Har fjällugglor särskilda önskemål vad gäller personliga pronomen? 

Fredag 

Är det svårare att skjuta prick om man sitter i rullstol, än om man inte gör det? Paddlar man kanot sämre om man inte kan använda benen? 

Vi har middag för några vänner och samtalet glider förstås in på handikapp-OS, eller paralympiska spelen, för att använda ett tjusigare låneord. Vännerna ska förbli namnlösa för att inte bli föremål för direktaktioner av Funktionsrätt Sverige, som Handikappförbundets samarbetsorgan kallar sig i dessa tider. Frågan som dyker upp är nämligen: hur handikappade – i meningen med nedsatt förmåga – är egentligen en del av de tävlande i just den gren de tävlar i? 

Det är en ärlig undran. 

Rullstolsbasket är en sak. Goalball, där synskadade spelar med bindel för ögonen för att ge alla samma förutsättningar, likaså. Men hur är det med bänkpress, till exempel? Och skytte? Och kanot? Borde inte en rullstolsburen – är det rätt term? De ändras så ofta – bänkpressare kunna lyfta ungefär lika mycket som en gående dito? 

Ju mer vi talar om det, ju fler blir frågorna. 

Är vissa grenar bara öppna för vissa handikapp? Hur ser man annars till att en lam kanotist tävlar på någorlunda lika villkor mot en blind kanotist? Och hur är det med döva? Finns det någon sport där de anses ha sämre chanser än hörande, eller är de döva utestängda från de här tävlingarna?  

Det finns, upptäcker jag när jag undersöker saken, ett svenskt dövidrottsförbund. Det har funnits ända sedan 1913 och har ungefär 5 000 medlemmar. Rent socialt förstår man precis varför det finns. Men från ett handikappsportsligt perspektiv? Vilken idrott bygger till den grad på god hörsel, att de som saknar sådan inte har en chans? I vissa grenar, som sportskytte, borde det snarare vara en fördel. 

Men förbundet erbjuder icke desto mindre en lång rad ”dövidrotter”, från bangolf och bowling, till skidor och simning. Mysteriet tätnar. 

Lördag 

En bekant hade en gång ett bolag som hette Universum. Tack vare det kunde han trycka upp visitkort med den imponerande titeln ”Styrelseordförande i Universum”. Det verkar vara något av samma magnitud som nu inträffat i Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarskis karriär. Det kommer visserligen att finnas små avkrokar av Sveriges mediala universum som Wolodarski inte regerar över, men till DN kan han nu lägga såväl Expressen, som Bonniers ungefär 50 lokaltidningar, däribland Sydsvenskan. Dessutom magasinsförlaget Bonnier publications i Danmark och prenumerationstjänsten Readly. 

Det är bara en av alla spännande händelser på Dagens Nyheter. En uppskattad kriminalreporter har satt in 150 000 kronor på ett konto som kontrolleras av en inte lika uppskattad kriminell. Hon har fått lämna sin tjänst. Det var pikant nog Expressen, nu en av Peter Wolodarskis förläningar, som avslöjade den saken. Två profilerade skribenter, som har börjat extraknäcka för Handelsbankens ekonomikanal EFN, har fått beskedet att de inte samtidigt får glädja DN:s läsare med sina alster. Det utlöste ett gräl mellan Wolodarski och Leo Lagercrantz, chef på EFN. 

Men detta flerkanaliga oväsen riskerar att överrösta de mer vardagligt pressetiska frågorna. 

I DN:s lördagsbilaga i dag är dragplåstret ett stort reportage om Bert Karlsson av den alltid välskrivande Niklas Orrenius. Det är en tröst att se hur den gamle Skaraprofilen är sig alldeles lik i alla avseenden, även om han påstår att hans knän blivit sämre. Men mitt i detta niosidiga porträtt finns en bild av Karlsson i en plaststol på konstgräs, där han sitter och umgås med en ”långtidsboende” kvinna på campingplatsen som Karlsson äger. 

Termen ”långtidsboende” är i sig en smula skakande. Det är lätt att associera till anstalter och demensboenden, men det får man kanske skriva på kontot för egen okunnighet om campingens fackspråk. Det är något annat med bilden som gör den unik. 

Att vara pressfotograf är en grannlaga uppgift. Bilder ska oftast tas i ögonblicket, utan möjlighet att kontrollera motivet. I de flesta fall skulle den sortens kontroll räknas som förfalskning. Det säger sig självt att en hel del av bilder inte kommer att duga för publicering. Ofta för att de helt enkelt inte är bra nog. Ibland för att de, om de publicerades, skulle missbruka de fotograferades förtroende. 

Det är här etiken kommer in. 

Det måste rimligen hända att folk som ofta fotograferas – premiärministrar eller kriminologer, till exempel – har gylfen öppen, eller blusen delvis oknäppt. Men vi ser inte de bilderna – med möjligt undantag för bilder av Boris Johnson – trots att det rör sig om makthavare som vi har en plikt att skratta åt. De sållas bort, åtminstone i publikationer som DN, som stoltserar med sin anständighet. 

I det här fallet har dock DN gjort ett undantag. Den långtidsboende kvinnan har träskor och en mycket kort kjol. Bilden är tagen ur en vinkel där vi ser rakt in under den. En bagatell, förstås, och det finns ingen anledning för den avporträtterade att skämmas, men det slår mig att DN, såvitt jag kan minnas, aldrig publicerat en liknande bild på en känd advokat, en minister, en generaldirektör, eller ens en journalist. Ingen i den övre medelklass som utgör DN:s primära målgrupp, helt enkelt. 

Kan det verkligen vara en slump? 

När man ägnar sig åt exotiserande – i det här fallet av ”vanligt folk”, en grupp som DN officiellt förnekar existensen av – är det lätt hänt att man glömmer andra aspekter. Eller kanske snarare att man glömmer att dölja det man verkligen tänker. Och när det gäller pressfoton, börjar jag nu ana att DN har två olika etiska regelsystem, beroende på vem som avporträtteras. 

Söndag 

Fjällugglan, läser jag, livnär sig mest på lämlar och smågnagare. Ibland på ”juvenila ripor”. Det bekymrar mig en aning, för av den dieten är det bara ripa jag stött på någon gång i Östermalmshallen och då bara säsongsvis och till ett avsevärt pris. Hur juvenila riporna i Östermalmshallen är, måste jag också låta vara osagt. 

Detta apropå att kulturjournalisten Sandra Stiskalo i dag berättar för oss att hon är mamma till en fjälluggla. Åtminstone huvudsakligen en fjälluggla, för ”andra dagar bär det en lurvig svans i byxlinningen, fräser vid oönskade närmanden och tar sig fram på alla fyra”. 

Hon talar om sitt barn, som har artdysfori. Det är något helt annat än det furrysar ägnar sig åt, förklarar hon. Furrysar tycker bara om att klä ut sig till djur. Terianerna – för så kallas de med artdysfori – känner sig som ett, eller flera, djur. Det är frågan om en identitet, inte en trend. Terianerna upplever ”fantomförnimmelser” av ”ett ryck i en svans, en vindil genom pälsen, en sträv tunga mot en trampdyna”. 

Att det inte rör sig om en trend måste betyda att det har funnits ett stort mörkertal tidigare, åtminstone i Stockholms södra förorter, för i den skolklass Stiskalo beskriver finns inte bara hennes fjälluggla, utan dessutom en gråvarg, en norsk skogskatt, en räv och ett lodjur. 

Det går utmärkt, får vi veta, förutom att man då och då måste svara på frågan om skolan satt ut kattlådor på toaletterna till terianerna. 

Det har skolan förstås inte gjort. Det vore ju jättetokigt. 

Jag känner mig en aning lugnad efter att ha läst hela artikeln. Stiskalo verkar inte bekymrad över kosthållningen. Kanske upplever mänskliga fjällugglor inga fantomförnimmelser av att sätta tänderna i en gnagare. Kanske äter fjällugglan i fråga pytt-i-panna och pannkakor, som sina mänskliga kamrater. Inget fel i det. Ingen kan säkert veta om fjällugglor i allmänhet skulle fortsätta att välja gnagare, om våfflor fanns att få på tundran. Det kan vara en enkel fråga om utbud. Men artikeln, när den är färdigläst, väcker i stället en annan undran. 

Har fjällugglor särskilda önskemål vad gäller personliga pronomen? 

Stiskalo kallar genomgående sitt barn för ”det”. Är det, vid sidan av artdysforin, en könsdysforisk markering? 

Utan att göra anspråk på ornitologiska kunskaper att tala om, är jag rätt säker på att fjällugglor i allmänhet åtminstone agerar som om de är en ”han” eller ”hon”, även om det är svårt att veta hur de innerst inne identifierar sig. Men oavsett det – inte barnet alltså – gör Stiskalos språkbruk inte bara artikeln en aning svårläst, utan även en aning sträng. 

Man kan inte kräva att fjällugglor ska veta sådant, men bland människor anses det i allmänhet avvisande, rent av föraktfullt, att kalla en människa ”det”, som om det rörde sig om ett ting. Det är en av alla dessa saker som föräldrar brukade lära sina barn, oavsett vilken art de tillhör. 

Måndag 

Kommer vi att låta boken överleva? 

Varje generation ställs inför bokstavligen existentiella beslut. Är cylinderhatten värd att bevara? Antimakassen? Tamagotchin? 

De flesta beslut av det här slaget tas utan offentlig debatt, i den mån de alls ”tas” på något överlagt sätt. Med undantag för utrotningshotade djurarter bildas sällan några sällskap för bevarandet av det som faller ur tiden. Men på vissa generationer faller en tyngre börda än andra. 

Nästan ingen noterade Förläggareföreningens senaste rapport, som kom i slutet av augusti. Ändå innehöll den uppgiften att varannan såld bok försvunnit, jämfört med för 20 år sedan. Skälet, eller åtminstone ett av skälen, har att göra med att det inte längre är självklart vad man menar med ”bok”. För att göra sig förstådd bland samtida måste man nu lägga till termen ”fysisk”. Annars kan folk tro att man lika gärna menar text på en skärm eller, ännu vanligare, någon förbindlig skådespelare som läser boken högt, så man slipper göra det själv. 

Att lyssna på någon som läser, som vuxna brukade göra för barn på sagostunder, kallas numera för enkelhetens skull också att ”läsa”. Det är en egalitär innovation, eftersom det gör det möjligt för analfabeter att läsa, utan omaket att behöva lära sig alfabetet först. Men hur entusiastisk man än är vad gäller handikappidrott – för att med en liknelse anknyta till ett tidigare ämne – skulle många ändå sörja om den helt slog ut den vanliga idrotten. 

Under en kort period, när den ”fysiska boken” fortfarande var en statushöjande inredningsdetalj, verkade den kunna överleva detta. Men nu är den respiten över. Böcker samlar damm och titlarna i bokhyllan kan skapa kostsamma antipatier när man lägger ut sin bostad till försäljning. 

För dem av oss som fortfarande har en förkärlek till den ”fysiska boken” innehöll radions Kulturnytt i morse en uppmuntrande nyhet och dessutom ännu en ny, spännande yrkestitel. 

Exakt vad en ”systembibliotekarie” systematiserar är jag inte alldeles säker på, men det låter förtroendeingivande i ordets båda led. Och, mycket riktigt, i detta fall har något gått helt åt skogen, därför att ingen lyssnat på honom. I tre år har Adda – ännu en halvoffentlig verksamhet – arbetat fram ett ramavtal för biblioteken vad gäller ”e-litteratur”, det vill säga allt det där som inte är ”fysiska böcker”. Men när arbetet var slutfört fanns tyvärr inga upphandlingskrav vad gäller sådant som tjänsten är tänkt att leverera. 

– Hela poängen med en upphandling är att vi vet vad vi vill upphandla, påpekar systembibliotekarien Björn Waller. Det låter rimligt. 

Adda, ett ”inköpsbolag” som ägs av Sveriges Kommuner och Regioner, lyckades dock inte få med en möjlighet att köpa in e-böcker, en möjlighet att visa upp e-böckerna i en katalog, en möjlighet för låntagarna att söka i katalogen, eller en möjlighet att ladda ned e-böckerna på sina läsplattor. 

Exakt vad de fick med, om något, efter att ha funderat på saken i tre år, är en aning oklart. 

Den ”kategoriansvariga” på Adda – att döma av pressbilden 14,5 år gammal – erkänner att Adda har ”missat”, att de inte ”förstått helt och hållet” och att det är ”förargligt ur ett kundperspektiv”. 

Nu ska alltihop göras om för ett antal miljoner. Om det tar ytterligare tre år framgår inte. 

Det kan förstås vara en fråga om gammal vanlig inkompetens, även om den nått en nivå långt utöver det vanliga. Men tänk om det i stället är så att en motståndsrörelse till sist har bildats i all tysthet. Tänk om representanter för vår generation har infiltrerat Adda, och andra strategiska brohuvuden, och nu systematisk slår tillbaka för att försvara den ”fysiska boken”, med början i biblioteken. 

Ni kan, i så fall, ta mitt namn till rullorna. ”We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender”, som en nobelpristagare i litteratur uttryckte saken. 

Tisdag 

Det ingen vågar röra vid vad gäller Bella Nilsson, eller Fariba Vancour, eller vad det nu är som ”the queen of trash” kallar sig just i dag, är att hon är ett starkt argument för arrangerade äktenskap. Enligt hennes egen utsago flydde hon Iran och sökte sig till Sverige när hennes far avsåg att gifta bort henne med en granne. 

Visst kan man förstå henne, men från svenska skattebetalares och tidningsläsares synpunkt, hade det alternativet ändå varit att föredra. Nu har vi först fått lov att följa hennes karriär som strippa och porrklubbsägare, sedan som en tvåfaldigt hyllad ”gasell” av Dagens Industri och nu som Sveriges främsta sopkriminella. 

Rättegången är tänkt att pågå fram till maj nästa år, bara i tingsrätten. Därefter kommer garanterat ett överklagande till hovrätten. Inget tyder alltså på att vi har någon möjlighet att glömma Fariba Vancour inom de närmsta två, eller tre, åren. Det bästa vi kan hoppas på är att hon byter namn tillräckligt ofta för att åtminstone skapa en fernissa av fräschör. 

Ingen har, såvitt jag sett, tagit reda på om hennes far, eller för den delen hennes granne, fortfarande är i livet. Mitt råd är att vi gör det. Om åtminstone en av dem fortfarande är med oss är det kanske inte för sent att gifta bort henne, glömma alltihop och åtminstone hålla det offentliga samtalet rent från hennes avfall. 

Onsdag 

Sherlock Holmes, den berömde detektiven, inskärpte alltid i doktor Watson att det är ett kardinalfel att konstruera hypoteser, innan man har tillgång till fakta. Med det sagt är det är alltid underhållande när politiska analytiker är tvingade att analysera något, utan att ha en aning om vad som faktiskt har skett. 

Alla förutsätter att det finns ett tydligt skäl till att utrikesminister Tobias Billström plötsligt meddelar sin avgång. I den konventionella pressen – vars prydhet fortfarande är förbluffande stark – spekuleras det i oenighet i viktiga utrikespolitiska avgöranden, eller möjligen i personfrågor. I den mindre konventionella pressen påminns läsarna om att Billström varit vår första öppet bisexuella minister, även om de inte har någon indikation att det skulle spela någon roll i hans avgång. I vänsterpressen gissar man på att Billström ska växla in sitt utrikesministerskap i reda pengar, genom att ”kränga vapen för Wallenbergarna”.  

En av förklaringarna – eller för all del alla tre – kan förstås stämma, men ingen av dem är, än så länge, förankrad i något alls, förutom att journalisternas anställningskontrakt gör det omöjligt för dem att inte skriva något alls.  

Det säger något om den glädjelöshet med vilken många politiska journalister tar sig an sitt arbete att de inte tar tillfället i akt att vara en aning fantasifulla, när de ändå måste hitta på allting på egen hand. För att bryta den andan vill jag här delge er min ”analys” av det som skett: 

Den 26:e James Bondfilmen är under planering, men Daniel Craig har tackat nej till framtida medverkan. Spekulationerna om vem som ska bli den nye Bond är livliga och producenterna har talat om ett ”nyskapande” val, dock ej en kvinna. I början av denna vecka fick Bondfansen veta att de kunde vänta sig ”ett viktigt tillkännagivande” inom några veckor. 

Ni kan själva lägga ihop ett och ett. 

Torsdag 

Det har, för mig, varit en ovanligt aktiv vecka och jag upptäcker i efterhand att ett av de senaste dagarnas stora samtalsämnen gått mig förbi: det om barn och deras ”skärmtid”. 

Folkhälsomyndigheten har, nu när apkopporna inte tagit sig som experterna hoppats, presenterat sina riktlinjer i frågan och kommit fram till att barn under två års ålder inte bör ha någon skärmtid alls, och att tonåringar högst bör tillåtas tre timmar om dagen. Det låter rimligt, men ingenstans ser jag någon konsekvensanalys av en strikt tillämpning av riktlinjerna. 

För småbarnsföräldrar innebär det med all sannolikt ett helvete. En och annan kanske hoppas på att de minsta av våra skyddslingar ska börja leka med kottar och tändstickor, som analoga generationer gjort före dem, så snart skärmarna avlägsnas. Jag tvivlar. Många barn lever inte i närheten av barrträd och sedan rökning stämplades som antisocialt har få hushåll tändstickor tillgängliga. Mer sannolikt är att de små barnen kommer att ställa än högre krav på att deras föräldrar ska underhålla dem, dygnet runt, och som varje förälder vet har små barn höga förväntningar på förströelse. Anser de att den inte håller måttet är kritiken omedelbar och högljudd. 

Att tonåringar sitter okontaktbara och ohövliga framför sina skärmar är verkligen sorgligt, men återigen är frågan vad de skulle göra om vi tog skärmarna ifrån dem. För närvarande verkar tonåringar bara ägna sig åt två saker, förutom sina skärmar. Det ena är att sniffa lustgas och det andra att mörda och misshandla varandra och förbipasserande, utan några egentliga orsaker. Av dessa tre aktiviteter borde till och med Folkhälsomyndigheten inse att skärmtiden är den minst skadliga, åtminstone för omgivningen. 

Jag befarar att den här rapporten förhastat har omfamnats av alltför många. Inom kort kommer vi att se konsekvenserna. 

***

Läs även: Ett drama är på väg att utspela sig i Härryda

Läs även: Den fortsatta kollapsen av den svenska välfärdsstaten