Jonas Gardell slår in öppna dörrar när han föreslår att heterosexualitet bör förbjudas

Fredag 

Jag är rädd att Försvarsmakten, som vi alla länge trodde var avskaffad, inte nödvändigtvis vinner på att återigen träda fram i det kollektiva medvetandet. 

För lite sedan hörde jag en radiodebatt mellan en representant för Svenska celiakiförbundet och Försvarets generalläkare. Försvaret hade anmälts till Diskrimineringsombudsmannen, eftersom de inte låter glutenallergiker göra värnplikten. I fredstid, menade läkaren, kunde kostrestriktioner av det där slaget antagligen tillgodoses, men i krigstid skulle det bli svårare. 

Den sortens chauvinistisk stelbenthet mot människor med födoämnesöverkänslighet skorrar illa. Det rör sig trots allt, som Celiakiförbundet påpekar, om en ”funktionsnedsättning och arbetsgivaren får inte behandla dig sämre än andra, baserat på att du inte tål viss mat”. 

I dag läser jag i Dagens Nyheter att Försvarsmakten oroar sig för att ”svenskarna blir för feta”. En folkhälsokonsult gör inte saken bättre: ”När vi blickar framåt till 2035 är det ett nästan apokalyptiskt scenario”. Det är en lång artikel fylld av konservativa begrepp som ”övervikt”, ”fet” och ”fetma”, men ingenstans nämns ”kroppspositivism”, ”viktmobbning”, ”fettaktivism”, ”fettfobi”, eller något annat tidsenligt begrepp av liknande slag. 

Kanske måste vi ha viss förståelse för att Försvaret, som i tjugo år legat i ide, har en del att ta igen. Men jag måste erkänna att jag är oroad. Det är alltid vådligt att citera Churchill, eftersom han nästan aldrig sade det han påstås ha sagt, men om vi inte försvarar funktionsnedsatta allergikers rättigheter till glutenfri sirapslimpa och bejakar våra fettrika kamrater, vad är det då vi slåss för? 

Lördag 

Köpenhamns kommun, läser jag i DN, har gått in med en halv miljon danska kronor för att studenter ska kunna erbjuda prostituerade och deras kunder en ”bollevogn” att sköta sina affärer i. När skåpbilen är upptagen cirkulerar studenterna i omgivningarna med ”en korg med kaffe, te och kondomer” för att ”känna av stämningen” och berätta var bilen står parkerad. 

Det är ett intressant svar på den fråga vi alla ställer oss, men sällan vågar yttra: vad har vi egentligen för nytta av alla dessa studenter? De kan inte längre läsa eller räkna, faller handlöst för vilken skrattretande ideologi som helst, verkar huvudsakligen få tiden att gå genom att bygga tältläger, färga håret blått och är – som en följd av alla dessa egenheter – i det närmaste oanställningsbara i varje yrke som kräver ett mått av kompetens, förmåga att möta andra människor, eller bådadera. 

Kanske är bollevognsföreståndare den enda uppgift där den genomsnittliga studentens kompetensprofil håller måttet. Det rör sig visserligen om ett slags serviceyrke, men i en sektor där det väsentliga inte är de mer subtila aspekterna av social interaktion. Det är olyckligt att vi i Sverige i så fall har avskaffat hela denna potentiella arbetsmarknad. 

Eller har vi det? Är verkligen ”bollevognen” beroende av att de som använder den gör en ekonomisk transaktion, numera olaglig i Sverige? Jag är inte alldeles säker. 

Det är visserligen sant att nästan ingen längre har sex frivilligt, men det är också sant att både kvälls- och morgontidningarna, TV och veckopress, upprätthåller idén om att alla fortfarande har könsumgänge med alla på olika klubbar, campingplatser, nakenbad och i diskret parkerade bilar i snart sagt varje skogsdunge. Vi vet att det inte är sant, men det skapar ändå en klyfta mellan våra verkliga liv och de liv som anses normala. I sådana klyftor växer skam och förlägenhet. 

Vore det inte möjligt att tänka sig bollevognen som ett småborgerligt skonsamt sätt att överbrygga denna klyfta och lindra medborgarnas sexuella ångest? Om alla får en chans att bli sedda i offentligheten när de med jämna mellanrum slinker in i en inrättning av detta slag med sin man eller fru, flickvän eller nära bekanta – eller för all del vilken främling som helst – skulle skenet av att vi fortfarande har sex, kanske rent av på det sätt kvällstidningarna påstår, kunna upprätthållas. Norm och praktik skulle, på ytan, se ut att sammanfalla. Det finurliga är att vi egentligen inte behöver ändra något. Vad som faktiskt sker i de små skåpbilarna behöver ingen veta. Man kan ta med sig en kortlek, eller en ljudbok för att fördriva tiden. 

Det borde allra minst vara värt ett kommunalt finansierat projekt för att utröna. Blunda och tänk på våra studenter. 

Söndag 

En av mina farbröder brukade sjunga en antropologisk snapsvisa, som innehöll många folkslag. Om jag minns versen om Grönland rätt gick den ungefär så här: 

Uppå Grönland man åker kring i kajaker 

Som ser så ut att man ej vet vad som fram eller bak är 

Man äter sältran så flottet rinner kring truten 

I brist på brännvin är karaktär’n ganska sluten. 

Jag har aldrig varit i Nuuk, men min nyfikenhet väcks när jag i dag läser om ”stadens bästa restaurang”. Vilka läckerheter kan man serveras på den? Kanske mattak, den råa huden och späcket av en narval? Eller suaasat, grönländarnas nationalsoppa på säl, val, ren, fågel, eller vad som nu råkat gå förbi köksdörren? Att hoppas på kiviak, alkekung som fermenterats i ett sälskinn under ett stenröse i tre månader, är antagligen att spänna bågen för högt. 

Det går tyvärr inte att få närmare besked om vilken ”stadens bästa restaurang” som Donald Trump Jr bjöd en grupp vinddrivna grönländska existenser på, mot att de satte på sig MAGA-sportmössor och hurrade för den blivande presidentens planer på att ta över ön. Det verkar ha skett på Hotel Hans Egede, men där ligger, enligt internet, både den någorlunda exklusiva fisk- och skaldjursrestaurangen Sarfalik och den aningen enklare köttrestaurangen A Hereford Beefstouw. Om någon i familjen Trump själv fick välja misstänker jag att de skulle föredra en rejäl T-benstek framför den lite uppsnofsade variant av suaasat på hälleflundra, som Sarafalik har på menyn. Kanske skulle de ännu hellre gå på Sunset Boulevard, den danska hamburgerkedjan, som åtminstone har två restauranger på ön. Jag ser inget om någon smørrebrødsrestaurang, som borde vara det naturliga lunchstället om grönlänningarna verkligen betraktade sig som danskar. 

Vad Donald Trump Jrs lunchgäster faktiskt föredrog vet jag inte, men att döma av bilderna är de redan lika amerikaniserade som alla andra nordeuropéer. De framstår inte som representanter för den sortens tålmodiga ursprungsbefolkningar som kan vänta på middagen i tre månader, medan den jäser i ett sälskinn, även om de kanske fortfarande då och då tuggar på en bit rått valskinn. 

Man vill ogärna lägga sten på börda för danskarna, men oaktat den rent geopolitiska äganderätten är det här antagligen en strid som de redan förlorat i kulturellt hänseende. 

Måndag 

Det är tråkigt att läsa att London är på väg att gå under eftersom unga engelsmän slutat dricka alkohol, men det kan knappast förvåna någon. Vägen till helvetet är kantad av oöppnade flaskor och vi borde ha sett det här komma, när vi lät staten tjata om alkoholens faror och brandskatta all konsumtion. Stockholm står antagligen näst i tur att stängas. 

I en färsk rapport från CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikainformation – en av de verkliga syndarna i detta dygdiga kampanjmakeri – gottar de sig åt att svensk alkoholkonsumtion har minskat med tio procent det senaste decenniet. Bara 2023 sjönk konsumtionen med nästan tre procent. Och CAN tänker inte ge sig förrän städernas gator ligger öde: just nu marknadsför de hårt en forskningsrapport som visar att alkoholkonsumtion ökar risken för cancer. 

Jag tvivlar inte på att det rent vetenskapligt stämmer, men varje vaken observatör måste ändå ha noterat att den här typen av rapporter bara publiceras när cancer kan kopplas till något angenämt, socialt och sinnesutvidgande, aldrig till något tråkigt eller ansträngande. Cancerlarmens varningar överensstämmer dessutom nästan exakt med sådant som gårdagens moralpredikanter varnade för, från tobak till oralsex. 

Det borde vara nog för att väcka misstankar, även hos den godtrogne. 

Kanske kommer även våra yngre att genomskåda den här propagandan när de blir äldre, men det är bekymmersamt att de inte redan förmår göra det. Jag klandrar vår egen generation. Vi har vant dem vid att kunna lita på oss. Nu är de hjälplösa offer för varje sedlighetsförkunnare och allmänläkare som ”brinner för” att göra våra liv så långa och meningslösa som möjligt. 

Tisdag 

Jag minns inte vad jag gjorde för tolv år sedan kring den här tiden, men jag tror inte att jag badade i Ganges. Jag kommer antagligen inte att göra det den här veckan heller, trots att det kommer att ta ytterligare tolv år innan det åter ges möjlighet att uppleva Maha Kumbh Mela, hinduernas största festival, i Prayagraj. Enligt Torbjörn Petersson i Dagens Nyheter väntas 400 miljoner besöka festivalen. 

Det ger visst perspektiv till den klisterdekal jag minns att jag fick i en utgåva av Svenska Mad när jag var i tioårsåldern: ”Har du sett en miljon människor? Inte jag heller. Vi ses här i morgon”. 

Cecilia Hagen, 78, har varit kolumnist i Expressen sedan 1973. Jonatan Unge, 46, har spelat desorganiserad halvvuxen i tjugo år. Hans far Ingemar Unge, 80, har, liksom Hagen, varit kåserande underleverantör till den anständiga medelklassen i mer än ett halvsekel. De är alla garanterat typgodkända för svensk offentlighet, vilket också avspeglar sig i deras meritlista: 

Unge den yngre har varit tävlande i På spåret tre gånger, en gång med sin mamma, som i sin tur har deltagit minst sex gånger. Hon har varit sommarpratare tre gånger, vilket är en gång mindre än Ingemar Unge, men – hittills – två gånger mer än Jonatan Unge. Han har å andra sidan deltagit i flera säsonger av TV-programmet Alla mot alla.  

Nu sänder Sveriges Television, i sitt utövande av public service, ett program där Jonatan Unge reser på turné med sin mamma Cecilia Hagen. Det blir sex avsnitt, men de är tydligt skyltade med ”Säsong 1”, så kanske får vi förmånen att följa paret i flera år. Om inte har Unge den yngre, läser jag mig till, en dotter som blir fjorton i år och en son som blir tre, så Sveriges Television, Sveriges Radio, TV4 och alla de andra, behöver inte oroa sig för de kommande femtio åren. 

Onsdag 

Jag tror att Jonas Gardell slår in öppna dörrar när han föreslår att heterosexualitet bör förbjudas. Den må fortfarande i strikt mening vara laglig, men som jag konstaterade redan tidigare i veckan är det i allt väsentligt ett teoretiskt förhållningssätt, snarare än ett praktiskt utövande. Samma tidning som publicerar Gardell demonstrerar just detta på annan redaktionell plats i ett inlånat reportage om ”the ick” från sex- och skörlevnadstidningen Amelia. 

Kvinnor, får vi veta där, ”äcklas” av män som går med alltför långa steg, sysslar med backhoppning, inte har körkort, tuggar tuggummi, försöker dölja sin tunnhårighet, går utan att pendla med armarna, berättar att de inte duschat på några timmar, använder ”bonniga uttryck”, använder fel emojis, dröjer med blicken en sekund för länge på ben eller bröst, bär sin partners väska, har koll på sin partners menstruationscykel, äger en katt, är smala, har fel arbete, bär opassande kläder och använder italienska fraser. 

De flesta av oss kan lätt undvika att ägna oss åt backhoppning och att tugga tuggummi, men att inte göra sig skyldig till någon överträdelse på den här listan – som dessutom ger intryck av att vara ett smakprov, snarare än uttömmande – är svårt, för att inte säga omöjligt. Följden måste vara just att heterosexualiteten som praktik – det Gardell målande beskriver som ”Penetrera, baby, penetrera!” – redan i praktiken är avskaffad. 

Det är vår arts smala lycka att även homosexuella par numera kan bli föräldrar, hur det nu går till, annars skulle vi vara dömda att dö ut. 

En annan fråga är förstås om ens homosexuella längre har sex. Jag misstänker att omvärldens förväntningar får dem att grovt överdriva sin egen liderlighet och promiskuitet, som antagligen inte alls ligger på sådana nivåer som när aktiv homosexualitet hade en extra krydda genom att vara olaglig. 

Kanske är detta det enda argument som talar för Gardells förslag. Vi heterosexuella skulle möjligen få tillbaka aptiten på varandra och äcklas mindre, om vi åtminstone kunde eggas av att bryta mot lagen när vi tillfredsställde varandra. 

Torsdag 

Även efter gårdagens partiledardebatt är det en aning oklart om Sverige befinner sig i fred, i krig, eller någonstans däremellan. Kanske finns svaret i några dokument som regeringens säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm tappat bort och ännu inte återfunnit. Eventuella ledtrådar bör adresseras till [email protected]. 

***

Läs även: Robert Hedarv förtjänar en andra chans

Läs även: Är det rimligt att likställa propagandister med journalister?