”läsa”, när de lyssnar till dem. Förlagen har anpassat sig till nyanalfabetismen genom att beställa historier som är tillräckligt enkla för att lyssnare ska kunna följa med, samtidigt som de spelar paddel, tar ett crossfit-pass, eller gör något annat verkligt väsentligt av det slaget. 

Det är tråkigt, eftersom det antagligen förespår vår civilisations undergång, men vi måste ändå försöka se det från den ljusa sidan. Att läsa en roman, påpekade en gång Anthony Powell, kräver nästan lika stor talang som att skriva den. Och ännu för femton eller tjugo år sedan tvingades man som skribent att ta hänsyn till att många av ens läsare saknade den nödvändiga talangen för att begripa vad de läste. Men i takt med att läskonsten åter blir en exklusiv nischtalang, kan vi som håller den vid liv utgå ifrån att vi äntligen bara talar med jämlikar. 

Det var uppfriskande att under en kort period låtsas som att kvantitet och kvalitet kan gå hand i hand vad gäller läsandet, men nu när illusionen har brustit är det en befrielse.  

Måndag 

Nyheten att den amerikanske presidenten Joseph Biden benådar sin son Hunter verkar ha överraskat många. Frågan är varför. 

Redan George Washington benådade de drivande personerna bakom Whiskeyupproret på sin sista dag som president. Sedan dess har benådningarna varit mer regel än undantag. Nixon benådade delvis fack- och maffiabossen Jimmy Hoffa, Gerald Ford benådade Nixon och postumt sydstatsgeneralen Robert E Lee, Jimmy Carter Vietnamdesertörerna och Patty Hearst, Ronald Reagan NASCAR-stjärnan och hembrännaren Junior Johnson, den äldre Bush benådade Lenins favoritkapitalist Armand Hammer, Bill Clinton sin bror Roger, en förbluffande mängd förskingrare och vänsteraktivister och – igen och fullt ut – Patty Hearst, Bush den yngre en blandning av alla möjliga udda existenser, Barack Obama Studio 54:s skattefuskande Ian Schrager, Donald Trump ett hittills oöverträffat galleri av vildhjärnor, med möjligt undantag för just Joseph Biden, som innan han benådade sin egen son officiellt benådat 24 personer, men det inkluderar inte de runt 6 500 Biden benådade för ett par år sedan över ett bräde, för tidigare domar för marijuanainnehav.  

Jag tror att det rimliga sättet att betrakta den amerikanska presidentens traditionella benådningar är som en motsvarighet till de brittiska premiärministrarnas ordensförläningar, som vanligtvis sker vid fyra tillfällen: nyår, monarkens födelsedag, premiärministerns avgång, eller parlamentets upplösning. Diskussionen kring de amerikaner som benådas är näst intill identisk med den som alltid uppkommer när nya brittiska pärer utnämns. Den hyfsat utbildade minns Harold Wilsons skandalösa ”Lavender list” från 1976. Den någorlunda belästa George Orwells kritik av en av alla dessa ordensförläningar: 

”När jag tittar på fotografierna av de som föreslagits adelskap i 

nyårslistan, slås jag (som vanligt) av den helt enastående fulhet 

och vulgaritet som dessa ansikten uppvisar. Det verkar nästan vara 

regel att den sortens person som förtjänar rätten att kalla sig 

lord Percy de Falcontowers måste se ut, i bästa fall, som en 

övergödd pubvärd, i värsta fall, som en skatteindrivare med magsår 

i tolvfingertarmen.” 

Det är förstås en lustig egenhet att bara brottslingar kan komma i fråga för den amerikanska upphöjelsen, men det är ett uttryck för amerikanernas robusta och frejdiga nationalkaraktär. Den enda nackdelen jag kan föreställa mig är att presidentämbetet till sist bara blir attraktivt för brottslingar och deras kumpaner, men å andra sidan är jag inte säker på att det är en så stor förändring att den är värd att tala om. 

Tisdag 

”Att lägga fyra timmar på att hitta en person – ett halvt arbetspass – det är inte riktigt rimligt för oss” säger den biträdande lokalpolischefen i Halmstad, Anders Norberg, i radion den här morgonen. 

Det är P4 Halland som prövat om de kan få tag på en person i Falkenberg som åtalats för olaga hot med kniv, efter att polisen säger sig ha misslyckats. Och det tog alltså fyra timmar. En fjärdedel av dem som tillhållits att inställa sig i rätten i den här regionen håller sig undan tills deras fall läggs ned eller preskriberas. Det kan röra våldtäkt, misshandel och till och med mord.  

”Vi hade gärna lagt vår arbetstid på annat än att eftersöka personer som håller sig undan”, säger kommissarie Norberg en aning kryptiskt, eftersom hela poängen med reportaget är att polisen just verkar ägna sig åt något annat – oklart vad – än att eftersöka brottslingar. 

Men det är ändå lätt att sympatisera med Norberg. För mig känns det inte riktigt rimligt att jag ska ägna fyra, eller till och med fem, timmar åt att skriva den här texten, bara för att det råkar vara mitt arbete, när jag kunnat lägga min tid på annat. Jag ska ta upp saken med min chefredaktör vid tillfälle, förutsatt att jag hittar honom. 

Onsdag 

Dagens Nyheter publicerar i dag Sébastien Bourdons välkända porträtt av drottning Kristina i en anmälan av en debutants lyriksamling. Samtidigt fortsätter tidningen sin granskning av gynekologikirurger som är alltför snabba med kniven. En av kvinnorna, Diana, som berättar vad hon varit med om, är slående lik just Kristina i Bourdons version. 

I detta fall kan varje vaken läsare notera den förbluffande likheten, men annars är det ett av den mogna ålderns många nöjen att man samlat på sig ett så omfattande referensbibliotek av personlighetstyper och deras utseenden, att nästan alla man stöter på är lik någon annan, som man redan känner. Min första erfarenhet av detta hade jag redan när jag såg Andrzej Wajdas film Danton och slogs av att filmens Maximilien Robespierre – spelad av Wojciech Pszoniak – var en direkt kopia av Carl-Johan Westholm, då VD för Näringslivets ekonomifakta. 

Frågan är hur likheter av det där slaget uppstår. Det är förstås möjligt, om än osannolikt, att den fromme Gustav II Adolf gav upphov till en okänd och icke erkänd släktgren, som förklarar dagens bild i DN. Att Kristinas mor, riksänkedrottningen Maria Eleonora, gjorde det i sin exil utan att vi hört om saken, är svårt att tro. Att Carl-Johan Westholm, en inbiten Orsapojke, egentligen skulle haft sina rötter i Robespierres hemtrakter i franska Arras, eller i alla fall i Wojciech Pszoniaks hemstad Lviv, är än mer osannolikt. 

Närmare till hands ligger att människor helt enkelt inte alls är som vi fått lära oss att snöflingor är: helt unika. Snarare verkar det finnas ett begränsat antal urtyper, som varieras en aning av upphovsrättsskäl. Ur det växer ett teologiskt problem, inte alldeles olikt teodicéproblemet: om Gud är allsmäktig, allvetande och obegränsad, hur kommer det sig då att han nöjer sig med att skapa varianter av ett begränsat antal typer? Är han dessutom lat? 

Det barmhärtigaste är kanske att, liksom Pär Lagerkvist för hundra år sedan, låta Gud komma undan med ursäkten: ”Jag har gjort så gott jag kunnat”. 

Torsdag 

Utan att på något sätt nedvärdera Johann Georg Carl Leopold Eitel-Friedrich Meinrad Maria Hubertus Michael av Hohenzollern-Sigmaringen, gemenligen kallad Hansi, har min uppfattning alltid varit att nationen gick miste om något när prinsessan Birgitta valde bort Sven Tumba. Så mycket skulle ha kunnat bli en aning mer överraskande om romansen hållit. Prinsessan själv har berättat att Tumba gärna hade velat spola inre borggården på Stockholms slott till ishockeyrink, något som inte bara skulle ha varit till nytta för Tumbas ishockeyträning, utan dessutom till glädje för dåvarande lillprinsen. 

Nu är både prinsessan och Sven Tumba minnen blott. Detsamma gäller, märkte jag med viss häpnad vid mitt senaste Stockholmsbesök, Nessims mattbutik vid Norrmalmstorg, det familjeföretag vars familj försedde Sven Tumba med Mona. Det äktenskapet varade i 51 år, tills döden skilde de tu åt, vilket förstås är stärkande att tänka på, men en dag som denna tar ändå vemodet överhanden. Var ska vi nu köpa våra mattor? 

***

Läs även: Låt oss komma överens om att Frihet är årets julklapp

Läs även: Hur lång är Peter Wolodarski?