Jag har aldrig varit en hängiven anhängare av Alice Bah Kuhnke

Fredag 

Min allmänna avundsjuka på Finland blir bara allmännare och allmännare. Inte nog med att deras skola, beredskapslager, militär, med mera, fungerar, de har dessutom en adekvat nomenklatur för sina medborgare. Finländare är de allihopa, men inte finnar.  

Jag tänker på detta när jag läser i SvD om de tre, nu fyra, ”svenskar” som dömts till döden i Irak och i DN om tre ”svenskar” som häktats för grova folkrättsbrott i Syrien. 

Är det vanlig journalistisk nervositet som gör att svenskt medborgarskap gjorts till det enda kriteriet för att kallas svensk? Eller är det ett led i den folkliga uppfostran som svenska journalister aldrig tröttnar på att ansvara för?  

Lite grand av båda, skulle jag gissa. 

Det är svårt att säkert veta hur framgångsrik just denna uppfostringsinsats är. I min egen närhet är utfallet glasklart: 100 procent av dem som jag direkt observerat fnyser, himlar med ögonen, eller skakar på huvudet när de stöter på ”svenskar” av det här slaget i tidningen. I den mån de uppfostras till något är det till en fördjupad känsla av löje för svensk offentlighet och dess professionella företrädare. Men min närhet är förstås inte ett representativt urval av det svenska folket, oavsett hur vi definierar detta. Kanske passerar ”svenskar” av det här slaget helt obemärkt förbi bland läsare på Södermalm och i Majorna. 

En annan fråga, som också skulle vara intressant att få ett svar på, är hur många svenskar – återigen, oavsett definition – som hoppas att Iraks regering lyssnar på vår utrikesministers protester. Det vore taktlöst att inte önska Tobias Billström framgång, men jag kan samtidigt inte låta bli att notera utrikesministerns svävande tonfall när frågan lyfts om att männen skulle tas ”hem till Sverige” efter att dödsdomarnas verkställighet upphävts. Kanske kan vi få irakierna att skicka dem till Finland i stället, där de genast kunde få status som finlandssvenskar? 

Lördag 

Att Drottning Mary blev påkörd av en moped under ett besök i grönländska Nuuk borde påminna oss alla om att republikaner, hur oförargliga de än kan verka, aldrig har långt till våldet. Historien är full av kungamördare som sett förledande blida ut, men som övertygat sig själva om att deras invändningar mot statsskicket ursäktar vilka övergrepp som helst. Misstaget många begår är att likställa tråkighet med ofarlighet. Republikaners ständiga, prudentliga och självgoda malande får varje vettig människa att vilja stänga såväl öron som ögon, men vi får inte glömma vår plikt att skydda majestätet mot attentatsmän och -kvinnor, även om de kör moped, bär sandaler med strumpor, röstar på Folkpartiet, eller på annat sätt gör sig löjliga. 

Det brittiska valet, som gav Labour en historiskt stor majoritet i underhuset efter att 35 procent av 60 procent av de röstberättigade – 21 procent av väljarna – slutit upp bakom partiet, är bara det senaste exemplet på att demokrati inte längre handlar om att välja vinnare, utan om att straffa förlorare. Labours framgång är helt och hållet en bieffekt av väljarnas enda tydliga önskan: att få leva ut den begripliga lusten att tortera Torypartiet offentligt. 

Exakt när den idealistiska demokratin ersattes av den hämndlystna demokratin är svårt att säga, men nu när den är här är det meningslöst att låtsas som något annat. Oförsonlighet och skadeglädje är inte vackra känslor, men de är en del av livets brokiga väv och när vi väl bestämde oss för att fråga kreti och pleti om vem som skulle styra landet var det bara en tidsfråga innan vulgära sentiment av det här slaget slog igenom. Det är helt enkelt roligare att se någon ramla, än att se någon uppfyllas av sin egen viktighet. 

Vill vi ”vitalisera demokratin”, som det då och då talas om, är det denna verklighet vi borde ta fasta på. Nästa naturliga steg är ett negativt valsystem, där väljarna inte behöver ta omvägen över ett annat parti för att straffa det parti de avskyr mest. Om alla helt enkelt fick välja det parti de vill se förlora valet skulle antagligen valdeltagandet öka. Dessutom skulle det parti som klarade sig undan med minst antal negativa röster och därför kunde bilda regering, inte ha så nära till den belåtna självöverskattning som dagens ”vinnare” nästan undantagslöst uppvisar. I valet mellan att behöva se uppblåsta politiker röras till tårar över sin egen förträfflighet, eller att se hämndlystna väljare jubla över förnedrade partiföreträdare, måste alla människor med någorlunda gott omdöme och en gnutta humor välja det senare. 

Jag har aldrig varit en hängiven anhängare av Alice Bah Kuhnke, men hennes brinnande lust att riktigt sätta dit Ungern, efter Victor Orbáns besök hos Putin, är uppiggande. Än så länge försöker hon bara att göra det med fredliga medel, i det hopplösa parlament där hon är ledamot, men jag anar att hon står på gränsen till mer handfasta åtgärder. Det är i år 68 år sedan sovjetiska stridsvagnar gjorde slut på Ungernrevolten. Nu är det vår tur att påminna Ungern om vilken intressesfär landet tillhör. Jag är osäker på i vilken grad Bah Kuhnke har kontroll över Europeiska unionens stridsgrupper, som för tillfället leds av Tyskland, men hoppas att hon inte tvekar att använda den makt hon har. 

Söndag 

Den svenska ambassadören i Sarajevo, läser jag i Svenska Dagbladet, har vänt sig till UD för att få ledning och hjälp, efter att den lokala borgmästaren reagerat mot att ambassaden flaggat med en regnbågsflagga. Hon får inga raka besked. Å ena sidan påpekar hennes chefer att det finns tydliga riktlinjer som säger att svenska utlandsmyndigheter aldrig ska hissa flaggor som ”symboliserar rörelser, intresseorganisationer, politiska idéer eller liknande”, å andra sidan anser UD:s folkrättsgrupp att det måste ”rymmas inom ambassadens funktion” att flagga med just prideflaggan. 

Inget flaggande för rörelser, intresseorganisationer, politiska idéer eller liknande, förutom den här, med andra ord. 

Det är oklart hur ambassadör Helena Lagerlöf tänker tolka de motstridiga instruktioner hon fått, men hon verkar själv angelägen om att få hissa prideflaggan, även om det leder till diplomatiska problem.  

Det enklaste för framtiden vore förstås om Sverige helt enkelt skrotade det gamla blågula korset, som ändå leder tankarna till heteronormativ religion, korståg och andra otrevligheter, och i stället antog prideflaggan som den svenska, normkritiska nationens fana. Jag skulle av estetiska skäl föredra Jolly Roger – det är något fjolligt över prideflaggans polykroma hämningslöshet – men ibland måste värdegrunden trumfa elegansen. 

Måndag 

Det är tidstypiskt att alla oroar sig för att högerextremisterna ska ta över Frankrike, bara för att överraskas av att vänsterextremisterna gjorde det i stället. Det verkar även gälla fransmännen själva, som drog ut på gatorna och startade kravaller, trots att resultatet inte blev det som de ursprungligen hade tänkt ha kravaller mot. 

Alla politiska kommentatorer är nu ense om att det kommer att bli mycket svårt att styra Frankrike och de har naturligtvis rätt, för så har det alltid varit. Till skillnad från italienare, som vanligtvis struntar i vad politikerna hittar på, har fransmännen ända sedan revolutionen haft en osund kärlek till politiken och inte sällan tagit den på allvar. Så kommer de antagligen att bete sig även denna gång, med lätt förutsebara och antagligen katastrofala konsekvenser som följd. 

Men jag är inte alldeles säker på att det verkligen är detta som plågar kommentatorerna. De verkar snarare tycka synd om Emmanuel Macron. Tanken var ju att hans auktoritära liberalism inte bara skulle hålla fransmännen i schack, utan dessutom rädda EU från sina medborgare. Vem ska nu ta strid med den växande skara européer som tagit idén om demokrati alltför bokstavligt och tänker sig en annan utveckling än den som ledande politiker, EU-journalister och Brysselbyråkrater bestämt? 

Den bästa kandidaten så långt verkar vara den franske fotbollsspelaren och lagkaptenen Kylian Mbappé, som väcker hopp på Sveriges Radio, i Dagens Nyheter, Aftonbladet och många andra ställen. Den, i Björn Wimans ord, ”unge franske ljusgestalten, som är omöjlig att inte älska” har, enligt Politico, redan givit upphov till en nytt nationellt motto: ”Liberté, égalité, Mbappé”. Han är, som alla fotbollsspelare numera, mångmiljonär, Ferrariägare och pålitligt progressiv. Hans rent sportsliga insatser under EM har dock kritiserats av dem som vet något om saken. Real Madrid, som just betalt dyrt för honom, sägs vara oroade för att ha gjort en dålig affär. De borde inse att den marknad de befinner sig på inte är begränsad till fotbollsplanen. Real Madrid kan säkert sälja tillbaka Mbappé till fransmännen för några tiotals miljoner euro lagom till presidentvalet 2027.  

Tisdag 

Jag har alltid tyckt att det är något opålitligt och falskt med smala kockar. Jag undrar om genomsnittsamerikaner tänker på ungefär samma sätt om européer i allmänhet, som trots att de numera i stor mängd är överviktiga, ändå måste framstå som plågsamt undernärda för välgödda amerikaner. 

Tanken slår mig efter att ha läst ett intressant reportage i Svenskan från amerikanska Gettysburg, Pennsylvania. Texten handlar mestadels om att amerikaner tröttnat på att betala för att försvara européer. Alla som reportern talat med ser ut att väga strax över 100-kilosstrecket. Man kunde i och för sig tänka sig att amerikanerna skulle betrakta mindre feta européer med medlidande och därför öppna plånboken, men det är inte givet. Att hjälpa någon i nöd är en sak, men om man ombeds att satsa pengar på ett slagsmål vill man satsa pengarna på någon som inte ser spinkig och kraftlös ut. 

Jag är rädd att Natomötet i Washington inte kommer att förbättra våra odds hos amerikanerna. Den vältränade och löptokige Ulf Kristersson måste i amerikanska ögon vara lika skräckinjagande som Stuart Little. Det är dags för Göran Persson att komma tillbaka från pensionen. 

Det är inte längre lätt att skilja morgontidningarna åt, men i dag tror jag att jag upptäckt något som skulle kunna vara en artskillnad. I Svenska Dagbladet inleder vetenskapsinfluencern Emma Frans en artikelserie om ”det naturliga” med att slå fast att jägare och samlare på stenåldern antagligen inte var särskilt lyckliga. I Dagens Nyheter skriver Niklas Ekdal i stället om sjuttiotalets ”DDR-Sverige” och slår fast – om än på ett aningen omvänt sätt – att svensken inte var lycklig då. 

Det är kanske en subtil skillnad. Dessutom lite oklar i konturerna. Vet vi till exempel om Svenskan, DN, eller båda, ur sina resonemang drar slutsatsen att vi är lyckligare nu än någonsin tidigare? Eller menar tidningarna att var tid, inklusive vår, har nog av sin egen plåga? Jag vet inte. Men att Svenskan börjar i stenåldern, medan DN börjar i sjuttiotalet, säger ändå något om skillnader i perspektiv och horisonter. Att vi sedan, i båda tidningar, antagligen kommer att slussas in i övertygelserna att vi borde äta mer som de gjorde på savannen, undvika alla skärmar och vara mer jämlika, är en annan sak. Man kan inte förvänta sig alltför mycket variation under oket av modern individualism. 

Jag har alltid förutsatt att klimataktivister i grunden inte skiljer sig från andra politiskt besatta tråkmånsar. I grund och botten handlar allt om makthunger och den perversa lusten att styra andra människor. Nu har en professor på Södertörn kommit nära att bekräfta det. Han har tagit reda på vad klimataktivister egentligen tycker, antagligen genom att fråga vänner och kollegor. DN redovisar: 

Runt 95 procent av klimataktivister förespråkar ”klimatteknokrati”, där experter överprövar politiska beslut. Samtidigt vill 89 procent ha mer ”deltagardemokrati” som ”stärker medborgarnas inflytande” och 99 procent vill ge djur och ekosystem ”rättigheter”, vad det nu kan betyda. 

Man skulle kunna dra slutsatsen att klimataktivister vill ha två oförenliga styrelseskick samtidigt, eller möjligen tre oförenliga styrelseskick, om rättigheterna som ska tilldelas djur och natur inkluderar rösträtt. Själv lutar jag snarare åt att aktivisterna räknar med 1) att normala människor lika lite orkar delta i deltagardemokrati som i bostadsrättsföreningens styrelse, 2) att experterna fortsätter att komma med hysteriska förutsägelser för att göra sig intressanta och 3) att ännu en politisk storindustri för jurister och konsulter kommer att blomma, så snart ”djur och ekosystem” fått sina rättigheter. 

Med de förutsättningarna betyder de skenbart motstridiga önskemålen i själva verket samma sak: politisk dominans för aktivisterna, som kan kontrollera deltagardemokratin, dra nytta av experterna och försörja sig på rättighetsjuridiken. Det var väl det jag visste. 

Onsdag 

Sven-Eric Liedman gläder sig i dag åt att vi kan ”vakna ur en högerextrem mardröm”, eftersom franska Nationell samling bara vuxit med 60 procent i Nationalförsamlingen sedan det förra valet för två år sedan. 

Det är ett udda uttryck för optimism, eftersom partiets tillväxt ligger på ungefär samma kurva som en nyfödds längd, under de explosiva första två levnadsåren. En aktieportfölj med samma tillväxttakt under samma period skulle ha växt tre gånger snabbare än index. 

Det är inte den enda aningen förbryllande analysen efter att fransmännen sagt sitt. På annan plats i samma tidning – DN, vad annars? – skriver Annika Ström Melin att den franska ”högerns flirt” med de högerextrema bara fått de högerextrema att svälla och sänkt den gamla högern. Det är hennes analys, trots att den franska modellen på det stora hela varit just att inte flirta med Nationell samling, vilket tydliggjordes senast i söndags, när gaullister röstade på kommunister i det enda syftet att åsamka Nationell samling en förlust. 

Jag anar att det Ström Melin kallar ”flirt med extremhögern” är att den franska högern, liksom snart sagt alla europeiska partier av betydelse, känt sig tvingade att ta sig an invandring, lag och ordning och andra faktiska problem. Men skulle allt verkligen ha förblivit vid det vanliga och Republikanerna stått starka i dag, om den franska högern och andra etablerade partier bara fortsatt som om inget hänt? Om de hade struntat i att ta itu med samhällsproblem, bara för att det var samhällsproblem som mobiliserar högerpopulister? 

Det är en intressant tanke, men den är svår att tro på, även om jag av ren artighet försöker så gott jag kan. 

Jag vet inte hur många som minns Humes lag, som går ut på att man inte kan härleda ett ”bör” ur ett ”är”. Hursomhelst verkar insikten mycket sällsynt om att lagen även gäller åt andra hållet: att härleda ett ”är” ur ett ”bör” – det vill säga det man önskar vore sant – ger skarpa fantasier men inga vidare analyser. 

Torsdag 

George Clooney, filmstjärnan som häromåret drog in 239 miljoner dollar, eller ungefär 2,5 miljarder, har dragit tillbaka sitt stöd för president Biden, som tjänar 400 000 dollar, eller ungefär 0,1 procent av Clooneys inkomst om året. 

Det kan verka ovidkommande, eller till och med smaklöst att jämföra Clooneys och Bidens inkomster, men det är det inte alls. Alla sociala spel, särskilt amerikanska, handlar om status och status är till stor del, särskilt i Amerika, en fråga om pengar. Det enda som egentligen kan mäta sig med pengar som statusmarkör i Amerika är kändisskap och även på den måttstocken slår filmstjärnan presidenten. 

Det har inte alltid varit så. När John F Kennedy odlade sin vänskap med Judy Garland, Frank Sinatra och Marilyn Monroe, eller till och med när Nixon gav Elvis en bricka från knarkpolisen, var det fortfarande tydligt att presidenten, inte kändisarna, styrde. Men med tiden har det blivit svårare att vara säker på den saken. Presidenter som vill stå sig i prestigekampen med kändisarna måste göra sig själva till kändisar, som president Obama, eller för den delen president Trump. President Biden har inte alls lyckats med det. 

Den enklaste och bästa lösningen för Demokraterna vore förstås att Clooney säger B, nu när han sagt A, och själv ställer upp som presidentkandidat. Han har erfarenhet från Maktens män, filmen från 2011, även om den amerikanska titeln The Ides of March, antyder att det inte var en alltigenom lyckad fiktiv presidentkampanj. Frågan är förstås om Clooney är beredd att acceptera ett så djupt fall i status. Även för filmstjärnor måste rimligen samhällsengagemanget ha en gräns. 

***

Läs även: Ett osannolikt slut på en osannolik resa

Läs även: Politisk oreda efter fransk valsurpris