Jag förväntar mig att alla dagboksläsare drar sitt strå till stacken

Fredag 

Både svenska och utländska tidningar svämmar plötsligt över av uppgifter om ”Putins hemliga söner”, de gymnastiserande och hockeyspelande Ivan, nio år, och Vladimir, fem år. Ingen verkar ha sett dem, men alla undrar ändå om de kommer att ta över när deras pappa, 71, till sist drar sig, eller dras, tillbaka. 

Min förhoppning är att nästa ryska envåldshärskare i stället blir den yngsta av pojkarnas två officiella och välfotograferade halvsystrar. Katerina Tikhonova, nu 38 och rätt nyskild, är matematiker och fysiker och ägnar sig åt akrobatisk rock’n’roll-dans, snarare än gymnastik och hockey. Hennes småbröder framstår som rätt konventionella i jämförelse, men jag misstänker att presidentens misogyni lägger hinder i vägen. Han nämner regelbundet tsarer som Peter den store och Ivan den förskräcklige, men påfallande sällan den levnadsglada Katarina den stora, utan konkurrens min favorit bland ryska despoter. 

Hur det än är med det är det svårt att inte oroa sig för vad som ska ske med de stackars pojkarna, som – om de nu finns – verkar leva ett isolerat och inrutat liv, i pansartåg och lyxjakter. Mina tankar går till de stackars prinsarna i Towern, satta där av sin farbror Rikard III och sedan dess försvunna för alltid. Putins båda bröder dog visserligen innan han själv föddes, men varje gång vi får en av de alltmer sällsynta inblickarna bakom Kremls murar är intrycket att fästningen är full av Rikard III-typer. Än fler av James Tyrells snitt – den brittiske adelsman som antagligen mördade prinsarna på Rikards order. 

Det är inte alltför länge sedan vårt eget Sida lade avsevärda summor på att bygga upp en ”fungerande och effektiv” socialtjänst i Ryssland. Om någon tjänsteman på myndigheten fortfarande har kanalerna öppna till ryska socialsekreterare är det hög tid att anmäla ett orosärende. 

Lördag 

Det är rörande, men inte en odelad glädje, när läsare samlas utanför mitt kontorsfönster för att se mig skriva. Man vänjer sig vid de trånande blickarna, men visst händer det att en smygande irritation växer och då och då har det varit nära att jag sagt ifrån. Därför var det med särskilt intresse jag i dag läste Hanna Fahls intressanta förutsägelse om att ”kändiskulturen” kanske står inför en ny era. 

Jag måste erkänna att jag missat stjärnskottet Chappell Roans uppmaning till sina fans att fortsätta köpa hennes musik, men att sluta uppmärksamma henne när hon inte ber om det. Kanske, menar Fahl, har vi nu sett det första tecknet på att överenskommelsen ”som kräver ett offer i utbyte mot celebritet” är på väg att luckras upp.

”Chappell Roan bröt den fjärde väggen i det överenskomna skådespelet när hon vände sig rakt ut mot publiken och förklarade sig ovillig att spela sin roll”, konstaterar Fahl och det är inte utan att det inspirerar. Kanske borde också jag bryta den fjärde väggen, genom att öppna fönstret och sjasa bort mina beundrare. Med DN på vår sida borde vi celebriteter äntligen kunna få ordning på det här. 

Jag är inte lika entusiastisk över Magdalena Anderssons besked att Socialdemokraterna vill avlyssna barn under 15 år. Rent praktiskt verkar det arbetskrävande, men kanske inte omöjligt. Man skulle till exempel kunna tänka sig att alla de beundrare som nu plågar Chappell Roan, mig och andra kändisar, i stället sattes på att tjuvlyssna på barnens telefoner. Men det huvudsakliga problemet återfinns på en annan nivå. 

Generationen som är född en bit hitom det senaste sekelskiftet plågas redan nu av galopperande narcissism, uppmuntrade av servila föräldrar och sociala medier. Om vi dessutom börjar behandla dem som celebriteter, vars varje privata ord är av allmänintresse, befarar jag att de mycket snart kommer att hamna bortom all räddning. 

På det stora hela tror jag att en mycket bättre strategi är att ignorera dem och skicka dem i säng utan middag, när man misstänker att de planerar ett mord. 

Söndag 

Till sist har även Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg givit sig in i spekulationerna om Tobias Billströms avgång. Det är, som vanligt, en välskriven, lång och minutiöst förberedd artikel. Bara i ett avseende är den precis som alla andra artiklar i ämnet: efter allt grävande har författarna egentligen ingen aning om vad som skett. 

Kanske har det bråkats med biståndsministern. 

Kanske var det något med kabinettssekreteraren. 

Kanske blev Billström sur för att han inte fick spela huvudrollen vid Natoanslutningen. 

Men vi får en del fina tablåer på vägen till att inte få svar på frågan. 

Måndag 

Om jag minns rätt innehåller den vanliga översättningen av Henrik V:s tal på sankt Crispianis dag frasen ”vi bröder alla”, eller möjligen ”vi vapenbröder”, men kanske minns jag fel, för på förstasidan av DN:s kulturbilaga i dag – och de måste väl kunna sin Shakespeare? – står det i något slags direktöversättning ”Band av bröder”. 

Det gäller Oasis återförening och även om ämnet är fascinerande skorrar frasen en aning falskt. Vi säger trots allt sällan ”flock av måsar”, eller ”kö av bilar” på svenska.  

När jag googlar på frasen får jag fram ”band av rostfritt stål”, ”band av tovad jute”, ”band av trämassa” och annat av samma slag, som jag inte känner igen från bardens alster. Men kanske är det AI som sätter rubrikerna i DN numera och då är det förstås bara att vänja sig. 

Vi är säkert alla skakade över det öde som den indiska löpanden Quackers, hemmahörande hos den charmerande amerikanskfödda vicomtessan av Hincingbrooke, mötte häromdagen. En kvinnlig besökare till familjesätet Mapperton house i Dorset lät sin okopplade hund angripa Quackers, varpå hon vred nacken av det flerfaldigt prisvinnande, ädla, men skadade fjäderfäet och kastade kroppen i gräset bredvid parkeringsplatsen, utan att ens be om ursäkt. 

Kvinnans identitet är ännu höljd i dunkel, men breda lager av den engelska allmogen är behjälpliga i undersökningarna. För att kanalisera sorgen till något positivt, läser jag i lokaltidningen Bridport News, har en insamling – The Quackers Memorial Pond Fund – organiserats och när 10 000 pund flutit in kommer pengarna att gå till en damm, där andra ankor kan väta sina fjädrar. En plakett som hedrar Quackers och den nya våtmark som bär hans namn kommer att graveras, allt i syfte att hans tragiska död inte ska ha varit förgäves. 

Jag förväntar mig att alla läsare av denna dagbok drar sitt strå till stacken. 

Tisdag 

Jag antar att vi ska vara tacksamma att undersköterskor och sjuksköterskor hör till de yrkesgrupper som dricker minst alkohol, enligt en ny undersökning av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. Å andra sidan ligger läkare – även om de påstår att de nästan aldrig ägnar sig åt ”intensivkonsumtion” – mellan lastbilschaufförer och kontorsassistenter, någonstans i mitten av yrkesskalan. Försäkringsrådgivare, revisorer och snickare verkar vara lite smålulliga var och varannan dag, men värst är de verkställande direktörerna, som dricker betydligt mer än någon annan yrkeskategori och regelmässigt ”intensivkonsumerar”, eller ”super” som det hette i det svenska bondesamhället. 

Frågan är bara vad undersökningen egentligen mäter. Den grundar sig trots allt på självskattning och de verkställande direktörerna verkar å ena sidan skryta med sin storkonsumtion, men samtidigt ta lätt på eventuella symptom på alkoholberoende. Vid tidigare mätningar har direktörerna legat i topp även där, men kommer nu först på en femteplats. Läkarna, som trots allt dricker en hel del, hamnar ännu längre ned på den självskattade alkoholistskalan, liksom banktjänstemännen. 

Är det inte troligare att detta i själva verket är en mätning av status, självhävdelse, självbedrägeri, branschnormer och annat av det slaget? En riktig direktör – som Gunnar Adler-Karlsson aldrig tröttnade på att påpeka kommer ”executive” från samma ord som ”executioner” – ska naturligtvis kunna dricka ohejdat, utan att för den skull förlora sin handlingskraft. De är vår tids motsvarighet till Röde Orm, eller kanske än mer Runebergs Kulneff. Så oavsett hur det faktiskt förhåller sig svarar de att de dricker som svampar, men förblir samma beslutsföra personer. 

Sjuksköterskor, å sin sida, har antagligen fortfarande en självbild präglad av Florence Nightingales sedesamma anspråkslöshet och svarar därefter.  

Banktjänstemän odlar ännu ett slags högtid, även om de blivit av med sina skräckinjagande kontor. De behöver vår vördnad och kan förstås inte erkänna att de har problem med spriten. 

För läkare gäller samma sak, men dessutom kan läkare som bekant aldrig erkänna att de själva blir sjuka – sådant drabbar bara civilister – och eftersom alkoholism numera räknas som en sjukdom är det inget som har med dem att göra. 

Det som verkligen oroar mig är dock att jag inte hittar några journalister, vare sig i toppen eller botten av listan. Jag undrar vad det beror på? Har de helt enkelt vägrat att svara? 

Min misstanke är att journalisterna skäms. De brukade en gång i tiden vara långt mer försupna och anarkistiskt oregerliga än verkställande direktörer. Numera är de ängsliga skolgossar och duktiga flickor, som möjligtvis mikrodoserar psilocybin, men mestadels ser som sin uppgift att upprätthålla anständigheten. Det enda att hoppas på är att ingen annan märker att de saknas. 

Onsdag 

Det var en nyhet för mig att de illegala immigranterna i USA börjat äta amerikanernas husdjur. På det stora hela var det den mest intressanta upplysningen under nattens debatt mellan den tidigare och blivande presidenten Donald Trump och vicepresident Kamala Harris. Men som så ofta i politiken blev frågan liggande, utan vidare analys. 

Man måste ju ändå undra varför immigranterna föredrar att sätta tänderna i hundar och katter, snarare än i någon variant av all den billiga snabbmat som serveras, sällan med mer än 200 meters lucka, över hela kontinenten. Det är visserligen sant att matpriserna stigit, även i USA, och att en ostburgare på Wendys kostar $2.69 och en flottyrmunk på Dunkin Donuts $1.86, men mot det måste man ändå väga besväret att lokalisera ett husdjur, fånga in det, avliva det och – får man förmoda – tillaga det på något vis.  

Det ligger nära till hands att anta att immigranterna helt enkelt föredrar hund och katt framför hamburgare, tacos och flottyrmunkar och därför är villiga att ägna en hel del möda åt sin kosthållning. Det enda alternativet jag kan tänka mig är att de gått i samma fälla som en del matematiskt utmanade fattigpensionärer. Om jag minns rätt var det Malin Siwe som en gång räknade ut att katt- och hundmat var dyrare per kilo än utmärkt kött och att pensionärer som påstods ha så dålig ekonomi att de bara kunde äta Pedigree eller Whiskas följaktligen hade större problem än sina dåliga finanser. 

Kan en liknande felkalkyl ha drabbat immigranterna? 

Om så är fallet borde problemet kunna lösas med att en patrull nationalekonomer får i uppgift att påminna immigranterna om att deras tid också är pengar och att det trots allt kostar att göra upp en eld, koka vatten, eller vad de nu tar sig för med husdjuren de fångar. 

Om det snarare är så att immigranterna föredrar husdjur framför hamburgare på grund av råvarornas överlägsna kvalitet, befarar jag att kulturkriget i Amerika tagit ett steg närmare inbördeskriget. 

Torsdag 

Vi läser tidningar, snarare än spridda källor på nätet, delvis för att låta redaktörer göra en del av jobbet åt oss. De ägnar sina dagar åt att bestämma vad som är viktigt för att vi ska slippa göra det. Ibland blir man överraskad. 

I DN i dag är en av de bärande artiklarna i kulturdelen skriven av Kajsa Haidl och bär rubriken ”Taylor Swifts ställningstagande är det största som hänt i kändisvärlden”. 

Först sveper min blick förbi rubriken, men sedan återvänder den och jag känner hur det hisnar. 

Tänk själva på allt det som ”hänt i kändisvärlden”: halshuggningen av Thomas More, Nelsons död vid Trafalgar, Jenny Linds bejublade turné i Nordamerika, Mary Pickford och Douglas Fairbanks giftermål, Hemingways självmord, Isadora Duncans tragiska död när hennes sjal fastnade i sportbilens hjul, jakten på OJ Simpson på Los Angeles motorvägar, prinsessan Dianas bilolycka, Britney Spears kamp mot galenskapen, Oasis återförening. 

”Kändisvärlden” är, per definition, den mest storstilade och publika värld vi känner. Men att Taylor Swift säger att hon tänker rösta på Kamala Harris i årets presidentval är, till och med på en kulturredaktion i Sverige, ”det största som hänt i kändisvärlden”. 

Jag skulle aldrig, utan redaktörs hjälp, ha insett det. 

***

Läs även: Spännande skilsmässor är ovanliga

Läs även: Har fjällugglor särskilda önskemål vad gäller personliga pronomen?