Jag tvivlar på att fransmännen kommer att infria Martin Gelins förhoppningar

Fredag 

”Den är större än de flesta av grannarnas lägenheter i fastigheten”, berättar Hitta, när jag slår på bostaden som tillhör en av de sex undertecknarna av debattartikeln i DN, som kräver ”starkare incitament för att vi ska bo och arbeta på mindre yta” för att ”rädda klimatet”. Det är visserligen ingen jättelägenhet, bara 95 kvadrat, men grannarna verkar ändå mer lyhörda för de ”incitament” för trångboddhet som redan existerar.  

Vad gäller de andra fem undertecknarna bor en i en fyra på Söder, också den ”större än de flesta av grannarnas lägenheter”. En annan i en Lidingövilla på drygt 200 kvadratmeter – ”ej inräknat biytor såsom garage, källarutrymmen etc” – större än de flesta grannfastigheter. En tredje i en villa på 126 kvadrat i Enskededalen, större än grannarnas. En fjärde i en villa i Vaxholm, större än det lokala snittet, på en sjönära tomt på drygt 16 000 kvadratmeter, vilket är större än medeltalet i området. Bara en femte har ett hus mindre än grannarnas, men å andra sidan rör det sig om en sjönära villa i Stocksund, så grannarna kan antagligen spela badminton inomhus, utan att stöta i möblerna. 

Det är bråttom att ”få bort den slentrianmässiga överdimensionering som emellanåt sker” förklarar de sex. Lycka till med flyttarna. 

Lördag 

Vi måste erkänna att allt det som skandinavismen och nordismen födde inte har stått sig så väl som man skulle önska. En av de tidiga skandinavisterna, Uppsalaskalden Ernst Björck, kunde till exempel inleda sin dikt ”Naturens ande” med strofen ”Rätt ofta står jag jublande på fjellen”. Som Göran Hägg påpekade i sin utmärkta litteraturhistoria: 

”Redan att jubla på fjällen är en egendomlig klichéverksamhet, att göra det ’ofta’ en förbluffande rutin, att med hänsyn till måttlighetens och versrytmens krav ändå bara göra det ’rätt ofta’ en tidstypisk försiktighet.” 

Ändå oroar jag mig för att EU-anpassning och amerikanisering är på väg att slänga ut nordismen med badvattnet. I början av sommaren hörde vårt brödrafolk i väster, norrmännen, av sig och hävdade att ”inget” hotade Nordnorge mer än svenska gängkriminella, trots att de ryska flottbaserna i Murmansk ligger granngårds. Nu är det danskarna som ojar sig över att svenska ”barnsoldater” rekryteras av danska skurkar, för att lönnmörda konkurrenter och folk som de i största allmänhet tröttnat på. 

Det finns förstås bättre sommarjobb för ungdomarna, men livet är trots allt inte ”hygge” allena. Nordismen handlade aldrig bara om att jubla på fjällen, utan också om att bära varandras bördor. Svenskar har, till exempel, utan att knorra i åratal slukat den norska odlade laxen, trots att Världsnaturfonden hissat varningsflagg och tillhållit oss att bara äta den ”någon enstaka gång per år, kanske vid bemärkelsedagar eller helger”. Det är många år sedan vi gjorde något väsen av säljakten. 

Att i runda tal två tredjedelar av Danmarks invånare är grisar är inget vi svenskar brukar genera dem med att påpeka. När danskarna blev hysteriska av att se Barsebäck, lade vi ned kraftverken, utan att säga ett ord om all kol de eldade på andra sidan sundet. 

Men nu, när exportnationen Sverige fått en överproduktion av omyndiga yrkesmördare, är det som om all solidaritet över köl och sund är bortblåst. Det är en sorglig bottennotering för nordismen. 

Söndag 

Problemet med staden New York, skriver Martin Gelin i Dagens Nyheter, är att den ”i alla fyra väderstreck, är omgiven av USA”. Någon, tycker man, borde ha upplyst honom om den saken innan han skickades dit, för att undvika den besvikelse han nu känner. Å andra sidan har besvikelsen blivit en bok, strax utgiven, som DN generöst upplåter fyra helsidor och kulturbilagans framsida åt att marknadsföra. 

Men Gelin sätter ändå fingret på något. Kanske rent av ett par saker. 

Vi kallas ju ibland för USA:s femtioförsta delstat, men det är en rejäl överdrift. Det har alltid varit svårt att begripa USA bara genom att läsa svenska tidningar. Svenska USA-korrespondenter är regelmässigt häpna och ofta indignerade över vad de möter i sitt yrke. Mer sällan nyfikna. Gelin skriver in sig i den traditionen. Amerikanerna, i huvudsak ”anständiga”, skriver Gelin, misslyckas ständigt med att skapa ett ”anständigt samhälle”, det vill säga något som liknar Sverige. Det gör, i svenska USA-korrespondenters ögon, USA till en gåta. 

Och på sätt och vis har de ju rätt. Amerikaner har aldrig kollektivt känt det trängande behovet att vara anständiga. Många har flyttat dit därför de inte är det. Självständighetsförklaringen utlovar liv, frihet och sökandet efter lycka, men inte ordning, trygghet och sökandet efter anständighet. Det är, helt enkelt, ett annat slags samhälle. Öppet bisarrt och oförlåtande i sina delar. Inte som här, där vi formaliserar det bisarra och maskerar det oförlåtande. 

Det jag oroar mig för är att Martin Gelin, som nu flyttat till Frankrike, inom några år ska bli lika desillusionerad över sitt nya hemland. Han har redan skrivit ett par artiklar därifrån och hoppet, förklarar han, står till invånarna i Frankrikes ”fattigaste förorter” och, implicit, till yttervänstern som gått ihop med vänstern i allmänhet för att spärra vägen till makten för Le Pen. Bara de kan ”rädda den franska demokratin”. Men jag tvivlar på att fransmännen kommer att infria Gelins förhoppningar. Redan nu anar han att det är skillnad mellan Paris och resten av landet. Och Paris är, trots allt, i alla fyra väderstreck omgivet av Frankrike. Det är, med andra ord, inte säkert att Frankrike kommer att bli ett anständigt Sverige heller. 

Ärligt talat är jag inte ens säker på att det skulle hjälpa Gelin att flytta hem till Sverige igen. Även Södermalm är, i alla fyra väderstreck, omgivet av Sverige. Och även om Gelins tidning nu dragit i gång en kampanj för att förklara att ”vanliga människor” inte finns – eller åtminstone att de inte borde räknas, eftersom det är hög tid att sluta ”fjäska för landsbygden” – kommer även oanständiga svenskar att fortsätta rösta och ha synpunkter på det ena och det andra, så länge de inte förbjuds att göra det. 

Det framstår som ett olösligt problem för vänsterradikala idealister: vilka elfenbenstorn de än bosätter sig i står folk därute och beter sig som folk gör mest. Till sist blir de förgrämda cyniker. Vi som börjat som cyniker blir tvärtom bara soligare i vår disposition med åren. 

Måndag 

Jag undrar om inte Alex Schulman fått kronologin om bakfoten:  

”Vi var många som såg att trots sina utmaningar så är invandringen nåt som i slutändan gör Sverige stort och rikt. Jag minns att de kallade oss PK på den tiden. Eller ’godhetsknarkare’. Lite senare blev vi kort och gott ’woke’. Och sen ’svenskfientliga’ och ’folkförrädare’.” 

Som jag minns det började det snarare med ”svenskfientliga” och ”folkförrädare”. Det var på den tiden då alla som offentligt luftade sina invändningar mot invandringen kallades för ”rasister” och ”högerextrema”, till glädje för dem som faktiskt var rasister och högerextrema och därmed fick en möjlighet att svänga sig med löjliga begrepp som ”svenskfientliga” och ”folkförrädare”. 

Sedan dess har mycket hänt och även om Schulman och jag säkert umgås i olika kretsar kan jag inte påminna mig när jag senast hörde någon tala om ”svenskfientliga” och ”folkförrädare”, undantaget folk från vänster som påstår att de blir kallade just det. 

Men allt det där är hårklyverier förstås, en ren fråga om korrekt tidsföljd. Det viktiga är vad vi borde kalla Schulman och hans vänner nu. Han har ju rätt i att PK, godhetsknarkare och kanske även woke börjar kännas slitet. Jag är rätt förtjust i den gamla termen ”pekoralist”, men jag är inte säker på att den har den stuns som krävs i en tid med sociala medier. Kanske kan DN utlysa en tävling bland sina läsare? Behövs folk till juryn lovar jag att försöka finna tid. 

Tisdag 

Det var, även med amerikanska mått mätt, en aning udda när presidentkandidaten Robert F Kennedy jr, son till sin kände far, häromsistens erkände att han för tio år sedan dumpade en död svartbjörn i Central Park, eftersom han inte hade tid att åka hem och stoppa den i kylskåpet. Erkännandet får mig att ana att det kan ligga något i den förre och blivande presidenten Donald Trumps påstående att Kamala Harris anhängare är AI-genererade. 

En fråga som många, inte minst amerikaner, länge ställt sig är hur det är möjligt att de får allt märkligare kandidater att välja mellan när de ska göra sin plikt och tillsätta världens mäktigaste person. En del skyller det på ett urholkat partisystem, men en förklaring som ligger allt närmare till hands är att det rör sig om en simulering. Jag har skrivit tidigare i den här dagboken om fysikdoktorn Melvin Vopson, som hävdar att många av de gåtor som forskare tampas med kan förklaras av att vi i själva verket befinner oss i en virtuell värld, simulerad av en högre intelligens. 

Det är inte en ny idé, åtminstone inte om man fortfarande minns att det är ungefär vad nästan alla världsreligioner påstått hela tiden. Men låt oss anta att den högre intelligensen börjar bli uttråkad. Kan vi klandra den? Det finns trots allt ett starkt vetenskapligt stöd för att högintelligenta lättare blir uttråkade än de mindre begåvade. Det finns också stöd för att humor och hög intelligens samvarierar. Och att fiffla lite med algoritmerna och låta Robert Kennedy jr dumpa en björn i Central Park är både uppiggande och ganska roligt, när kaffet inte räcker för att man ska hålla sig vaken. 

När man väl inser det är tecknen många. 

Skulle något annat än en högre intelligens, med sinne för det komiska, kunna hitta på Donald Trumps frisyr? Finns någon bättre förklaring till att Kamala Harris gjort kokosnöten – en helt osannolik frukt, eller kärna, eller vad det nu är, i sig – till sin maskot? 

Det klandervärda med Donald Trumps påstående är antagligen inte att det är en lögn, utan att det är en halvsanning. Det är inte bara Kamala Harris publik som är AI-genererad, det är hon själv, Donald Trump, Robert Kennedy jr och alla vi andra också. 

Jag är inte säker på att det är en tröst, men det är åtminstone en förklaring. 

Onsdag 

Ett av Yoko Onos verk, Wish Trees, finns i en version på Wanås Konst, vid Hässleholmsvägen utanför Knislinge. Tanken är att besökarna ska skriva ned sin högsta önskan på en lapp och hänga den i trädet. Där hängde vårt barnbarn, då tre och ett halvt, en lapp som han dikterade för oss. Den löd ”ketchup”.  

Vid det här laget är lappen skördad, tillsammans med alla önskningar om världsfred och ett slut på svälten, och – om konstnären håller vad hon lovar – skickad till den isländska ön Vi∂ey, där samtliga lappar lagras i Imagine Peace Tower, ett monument som utstrålar en ljuspelare varje år mellan John Lennons födelsedag den 9 oktober och hans dödsdag, den 8 december. 

Detta apropå att kritikern Viola Bao hävdar att John Lennon förstörde Yoko Onos fredskonst och att Tate Modern i London nu, ovanpå det, förvandlar ”Yoko Onos fredsaktivism till tandlös ’artwashing’, urvattnade symbolhandlingar.” 

Det är en intressant idé och inte alldeles utan trovärdighet. En person som med berått mod kunde skriva något så banalt och sentimentalt som texten till ”Imagine”, måste ha tagit död på många tankeprocesser, egna och andras. Men det Bao snuddar vid, utan att riktigt säga det rakt ut, är att det kanske inte i Onos fall fanns så många intressanta tankeprocesser från början. Det krävs, om vi uttrycker det så, inte något ondskefullt geni för att avslöja Onos konst som urvattnade, om än högstämda, symbolhandlingar. 

En tre och ett halvt-åring kan göra det. 

Torsdag 

Vi är ofta för finkänsliga för att påpeka det, men det finns alltid ett drag av maktgalenhet bland dem som ägnar sig åt politik. Det kan vara starkare eller svagare, latent eller i blom, mer eller mindre medvetet, men maktgalenheten finns alltid där. 

En av vänsterpartisten och nyttomoralisten Torbjörn Tännsjös fördelar är att han inte är det minsta finkänslig i detta – eller några andra – avseenden. Han klär sin maktgalenhet i bjärta färger och paraderar den nedför gatan. För några år sedan meddelade han att världen behövde en global klimatdiktatur för att ha en chans att inte gå under. I slutet av förra året gladde han sig åt AI-utvecklingen, eftersom han tror att den kan möjliggöra planekonomi, det system som en gång ”firade triumfer i Sovjetunionen och Nordkorea”. I dag är det enda sättet att rädda världen från kärnvapenförintelse att upprätta ett ”globalt våldsmonopol”, genom att upprätta en ”världsstat” med en ”världsregering”. 

Det finns två förmildrande omständigheter med Tännsjös lakoniska vurm för tyranni. Den ena är att han besparar oss arbetet att driva med honom – vilket annars är vår plikt för att hålla maktgalna människor på mattan – eftersom han effektivt satiriserar sig själv. Den andra är att hans maktgalenhet är så ren att det han ägnar sig åt är opraktisk filosofi i sin yttersta form. Den kan inte överleva utanför den artificiella värld som utgör DN:s kultursidor. Måste man välja en despot ska man alltid välja den teoretiska framför den praktiska. 

***

Läs även: Morgonpressen har i allt större utsträckning blivit självhjälpslitteratur

Läs även: Vissa dagar är man stolt att vara svensk