Jag tror att vi låter amerikanerna bråka färdigt
Reflektioner kring: Fredrik Reinfeldt, tankenötter, AR-15-geväret och sverigedemokraten och justitieutskottsordföranden Richard Jomshof.
Toppbild: Unsplash / Montage
Fredag
Kultursverige är för tillfället fullt upptaget med att producera åsikter om ”mammakorven”, den sällan särskilt smickrande dunkappa som unga mödrar ändå föredrar av praktiska skäl.
Är den ful, eller en vacker hyllning till det praktiska? Får kulturpersoner som inte är mammor ha en åsikt om saken? Får man överhuvudtaget ha en åsikt om hur kvinnor, mammor eller ej, ser ut? Och på vilket sätt är ”mammakorven” männens fel, om den nu är ett fel?
Min egen ståndpunkt är att klädesplagget givits fel namn. Det finns visserligen exklusiva italienska korvar med ett utseende som påminner om kappan, men det den framför allt liknar är en kasslerrad. Det vill säga det rökta och saltade fläskkött av tyskt ursprung, som brukade vara ett stående inslag i svensk kosthållning, men nu tyvärr förkommer alltmer sällan.
Det är ett tecken på det styvmoderliga sätt kasslern hanterats på under de senaste 25 åren, att unga svenska kulturskribenter inte ens känner igen en kassler när de ser den. Själv hävdar jag att till exempel kasslergratäng, även om den inte kan räknas till de verkliga kulinariska toppnoteringarna, åtminstone står sig väl mot en ordinär pizza, hamburgare eller en taco.
Riktigt vad detta har att göra med plagget ”mammakorv” vet jag inte, men detsamma gäller de flesta andra inlägg jag läst i ämnet och som professionell skribent måste jag dra mitt strå till stacken.
Lördag
Jag läste någonstans för länge sedan att det varje år numera läggs ned fler timmar på forskning än det gjordes i hela världshistorien fram till andra världskriget. Det är den sortens påstående som tråkiga middagsgäster misstar för en inledning till konversation, om de inte påpekar att Kleopatra hade närmare i tiden till Iphones födelse, än till när pyramiderna byggdes. Men jag antar att det är sant, precis som den där tröttsamheten om Kleopatra.
Det tidstypiska med påståendet är dock inte innehållet, utan den fullständiga avsaknaden av uppgifter om vad alla dessa forskare ägnar sig åt.
I Svenskan i dag får vi delvis ett svar. ”En grupp” – oklart hur många, men man får väl förutsätta att det rör sig om minst tre – italienska forskare har undersökt hur man ska gå till väga för att tillaga ”det perfekta ägget”. Det visar sig att ägget under 32 minuter ska flyttas varannan minut mellan en kastrull med 100-gradigt vatten och en skål med 30-gradigt vatten.
När vi adderar forskningstimmar är detta projekt en intressant referenspunkt. Låt oss generöst anta att forskarna bara är tre och att de lyckades komma fram till resultatet relativt snabbt – säg efter 100 försök. Då har vi sammanlagt 160 arbetstimmar, eller 20 normala arbetsdagar, bara för själva experimentet. Men så måste vattnet kokas upp. Det kanske tar tio minuter. Det blir 17 timmar till. Äggen ska köpas in. Även om de alla köptes i bulk tog det säkert ett par timmar. Forskargruppen måste resonera om resultaten på vägen. Det tog mycket lågt räknat säkert halva tiden som själva experimentet krävde, så låt oss säga ytterligare 80 timmar. Och sedan ska de skriva sin artikel, vilket antagligen tog ännu längre tid, men låt oss säga 80 timmar för det också. Då är vi uppe i 339 timmar. Och har ni förresten någonsin sett en forskare som inte glider runt i sin vita rock och ser osedvanligt avslappnad ut? Nej, just det. Vi kan med gott samvete räkna med att den här forskningen allra minst har bidragit med 400 timmar, det vill säga 50 normala arbetsdagar, eller tio veckors arbetstid, till statistiken över vår tids forskningstimmar.
Det är kanske inte orimligt – Einstein funderade på relativitetsteorin i tio år innan han publicerade den – men säger det möjligen något om hur vetenskapen, liksom allt annat, trivialiserats? Och värre än så:
Om en person var alldeles hopplös i köket brukade man säga att han – för det var oftast en han — inte kunde koka ett ägg. Undermeningen var förstås att ingenting kunde vara enklare. Nu har detta forskarlag gjort klart för oss att det inte finns något enkelt med att koka ägg. Tvärtom måste vi alla, om vi med gott samvete ska äta kokta ägg i fortsättningen, vidareutbilda oss och gå upp en halvtimme tidigare på morgnarna.
Om alla dessa forskningstimmar bara sysselsatte akademiker, som antagligen skulle hitta på något ännu värre om de inte hade händerna fulla, vore det en sak. Men jag kan inte låta bli att känna att vetenskapen, vars resultat en gång gjorde våra liv enklare och behagligare, nu mestadels gör våra liv alltmer komplicerade och ångestfyllda. Kanske är det dags att sluta äta ägg.
Söndag
Med tidstypisk känsla för det oväsentliga talas nu mycket om Sveriges Televisions dokumentär om den statliga hamburgerkedjan Clock. Den här tidskriften har också ägnat sig åt ämnet, men gjorde det, förstås, som ett intressant undantag från den poänglösa ordfloden. Ändå är det Mattias Svensson som i dagens Svenskan sätter fingret på det verkligt intressanta.
Om de fallerande, statliga Sarakrogarna, skriver han:
”Den desperata jakten på kunder som följde under decennierna därpå fick staten att experimentera med allt från cocktailbarer och diskotek, till barbröstade cigarettflickor och striptease.”
Det är i ärlighetens namn fel att säga att Svensson sätter fingret på det intressanta, men han låter åtminstone fingret löpa längs det intressanta på sin väg förbi det. För så snart som han gjort läsarna uppmärksamma på de offentliganställda, barbröstade cigarettflickorna och den statliga stripteasen, fortsätter han till hamburgarna.
Det är nu många år sedan jag arbetade mer stadigvarande på en kvällstidningsredaktion, men det var trots allt på den här sidan millennieskiftet. Även då hade vilken nattchef som helst förstått var den verkliga historien fanns, om valet stod mellan cheeseburgare eller barbröstade cigarettflickor och striptease. Nu verkar den samstämmiga uppfattningen vara i direkt konflikt med det som var självklart i den nära dåtiden.
Jag undrar om det beror på nakenheten eller cigaretterna? Eller är det ännu ett exempel på att svenskar helt enkelt förlorat intresset för sex, eller åtminstone tappat modet att visa att de är intresserade av det, eftersom sex nästan alltid slutar med åtal eller tuktstraff i pressen?
Under alla omständigheter är det ett objektivt faktum att en stat som huvudsakligen såg till att man kunde köpa cigaretter av barbröstade nymfer och säkrade tillgången till striptease, vore betydligt mindre oroväckande än den vi har nu. Men jag tvivlar på att någon statsvetare skulle våga sig på att ens yppa detta uppenbara.
Måndag
Vi har inte märkt av någon rusning här i Kapstaden, sedan president Trump utlovade boerna asyl i Amerika. Inga oxkärror lastas åtminstone i våra kvarter och strax utanför i vindistriktet har de fullt upp med skörden. Men eftersom vi ändå äger en lägenhet i Kapstaden slog det mig att vi själva kanske kvalificerar oss för amerikansk asyl, med grönt arbetstillstånd och alla tillbehör. Saken handlar trots allt i botten om en hotfull expropriationslag och den tar ingen hänsyn till etnicitet. Det gör möjligen president Trump, men kanske räcker det med att vara vit?
För många år sedan, när Amerika fortfarande trodde att det visste vad det var, brukade vi regelmässigt anmäla oss till det ”green-card-lottery” som den amerikanska staten höll. Vi vann förstås aldrig något, men hade vi gjort det skulle vi ha sett det som en triumf. För tillfället är jag inte lika säker på att en amerikansk inbjudan vore att se som en framgång. Inte för att jag nödvändigtvis tror att Amerika är på väg att gå under och att president Trump snart utnämner sig till kejsare. Det handlar mera om pietet och god uppfostran.
Att göra sig hemmastadd i Amerika just i detta nu, skulle kännas lite som att komma för tidigt till en middagsbjudning och avbryta värdparet mitt i ett storgräl. När sådant händer vet man vad som kommer näst: krav på att välja värdens eller värdinnans sida och plötsligt är man indragen i en strid som man egentligen inte har att göra med och som bara förlängs för att man blandat sig i den.
Jag tror att vi låter amerikanerna bråka färdigt. Finns boerasylen kvar efter det är det kanske värt ett försök att se om vi omfattas.
Tisdag
”Det är inte vapen som dödar människor, det är andra människor”, brukar vapenlobbyn ofta påpeka. Det låter träffande, men jag undrar hur många av de ofta ganska anemiska och spinkiga skolskjutare som vi sett genom åren, som skulle ha klarat av att döda som de gjorde om de hade varit tvungna att använda sina bara händer?
Det framstår för mig som om det nog trots allt är en kombination av vapen och en viss sorts människor, som dödar människor, även om det inte lånar sig till bra slagord.
En ny, intressant kombination — om än inte dödlig — denna vecka är den mellan det halvautomatiska AR-15-geväret och sverigedemokraten och justitieutskottsordföranden Richard Jomshof. Man imponeras alltid av politiker som håller på sina principer och är villiga att lägga sin karriär i potten, hellre än att tumma på sin övertygelse. Men i just det här fallet måste jag ändå säga att det förvånade mig när jag fick reda på att svenska jägare och sportskyttar bara har kunnat äga en AR-15, formgiven för att påminna om militära vapen, i ungefär ett och ett halvt år. Ändå verkar de, och Jomshof, lägga en vikt vid gevär av just den här modellen, som är någonstans i paritet med den amerikanska konstitutionen, eller rösträttsreformen för hundra år sedan.
Man kan inte låta bli att gripas av hur svårt och osäkert livet måste ha upplevts vara i de här kretsarna ända fram till sommaren 2023, när de äntligen fick lägga vantarna på sina AR-15. Varför det är så övergår min fattningsförmåga, men det är viktigt att acceptera, även när man inte förstår. Kanske är det så, som en del nu påstår, att de som inte kände sig tillfreds i livet förrän sommaren 2023 när de kunde hålla i sina AR-15 är så många att de kan kosta regeringen makten. I så fall kan jag inte låta bli att undra om vi kanske har större problem än vi anat.
Onsdag
Förr i tiden brukade tidningar ha sådant som kallades ”tankenötter” eller ”tidsfördriv” och bestod av olika kluriga gåtor, som till en början framstod som obegripliga eller till och med förnuftsvidriga tills man plötsligt insåg den ofta enkla lösningen. Hur kan till exempel en fönsterputsare utan skyddsutrustning som putsar fönster på 30:e våningen halka, falla och ändå överleva? Svaret är förstås att han pustade insidan på fönstren.
Det var en oskyldig lek, som gjorde oss normalintelligenta varma av självgodhet, när vi lyckades lösa problemen.
Inga tidningar ägnar sig åt sådant längre, kanske för att det inte längre finns någon tid att fördriva, eller möjligen därför att alla ändå skulle googla svaren. Men å andra sidan har tankenötterna letat sig in i den alldeles vanliga nyhetsrapporteringen, som allt oftare är obegriplig.
Det första tecknet på detta var möjligen när någon hemlig konferens där journalister lägger fast vad vi alla ska tycka – försök inte, vi vet att de finns – bestämde sig för att sluta kalla damidrott för damidrott. Plötsligt handlade nyheterna bara om ”fotboll”, ”hockey”, eller vad det nu var, och först långt in i radioinslaget eller artikeln, eller möjligen aldrig, gick det upp för läsaren att nyheten gällde damlandslaget i fotboll, eller damkronorna.
Det var kanske ett viktigt steg i allas vår kamp för jämställdhet, men tidvis också mycket förvirrande. Och sedan blev det värre.
I en sedvanligt ilsken artikel på Dagens Nyheters ledarsida förutspår i dag Isobel Hadley-Kamptz USA:s undergång som världens främsta kunskapsnation, möjligen även som nation över huvud taget. Hon kan förstås ha rätt. Imperier uppstår och faller. Men mot slutet av texten skriver hon:
”En fallstudie på en endometriospatient togs bort från en nättjänst för patientsäkerhet eftersom artikeln nämnde att också transpersoner kan ha endometrios (Washington Post 4/2).”
Jag tvivlar på att jag är ensam om att nästan dagligen att fastna i tankenötter av det här slaget när jag läser tidningen. Jag försöker följa spåret bakåt — är till exempel en transkvinna en man som anser sig vara kvinna, eller en kvinna som anser sig vara man? — men det är sällan till hjälp. Konvenansen är att låtsas som att allt är självklart och att inte sluta upp bakom det är att beträda minerad mark.
I det här fallet är förstås frågan om den fallstudie som Hadley-Kamptz refererar till hävdar att män som anser sig vara kvinnor också kan lida av endometrios, en plågsam åkomma som innebär att livmoderslemhinnan växt utanför livmodern? Eller menar studien och Hadley-Kamptz att kvinnor som anser sig vara män också kan drabbas av endometrios?
Inget svar ger den där känslan av varm självgodhet som lösningen på tankenötterna brukade ge. Det första svaret skulle innebära att män kan få allvarliga medicinska problem med en livmoder som de inte har, eftersom naturen, till skillnad från inkännande läkare och ledarskribenter, inte tar hänsyn till vår självkänsla. Det andra svaret är förstås oförskämt mot kvinnor som anser att de är män, men borde å andra sidan inte uppröra president Trump och hans anhängare, eftersom de fortfarande betraktar transkvinnor, eller om det nu är transmän, som kvinnor.
Originalartikeln i Washington Post ger ingen ledning. Fallstudien har jag inte fått tag på.
Det finns, såvitt jag kan se, tre möjliga förklaringar till att medierna på det här sättet bidrar till att göra verkligheten obegriplig, snarare än begriplig. Den första är att det är ett practical joke. Om så applåderar jag, för det är rätt roligt och, liksom alla konsekvent genomförda practical jokes, imponerande i sin omfattning. Det andra är att det är en lömsk konspiration för att få folk att vänja sig vid att det inte finns någon sanning och därmed göra dem till rön för vilken ideologisk vind man än har lust att starta. Den tredje är att Isobel Hadley-Kamptz, liksom journalister i allmänhet, inte längre ens läser det de skriver själva.
Jag är osäker på vilken förklaring som är den mest sannolika. Kanske är det en kombination.
Torsdag
Trots att Fredrik Reinfeldt varit ordförande i Svenska Fotbollsförbundet nästan lika länge som AR-15-gevär varit tillåtna, har han misslyckats med att ens få dem att stava sitt namn på korrekt svenska. I stället har han sällat sig till den långa rad anpasslingar som både skriver och säger ”Fotbollförbundet”, utan s, för att blidka de illitterata grundarna.
Att han nu inte ställer upp till omval är därför helt i sin ordning. Om den nye föreslagne ordföranden Simon Åström är svensktalande och -skrivande på riktigt, eller ännu en av dessa patetiska staffagefigurer som våldför sig på språket för att ställa sig in hos analfabeterna i föreningen, återstår att se. Denna kolumn kommer att jaga honom obevekligt, om han sanktionerar den svenska fotbollsvärldens fortsatta förakt för sitt modersmål.
***
Fredag
Kultursverige är för tillfället fullt upptaget med att producera åsikter om ”mammakorven”, den sällan särskilt smickrande dunkappa som unga mödrar ändå föredrar av praktiska skäl.
Är den ful, eller en vacker hyllning till det praktiska? Får kulturpersoner som inte är mammor ha en åsikt om saken? Får man överhuvudtaget ha en åsikt om hur kvinnor, mammor eller ej, ser ut? Och på vilket sätt är ”mammakorven” männens fel, om den nu är ett fel?
Min egen ståndpunkt är att klädesplagget givits fel namn. Det finns visserligen exklusiva italienska korvar med ett utseende som påminner om kappan, men det den framför allt liknar är en kasslerrad. Det vill säga det rökta och saltade fläskkött av tyskt ursprung, som brukade vara ett stående inslag i svensk kosthållning, men nu tyvärr förkommer alltmer sällan.
Det är ett tecken på det styvmoderliga sätt kasslern hanterats på under de senaste 25 åren, att unga svenska kulturskribenter inte ens känner igen en kassler när de ser den. Själv hävdar jag att till exempel kasslergratäng, även om den inte kan räknas till de verkliga kulinariska toppnoteringarna, åtminstone står sig väl mot en ordinär pizza, hamburgare eller en taco.
Riktigt vad detta har att göra med plagget ”mammakorv” vet jag inte, men detsamma gäller de flesta andra inlägg jag läst i ämnet och som professionell skribent måste jag dra mitt strå till stacken.
Lördag
Jag läste någonstans för länge sedan att det varje år numera läggs ned fler timmar på forskning än det gjordes i hela världshistorien fram till andra världskriget. Det är den sortens påstående som tråkiga middagsgäster misstar för en inledning till konversation, om de inte påpekar att Kleopatra hade närmare i tiden till Iphones födelse, än till när pyramiderna byggdes. Men jag antar att det är sant, precis som den där tröttsamheten om Kleopatra.
Det tidstypiska med påståendet är dock inte innehållet, utan den fullständiga avsaknaden av uppgifter om vad alla dessa forskare ägnar sig åt.
I Svenskan i dag får vi delvis ett svar. ”En grupp” – oklart hur många, men man får väl förutsätta att det rör sig om minst tre – italienska forskare har undersökt hur man ska gå till väga för att tillaga ”det perfekta ägget”. Det visar sig att ägget under 32 minuter ska flyttas varannan minut mellan en kastrull med 100-gradigt vatten och en skål med 30-gradigt vatten.
När vi adderar forskningstimmar är detta projekt en intressant referenspunkt. Låt oss generöst anta att forskarna bara är tre och att de lyckades komma fram till resultatet relativt snabbt – säg efter 100 försök. Då har vi sammanlagt 160 arbetstimmar, eller 20 normala arbetsdagar, bara för själva experimentet. Men så måste vattnet kokas upp. Det kanske tar tio minuter. Det blir 17 timmar till. Äggen ska köpas in. Även om de alla köptes i bulk tog det säkert ett par timmar. Forskargruppen måste resonera om resultaten på vägen. Det tog mycket lågt räknat säkert halva tiden som själva experimentet krävde, så låt oss säga ytterligare 80 timmar. Och sedan ska de skriva sin artikel, vilket antagligen tog ännu längre tid, men låt oss säga 80 timmar för det också. Då är vi uppe i 339 timmar. Och har ni förresten någonsin sett en forskare som inte glider runt i sin vita rock och ser osedvanligt avslappnad ut? Nej, just det. Vi kan med gott samvete räkna med att den här forskningen allra minst har bidragit med 400 timmar, det vill säga 50 normala arbetsdagar, eller tio veckors arbetstid, till statistiken över vår tids forskningstimmar.
Det är kanske inte orimligt – Einstein funderade på relativitetsteorin i tio år innan han publicerade den – men säger det möjligen något om hur vetenskapen, liksom allt annat, trivialiserats? Och värre än så:
Om en person var alldeles hopplös i köket brukade man säga att han – för det var oftast en han — inte kunde koka ett ägg. Undermeningen var förstås att ingenting kunde vara enklare. Nu har detta forskarlag gjort klart för oss att det inte finns något enkelt med att koka ägg. Tvärtom måste vi alla, om vi med gott samvete ska äta kokta ägg i fortsättningen, vidareutbilda oss och gå upp en halvtimme tidigare på morgnarna.
Om alla dessa forskningstimmar bara sysselsatte akademiker, som antagligen skulle hitta på något ännu värre om de inte hade händerna fulla, vore det en sak. Men jag kan inte låta bli att känna att vetenskapen, vars resultat en gång gjorde våra liv enklare och behagligare, nu mestadels gör våra liv alltmer komplicerade och ångestfyllda. Kanske är det dags att sluta äta ägg.
Söndag
Med tidstypisk känsla för det oväsentliga talas nu mycket om Sveriges Televisions dokumentär om den statliga hamburgerkedjan Clock. Den här tidskriften har också ägnat sig åt ämnet, men gjorde det, förstås, som ett intressant undantag från den poänglösa ordfloden. Ändå är det Mattias Svensson som i dagens Svenskan sätter fingret på det verkligt intressanta.
Om de fallerande, statliga Sarakrogarna, skriver han:
”Den desperata jakten på kunder som följde under decennierna därpå fick staten att experimentera med allt från cocktailbarer och diskotek, till barbröstade cigarettflickor och striptease.”
Det är i ärlighetens namn fel att säga att Svensson sätter fingret på det intressanta, men han låter åtminstone fingret löpa längs det intressanta på sin väg förbi det. För så snart som han gjort läsarna uppmärksamma på de offentliganställda, barbröstade cigarettflickorna och den statliga stripteasen, fortsätter han till hamburgarna.
Det är nu många år sedan jag arbetade mer stadigvarande på en kvällstidningsredaktion, men det var trots allt på den här sidan millennieskiftet. Även då hade vilken nattchef som helst förstått var den verkliga historien fanns, om valet stod mellan cheeseburgare eller barbröstade cigarettflickor och striptease. Nu verkar den samstämmiga uppfattningen vara i direkt konflikt med det som var självklart i den nära dåtiden.
Jag undrar om det beror på nakenheten eller cigaretterna? Eller är det ännu ett exempel på att svenskar helt enkelt förlorat intresset för sex, eller åtminstone tappat modet att visa att de är intresserade av det, eftersom sex nästan alltid slutar med åtal eller tuktstraff i pressen?
Under alla omständigheter är det ett objektivt faktum att en stat som huvudsakligen såg till att man kunde köpa cigaretter av barbröstade nymfer och säkrade tillgången till striptease, vore betydligt mindre oroväckande än den vi har nu. Men jag tvivlar på att någon statsvetare skulle våga sig på att ens yppa detta uppenbara.
Måndag
Vi har inte märkt av någon rusning här i Kapstaden, sedan president Trump utlovade boerna asyl i Amerika. Inga oxkärror lastas åtminstone i våra kvarter och strax utanför i vindistriktet har de fullt upp med skörden. Men eftersom vi ändå äger en lägenhet i Kapstaden slog det mig att vi själva kanske kvalificerar oss för amerikansk asyl, med grönt arbetstillstånd och alla tillbehör. Saken handlar trots allt i botten om en hotfull expropriationslag och den tar ingen hänsyn till etnicitet. Det gör möjligen president Trump, men kanske räcker det med att vara vit?
För många år sedan, när Amerika fortfarande trodde att det visste vad det var, brukade vi regelmässigt anmäla oss till det ”green-card-lottery” som den amerikanska staten höll. Vi vann förstås aldrig något, men hade vi gjort det skulle vi ha sett det som en triumf. För tillfället är jag inte lika säker på att en amerikansk inbjudan vore att se som en framgång. Inte för att jag nödvändigtvis tror att Amerika är på väg att gå under och att president Trump snart utnämner sig till kejsare. Det handlar mera om pietet och god uppfostran.
Att göra sig hemmastadd i Amerika just i detta nu, skulle kännas lite som att komma för tidigt till en middagsbjudning och avbryta värdparet mitt i ett storgräl. När sådant händer vet man vad som kommer näst: krav på att välja värdens eller värdinnans sida och plötsligt är man indragen i en strid som man egentligen inte har att göra med och som bara förlängs för att man blandat sig i den.
Jag tror att vi låter amerikanerna bråka färdigt. Finns boerasylen kvar efter det är det kanske värt ett försök att se om vi omfattas.
Tisdag
”Det är inte vapen som dödar människor, det är andra människor”, brukar vapenlobbyn ofta påpeka. Det låter träffande, men jag undrar hur många av de ofta ganska anemiska och spinkiga skolskjutare som vi sett genom åren, som skulle ha klarat av att döda som de gjorde om de hade varit tvungna att använda sina bara händer?
Det framstår för mig som om det nog trots allt är en kombination av vapen och en viss sorts människor, som dödar människor, även om det inte lånar sig till bra slagord.
En ny, intressant kombination — om än inte dödlig — denna vecka är den mellan det halvautomatiska AR-15-geväret och sverigedemokraten och justitieutskottsordföranden Richard Jomshof. Man imponeras alltid av politiker som håller på sina principer och är villiga att lägga sin karriär i potten, hellre än att tumma på sin övertygelse. Men i just det här fallet måste jag ändå säga att det förvånade mig när jag fick reda på att svenska jägare och sportskyttar bara har kunnat äga en AR-15, formgiven för att påminna om militära vapen, i ungefär ett och ett halvt år. Ändå verkar de, och Jomshof, lägga en vikt vid gevär av just den här modellen, som är någonstans i paritet med den amerikanska konstitutionen, eller rösträttsreformen för hundra år sedan.
Man kan inte låta bli att gripas av hur svårt och osäkert livet måste ha upplevts vara i de här kretsarna ända fram till sommaren 2023, när de äntligen fick lägga vantarna på sina AR-15. Varför det är så övergår min fattningsförmåga, men det är viktigt att acceptera, även när man inte förstår. Kanske är det så, som en del nu påstår, att de som inte kände sig tillfreds i livet förrän sommaren 2023 när de kunde hålla i sina AR-15 är så många att de kan kosta regeringen makten. I så fall kan jag inte låta bli att undra om vi kanske har större problem än vi anat.
Onsdag
Förr i tiden brukade tidningar ha sådant som kallades ”tankenötter” eller ”tidsfördriv” och bestod av olika kluriga gåtor, som till en början framstod som obegripliga eller till och med förnuftsvidriga tills man plötsligt insåg den ofta enkla lösningen. Hur kan till exempel en fönsterputsare utan skyddsutrustning som putsar fönster på 30:e våningen halka, falla och ändå överleva? Svaret är förstås att han pustade insidan på fönstren.
Det var en oskyldig lek, som gjorde oss normalintelligenta varma av självgodhet, när vi lyckades lösa problemen.
Inga tidningar ägnar sig åt sådant längre, kanske för att det inte längre finns någon tid att fördriva, eller möjligen därför att alla ändå skulle googla svaren. Men å andra sidan har tankenötterna letat sig in i den alldeles vanliga nyhetsrapporteringen, som allt oftare är obegriplig.
Det första tecknet på detta var möjligen när någon hemlig konferens där journalister lägger fast vad vi alla ska tycka – försök inte, vi vet att de finns – bestämde sig för att sluta kalla damidrott för damidrott. Plötsligt handlade nyheterna bara om ”fotboll”, ”hockey”, eller vad det nu var, och först långt in i radioinslaget eller artikeln, eller möjligen aldrig, gick det upp för läsaren att nyheten gällde damlandslaget i fotboll, eller damkronorna.
Det var kanske ett viktigt steg i allas vår kamp för jämställdhet, men tidvis också mycket förvirrande. Och sedan blev det värre.
I en sedvanligt ilsken artikel på Dagens Nyheters ledarsida förutspår i dag Isobel Hadley-Kamptz USA:s undergång som världens främsta kunskapsnation, möjligen även som nation över huvud taget. Hon kan förstås ha rätt. Imperier uppstår och faller. Men mot slutet av texten skriver hon:
”En fallstudie på en endometriospatient togs bort från en nättjänst för patientsäkerhet eftersom artikeln nämnde att också transpersoner kan ha endometrios (Washington Post 4/2).”
Jag tvivlar på att jag är ensam om att nästan dagligen att fastna i tankenötter av det här slaget när jag läser tidningen. Jag försöker följa spåret bakåt — är till exempel en transkvinna en man som anser sig vara kvinna, eller en kvinna som anser sig vara man? — men det är sällan till hjälp. Konvenansen är att låtsas som att allt är självklart och att inte sluta upp bakom det är att beträda minerad mark.
I det här fallet är förstås frågan om den fallstudie som Hadley-Kamptz refererar till hävdar att män som anser sig vara kvinnor också kan lida av endometrios, en plågsam åkomma som innebär att livmoderslemhinnan växt utanför livmodern? Eller menar studien och Hadley-Kamptz att kvinnor som anser sig vara män också kan drabbas av endometrios?
Inget svar ger den där känslan av varm självgodhet som lösningen på tankenötterna brukade ge. Det första svaret skulle innebära att män kan få allvarliga medicinska problem med en livmoder som de inte har, eftersom naturen, till skillnad från inkännande läkare och ledarskribenter, inte tar hänsyn till vår självkänsla. Det andra svaret är förstås oförskämt mot kvinnor som anser att de är män, men borde å andra sidan inte uppröra president Trump och hans anhängare, eftersom de fortfarande betraktar transkvinnor, eller om det nu är transmän, som kvinnor.
Originalartikeln i Washington Post ger ingen ledning. Fallstudien har jag inte fått tag på.
Det finns, såvitt jag kan se, tre möjliga förklaringar till att medierna på det här sättet bidrar till att göra verkligheten obegriplig, snarare än begriplig. Den första är att det är ett practical joke. Om så applåderar jag, för det är rätt roligt och, liksom alla konsekvent genomförda practical jokes, imponerande i sin omfattning. Det andra är att det är en lömsk konspiration för att få folk att vänja sig vid att det inte finns någon sanning och därmed göra dem till rön för vilken ideologisk vind man än har lust att starta. Den tredje är att Isobel Hadley-Kamptz, liksom journalister i allmänhet, inte längre ens läser det de skriver själva.
Jag är osäker på vilken förklaring som är den mest sannolika. Kanske är det en kombination.
Torsdag
Trots att Fredrik Reinfeldt varit ordförande i Svenska Fotbollsförbundet nästan lika länge som AR-15-gevär varit tillåtna, har han misslyckats med att ens få dem att stava sitt namn på korrekt svenska. I stället har han sällat sig till den långa rad anpasslingar som både skriver och säger ”Fotbollförbundet”, utan s, för att blidka de illitterata grundarna.
Att han nu inte ställer upp till omval är därför helt i sin ordning. Om den nye föreslagne ordföranden Simon Åström är svensktalande och -skrivande på riktigt, eller ännu en av dessa patetiska staffagefigurer som våldför sig på språket för att ställa sig in hos analfabeterna i föreningen, återstår att se. Denna kolumn kommer att jaga honom obevekligt, om han sanktionerar den svenska fotbollsvärldens fortsatta förakt för sitt modersmål.
***
