Jag är nästan säker på att jag har bjudits på brännvin av statsministern

Fredag 

Det är något av ett under att amerikaner har fått så mycket gjort, med tanke på deras förtjusning i meningslös och ineffektiv byråkrati. Bara att resa in i USA kräver åtminstone att man fyller i tre olika blanketter – numera i elektronisk form – där man uppger sin mors flicknamn och intygar att man inte har för avsikt att begå terrordåd. Dessutom måste man lämna sina fingertryck, låta sig fotograferas och med jämnmod genomlida det tunt maskerade klasskrig som utspelar sig när en immigrationskonstapel gör ett sista försök att hitta en anledning att slå igen dörren i ansiktet på varje europé av bättre slag.  

Ändå kommer man lindrigt undan jämfört med infödda amerikaner. De behöver åtminstone ett halvdussin revisorer och advokater för att kunna lämna ifrån sig en helt vanlig deklaration, utan att bli stämda. Att amerikaner trots det är mer företagsamma än genomsnittseuropén brukar förklaras med att de inte kan räkna med att staten försörjer dem, men jag undrar om det inte snarare handlar om att de är alltför okunniga om omvärlden för att veta att det är betydligt enklare att bedriva företag i, till exempel, Sverige. Om vi inte ska bli fullständigt akterseglade av amerikanerna gör vi klokt i att inte berätta det för dem. 

Det finns förstås en risk att Elon Musk redan listat ut det. Hans uppdrag att rensa upp i den amerikanska regleringsdjungeln har mest mött fnysningar hittills, men det beror sannolikt på att de som fnyser inte inser att amerikansk byråkrati är tysk i sin grundlighet, men inte i sin effektivitet. Min gissning är att han kommer att lyckas och att den enorma kraft som släpps lös när amerikanerna plötsligt kan bedriva verksamhet utan att trakasseras av staten, får konsekvenser långt utanför deras egna gränser. Snart måste antagligen även vi européer bli företagsamma. 

Det är med viss lättnad jag lämnar Sverige, nu när jag läser överallt om att den köttätande plattmasken Obama kommit till Skåne. Det sägs att den mest är ett hot mot sniglar och andra maskar, men kan vi vara alldeles säkra på det? Forskare och vetenskapsmän är ofta styva i korken, särskilt när de har fel. Jag blir kvar här på Manhattan till onsdag i nästa vecka och räknar med att de ordningsamma och hörsamma svenskarna utrotat detta oaptitliga gissel till dess. 

Lördag 

Det finns något vagt icke-förpliktigande över Karolinska Institutets påstående att andelen stockholmare som identifierar sig som bisexuella fördubblats på tio år. Ökningen är särskilt stor bland yngre. Hela tolv procent av dem som är födda kring millennieskiftet säger sig vara homo- eller bisexuella. 

Det icke-förpliktigande ligger i det faktum att unga enligt samstämmiga undersökningar har mindre sex än någonsin sedan mätningarna började. De har färre sexpartners än sina föräldrar och farföräldrar och en allt senare sexdebut. Svenskarna som folk, oavsett ålder, har dessutom i genomsnitt sex 2,8 gånger per månad, långt under det globala genomsnittet på 4,9 gånger per månad. Bara 14 procent av svenskarna har sökt upp en sexpartner på en dejtingapp, jämfört med 40 procent i Storbritannien och 50 procent i USA. 

Det kostar inget att göra sig intressant genom att påstå att man har olika spännande sexuella egenheter, om man ändå lever i nära nog celibat. Det är ett exempel på det som den tidigare brittiska premiärministern Boris Johnson kallar ”cakeism”: en ideologisk beslutsamhet att både äta kakan och ha den kvar. 

Min hypotes är att den ökade andelen påstått bisexuella bland stockholmare – kända för sin ängsliga iver att inte trampa fel – handlar om att inte kunna naglas fast vid något bestämt. Kanske också om att kunna avböja alla sexuella inviter och på så sätt slippa omaket att faktiskt ha sex, genom att låtas att man just den dagen föredrar ett annat kön än det som erbjuds. 

Söndag 

Jag är nästan säker på att jag, till skillnad från stats- och regeringschefer på besök, har bjudits på brännvin av vår nuvarande statsminister. Det skedde visserligen innan han steg till sådana svindlande sociala höjder, men visar ändå att han inte har en principiell aversion mot snaps. 

Det är ett inte oväsentligt påpekande, med tanke på att Svenska Dagbladet i dag etablerar en lätt löjlig bild av statsministern som någon som inte förmår att höja sig över kanelbullar och billigt vitvin. Frågan tidningen borde ställa är vad det är som får en normalt snapspositiv svensk man, med betydande inflytande och livserfarenhet, att agera i strid med sina instinkter. 

Ett begrepp som naturligt gör sig påmint i det här sammanhanget är ”den djupa staten”. Det har aldrig blivit riktigt klart vad den djupa staten egentligen har för målsättningar och syften. Det ligger i sakens natur att de är dolda. Kanske varierar de från land till land. Man jag anar att vi genom det här reportaget fått en skymt av den svenska djupa staten och dess dagordning. 

Det ligger nära till hands att tänka sig att den svenska djupa staten i klassisk folkhemsanda vinnlägger sig om att göra livet en aning torrare, glädjelösare och prudentligare. Att förhindra statsministern från att servera snaps är förstås ett prioriterat mål i en sådan ambition. Och den djupa statens makt kan uppenbarligen inte överskattas: enligt artikeln lyckades den länge hålla till och med Göran Persson under tummen i snapsfrågan. 

Jag undrar hur Sverigedemokraterna, vars bidrag till regeringen blivit alltmer oklart, ställer sig i den här frågan. Eftersom alla är överens i de frågor där partiet tidigare märkte ut sig, borde statsstyrelsesnapsen vara en möjlighet för ett parti som säger sig värna svenskarnas rätt till sin egen kultur. Kan vi räkna med att framtida Tidöavtal innehåller en klausul om att statsråden ska få välja mellan Herrgårds, Gamla Norrlands akvavit och Bäska droppar på torsdagsluncherna? De som avstår är uppenbart i den djupa statens sold. 

Måndag 

Gareth Davies, den brittiske journalist som åt som Donald Trump i en vecka, är skakad av upplevelsen. Ingen frukost och ingen lunch, men tolv diet-cola och majschips. Ingen sägs ha sett den tillträdande presidenten dricka ett glas vatten. Till middag två dubbelburgare och två fiskburgare från McDonalds samt chokladmjölk. Alternativt en hink med djupfriterad kyckling, en pizza eller en helt genomstekt biff med ketchup. 

Det är en rätt blygsam kosthållning jämfört med, till exempel, Elvis Presleys, som ofta bestod av fem dubbelburgare och fem smörstekta smörgåsar med banan och jordnötssmör, men menyn avslöjar ändå knappast en finsmakare. 

När Svenska Dagbladet i dag återberättar Davis reportage lägger tidningen till att det ”på Donald Trumps pluskonto ligger att han är absolutist och aldrig har rökt”. Det låter för omdömesgilla människor snarare som ytterligare en åtalspunkt. Davies menar att Trump äter som ett barn utan föräldraövervakning, men varje barn utan föräldraövervakning som inte tar tillfället i akt att dricka och röka är en djupt beklämmande varelse. Det är i första hand det – och att den tillträdande presidenten förstör sitt kött genom att kremera det – som får mig att undra om inte alla de hysteriska varningarna för Trump kanske trots allt är underbyggda. 

Något är Davis förstås på spåret, för många européer har sagt att USA är den republik som barn skulle upprätta om de fick chansen. Tidigare har amerikanerna försökt dölja det genom att välja lillgamla elevrådstyper till president. Nu har de tröttnat på att förställa sig. 

Här på Manhattan har jag sett ytterligare exempel på det i form av Elon Musks nya ”cybertruck”, en lastbil som ser ut som den vore ritad just av en nioåring utan någon nämnvärd talang. Det är ett slående bevis på regrediering från den gamla bulliga Ford F-100. Det enda hoppingivande är bilderna från invigningen av den restaurerade Notre Damekatedralen i Paris, som visar att vår statsministerhustru i sin prästkrage placerades bredvid Musk. Låt oss hoppas att hon tog sitt ansvar som vuxen, själasörjare och europé genom att ge honom den hurril han förtjänar. 

Tisdag 

Vi vann en tvist om en taxibil i regnet utanför Bergdorf Goodmans, men den lille ilskne man vi lämnade kvar på trottoaren fortsatte att skrika ”You’ve got a face”. Han menade antagligen att jag satte mitt anseende på spel, men jag antar att han helt enkelt kan ha varit chockerad över att jag inte täckte mitt ansikte med en andningsmask. 

Många amerikaner, har vi noterat de senaste dagarna, håller fortfarande liv i arvet efter covid och vägrar att röra sig offentligt utan att bära mask. De kan inte alla vara rånare eller ficktjuvar, så det måste vara ett utslag av den amerikanska bacillskräcken. Jag har länge undrat om den bottnar i ett puritanskt äckel över allt kroppsligt – något som möjligen det hårlösa och retuscherade skönhetsidealet talar för – eller i ren rädsla för döden. Det senare vore genant för ett land som så ofta deklarerar sin tro på den kristna guden, återuppståndelsen och evigt liv. Jag undrar om amerikanerna verkligen, ovanpå allt annat, skulle klara av att konfronteras med en troskris. 

Rapporterna hemifrån handlar förstås mestadels om den senaste pedofilskandalen i Centerpartiet. Det alla undrar, men är alltför väluppfostrade för att ta upp annat än i slutna kretsar, är varför just centerpartister i en så besvärande hög utsträckning lider av en ohälsosam kärlek till barn. Är perversioner av det här slaget en helt ny företeelse i partiet? Eller har perversionerna bara ändrat föremål från, säg, husdjur till barn, när partiet bytt sin väljarbas från bönder till nyliberaler? 

Jag tvivlar på att någon svensk journalist någonsin kommer att gräva i saken, trots att det är vad vi alla skulle vilja veta. 

Onsdag 

Ingen reser med SAS för matens skull, men vi serveras i varje fall inte ”un gruau culturel moderne” på resan till Köpenhamn. Det, förstår vi när vi landat, var däremot vad gästerna på Nobelbanketten i går kväll tvingades äta. ”Gruau” betyder gröt på franska, ett ord som jag misstänker att få fransmän haft anledning att använda, åtminstone sedan restaurangerna i Paris serverade råttor, katt och hund under Pariskommunen 1871. 

Det är kocken Jessie Sommarström – en dubiöst mager matkonstnär – som tagit tillfället i akt att uppfostra gästerna i ”hållbarhetstänk”, ”vetenskapen” och ”folkhälsan” med hjälp av en särskild gröt som tillreds med ”hydrotermisk teknik” för att maximera mineralinnehållet. Riktigt vad ”hydrotermisk teknik” betyder är svårt att veta. Jag antar att det kan betyda att man kokar gröten. 

Det serverades för övrigt ingen snaps. 

Torsdag 

Fokus julmiddag i går kväll har försatt mig i ett milt, tankfullt tillstånd och nyss hemkommen kan jag inte släppa frågan när den amerikanska utförslöpan som vi alla talar om egentligen inleddes. Man kan på goda grunder hävda att det var när John F Kennedy valde att inte bära hatt vid sin installationsceremoni i januari 1961. Beslutet ledde till den amerikanska hattindustrins kollaps och även med rudimentära kunskaper om kaosteori, som kan härleda hela civilisationers undergång till en fjärils vingslag i Amazonas, är det lätt att tänka sig att det bara var den första konsekvensen i en lång rad ödesdigra sammanbrott. Att Brooks Brothers hemtrevliga huvudbutik på Madison Avenue numera är nedlagd är bara ett sådant exempel. I dag bär ingen amerikan annat än basebollmössa, ett tydligt tecken på degeneration. 

Jag blir på lite bättre humör när jag läser i Svenska Dagbladet att späckhuggare utanför den amerikanska kusten åter har setts bära döda laxar på huvudet. Senast det skedde var i slutet av 1980-talet och forskarna menade att det var ett slags social trend, där späckhuggarna klädde upp sig för varandra. Den gången gjorde det inte något större avtryck utanför djurriket, men nu är läget ett annat. Dagens amerikaner behöver hämta sin tröst och inspiration var helst de kan finna den och om det innebär att låta späckhuggare leda vägen må det vara hänt. 

Det är ännu inte för sent för president Trump att beställa en MAGA-cylinderhatt till sin installationsceremoni. 

***

Läs även: Överväldigad? Det var länge sedan

Läs även: Jublet över Thompson-mordet blottar vänsterns radikalisering