Jag tillhör definitivt inte Kombilotteriets målgrupp

Fredag 

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin fått ett samtal från Barcelona med löften om två kilo kaffe (mellanrost), gratisbiljetter till folklustspel, en reproduktion av Albin Amelins kepsprydda fabriksarbetare, eller vad det nu är man kan vinna i det socialdemokratiska Kombilotteriet. Beror det på att jag ännu inte har åldern inne, eller är det en fråga om klasshat? 

Jag vet ärligt talat inte, men nu när alla talar om saken känner jag mig förbigången. 

När jag besöker lotteriets hemsida anar jag att orsakerna kanske är mer djupgående än så. Den bild som ska locka svenskarna att finansiera arbetarrörelsens kampanjkonsulter föreställer en kvinna som uppskattningsvis är någonstans mellan sjuttio och åttio år gammal. Hon är iklädd en orange sportoverall, bär ett par rosa solglasögon och har, av allt att döma, just hoppat från en bergssida på väg mot en säker död i en djup ravin. Hennes ansiktsuttryck låter förstå att det är en höjdpunkt i hennes snart avslutade liv. 

Det tvistas om huruvida den forntida ättestupan bara är en legend, eller om den har någon täckning i verkligheten. Jag vågar inte ha någon fast uppfattning om saken, men oavsett det verkar Kombilotteriet ha gjort allvar av seden. 

Finns det verkligen särskilt många åldrade Socialdemokrater, som är så solidariska med det krackelerande pensionssystemet och den överbelastade vården, att de är villiga att med ett leende kasta sig utför stup för det allmännas bästa? Och även om det gör det: varför skulle just den gruppen självmordsbenägna, partitrogna äldre vilja köpa kombilotter innan de hoppar? Har de testamenterat lotten till allmänna arvsfonden, för att ytterligare bidra till välfärdsstatens fortlevnad? 

Den enda rimliga förklaringen till reklamen som jag kan tänka mig är att kombilotteriet lottar ut uppskov till ättestupan. Men det förklarar inte att kvinnan på bilden ser så glad ut och uppmanar oss att ”uppgradera fredagskänslan”. Hon har ju uppenbarligen förlorat. 

När jag rådfrågar några närstående påpekar de att det jag trodde var en ryggsäck – också en underlig attiralj om man ska hoppa mot sin död – antagligen är en fallskärm och att den gamla kvinnan ägnar sig åt något slags BASE-jumping, det vill säga fallskärmshopp från fasta objekt. 

Att det finns åttioåriga svenskar som drömmer om att ”uppdatera fredagskänslan” med BASE-jumping är för mig ännu mer obegripligt än att de skulle ställa upp på ättestupa. Något har ändå Socialdemokraternas callcenter förstått rätt: jag tillhör definitivt inte Kombilotteriets målgrupp. 

Lördag 

Det var många år sedan jag förlorade hoppet vad gäller den svenska folkkyrkan. Mindre av teologiska, eller ens politiska, skäl. Mer på grund av dess låga underhållningsvärde. Den svenska kyrkans skandaler var i många år påtagligt fantasilösa och bestod mestadels i samma änd- och tröstlösa kontorsfejder man finner på alla arbetsplatser utan tillräckliga arbetsuppgifter. Men jag har börjat att omvärdera situationen. 

För ett par år sedan berättade en bekant att han sent en natt fick grovt sexuella inviter sända till sig av en tidigare ärkebiskop. Det lät för bra för att vara sant, men tände ändå en gnista av hopp. Sedan kom den utomäktenskapliga affär som ledde till att den dåvarande biskopen i Visby inte bara blev av med uppdraget, utan även prästkragen. Och i kväll hamnade jag på en kräftskiva där ytterligare avkragningar – med pikanta detaljer om konfirmander i sakristian och annat av det slaget – avhandlades utförligt efter ett par snapsar. Tankarna gick till den gamla klassiska sexkomedin ”Den ståndaktige kyrkoherden” med Jarl Borssén. 

Frågan är varför vi måste hamna bredvid rätt person på en kräftskiva för att få reda på intressanta saker av det här slaget? 

De senaste tio åren har kyrkan förlorat en miljon medlemmar. Varje år minskar medlemsantalet med ungefär 1,5 procent. Kan någon förvånas, när nästan allt det som gör kyrkan en aning spännande hemlighålls för allmänheten? 

Söndag 

Det är sossarnas förtjänst att Oasis återförenas, skriver Jonna Sima i Aftonbladet. Exakt hur är en aning oklart, men det har att göra med glädje och vem kan vara emot mer av den varan? Kanske har det också att göra med den kommunala musikskolan, även om hon undgår att nämna den just denna gång. Kanske för att det är överflödigt, eftersom vi alla vet att varken Mozart eller the Hives skulle ha blivit något utan den. 

Men till det väsentliga: ordet ”glädje” tror jag kommer att bli allt vanligare på Aftonbladets ledarsida de närmaste månaderna, åtminstone om Kamala Harris vinner. Det enligt den ofelbara tumregeln att allt som sker i USA, hur perifert det än är från svensk horisont, måste importeras. Magdalena Anderssons skratt är möjligen inte fullt lika smittande som det Harris bjuder på, men vi är trots allt svenskar, inte amerikaner, och något går alltid förlorat i översättningen. Det gäller även ordet ”weird” som inte har en riktigt bra svensk motsvarighet, men sedan vicepresidentkandidaten Tim Waltz lanserade idén att just det begreppet är det bästa för att beskriva Republikanerna, har jag ändå noterat att Aftonbladet trevar sig fram för att finna en svensk hävstång av samma slag. 

Det är främst Rasmus Hansson som står för översättningen och han verkar ha fastnat för ”konstig”. ”Allt SD i Blekinge rör vid blir bara konstigt”, skrev han för ett par veckor sedan. ”Att håna en 17-åring är väldigt konstigt”, skrev han strax dessförinnan. Hans kollega på samma sida, Susanna Kierkegaard, skrev nyligen att ”Det är något konstigt med SD:s lättkränkthet”. 

Det finns säkert de som skulle hävda att det är något av ett misslyckande för politiska analytiker att inte kunna komma längre än att förklara meningsmotståndare med att de är ”konstiga”. Det är trots allt den sortens term man använder när man inte förmår förstå något. Men det finns å andra sidan en uppfriskande ärlighet i det. Det mesta här i världen är konstigt och ledarsidor är inget undantag. Vi bör unna ledarskribenter den lilla glädje de kan stampa fram och ha överseende med deras konstighet. Och, naturligtvis, skänka Socialdemokraterna en tacksamhetens tanke för att de återförenade Oasis. 

Måndag 

Varför amerikanska presidenter envisas med att spela golf som enda sport övergår mitt förstånd. Kanske är det på grund av handikappsystemet, som kan jämna spelplanen mellan klåpare och mästare och på så sätt se till att även lättkränkta presidenter inte behöver känna sig som förlorare. 

Faran med golfspelandet blev under alla omständigheter tydligt i och med det andra attentatsförsöket på den förre och blivande presidenten Donald Trump på just hans egen golfbana. En ensam golfspelare måste vara ett nästan löjligt lätt byte för en prickskytt, särskilt om han – bytet, inte prickskytten – har lite rondör. Nu klargör Secret Service att de inte har personal nog för att spärra av och bevaka en hel golfbana. Den sittande presidenten lovar nyanställningar och ökade anslag. 

Vore det inte enklare att presidenter och presidentkandidater bytte sport till något säkrare? 

Mitt intryck är att golfspelare egentligen inte är särskilt sportintresserade. Skulle de vara det skulle de inte välja en ”sport” som innefattar att skjutsas runt i små elbilar. Mitt förslag är därför att kommande presidenter gör som vi andra sportskeptiker gjorde när det var idrottsdag i skolan: schack på förmiddagen och tipspromenad på eftermiddagen. Det borde inte innebära några större utmaningar för Secret Service. 

Tisdag 

Är det hets mot folkgrupp att påpeka hur lik Richard Jomshof är de ständigt förekommande begravningsentreprenörerna i Lucky Luke? Han borde, för helhetsintrycket, åläggas att bära hög hatt och en aningen grönskimrande foundation om han blir fälld för de teckningar han har spridit.  

Större delen av den här dagen sattes av på autobahn i traditionella ”stau”. När vi, under två minuter, passerade Österrike hann jag lustigt nog få fortkörningsböter, innan vi nådde Italien och hamnade i vad de elektriska varningsskyltarna kallade ”tratta” och som jag förutsatte var motsvarigheten till ”stau”. När jag slog upp termen, för att fördriva tiden i trafikstockningen, fick jag svaret att det betydde ”människohandel”. Vi låste bildörrarna. 

Onsdag 

Att läsa Dagens Nyheter vid Comosjön är en sällsamt blandad upplevelse. Å ena sidan det trivsamma kuttret av Rivabåtarna som väntar på taxikunder medan solen bryter igenom molnen och sjöflygplanen landar och lyfter. Å andra sidan ett surrealistiskt skräckkabinett av Tommy Lindstömmar, Richard Jomshofar och gängkriminella kombilottförsäljare. 

Como har varit bebott åtminstone sedan bronsåldern. Det var Julius Caesar som gav order om att dika ut träskmarkerna vid sjön och flytta staden från kullarna till stranden. Sedan dess har alla från Fredrik Barbarossa, via Napoleon till Garibaldi haft med stället att göra. Alldeles här i närheten hängdes Mussolini och hans älskarinna Claretta Petacci upp i fötterna, som plockade höns till försäljning, sedan partisanerna fått tag på dem och gjort processen kort. 

Vilket, åtminstone hos mig, väcker den urgamla frågan om vad kultur egentligen är. Har det att göra med långa historiska linjer? Med händelser och verk som traderats från generation till generation? Med oväntade uttryck som spirar i den djupa mylla vårt gemensamma förflutna utgör? 

Jag vänder mig till DN för ledning. Huvudnumret i dagens kulturdel i DN är ”framgångssagan” Chapell Roan, som har ”fortsatt att vara kompromisslös”. ”Fortsatt” är ett intressant ordval, eftersom Roan slog igenom förra året. Artikeln innehåller, bland andra, dessa hållpunkter: Lady Gaga, Beyoncé, Adele, Trixi Mattel, Katy Perry, Kesha, Olivia Rodrigo och Britney Spears.  

I resten av samma kulturdel kan vi läsa om en rapstjärna som dömts för sexhandel, Melodifestivalen 2025 och Zara Larssons och Lykke Lis relation till H&M. 

Jag antar att Julius Caesar, Fredrik Barbarossa, Napoleon, Garibaldi, Mussolini, Claretta Petacci och allt vad de heter, på sätt och vis kan räknas som kändisar. Då och då hör man ordet ”kändiskultur”. Men är kändisar detsamma som kultur och vice versa? 

Det är sådant man börjar tänka på, när man läser DN vid Comosjön. 

Torsdag 

”JUST NU: Därför låg dimma över Sverige” ropar Expressen rakt i mitt ansikte, när jag kliver ut på en terrass i Toscana och ser dimman lätta, utan att göra något särskilt väsen av sig. På avstånd ter sig Sverige som ett ovanligt dramatiskt land, något man inte alltid uppfattar då man är på plats. 

Dagens stora nyhet hemifrån tycks vara att regeringen sänker skatten för höginkomsttagare, eller som Expressen uttrycker det ”de rikaste”. De är dessutom män, får vi veta, vilket gör det hela dubbelt oanständigt. Jag är benägen att hålla med, men av aningen andra skäl. 

Det regeringen föreslår är, om vi ska vara petiga, inte att ”de rikaste” ska få lägre skatt, utan att de med högst beskattade arbetsinkomster ska få skattelättnader. Det handlar, med andra ord, om att ytterligare bolstra verkställande direktörer, finanschefer och andra avlönade tjänstemän.  

Det är, på kort sikt, alltid frestande att överbetala personal, för att köpa sig popularitet. Det är, på lång sikt, alltid ett misstag. Hur utomordentlig en butler eller ett hembiträde än är, leder det sällan till något gott att kompensera dem på ett sätt som sätter griller i huvudet på dem och gör dem osäkra på sin plats. Det är tvärtom både oansvarigt och ojust och gör livet svårare för alla inblandade. En butler som plötsligt har möjlighet att leva på stor fot kommer undantagslöst att börja slarva med skoputsningen, silverputsningen och andra av de viktiga uppgifter han är satt att sköta. Innan man vet ordet av börjar han tilltala gäster på ett alltför familjärt sätt och en dag, när man kommer ned till frukost, sitter han själv vid bordet i sidenrock, med morgontidningen i handen. När så väl skett finns ingen väg tillbaka. 

Men, för att återvända till det dramatiska Sverige: 

”Alla kom in och grinade. Man hörde skrik i duschen för att folk stod och tinade händerna. Det var fruktansvärt”, berättar skidstjärnan Frida Karlsson för Expressen. Det hon beskriver är att det snöat i det italienska alperna, dit landslaget åkt på träning. 

”Det var helt sjukt”, säger en annan av skidstjärnorna, som uppges vara ”chockad”.  

Jag undrar vad det här säger om våra chanser i kommande mästerskap.

***

Läs även: Riktig antisemitism (och sådan som inte räknas)

Läs även: Spännande skilsmässor är ovanliga