Kulturskribenter och kolumnister verkar vara så sköra numera

Fredag 

På en helsida i dagens Svenska Dagbladet berättar opinionsexperter och politiska journalister för varandra hur häpna de är. Trots det stora avslöjandet om Sverigedemokraternas ”trollfabrik”, ligger Sverigedemokraterna kvar på samma nivå som vid förra mätningen. Moderaterna går framåt. 

”Det är lite oväntade siffror”, säger ”opinionschefen” på Demoskop. 

Att vara chef, för opinionen eller något annat, är i och för sig ofta otacksamt. Många utan erfarenhet av chefsrollen tror att den innebär att man bestämmer över både det ena och det andra, när den i själva verket oftast innebär att man häpnar över det som faktiskt sker. Men med det sagt är det inte en merit att bli överraskad och sällan gott ledarskap att berätta att man blivit det. 

Mitt intryck är att den samlade journalistiska, samhällsvetenskapliga och politiska eliten under de senaste tjugo åren häpnat över nästan allt som inträffat. Att allmänheten inte som en man sluter upp bakom tesen att demokratin är på väg att gå under, på grund av några oförskämda klipp om Magdalena Andersson, är bara det senaste exemplet. Frågan är vilka, om några, slutsatser dess representanter drar av denna erfarenhet av att ständigt häpna. Den dominerande uppfattningen så långt verkar vara att det är allmänheten som misstar sig, när den inte gör som vetenskapen och anständigheten påbjuder. En alternativ lösning vore förstås att fråga allmänheten, men svaret skulle antagligen göra frågeställarna häpna. 

Ett antal deltagare på Rinkeby bokfestival, i år med temat ”Där Sverige möts”, har meddelat att de bojkottar tillställningen, när de fått reda på att de riskerar att möta statsministern. Publiken går nu miste om sådana programpunkter som Väluppfostrade kvinnor skriver inte historia, Minoritetsstress och Får man säga svart? Det sistnämnda seminariet skulle för övrigt hållas av Barakat Ghebrehawariat, som nyligen bojkottade ett annat seminarium i Kulturhuset, efter att ha mött ett par deltagare som sagt något man inte får säga.  

Hur vällovlig tanken på att ”Sverige” ska mötas än kan verka, framstår den som alltmer otidsenlig, för att inte säga oklok. Vid det här laget är vi alla rätt trötta på varandra. Inget gott kan komma ur att vi tvingas umgås, med allt vad det innebär av spelat intresse, bara för att vi råkar vara medborgare i samma land. I fortsättningen vore det bästa att svenska kulturfestivaler och andra sammankomster ställer in sina evenemang i samma stund som de presenterar programmen. På så sätt skulle en trivsam lättnad kunna lägga sig över landet, när vi läste namnen på alla hemska människor vi slapp möta. 

Skälet för svenska väljare att rösta på Moderaterna i EU-valet är, att döma av en rubrik i Svenska Dagbladet i dag, att partiet vill förbjuda bensinbilar. Motivet till förbudet är, enligt artikeln, att åtgärden är poänglös, eftersom inga bensinbilar ändå kommer att produceras efter det datum som satts. Vi är många som länge anat att det är just detta som politik handlar om – meningslösa beslut i frågor som redan är lösta – men det känns ändå tryggt att få det bekräftat direkt från källan.  

Lördag 

De tidigare ägarna av vårt hus fyllde igen källaren med sten och grus, för att slippa oroa sig för den sortens katastrofer som alltid, förr eller senare, drabbar källare. Jag har inte ägnat saken en tanke, förrän jag i dag läste på BBC:s hemsida om den österrikiske mannen som fann 30-40 000-åriga mammutben när han renoverade sin vinkällare. Vem vet vilka uråldriga skatter som jag skulle ha kunnat gräva fram ur vår skånska källare, om den hade varit en vinkällare? I Bjuv har man funnit rester av en meterlång urgroda och i Limhamn innehåller kalkbrottet fossiler av krokodiler. 

En av tjusningarna med urtida djur är förstås att de ofta ser löjeväckande overkliga ut. Många av dem kunde ha formgivits av barn, eller samtida konstnärer. Men jag undrar om vi inte är en aning hemmablinda. Människan är, trots allt, också en skrattretande konstruktion. Michelangelos David och Venus från Milo i all ära, men de flesta av oss påminner mer om Venus från Willendorf och David Lagercrantz. Det finns inget skäl att tvivla på att de varelser som bygger ut sina vinkällare här på jorden om 30 eller 40 000 år kommer att fnissa åt våra kroppsliga lämningar, om de stöter på sådana. 

Jag vet förstås inte hur den mammut som nu begapas i Österrike, skulle ha känt inför att ha blivit en roande attraktion, men själv tilltalas jag av idén att kunna glädja framtida jordbor. När tiden är inne ska jag låta mig begravas under stenarna i vår källare, i väntan på att upptäckas av evolutionens framtida segrare. 

På ett insektsmuseum i New Orleans, rapporterar TT, kan man redan få chilistekt vaxmask och cajunkryddad syrsa till lunch. Inför årets stora cikadainvasion, som jag skrev om häromveckan, planeras en grönsallad med kreolsenap, äpple och mandel och stekta cikadanymfer som krutonger. Eftersom det är vår plikt att välkomna alla amerikanska påhitt, från könsdysfori till Nato, räknar jag med att det redan nu finns svenskar som vänder på stenarna för att se vilka läckerheter som gömmer sig därunder. 

Skulle jag vara lagd åt det hållet finns ingen brist på ingredienser: Gråsuggor och jordlöpare är två råvaror som vår trädgård producerar i betydande mängd och senast i går såg jag en praktfull ekoxe, stor nog att vara en måltid i sig. Framåt sommaren förökar sig tvestjärtarna flitigt i brevlådan. Men är det inte hög tid, så här ett EU-valår, att bryta en lans för europeisk alternativkost?  

Fransmännens vana att äta småfåglar har alltid slagit mig som både elegant och poetisk, på ett sätt som den amerikanska insektsmenyn aldrig kan bli. En nykokt koltrast borde göra sig bra mot vilket porslin som helst. Mindre släktingar, som sädesärlor och lövsångare, borde kunna ätas hela, ungefär som romarna i Asterix äter lärkor. 

Ett problem är att det svenska kattbeståndet kraftigt beskattar tillgången på småfåglar. Enligt vissa beräkningar konsumerar svenska katter sjutton och en halv miljon småfåglar per år. Lösningen är förstås att även äta upp katterna. I Vietnam och Kina anses kattens mage och inälvor vara en delikatess. Låren ska vara särskilt lämpade för köttbullar. 

Vid närmare eftertanke är det kanske lika bra att vi håller oss till katterna. På det sättet kan vi indirekt både äta insekter – eftersom småfåglarna äter dem – och småfåglar – eftersom katterna äter dem – och i sann kosmopolitisk anda hedra såväl det amerikanska, som det franska och kinesiska köket. Det finns ingen anledning att bli mer inskränkta, bara för att vi blir mer vidsynta. 

Söndag 

Norska Verdens Gang berättar att sex länder, däribland vinnaren Schweiz, ännu en halvtimme före eurovisionsfinalens början, övervägde att bojkotta tävlingen. Ett skäl var Israels medverkan, men de rigorösa säkerhetsarrangemangen och diskningen av nederländska Joost Klein sägs ha varit två andra skäl. Man får intrycket att deltagarna gick omkring och gruffade om det mesta. Publiken, annars så hysteriskt entusiastisk, verkade också ha drabbats: EBU:s eurovisionschef, Martin Österdahl, fick finna sig i att bli utbuad under finalen. 

Kanske är det den här europeiska vresigheten som också gör årets EU-valskampanj ovanligt grinig och missunnsam. Ett exempel återfinns i dagens DN där Magdalena Andersson säger att Sverige ska vara ”snålast i EU” och försöker locka väljare genom att antyda att franska bönder suger ut hederligt och hårt arbetande svenskar. 

Det är sant att franska bönder är dyra i drift, men i gengäld producerar de utmärkta viner och läckra ostar, vilket är mer än man kan säga om de flesta svenskar. Anderssons gliringar framstår helt enkelt som småsinta. Och hon är inte ensam om tonfallet. 

Centerns kandidat lanserar sig som utkastare, som både vill slänga ut de svenska Liberalerna ur den gemensamma partigruppen och Ungern ur EU. Flera partier annonserar om att bygga murar och dra gränser, mot varandra eller andra. Alla partier tycks anse det viktigaste skälet att gå och rösta är att uppväga andra väljare, som går och röstar på fel parti. Det är långt från europahymnen, Schillers Ode till glädjen, där alla människor blir till bröder. 

Kanske är bitterheten och de sura minerna en följd av att så många partier riskerar att åka ur parlamentet. Eller så speglar den grälsjuka oginheten att kandidaterna valts av sina partier just på grund av att de är gnällspikar, som partierna gärna exporterar till Belgien i hopp om att de aldrig ska synas till igen. Men jag tror att vi måste börja överväga tanken att det inte bara är vi svenskar som fått nog av varandra, utan att den växande misantropin är ett gränsöverskridande fenomen, på samma sätt som kriminaliteten, klimatförändringarna och postmodernismen.  

Det är dags att planera sommarens kulturella vallfärder. Valet i år tycks stå mellan Pradomuseets nyupptäckta målning av Caravaggio, som föreställer Pontus Pilatus som visar upp Kristus för folket, och Moderna museets stora satsning på den intersexuella, samtida konstnären Vaginal Davis, som visar upp en enorm, erigerad manslem, nedbäddad i en flickrumssäng. 

Det är inte ett lätt val och mycket beror förstås på om man tillhör den skola som propsar på att verken har ett eget liv, oaktat konstnären, eller ej. Intresserar man sig för konstnären talar mycket för Caravaggio, som trots allt var en verklig rebell och mördare, inte en kalifornisk pajas som inte ens bannlysts av påven. Lägger man däremot upphovspersonerna åt sidan och bara ser till verken, är frågan om inte Vaginal Davis ändå vinner. 

Caravaggio är känd för sin dramatiska behandling av ljus, men av pressbilderna att döma är Davis manslem också mycket skickligt ljussatt. Den är också på många sätt mer upplyftande än den trots allt rätt uttjatade bilden av en plågad Kristus. Vi lever i prövande tider och behöver all uppmuntran vi kan få. 

Jag tror att det blir Vaginal Davis, till sist. Icke-sexdebuterade ungdomar bör dock skickas till Prado. Davis manslem kan ge dem orealistiska förväntningar, som riskerar att följa dem resten av livet. 

Måndag 

Professor Nina Wormbs ”hävdar bland annat att satellitmosaiker är viktiga bärare av klimatförändring och att gränsen mellan det sublima och det vetenskapliga suddas ut i framgångsrik klimatkommunikation”, enligt hennes presentation på KTH:s hemsida. I Svenskan i dag skriver hon under strecket och jag tror – det är inte alldeles lätt att vara säker – att poängen är att vi bör ha ångest över att inte ha lika mycket klimatångest som förut. Jag kan inte upptäcka några gränser mellan det sublima och det vetenskapliga i texten, men noterar att Alex Schulman, som alltid har fingret på samtidens puls, den här veckan har ångest över lax och kyckling, snarare än klimatet. 

Enligt Annika Ström Melin, mångårig EU-reporter, gjorde franska Nationell samlings Jordan Bardella ”nästan mos” av Macron-kandidaten Valérie Hayer i en tv-debatt inför EU-valet, men hur jag än läser hittar jag ingen ledtråd till hur det gick till. Bardella hade ”ett överlägset litet leende” och gav ifrån sig en ”väloljad ordmassa”, men varken leenden eller mängder av ord, smorda eller ej, brukar i sig räcka för att mosa motståndare. Oftare handlar det om vilka argument och resonemang som får fäste i verkligheten och bland väljarna. Det hade varit intressant att få veta något om den saken, men jag antar att väljarna inte är betrodda med att få reda på vad de faktiskt tycker. Man vet aldrig vad de gör med sådan information.  

Alexandra Pascalidou, som tydligen inte bojkottat Rinkeby bokfestival, är stum och skrämd efter att ha lyssnat på statsminister Ulf Kristersson på just det evenemanget. Först undrar jag om det är något som går bland svenska kulturskribenter och kolumnister. De verkar alla – inte bara Schulman och Pascalidou – vara så sköra numera. Men skälet till att Pascalidou hamnat i ett så beklagansvärt tillstånd är att statsministern valde att tala om andra världskriget. Han kunde i stället ha hållit ett ”brandtal om läsandet och skrivandet som en nyckel för att öka förståelsen, skapa identifikation och stärka gemenskapen i tider av splittring”, eller om det som ”alla talar om”, nämligen ”kriminaliteten, visitationszonerna, rasismen, diskrimineringen, utanförskapet, den kollektiva smutskastningen och skuldbeläggandet, avhumaniseringen och rädslan som tystar och paralyserar människor”. 

Åtminstone två saker förbryllar mig med artikeln. 

Jag har kanske inte ett så brett och intensivt umgänge som Pascalidou, men jag träffar trots allt folk på Ica och Systemet och med jämna mellanrum är jag bjuden på middag, eller bjuder själv in till middag. Jag hör dessutom till den beklagansvärda generation som då och då använder telefonen för telefonsamtal. I ingen av de situationerna, vad jag kan dra mig till minnes, har visitationszoner, rasism, diskriminering, utanförskap, kollektiv smutskastning, skuldbeläggande, avhumanisering eller paralyserande rädsla kommit upp. Jag tror att jag skulle minnas det, om så hade skett. Kriminalitet har nämnts någon enstaka gång, men mindre på sistone än förut. Till och med laglöshet förlorar sin fräschör efter några år. 

Vilka är dessa ”alla” som Pascalidou talar om och varför talar de inte med mig? Det är inte utan att jag känner mig en aning utfryst. 

Den andra märkligheten är att Alexandra Pascalidou blivit så chockerad av Ulf Kristerssons ämnesval. Det är sant att universitetslektorn Johanna Ringarp enligt programmet också deltog i samtalet och hon har skrivit om epilepsi och feminism. Det kanske kan ha något att göra med det som Pascalidou efterlyser. Men den tredje deltagaren var å andra sidan Henrik Berggren, som just skrivit tre volymer om Sverige under andra världskriget. Och av programmet framgår det att statsministern var ditbjuden för att tala just om ”Sverige under andra världskriget”. Rubriken är ändå en rätt tydlig vink om vilket ämne man kan förvänta sig. Åtminstone så pass att man inte borde bli stum och skrämd när man upptäcker att programmet följs. 

Men kanske skämtar Pascalidou med oss. Jag tror det. Den här artikeln är förstås en litterär gestaltning av frasen ”läsandet och skrivandet som en nyckel för att öka förståelsen” och de obehagliga konsekvenserna av att inte kunna läsa innantill. 

Tisdag 

Dickens Julsaga vore ingenting utan Ebenezer Scrooge och på samma sätt vore Dagens Nyheter en ännu jolmigare klippsamling om inte Johan Croneman fanns. I dag ropar han – bland annat – Kärnvapen? Humbug! NATO? Humbug! Emma Wiesner? Humbug! 

Wiesner är Centerns EU-kandidat, för er som fortfarande har lyckats undgå partiernas vädjan om att skänka dem laglig rätt att tråka ut oss i fem år till. 

Den första halvan av Cronemans kolumn handlar om Bertolt Brechts gamla råd till regeringen att lösa upp folket och välja ett nytt. Det jag inte riktigt kan bestämma mig för är om Croneman tycker att det är en bra idé. Det som talar mot det är att han tar det tyska folket och deras röstbeteende i 1932 års val i försvar: 33 procent röstade visserligen på nazisterna, men 37 procent på Socialdemokraterna och kommunisterna. Jag tolkar det som att Croneman anser att folket, med fyra procentenheters marginal, är att lita på. Men i nästa stycke konstaterar Croneman att hela 45 procent i det senaste valet röstade på antingen Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna. Hans ironiska eftersläng – ”men folket har ju aldrig fel, eller hur? Inte i ett demokratiskt val väl?” – antyder att Croneman anser att det svenska folk som vi har att uthärda nu, inte håller måttet jämfört det tyska 1932. 

Jag är inte säker på vilket av dessa domslut Croneman till sist fastnar för. Kanske är han helt enkelt ambivalent. Men jag tror i alla fall att jag tolkar honom rätt om jag skriver att hans förtroende för politiker är grundmurat lågt. Kanske menar han att vi varken bör uppmuntra politikerna, genom att rösta på dem, eller folket, genom att låta det rösta. Det är en frestande tanke, men som med nästan alla sådana tankar undrar man hur den ska genomföras. Det är lätt att ropa efter ”en stark man”, men Cronemans avmobilisering av politiken från två håll kräver snarare en svag man. Sådana är svåra att finna. 

Något gräsligt upprörande har inträffat i ett av Sveriges Televisions mest populära TV-program, som tydligen heter ”Gift vid första ögonkastet”. Aftonbladet skriver om det, liksom DN och Svenskan. Barometern, Västerbottens-Kuriren, Upsala Nya Tidning och Ölandsbladet rapporterar. Sveriges Television behandlar det som en nyhet. I Borås Tidning tar sig ledarsidan an skandalen. I Expressen är det ingen mindre än den prisbehängde Vilhelm Mobergkännaren Jens Liljestrand som analyserar det inträffade, vars huvudlinjer jag tyvärr inte kan redogöra för på grund av ett enastående ointresse från min sida.  

Onsdag 

Jag har verkligen försökt, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Pernilla Glaser i Dagens DN antyder att den docent som inte uppskattar att på arbetstid låtsasmjölka en ko eller hoppa jämfota på kommando är smygfascist. Det gäller även var och en som intresserar sig för hur skattepengar används. Det vore oförskämt att utgå från att Glaser ljuger, men har hon rätt gör det ändå att jag känner att fascismen, till sist, fått ett par förmildrande, eller rent av attraktiva, drag. 

En av Sverigedemokraternas nättrollare har visat sig vara ryskfödd Putinanhängare, som bland annat uppmanat Vladimir Putin att ockupera Sverige. Rysslands president har ännu inte hörsammat uppmaningen, men det kan bero på att han inte hunnit läsa Expressen. 

Ett avslöjande av den här arten, bara en vecka efter att vi kunde läsa hur den hyllade vänster- och kulturprofilen Richard ”Dick” Turpin firat den kommande ”ryska segern” i Ukraina som ”av världshistorisk betydelse”, säger förstås ett och annat om förekomsten av femtekolonnare mitt ibland oss. Det är en mycket allvarlig sak, som många, för att inte säga alla, nu påpekar. 

Kanske är det dags att åter öppna de gamla interneringslägren i Storsien, Stensele, Vindeln och andra gudsförgätna platser, där vi på goda grunder stoppade in kommunister, syndikalister och andra irriterande radikaler under andra världskriget. Där kan rysskramarna sitta och äta borsjtj, måla ikoner och spela balalajka, tills Ryssland tagit sitt förnuft – i det fall sådant finns – till fånga. 

Säkrast är antagligen att även låta internera hela Tidöregeringen, som i avsaknad av ”röda linjer” måste anses som ett säkerhetshot. Rikets styrelse kan med fördel överlämnas till DN:s ledarredaktion, som är vårt sista hopp i kampen mot desinformation, rysstroll och en opålitlig väljarkår. 

Torsdag 

Bara 20 procent av svenskarna lockas av ”en stark ledare”, berättar Sten Widmalm och två andra statsvetare på DN debatt i dag. Det stärker min övertygelse om att Johan Croneman är något på spåren med sin implicita längtan efter en svag ledare, även om undersökningen tyvärr inte mäter just detta. Det mest anmärkningsvärda resultatet är annars att 71 procent av Miljöpartisterna vurmar för expertstyre, ”som inte behöver ta hänsyn till folkvalda politikers beslut”. Jag antar att det är ett uttryck för att den nya generationen beskäftiga och klåfingriga radikaler har övergått från att hänvisa till ”folkviljan” till att åberopa ”vetenskapen”, när de vill få oss att göra som de vill. 

Vad det är som får sverigedemokrater – de enda som på 62 procent är i närheten av den miljöpartistiska tilltron till expertstyre – att drömma om enväldiga experter är svårare att lista ut. De kan trots allt inte ha tänkt på samma experter som miljöpartisterna. Antagligen är det bara ett uttryck för känslan att vad som helst låter bättre än de politiker vi har. Det är en begriplig känsla, men bygger på att man aldrig talat med en expert. För oss som regelbundet gör det är det ett välkänt faktum att de flesta experter lider av storhetsvansinne och en fullkomlig oförmåga att förstå hur ointressant deras expertområde är. Det är omöjligt att säga om ett expertstyre skulle hinna reglera oss till döds, innan det tråkade ut oss till döds, men oavsett vilket vore resultatet detsamma. 

Den fråga som professor Widmalm borde ställa nästa gång han gör undersökningen – vid sidan om den om en svag ledare – är förstås hur många svenskar som skulle föredra en diktatur ledd av brett allmänbildade, välbalanserade, socialt kompetenta renässansmänniskor, av det slag som skriver kolumner av det här snittet. Frågan besvarar visserligen sig själv, men det är alltid trevligt att få det uppenbara formellt fastställt. 

***

Läs även: Skinnskallar behöver nödvändigtvis inte vara nazister

Läs även: Liberaler: hög tid att inte fatta beslut!