Hur lång är Peter Wolodarski? 

Fredag 

Vi hör ständigt att Tyskland är EU:s mäktigaste land, men ingen tycks bry sig om det. Att en regeringskris brutit ut i Berlin får bara förströdd uppmärksamhet. Jag undrar om det har något att göra med tyskarnas kollektiva nationalskam, som gjort dem påfallande timida efter att två gånger under 1900-talet ha ställt till med betydande besvär för resten av världen. Eller är det resten av världen som bestämt sig för att tyskarna bäst hålls i schack genom att vi ignorerar dem? 

Det kan förstås vara så enkelt att alltför få numera talar språket och att nästan ingen därför förstår vad tyskarna har för sig. Å andra sidan talar nästan alla amerikanska, vilket tydligt avspeglar sig i nyheterna. 

Apropå det är ett tänkbart skäl till ointresset för Tyskland att vi är alltför upptagna med att oroa oss för ”Trumps hämnd”. Enligt dagens DN finns det all anledning att vara ”livrädd” om man gått emot den nyvalde presidenten, och de flesta av oss har undsluppit oss något oförsiktigt under den senaste fyra åren. 

Den här kolumnen, vill jag påpeka, har titulerat Trump USA:s ”förre och blivande president” i åtminstone ett halvår. Det ger mig kanske inte tillräcklig sinnesro för att jag ska kunna engagera mig i den tyska regeringskrisen, men borde åtminstone räknas till min fördel, när Donald Trump – en makalös ledare för en politisk rörelse som saknar motstycke i USA, eller till och med i världen – ska göra upp räkningen med oss alla. 

Lördag 

Är det en illvillig gliring när DN:s ledarsida i dag kröns av rubriken ”Regeringen kan inte gömma sig bakom Pål Jonson”? 

Försvarsministerns exakta längd är inte offentliggjord, men Nyheter 24, som alltid har ett öga för det väsentliga, har tidigare uppskattat den som i paritet med statsministerns. Kristersson säger sig vara ”typ 169,5 centimeter” men brukar ”avrunda till 170 centimeter”. 

Är det sannolikt att DN inte skänkt försvarsministerns vertikala resning en tanke, när de satte rubriken? 

Min avsikt är inte att moralisera. Det är i det närmaste omöjligt att göra sig lustig över något fysiskt särdrag numera, vilket gör livet mycket tråkigare än det brukade vara. Om DN, som trots allt är rikslikare för svensk anständighet, bestämt att vi fortfarande får skratta åt korta män, bör vi vara tacksamma för den ynnesten. Men man skulle gärna vilja veta varför just det här särdraget anses legitimt att driva med. 

Har det att göra med den gamla myten om dvärgar som hagalna hamstrare och kapitalistiska gruventreprenörer? Eller med tumregeln att kortväxta män i snitt är elakare än långa män och därför förtjänta av viss tuktan? Finns något vetenskapligt stöd för DN:s nedlåtande hållning mot kortvuxna män? Tidningens slogan är trots allt ”för en upplyst värld”. Hur lång är Peter Wolodarski? 

Frågorna hopar sig. 

Amerikanska kvinnor påstås nu ta efter koreanska kvinnor, som under slagordet ”4B” ska ha initierat en ”sexstrejk” i protest mot män och deras politiska uppfattningar. Att döma av bilderna är Lysistrates amerikanska systrar nästan undantagslöst behängda med nosringar, utsmyckade med mer eller mindre heltäckande tatueringar och bär i många fall blått, rosa eller grönt hår. De ger inte intryck av att vara typiska flickvänner till konservativa republikaner, utan snarare till radikala aktivistmän, eller möjligen till varandra. Är konservativa amerikanska män så empatiska att de kommer att känna obehag av att se radikala män och lesbiska kvinnor lida sexuell nöd? 

Jag tvivlar. 

Söndag 

En ny lag har trätt i kraft, läser jag, som ger polisen rätt att beslagta egendom som anses alltför dyrbar för den inkomst som ägaren uppbär. Ett antal bilar har redan beslagtagits, men det krävs mer än ”en Guccikeps” för att man ska bli av med sina värdesaker, enligt polisen. 

För min del såg jag gärna att polisen ingrep mot alla Guccikepsar, oavsett bärarens inkomst, men jag antar att det är för mycket att hoppas på. Som vanligt saknar lagstiftningen någon som helst estetisk aspekt och blir därför delvis impotent och delvis missriktad. Jag undrar, apropå det senare, vilken fantasilös moralist som lade fast de kriterier som den nya lagen bygger på. Ett av Oscar Wildes bättre citat är det om att alla som lever inom sina tillgångar lider av bristande fantasi. Den nya lagen straffar med andra ord inte bara kriminella, utan dessutom den lilla minoritet svenskar som trots allt har fantasin i behåll. 

Vi hade varit bättre betjänta om polisen gavs befogenheter att förverka all skrytkonsumtion av vulgärt och fantasilöst slag, oavsett ägarens inkomst. Det skulle ha drabbat de yrkeskriminella – som verkar vara sällsynt fantasilösa för att vara icke-konforma – minst lika hårt som den lagstiftning som vi nu fått, men det skulle dessutom äntligen gjort något åt alla dessa nyrika IT- och omsorgsmiljardärer. Hur länge ska vi behöva stå ut med att de förfular vår vardag med sina avskyvärda leksaker på väg och till sjöss, sina skrattretande modekreationer och arkitektritade monstrositeter? 

Det vi behöver är en stilpolis, men det vi får är, som vanligt, en moralpolis. 

Måndag 

Det som förvånar mest med nyheten att Mark Levengood är årets julvärd i rikstelevisionen är att det är en nyhet. Hade någon väckt mig en valfri natt något av de senaste tio åren och frågat mig vem årets julvärd är, skulle jag omedelbart ha svarat ”Mark Levengood”. Jag tror inte jag är ensam om den saken. 

Det är, i dessa orostider, en tröst att något till slut blir som det alltid var avsett att vara. 

Tisdag 

Det är förstås olyckligt att myterna om att svensk socialvård på lösa grunder kidnappar och för bort barn åter börjar spridas, men inget ont som inte har något gott med sig. 

Enligt Expressen är den transsexuella skådespelerskan Laverne Cox så oroad över Donald Trumps valvinst att hon avser att lämna landet. Artisten Cher och skådespelarna Christina Applegate och Whoopi Goldberg är bara några exempel på många som redan tidigare sagt detsamma. Robert De Niro uppgavs till och med ha lämnat USA redan på valnatten, även om det senare dementerades. 

Vi har fortfarande flyktingkrisen 2015 i färskt minne och det vore oansvarigt av oss att inte lära av våra misstag den gången. Sverige ska givetvis värna asylrätten, men vi kan inte ta emot världens alla Hollywoodstjärnor och transsexuella kulturarbetare. Det är en fråga om antal. 

Det kloka i det akuta läge som vi befinner oss i är att inte dementera ryktena om den svenska socialtjänsten, eller några andra rykten – sanna eller ej – som gör Sverige mindre attraktivt för flyktingströmmarna från Hollywood. Tids nog, när faran är över, kan vi publicera en vitbok. 

Onsdag 

Det är något oroande med Expressens avslöjande i dag att jämställdhetsminister Paulina Brandberg lider av svår bananfobi. Den är tydligen så utvecklad att hennes medarbetare ser till att föregripa hennes minsta steg och se till att bananer avlägsnas från de miljöer som hon besöker. 

”Det är”, meddelar jämställdhetsministern Expressen, ”något som jag får professionell hjälp med”. 

Det handlar antagligen om så kallad kognitiv beteendeterapi, KBT, eftersom det är den enda behandlingsform mot åkommor av det här slaget som anses ha en bevisad effekt. Men för oss som är gamla nog att minnas psykoanalysen inställer sig förstås frågan vad bananfobin betyder, inte bara hur man ska bli av med den. 

Ibland är en cigarr visserligen bara en cigarr, men ibland är den mer än så. Hade Sveriges kvinnor accepterat en manlig jämställdhetsminister med uttalad ostronfobi? 

Även den manliga halvan av befolkningen har rätt att kunna känna sig trygg med statsministerns val av jämställdhetsminister.  

Torsdag 

Expressen bekräftar min känsla av att inte vara den ende som falskeligen utgått från att Mark Levengood länge varit nationens ständiga julvärd. När ett kollektivt missminne sprider sig och blir allmänt kallas det tydligen ”Mandelaeffekten”, berättar tidningen, på grund av att många ”upplever” att Nelson Mandela dog redan på 80-talet. 

Det påståendet väcker en helt ny förvåning i mig. Jag har aldrig träffat någon som tror att Nelson Mandela dog innan han blev president 1994. Även med afrikanska mått mätt vore det över måttan makabert. Kanske förväxlar folk president Mandela med noshörningen Nelson, vars dödskamp efter att ha fötts i Kolmårdens djurpark blev en riksangelägenhet? Det dramat utspelade sig visserligen 1995, men att felaktigt minnas tidpunkten som åttiotal är åtminstone möjligt utan uppenbart orimliga konsekvenser. 

Lille Nelsons aska ströddes vid Lars Vilks konstverk Nimis, vilket ändå får räknas som ett slags statsbegravning. Men det verkligt sorgliga är att Nelson fick en lillebror, Newton, året efter. Han dog av hjärtsvikt ett och ett halvt år gammal, men ingen – så vitt jag minns – brydde sig särskilt mycket om det. 

Så orättvis är världen. Jag kan inte låta bli att undra vilken bortglömd stackare som är Mark Levengoods Newton. Hur många svenska kändisar tynar bort, utan att någonsin få bli julvärdar? 

Tanken är för plågsam för att dröja vid. 

***

Läs även: Vanliga människor har inte längre råd att dö

Läs även: Snart är vi dummare än våra katter