Hur många Robinsondeltagare som slutat i Kumla vet jag inte, men åtminstone två har hamnat i Riksdagen

Fredag 

Jag kan inte låta bli att undra hur många kvinnor som skulle besparats en prövning i det fall Gene Simmons, eller Chaim Witz som han egentligen heter, hade druckit alkohol. Basisten i Kiss har aldrig varit full, eller ens rökt en cigarett, eftersom han inte ville göra sin mamma besviken, berättar han i dagens DN. I stället har han ”missbrukat sex”, vilket hans mor tydligen inte hade något emot, även om reportern aldrig ställer just den naturliga följdfrågan. Witz är snart 75 år gammal, men berättar att han lärt sig att säga ”rumpa” på svenska, verkar mest tänka på cunnilingus och stoltserar med att han antagligen ”har några barn som springer runt i Sverige”, vilket verkar osannolikt eftersom hans ”sexmissbruk” hela tiden återkommer till rumpor och tungor. Han påstår att han talar fyra, fem språk, eftersom ”det finns tjejer i hela världen”. ”Jag har aldrig någonsin sett en full person säga något smart”, förklarar han och demonstrerar att nykterhet möjligen är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för intelligenta uttalanden. Allt han bevisar är bara att puritaner är tråkmånsar, även om de är sexmissbrukare. 

Puritaners olidliga tråkighet är något av ett tema i dagens DN. På debattsidan ondgör sig tre puritaner av klimatvarianten över att den olympiska rörelsen gör pengar på reklam för fossila bränslen, fossildrivna bilar och flygbolag. Det är ”sportwashing” och det enda rätta är att ”bannlysa” reklam av det slaget, precis som tobaksreklam ”bannlystes” från OS på 1980-talet. De representerar en ”tankesmedja” som kallar sig ”New Weather” med bas i Storbritannien. ”En kooperativ tankesmedja som prognosticerar förändring och gör vädret”, förklarar de på sin hemsida och om inte det räcker för att söva läsaren spär de på med ytterligare klichéer: ”Vi samlar radikala tänkare, skapare, konstnärer och aktivister för att formge en hastig omställning till en rättvis, ekologisk ekonomi”. 

Jag antar att det är den sortens dravel som gör organisationer av den Internationella Olympiska Kommitténs slag nervösa. Rapporterna från OS-byn i Paris återkommer till hur ”miljömedveten” den är, men man anar att det mest handlar om moralism. Hela OS-byn är torrlagd – det råder ”nolltolerans” mot alkohol – men Coca Cola är gratis. Ändå skulle inte ens Gene Simmons trivas här: det sägs att det är en myt att sängarna i kartong har valts för att de går sönder om man försöker sig på någon livligare aktivitet än att sova, men ingen rök utan eld. Och ingen rök får förstås förekomma i OS-byn, heller. Redan i förra veckan skrev jag om stackars Shoko Miyata, den japanska gymnasten, som sparkades ur OS-laget för att vid två tillfällen ha rökt och druckit. Det är trångsynta trakasserier av det slaget som idrottspuritanismen leder till. Pierre de Coubertin har mycket att svara för. 

I DN väcks den intressanta frågan om dansband är kultur. De skulle skattemässigt vara det, om publiken bara lät bli att dansa och det hela räknades som en konsert, om jag förstår saken rätt. Å andra sidan skulle samma låga momssats – sex procent – gälla om dansbandsevenemang räknades som ”idrottslig verksamhet”. Varför dansbandsutövarna, som nu skrivit ett upprop för att sänka sin moms, inte tagit fasta på det vet jag inte. Jag misstänker att det beror på att skattemyndigheterna, understödda av idrottens puritaner, då skulle kräva att alkohol och tobak ”bannlystes” från evenemangen. 

Lördag 

En översättare, vänster- och Palestinaaktivist – även om läsarna bara får veta att hon är översättare – skriver en lång text i Svenska Dagbladet om hur man kan bota ”politisk depression”, med anledning av ett par böcker i ämnet. Den börjar med Joe Hill, går vidare via Pariskommunen till vår tids ”fängelseabolitionister” och deras krav på att sluta finansiera rättsväsendet i allmänhet och polisen i synnerhet. 

Det är en aning oklart vad slutsatsen är, men den är under alla omständigheter inte att ”politisk depression” bäst undviks genom att undvika dåraktiga politiska idéer. Ändå är det rätt uppenbart, även av den här texten, att man bäddar för sin egen depression om man dras med av ”den berusande känslan i att fylla stadens gator och torg med rop på rättvisa och jämlikhet”, i en av artikelns mer poetiska formuleringar. Sanningen är ju att alla politiska strider som är värda att ta, nästan per definition redan är förlorade. Inser man det, i stället för att svepas med i maktgalen frenesi på gator och torg, blir man sällan besviken, än mindre deprimerad av just politiska skäl.  

Trots att det blivit modernt att ”faktagranska” politikers tal – det har alltid framstått som ett kategorimisstag i mina ögon – har jag hittills inte sett någon uppgift om Kamala Harris eventuella husdjur. Att hon inte är biologisk mor är klarlagt, även om hon är styvmor till två barn, som kallar henne ”Momala”. Men har hon katt, rent av katter, eller är JD Vances påstående om att hon är en ”childless cat lady” till hälften gripet ur luften? 

När jag undersöker saken är det närmsta ett besked jag kommer att hon inte har några husdjur alls, inte ens en hamster, men att hon är en stark förespråkare för djurskydd. Ytterligare ett exempel på hur politiken gått från pragmatisk realism till abstrakta principer, alltså. Det är något av en besvikelse, eftersom jag hade hoppats på att Harris kunde vara, eller åtminstone kunde bli, en amerikansk variant av kanariska Lolita Pluma, Catalinaparkens drottning. Hennes avbild står, som alla kattälskare vet, numera gjuten i brons, omsvärmad av katter i just den parken i Las Palmas på Gran Canaria. Under sin livstid sålde hon pappersblommor, tuggummin och vykort till turisterna, förutom att mata parkens alla katter. Om hon hade blivit en bra president ska jag låta vara osagt, men hennes anletsdrag var inte olika Lyndon B Johnsons. 

Söndag 

Jag vet inte hur många medborgare som drog en lättnades suck när de i morse kunde läsa att Moderaterna ”kommer att agera för strömmingen”. Själv har jag aldrig varit svag för sotare, men jag antar att husmanskostätare är en inte oväsentlig undergrupp bland potentiella moderata väljare. Jag råder ändå Moderaterna att gå fram varsamt i den här frågan. Mat är ett känsligt ämne, som George Busch den äldre fick lära sig då han råkade undslippa att han ogillade broccoli och Alf Svensson på motsvarande sätt fick veta när han påstod att den som äter potatis lika gärna kan proppa munnen full av sockerbitar. 

Om en ångkokt duva i veckan hjälper mot barnlöshet, som en kinesisk naturläkare påstår i DN i dag, vågar jag inte gå i god för, men det är en poetisk tanke. Det är typiskt för DN:s beskäftiga ton att tidningen genast gräver fram en professor i reproduktionsfysiologi och slår ihjäl poesin med vetenskaplig evidens och beprövad erfarenhet. Det måste bara vara en tidsfråga innan Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Dagens Nyheter gör gemensam sak för att avskaffa det nattståndna och ohygieniska samlaget, till förmån för mer rationella former av befruktning. 

Måndag 

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets mänskliga ansikte, verkade till en början ha gratulerat Venezuelas president Nicolás Maduro till den knappa valseger på 51 procent, som presidenten fuskat till sig i de ofria valen som just hölls. Det visade sig snart vara en gammal hyllning från 2013, då Sjöstedt — till skillnad från oss andra – ännu inte förstått vad Maduro gick för. Man kan förstås klandra honom för det, elva år senare, men det verkar en aning småaktigt. Det kan ju, rent teoretiskt, hända att någon av alla dessa vänsterdiktatorer någon gång visar sig vara goda demokrater, även om det inte skett hittills. Men jag oroar mig för att Sjöstedt ska falla offer för ”politisk depression” innan det inträffar. 

Det pågår något slags inbördeskrig i den homosexuella rörelsen, av allt att döma. I en debattartikel i DN skriver ”företagsledaren” Aaron Kroon – han verkar försörja sig på att ”leda organisatoriska och kulturella förändringsresor” ”inom området mångfald och inkludering” via företaget ”Black Batman” – att priderörelsen numera präglas av intolerans mot avvikande röster. Det är en sympatisk text, om än en aning vag på det sätt konsultprosa ofta är.  

I samma tidning kulturdel skriver journalisten och författaren Emil Åkerö – som ”utvecklar, leder, utbildar och skriver om skärningspunkten mellan digitalisering, organisering och kulturarv” och är ”expert på gestaltning av samkönad sexualitet, identitet och begär mellan män” – en artikel som jag tror drar åt motsatt håll. Jag skriver ”tror” för om Aaron Kroon skriver på konsultprosa, skriver Emil Åkerö på intersektionellt signalspråk. Åkerö bekymras av: 

”’homonormativiteten’, en del av en nyliberal rörelse som endast tror på frihet för dem som passar in i ett bestämt heteronormativt levnadsmönster. Det är ett sätt att avpolitisera verkligheten, där individens frihet beskrivs som oberoende av den politiska verklighet vi skapar och lever i.” 

Jag tror, som sagt, att vi här kan skönja två mobiliserande härar. Men med tanke på deras vitt skilda, diffusa och kryptiska sätt att uttrycka sig tvivlar jag på att de kommer att kunna förstå varandra tillräckligt väl för att lyckas stämma träff på ett och samma slagfält och där släcka sina begär. 

Dagens Nyheters vana att på nyhetsplats driva kampanj för det ena eller andra verkar ha fått ett nytt fokus: nomadism. I fredags innehöll tidningen en större artikel om ”Tove och Tim” som flyttat in i en skåpbil och ”fricampar” – det vill säga utan att betala – i Sverige och resten av Europa. I dag skriver DN utförligt om 18-årige Lasse Stolley från Nordtyskland som sedan två år lever på olika tåg, tack vare de rabatterade priser som den tyska regeringen genomdrivit. Det mest slående med reportagen är att både Tove och Tim och Lasse framstår som extremt konventionella för att vara excentriker. Kanske är det just det som lockar DN. 

Tisdag 

Dagens kulturella mem är att låtsas som att man förstod att den stiliserade måltiden under OS-invigningen var en dionysisk backanal, inte den sista måltiden, och håna dem som inte gjorde det. Det krävs ”bara en smula kunskap om antik historia” för att begripa saken, menar en. En annan griper efter ”skämskudden”, för övrigt ett begrepp som får mig att gripa efter skämskudden. 

Det ligger förstås mycket i kritiken – få företeelser är så långtråkiga som lättkränkthet – även om en av deltagarna i tablån själv twittrade ut en jämförelse med da Vincis Nattvarden. Men jag skulle gärna vilja veta hur många av dem som hånar de fåvitska, som faktiskt har den smula kunskap om antik historia som de efterlyser. Jag misstänker att de flesta, eller i alla fall hälften av dem, erhöll sin smula via sociala medier ungefär en halvtimme innan de skrev sina texter. A little learning is a dangerous thing, som britterna säger. 

Jag är osäker på om jag oroas mest av att få veta att det centrala med Immanuel Kant var att han var rasist, eller att årstiden kan leda till att ”skadliga seximpulser triggas”. Vad gäller det förra är tydligen rasismen kittet mellan alla upplysningsfilosofer, enligt den föreläsare i statskunskap — hon har tidigare argumenterat för att JK Rowling bör tystas och att forskare bör vara aktivister — som står för artikeln. Vad gäller det senare är jag relativt övertygad om att jag inte är pedofil, men inte lika säker på parafilier som exhibitionism och voyeurism. 

Lösningen kanske är att gå över till kvällstidningarna, där parafilierna – pedofilin undantagen – beskrivs som rekreativa tidsfördriv, inte som sjukdomstillstånd. I dag berättar Expressen om den erotiska betydelsen av den upp-och-nedvända ananasen. Vad gäller upplysningsfilosoferna gör vi antagligen bäst i att helt enkelt glömma dem och kura kulturell skymning. 

Onsdag 

Vi minns alla hur vi fick lära oss att Napoleon skrev till Joséphine ”Je reviens en trois jours; ne te laves pas!”. Sant eller ej tycker jag ändå att fransmännen tar sin förtjusning i det otvättade en aning för långt när de tvingar OS-idrottarna att simma i Seines avloppsvatten. ”Det smakade inte så gott”, säger en nya zeeländsk simmare till Wall Street Journal, men tidningen väljer ändå att se triatleternas simtur, som fick skjutas upp någon dag på grund av vattenkvaliteten, som en framgång: ”Ingen kräktes eller påträffade något alltför motbjudande i floden – åtminstone inte hittills”. 

Det ska ha kostat 16 miljarder kronor att se till att simmarna inte kräks under sina tävlingar. Det låter en aning kostsamt och jag undrar om arrangörerna konsulterade tv-bolagen, som betalat dyrt för sina rättigheter, innan de gjorde investeringen. Simning är, liksom de flesta idrottsliga aktiviteter, en repetitiv syssla. Har man sett en simmare har man sett alla. Tv är, å andra sidan, ett bildmedium som helt bygger på dramaturgiska trick, överraskning och chockverkan. Vomerande simmare kunde mycket väl ha blivit de här spelens verkliga tv-höjdpunkt, även om alla nu inställsamt får dåndimpen över hästhoppningar med Versailles i fonden. 

En tidigare höjdpunkt i svenskt tv-utbud fick i våras upprepade gånger en kastrull i huvudet under sin pågående vistelse i Kumlafängelset, läser jag i Expressen. Det är en av alla ”Robinsonprofiler” som då det begav sig beskrevs som ”rättvis, schyst och lyssnar på andra människor” och nu av professionella bedömare beskrivs som en person som ”till högsta nivån” uppfyller ”psykopatiska personlighetsdrag”. 

Hur många Robinsondeltagare som slutat i Kumla vet jag inte, men åtminstone två, antagligen fler, har hamnat i Riksdagen. Det stämmer till eftertanke. Kanske vore det att gå för långt att hävda att samtliga dokusåpadeltagare i större eller mindre grad lider av psykopatiska personlighetsdrag. Men samtidigt vore det oförsiktigt att bara vifta bort en sådan misstanke, med kännedom om hur mediet och de som arbetar i det fungerar. Säkrast — nu när vi bestämt oss för att lag och ordning trots allt spelar roll – vore antagligen att låsa in alla tidigare Robinsondeltagare på Kumla och låta dem slå varandra i huvudet med kastruller tills, som amerikanerna säger, korna kommer hem. 

Torsdag 

”Vi har inte mandat att ändra Jesu målbild”, skriver två frireligiösa företrädare i Svenska Dagbladet i en formulering som ger deras traditionalistiska budskap ett utsökt modernt faner. Jag undrar om jag hade stått ut till slutet av min konfirmationsundervisning om tjänstgörande präst hade lagt på en overhead — Power point fanns ej på den tiden, om yngre läsare undrar — med rubriken ”Jesu målbild” och ett antal förhållningsorder om hur och var och med vem man kan unna sig lite intimitet. Det skulle under alla omständigheter ha varit spänstigare än de formlöst fördomsfria samtal om ”sex och samlevnad” vi uppmuntrades att hålla, så vitt jag minns, så här 40 år senare. Sedan dess har jag förstås lämnat Svenska kyrkan, eftersom även ett passivt medlemskap kändes som att sitta gisslan hos tidsandan. Den senaste ärkebiskopen verkar, de få gånger jag mött honom, visserligen vara näst intill troende, snarare än politiker, men vem vet hur länge det håller? Frikyrkorna kan värma mitt hjärta, men för mig faller de på att de erbjuder Flamingokvintetten, när man är på jakt efter Nick Cave. Kvar finns katolikerna, allas vår ursprungskyrka. 

Ica-Kuriren hade häromdagen en intervju med Anders Arborelius, biskop och kardinal. De gjorde förstås rubrik av Le Figaros spekulationer om att Arborelius skulle vara en kandidat till posten som biskop av Rom. ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”, påstås Arborelius ha sagt, vilket kanske är möjligt, men missar hela poängen. Han ville varken bli biskop eller kardinal, men beslutet är inte hans. Kyrkan — i bästa fall detsamma som Gud — talar om för honom var den vill ha honom och han har att lyda. 

Det verkar rätt långsökt att Arborelius ska bli kallad att sitta i den heliga stolen, men å andra sidan är det kanske en position som är lämpad för en svensk numera. Fram till 1963 kröntes nya påvar med den tredelade tiaran Triregnum och utropades då till ”världens härskare”. Under andra vatikankonciliet 1964 tog Paulus VI av sig kronan som ett tecken på att han avsade sig värdslig makt och prakt. Den såldes (amerikanska katoliker köpte den) och pengarna gick till välgörenhet. Man skulle kunna hävda att påven sedan dess är ett slags mellanchef, snarare än världens härskare. Det är, som alla vet, precis den position som svenskar trivs bäst i. Kanske blir det ändå snart Arborelius tur att upprätthålla ”Jesu målbild”. 

***

Läs även: Morgonpressen har i allt större utsträckning blivit självhjälpslitteratur

Läs även: Vad fick Donald Trump att tappa skorna?