Jag anar att Romina Pourmokhtari ligger riktigt illa till

Fredag 

Många av oss tyckte att Irans statsledning var en aning smaklös när den uttalade en dödsfatwa över Salman Rushdie. Det är visserligen sant att Rushdies författarskap fläckvis uppvisar en pompös självgodhet som kan vara irriterande, men det är sådant man måste lära sig att leva med i en värld som vår. Att hota en författare till livet är dessutom oftast kontraproduktivt. Innan man vet ordet av dyker den dödsdömda upp varhelst en panel samlas och alla lägger stor vikt vid hennes eller hans varje ord, oavsett hur banala orden är. 

Frågan är om samma argument gäller de professionellt kriminella. Det är inte säkert. 

Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers deltog i en debatt om just statsfinansierad iransk terrorism i tisdags kväll, läser jag, och lät sig inte bara avskräckas, utan dessutom inspireras. Varför skulle inte Sverige uttala en fatwa över Rawa Majid, eller den kurdiska räven som hans vänner i pressen kallar honom? Med hjälp av USA och Israel kunde Sverige likvidera Majid, ungefär på samma sätt som Iran försöker göra med personer de tröttnat på, som till exempel Rushdie. 

Det är ett pikant förslag. Utrikespolitik handlar med nödvändighet om generaliseringar, men kan vi utgå ifrån att Iran alltid har fel och att vi inte har något att lära av landet i något som helst avseende? 

Att svara ja på den frågan verkar direkt arrogant. 

Det finns förstås mycket som ännu är oklart med Weimers förslag. Varför USA och Israel skulle ställa sina resurser till förfogande för att bekämpa svensk gängkriminalitet, till exempel. Men låt oss ge Weimers en chans att utveckla sina tankar. Det bästa vore förstås om parlamentet skickade honom på studiebesök till Teheran. Det finns trots allt många iranska seder, förutom fatwan, som vi inte låtit oss inspireras av än. 

Skulle gängkriminaliteten sjunka om vi hängde misstänkta förövare från kranar i förorterna? Vilken vore effekten av en moralpolis, som lät bambustavarna randa personer som uppvisade fel värdegrund? 

För att svara på frågor av det slaget krävs empiriska studier. Varför inte låta Charlie Weimers undersöka saken? Lycklig resa. 

Lördag 

Jag har inte varit på Simpsons-in-the-Strand i London på ett par år, men jag antar att seden fortfarande bjuder att man sticker åt den ofta uråldriga carvern ett pund eller två, när han skurit upp rostbiffen på silvervagnen. Det är en tradition som aldrig stört mig, men kanske måste jag ändra mig, för medieklassen i Stockholms innerstad är på väg att forma den anständiga ståndpunkten i frågan om dricks. 

I går skrev Andrev Walden – ett säkert tecken på att något rör sig i de här kretsarna – om dricksfrågan på DN:s ledarsida. Han är av olika skäl mot. Mestadels, om jag förstår det rätt, därför att han själv har svårt att socialt förhålla sig till personer som utför en tjänst. Det är en märklig, men spridd svensk åkomma, sedan vi gjorde oss av med hembiträden. 

I dag är det ekonomiavdelningen i samma tidning som tar sig an ämnet. Det är en nyhetsartikel, så några uppenbara ställningstaganden innehåller den inte, men vi får ändå veta att fattiga människor och medelklass ofta dricksar, medan rika människor sällan gör det. 

Är det bara en påminnelse om att under- och medelklass är moraliskt överlägsna överklass – något DN:s läsare rimligen redan vet – eller kastar det dessutom ett obehagligt ljus över dricks som institution? 

På det stora hela tror jag att det är det senare som gäller, eftersom läsarna även varnas för att drickssituationen i Sverige riskerar att ”bli som i USA”. Att något riskerar att ”bli som i USA” är, som vi alla vet, kod för att vi är på väg att lämna det anständigas marker. Riktigt varför det är så vet jag inte, med tanke på att de som svänger sig med den här koden oupphörligt importerar obskyra amerikanska debatter om ras, kön och annat, för att fylla sina pensum på kultursidorna. Men det är en annan fråga. 

Ytterligare en annan fråga, som jag ännu inte sett behandlas i DN, eller någon annanstans, är hur man ska betrakta tiggeri, i förhållande till dricks. Om det anständiga visar sig vara att avskaffa dricks, men att skydda rätten att tigga – såsom det varit hittills – ska det bli spännande att följa hur den ena ståndpunkten fås att harmonisera med den andra. 

Kan det vara så att det är anständigt att ge ersättning utan motprestation, men oanständigt att göra det om personen i fråga förtjänat den? 

Ett av skälen till att jag aldrig störts av att ge carvern på Simpsons-in-the-Strand dricks är att ritualen har något kvardröjande feodalt över sig. Det finns inget av den plågade osäkerhet Andrev Walden vittnar om, när han ska avgöra om han ska lägga på tio eller femton procent. Båda parter i transaktionen är fullt medvetna om sin respektive plats och ur det uppstår en naturlig värdighet. Kanske är det just detta som medieklassen i Stockholms innerstad, utan att veta om det, längtar tillbaka till, när de våndas över dricksen: de saknar en gnutta feodal ordning. 

De kommer förstås aldrig att erkänna det. De är redan för mycket amerikaner för att stå ut med tanken. 

Söndag 

Är det en slump att Henrik Schyffert, i annonserna för sin nya föreställning, ser påfallande trevlig ut? Som jag minns det har hans tidigare annonser alltid präglats av ett visst mått av stöddig provokation, som jag antar syftade till att få biljetköparna att känna sig modiga. Köpte de biljett lockade av en sådan annons signalerade de att de inte var rädda för mobbaren, eftersom de slöt upp bakom honom. 

Men vilken är vinkeln nu? 

Kanske har Schyffert bytt målgrupp, i takt med att den ironiska generationen tröttnat på att gå ut och möjligen även på sig själv. Eller så känner samma målgrupp, pressad av läget i världen och nationen, ett plötsligt behov av välmenande och innerlig värme; de vill helt enkelt ha en kille som man kan lita på. 

Det ska under alla omständigheter bli intressant att höra den nye, trevlige Schyfferts syn i dricksfrågan, som just nu skapar så stor oro i hans målgrupp. 

Det är obegripligt varför polisen i vissa ärenden tycks i det närmaste handlingsförlamad och i andra fall handlar med sådan brådska att det knappast kan ha föregåtts av någon tanke. De 32 kulgevär som återfanns i två låsta skåp i källaren på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg är redan skrotade, läser jag i DN. 

Varför det? 

Det var 13 Carl Gustav och 19 Husqvarna och det finns ingen anledning att anta att det var något fel på hantverket. Att slutstyckena saknades var förstås ett besvär, men vi vet alla hur det brukar sluta i fall av den här typen: nu när kulvapnen förstörts kommer någon vaktmästare förstås att hitta slutstyckena i en låst låda i slöjdsalen, eller så. 

Att polisen drabbas av så huvudlös brådska, bara för att de hittat skjutvapen i närheten av ungdomar, säger något om hur dekadent Sverige har blivit. Som 80-årige Bengt Andersson berättar är fyndet egentligen inget märkligt. Det är helt enkelt en klassuppsättning vapen som behövdes vid gymnastiken, eftersom skjutövningar var en del av den fysiska utbildningen, åtminstone för pojkar. 

Gymnastikläraren ”Gurkan”, som ansvarade för utbildningen på femtiotalet, har med all säkerhet lämnat oss, men kanske är det ännu inte för sent att uppväcka hans ande. Om utbildningsminister Johan Pehrson vill återupprätta sitt partis trovärdighet i skolfrågor, vore en god början att kräva klassuppsättningar med kulvapen till varje svensk skola. 

Apropå Liberalerna anar jag att miljöminister Romina Pourmokhtari ligger riktigt illa till. I dagens DN inleder Ylva Hallberg en nyckelmening: ”Trots kritik från Klimatpolitiska rådet, Konstitutionsutskottet, oppositionen och Alex Schulman …”.  

Det kan inte vara långt kvar för henne om Alex Schulman tagit sin hand från henne. 

Måndag 

Till skillnad från de amerikanska oligarker och tidningsägare som flyr sin plikt att namnge vilken kandidat de stöder, nu när valdagen närmar sig, hyser den här kolumnen inga som helst betänkligheter och är glasklar i sitt ställningstagande. 

Det amerikanska experimentet har på många sätt gjort de senaste 250 åren intressantare, men sentimentalitet och nöjeslystnad är inga goda grunder för statskonst. Det är uppenbart att den här idén, hur förtjusande den än var i sin naiva rättrådighet, har nått vägs ände. I det prekära läge som USA befinner sig i, finns därför bara ett ansvarsfullt alternativ i valet av stats- och regeringschef. Det alternativet är givetvis Kung Charles III. 

Vi kan inte vara säkra på att den brittiske monarken är villig att ha överseende med sina undersåtar på avvägar, efter alla dessa år. Men ett kvarts millennium är å andra sidan ingen lång period för Europas äldsta monarki och den nuvarande regenten har ett omvittnat förlåtande sinnelag. Om amerikanerna nästa tisdag tydligt markerar sin lojalitet med det kungahus som de överilat kastade av sig på grund av lite skattekverulans, och ödmjukt hemställer hos konungen om att få börja på ny kula, talar mycket för att de kommer att bli välvilligt bemötta. 

Leve konungen! 

Tisdag 

Det är visserligen sant att gamle Marcus Wallenbergs serafimermotto, Esse non videri, kommit att misstolkas som ”att vara, utan att synas”, snarare än den egentliga meningen, som är att inte bara ge sken av att bära goda egenskaper, utan verkligen göra det. Å andra sidan har familjen Wallenberg inte haft någon önskan att synas mer än nödvändigt, så vad är det som nu gör att familjens ledargarnityr radat upp sig för att tala ut i hela fem artiklar, den ena efter den andra, i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga? 

Familjen, får vi veta i den första artikeln, står inför ett generationsskifte där ”6G”, som de unga arvtagarna kallas, ska ta över. Kanske är alltihop ett försök att lugna aktieägarna och om så är fallet är det en ganska bra början. Svenska Dagbladets Anders Billing – som aldrig anklagats för att ta lätt på familjen Wallenberg – har sammanställt en tabell med de 30 namn i ”6G” som kan komma i fråga. Det är, nästan undantagslöst, lugnande läsning: 

”Douglas”, ”Vera”, ”Melcher”, ”Ellen”, ”Marc”, ”Elsa”, ”Lovisa”, ”Alice”, ”Axel”, ”Sophie” … 

Ingen ”Robin”, ”Brooklyn”, ”Neo”, ”Liam”, ”Ronja”, eller ens ”Tindra”. 

Det är kanske orättvist att skylla Shakespeare – eller den 17:e earlen av Oxford, om man har den övertygelsen – för att tidvis tala strunt. Han var osedvanligt produktiv och mycket av det han skrev håller nivå med en god kolumnist. Men när han påstod att namn bara är en konvention och att en ros ”med annat namn dock lika ljufligt doftar”, lät han uppenbarligen fantasin skena i väg med sig. 

Om Liam och Tindra Wallenberg hade stått på tur, enligt SvD:s artikelserie hade jag sålt mina Investoraktier. 

Onsdag 

Jag vet inte varför forskaren och klimataktivisten Magnuz Engardt, som just friats av tingsrätten, plötsligt vill vara anonym och än mindre varför Dagens Nyheters Peter Alestig gör honom till viljes. Engardt har trots allt förekommit friskt i medierna genom åren, han åtalas för att ha suttit mitt i korsningen Kungsgatan/Sveavägen i Stockholm – en märklig aktivitet om man vill vara anonym – och är som sagt dessutom forskare. Är det inte av visst allmänintresse att få veta vilka forskare som också är aktivister inom sina områden? 

Hur det än är med det, är de verkligt intressanta personerna i den här historien förstås de två nämndemän, vars resonemang innebär att Engardt utan påföljd kan sätta sig ned i vilken korsning han så önskar, när det passar honom, eftersom han ”agerar i nöd”. Den ene är, såvitt jag kan utröna, en amerikansk flykting från Vietnamkriget, engagerad i Vänsterpartiet. Den andra en trotjänare inom Socialdemokraterna om vilken mycket litet är känt, förutom att hon för trettio år sedan publicerade en bok om sexuella trakasserier på arbetsplatsen med titeln En klapp i häcken är väl inget att tjafsa om. Boken är vackert illustrerad, med män som dreglande vargar. Den nämndeman som, liksom rådmannen, anmälde skiljaktig mening och ville döma Engardt är kristdemokrat. 

Det är lätt att hetsa upp sig över politiserade domar av det här slaget, även om de hittills alltid rivits upp i högre instans. Men det politiska nämndemannasystemet har ändå en funktion i att det berättar för oss vart vi är på väg. Vi behöver inte tycka om destinationen, men oavsett vilka prövningar som väntar oss, bör vi möta dem med öppna ögon. I det här fallet tvingas vi konstatera att USA förlorade Vietnamkriget, att det goda rykte som män en gång hade helt raserats efter Metoo, samt att Gud är död. Det mesta talar alltså för att vänsterpartisten och socialdemokraten befinner sig på den vinnande sidan av historien, medan kristdemokraten – och därmed rådmannen – återfinns på den förlorande. 

Vi kan önska att det vore annorlunda, men det kommer vi inte att ha någon nytta av när vi nästa gång blir stående i Stockholms centrum, i väntan på att Magnuz Engardt ska resa sig från sin lagligt tilldelade korsning. 

Torsdag 

Enligt Göran Greider i dagens Aftonbladet var den nu avlidna fotografen Elisabeth Ohlson ”bättre än Jesus”. Jag är osäker på i vilket avseende. Hon var säkert en bättre fotograf, men det är ungefär lika meningsfullt som att hävda att Michael Schumacher är en bättre förare än Kungabokens Elia, trots den senares himlafärd. 

Jag vet inte om begreppet USP – Unique Selling Point – fortfarande är i bruk, men om så är fallet vore väl det rimliga att återuppståndelsen är Jesus USP och att det därför är på grundval av den, som han ska jämföras med andra. Hittills har, såvitt jag vet, ingen slagit honom i just detta avseende. Men vi får väl se vad helgen kan erbjuda. 

***

Läs även: Varför klema bort författare, men inte elever?

Läs även: Snart är vi dummare än våra katter