Låt oss komma överens om att Frihet är årets julklapp

Fredag 

Kan det ha varit ryssarna, eller möjligen kineserna, som fick Tim McBride att för drygt tio år sedan förklara att han kände sig som en kvinna och i framtiden bara skulle lystra till namnet Sarah? Man läser så mycket om ”hybridkrigföring” att det knappast skulle förvåna. Och nu verkar den amerikanska kongressen hotas av att lamslås, sedan McBride, i kvinnlig tolkning, blivit vald till senator. 

Det som fått senatorerna att sluta fungera är frågan vilken toalett senator McBride ska tillåtas att använda. Damtoaletten, trots att Sarah McBride – som så vitt det är känt inte genomgått någon amputation – är en dam med penis? Eller herrtoaletten, trots att Sarah McBride är… tja, en dam med penis? Med amerikaners oslagbara förmåga att hetsa upp sig över det essentiella överskuggar nu frågan om senator McBrides toalettbesök allt, från kriget i Ukraina till budgetunderskottet. 

Ändå är lösningen enkel: att senatorerna bröt den amerikanska ovanan att ständigt bära med sig vatten och bälga i sig liter på liter, utan minsta tanke på konsekvenserna. Med rimlig vattenkonsumtion borde det vara fullt möjligt för en i övrigt frisk senator att under sex år sköta sina toalettbestyr i hemmet, morgon och kväll, där de flesta av oss har könsneutrala toaletter. 

Om senatorerna får alltför påtagliga abstinensbesvär om de inte slukar ett par liter vatten i timmen, ser jag bara en annan utväg för att lära ryssarna – eller om det nu är kineserna – en läxa: att förse samtliga senatorer med vuxenblöjor. En sådan patriotisk gest skulle göra senatorerna brukbara dygnet runt, oavsett kön och genus, och visa att den ostoppbara framåtanda som amerikaner gjort sig kända för och som vi beundrar så mycket, fortfarande är vid liv. 

I debatten om varför Demokraterna förlorade valet slår i dag DN fast att det dels berodde på otur med ekonomin och annat, dels på att väljarna lät sig luras av desinformation, högerpropaganda och Elon Musk. Det finns i alla fall inte någon anledning för Demokraterna att bli mindre ”woke”. Kort sagt: det är väljarna det är fel på. Ungefär som här hemma, alltså. 

Lördag 

Det verkar råda delade meningar om huruvida det mest patriotiska är att bli oroad – rent av panikslagen – eller lugnad av broschyren Om krisen eller kriget kommer, som alla svenska hushåll just fått sig tillsänd. Själv känner jag mig åtminstone lugnad av omslaget, som föreställer en kvinnlig soldat som håller i sin automatkarbin med rödpunktsikte. Det är möjligt, antar jag, att det är en manlig soldat med ovanligt vackert hårsvall, men oavsett det är budskapet klart: ingen främmande makt kan ens med kärnvapenhot få Sverige att överge svenska värderingar om feminism, eller androgyn könsfluiditet. 

Positivt är också att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, lyssnat till tidigare kritik och inkluderat ett stycke om husdjur under kris och krig, men jag måste säga att jag blir en aning besviken över hur torftigt det är. MSB bjuder inte på några läckra tips om hur man bäst tillreder sin katt, hund, eller svärdbärare. Jag inser att utrymmet är begränsat, men nog hade MSB kunnat kosta på sig några rader, till exempel om hur man i peruansk anda kan panera sitt marsvin i kryddat mjöl och fritera det tills det blir knaprigt. Kanske är det en fråga om god smak att inte framställa kris och krig i alltför aptitretande dager. 

Det är hur som helst uppmuntrande att få veta att strålningen efter en kärnvapenattack ”efter ett par dagar” minskat kraftigt. Även om vi av patriotiska skäl bör vara panikslagna, finns ingen anledning att dramatisera den här sortens besvär mer än nödvändigt. 

Söndag 

Om Scott Bessent hade föreslagits som amerikansk finansminister av en demokratisk president, hade då fortfarande all rapportering handlat om att han är miljardär, eller hade åtminstone en del av den handlat om att han blir den första öppet homosexuella finansministern? Bessent lever med man och två söner i sydstatspärlan Charleston. 

Jag vet ärligt talat inte. Kanske är pengar allt amerikaner har kvar att tala om, när de gjort sig av med alla fördomar. 

Och visst är det något misstänkt med en person som bevisligen begriper sig på pengar, men ändå vill bli finansminister. ”If you’re so smart, why ain’t you rich?”, brukar amerikaner fråga nationalekonomer och finansministrar för att få dem att skämmas för att deras kunskap inte duger för att skapa en privat förmögenhet. Den gliringen fungerar inte på Bessent. Men någon borde ställa den omvända frågan — ”If you’re so rich, why ain’t you smart?” – till en person som tackar ja till ett tålamodsprövande jobb som han knappast behöver. 

Kanske har Bessent gjort det för att demonstrera framgång och på så sätt göra troligt att han tillhör de utvalda enligt predestinationsläran. I allt tal om pengar har nämligen ett annat intressant faktum kommit bort: att Bessent är hugenott, det vill säga franskättad kalvinist. 

Det är inte första gången kättare når viktiga poster i USA och Frankrikes president François Mitterrand bad i försoningens anda hugenotterna om ursäkt för Bartolomeinatten och andra överdrifter redan 1985, så jag antar att vi bör lägga saken bakom oss. Men jag tror ändå att amerikanerna skulle göra klokt i att ägna en tanke åt något mer än pengar och toaletter. 

Måndag 

Många av oss har försökt tro på att AI kommer att förändra världen i grunden och revolutionera vårt sätt att leva, men det har inte varit lätt. Nu börjar det ljusna och märkligt nog kommer de positiva nyheterna från riksdagen, vars sövande surr annars sällan är mer än ett lättare irritationsmoment. 

Det är socialdemokraten och riksdagsledamoten Olle Thorell som med hjälp av artificiell intelligens formulerat drygt 180 frågor till ministrar sedan i september. Den som ställt näst flest frågor under samma period har presterat 14 stycken. Thorells insats är imponerande i sig, men föder förstås följdfrågan hur ministrarna ska hinna svara på alla frågor och samtidigt finna tiden att sköta sina uppdrag? 

Lösningen nämns inte i artikeln, men den är uppenbar och densamma som Thorell använt: artificiell intelligens. 

Vi befinner oss ännu i ett tidigt skede av den här utvecklingen, men när övriga riksdagsmän ser det smidiga samspelet mellan Thorells AI-genererade frågor och ministrarnas AI-genererade svar, kommer de tvivelsutan att ta efter. Vi kan räkna med en flod av AI-genererade frågor och svar redan till vårterminen. Och när frågor och svar på så sätt blivit en självgående AI-process är steget inte långt till att låta AI ta över andra delar av riksdags- och regeringsarbetet. Kanske är vi, åtminstone fläckvis, redan där. Socialdemokraternas nya partiprogram, för att ta ett exempel, framstår som resultatet av just det slags optimeringsövning som AI är särskilt lämpad för. 

Den politiska journalistiken sköts redan nu till stor del av AI, som är oslagbar på att generera listor och gräva fram kvitton, i det som med en vacker omskrivning kallas ”datadriven journalistik”. Det AI inte klarar av att skriva om – om något – klarar vi oss nog utan.  

Till nästa val bör alla partier som räknas ha överlåtit sina valkampanjer åt AI, för tror någon verkligen att nuvarande partiledningar skulle göra det bättre? Och vi väljare kan låta AI sköta röstningen åt oss, när valdagen väl kommer. 

När dessa bitar väl fallit på plats kan vi alla, från Olle Thorell och nedåt, ägna oss åt väsentligare saker. 

Tisdag 

Ett förbluffande stort antal svenska journalister verkar ha läst Angela Merkels drygt 700-sidiga memoarer, Freiheit, som har recensionsdag denna tisdag. Kanske beror det på att boken publiceras på svenska – och flera andra språk – samtidigt som den publiceras på tyska. Det tyska förlaget Kiepenheuer & Witsch sägs ha givit Merkel ett ”tvåsiffrigt miljonbelopp” för memoarerna. Hur mycket Bonniers betalat vet jag inte, men jag undrar om de kommer att kunna räkna hem just denna investering. Hur många svenskar är egentligen intresserade av att höra Merkel berätta att hon ingenting ångrar, att hon inte skulle göra något annorlunda i dag, att hon inte lyssnade för mycket på Putin, men däremot för lite på Greta? 

Recensenterna, som trots allt får betalt för att läsa, verkar direkt uttråkade redan vid drygt 300 sidor. 

Det som talar för ett germanofilt intresse för Merkels sövande monolog är att den nuvarande tyske förbundskanslern, Olaf Scholz, är en sådan besvikelse. De som har för vana att tänka på tyska förbundskanslerer vill kanske drömma sig tillbaka till en bättre tid. Men å andra sidan har skimret kring Merkelperioden mattats betydligt, nu när konsekvenserna av att hon stängde av kärnkraften, missbedömde Putin och öppnade gränserna blivit uppenbara för alla. 

Tyska ledares minnen verkar över lag inte vara värda några miljonbelopp i efterhand. Gerhard Schröder, Tysklands Tony Blair med sin befängda vana att färga håret, lät sig inte bara charmas, utan till och med anställas av Putin. Helmut Kohls förtjusning i Pfälzer Saumagen kittlade varje gourmets intresse, men när mutorna från vapenindustrin blev allmän kännedom fastnade suggmagen i halsen. Helmut Schmidts minnen är redan bortglömda och Willy Brandts Ostpolitik hämtade sig aldrig riktigt efter Guillaume-skandalen. 

Kanske måste de som söker en bättre tid ta sig ända tillbaka till Adenauer, eller åtminstone Erhard, för att få någon tröst. Men då hamnar de farligt nära en tid då Tysklands ledare visserligen skulle ha haft något intressant att berätta, men det till priset av att de kastade av sig all rim och reson. 

På det stora hela tror jag att den ende tyske ledare vars memoarer skulle intressera mig vore Arminius, eller ”Hermann”, som Luther kallade honom. Men han skulle antagligen, precis som Merkel, förneka att han någonsin gjorde en missbedömning och till exempel hävda att massakern på romarna i Teutoburgerskogen var en framgång, trots att den omintetgjorde varje möjlighet för oss svenskar att bli del av den romerska civilisationen. 

Icke desto mindre har vi en skyldighet att stötta våra vacklande förlagshus, nu när allt färre läser. Låt oss komma överens om att Frihet är årets julklapp. 

Onsdag 

Det tog lång tid och många skulle kanske hävda att det är en marginell seger, men beskedet att ungdomarna i Clay County, Florida, i fortsättningen inte kan låna Stieg Larssons Män som hatar kvinnor på skolbiblioteket, förgyller min vecka. Hämnd är som bekant en rätt som bäst serveras kall och när jag inledde min kampanj att få boken bannlyst för 19 år sedan, gjorde jag det med fast beslutsamhet och outsinligt tålamod. Det hela började med att en bekant gjorde mig uppmärksam på detta oförskämda parti, i den annars torftigt rättrådiga historien: 

”Texten var skriven av en kolumnist i randig kavaj som tidigare arbetat på Finansmagasinet Monopol och som gjort sig känd som expert på att i raljerande ton racka ned på alla som engagerat sig i en fråga eller stuckit ut hakan – feminister, antirasister och miljöaktivister kunde alltid räkna med en släng av sleven. Kolumnisten var dock inte känd för att själv någonsin hysa en enda kontroversiell åsikt.” 

Jag är inte säker på hur många tonåringar i Clay County som korrekt kan identifiera föremålet för denna orättvisa nidbild, men någonstans måste vedergällningen börja. Norra Florida är en så god plats som någon. 

Min kampanj fortsätter oförtrutet. Bli inte förvånade om ni om tjugo år läser att boken även sorterats ut ur samlingarna vid Connemaras stadsbibliotek i Tamil Nadu, eller San Franciscoklostrets bibliotek i Lima. 

Torsdag 

En skammens rodnad värmer mina och många andras kinder denna morgon. Till akademiledamoten Åsa Wikforss ”stora förvåning” har de flesta av oss grundligt misslyckats att korrekt vårda och hylla det upprop som hon och 73 andra forskare och journalister lät publicera i DN i september. I en ny artikel konstaterar hon att vi som fick uppropet till skänks hittills har missat den chans till ”saklig debatt” och ”ett ökat ansvarstagande för det gemensamma offentliga torget” som Wikforss och de andra undertecknarna gav oss.  

Jag tror att många av oss inte kan låta bli att lyfta våra trynen från de utkastade pärlorna och känna åtminstone ett styng av skuld och, naturligtvis, en vilja till bättring. 

Det hoppfulla är att Wikforss inte helt verkar ha tagit sin hand ifrån oss. Vi är, om jag tolkar henne rätt, ännu inte som de amerikanska väljarna, som hon sedan den 5 november betraktar som verkliga antidemokrater. Vi räknas, tentativt, ännu bara som okunniga, oseriösa och antagligen en aning korkade. Åtminstone två av de tre går att göra något åt. 

För ”den som bryr sig om svensk demokrati” finns en sista chans till bättring och ett korrekt och respektfullt instämmande i uppropet. Men jag tror att Wikforss tålamod är på upphällningen. Nu skiljs agnarna från vetet.  

***

Läs även: Människor är lata och fantasilösa

Läs även: Hur lång är Peter Wolodarski?