Människor är lata och fantasilösa

Fredag 

Ingen i Västsverige kan tydligen få vård för tillfället, eftersom vårdpersonalen och regionledningen bråkar om ett nytt journalsystem. Det heter Millennium, vilket antyder att det är rejält försenat eller att det introducerats drygt 970 år för tidigt. Oavsett vilket verkar det inte fungera, vad nu ”fungera” innebär i fall som detta. Det är inte alltid lätt att begripa, eftersom sjukvårdsadministration inte verkar vara direkt kopplat till att bota sjukdomar. 

Det är över huvud taget en mörk nyhetsdag för folkhälsan och svensk sjukvård, för vid sidan av västsvenskarnas prövningar skriver tidningarna i dag om att den låga svenska nativiteten kan bero på psykisk ohälsa, att en vårdanställd förgripit sig sexuellt på patienter på Akademiska sjukhuset, om allvarliga brister på skönhetskliniker, samt att Läkemedelsverket sätter stopp för den behändiga hemleveransen av mediciner till behövande, även om de inte råkar vara hemma och paketet måste lämnas utanför dörren. 

Jag undrar om inte den sistnämnda nyheten är den mest förödande. Under min uppväxt kan jag knappt påminna mig något sjukdomstillstånd som inte botades med en magnecyl. Hjälpte inte det brukade min far undantagslöst ordinera hastiga ritter och kalla avrivningar. Hjälpte inte det var lösningen att inte sjåpa sig. Min farfar, som hade opererat bort halva magsäcken på grund av magsår, var en gång oförsiktig nog att fråga min äldste farbror, som var läkare, om det fanns något att göra för att stävja hans diarré. ”Den som inte uppskattar en god avföring ska ingen ha”, svarade min farbror och sedan var det inte mer med det. 

Min farfar blev 81 – nästan tio år över medellivslängden för män på den tiden – och det var hjärtat, inte magen, som till sist satte stopp för hans levnad. 

Kanske är det nya, katastrofala journalsystemet i Västra Götaland en möjlighet att gå tillbaka till gamla tider, då folk satte barn till världen utan att tänka alltför mycket på hur de kände sig, då sjukhusen inte var fulla av attraktiva offer för våldtäktsmän, då vi som tillhör den mindre dekorativa delen av befolkningen accepterade vårt öde, snarare än att vädja till varje plastikkirurg i vår närhet och då vi i allmänhet visste att uppskatta en god avföring. Men det hänger på att Läkemedelsverket låter oss få hem magnecyl, när vi behöver den. 

Lördag 

Det är olyckligt att tidsandan förbjuder alla referenser till västvärldens civilisatoriska plikter och den vite mannens börda, i ett läge då vi skulle ha stor nytta av sådana ideal, särskilt på hemmaplan. Svenska Dagbladet berättar i dag att studenter på universiteten inte förmår sätta samman en begriplig text, att de är oförmögna att läsa kurslitteraturen, obekanta med annan läsning och att de inte kan räkna. 

Det måste vara en beskrivning som traditionella missionärer, om de ännu var i livet, skulle känna igen sig i. Den generation vi har att göra med är helt enkelt vilda hedningar, ännu orörda av den europeiska civilisationen. Det innebär förstås inte att de är ointelligenta, eller dåliga på allt – gamla tiders hedningar kunde till exempel vara bra på att krympa huvuden, dagens, läser jag i Svenskan, är ”duktiga på att söka på nätet” – men det innebär att vi inte kan närma oss dem med ett falskt antagande om jämlikhet. Ska vi bli framgångsrika måste vi förstå att ett särskilt civilisatoriskt ansvar faller på oss som fortfarande kan läsa och till och med skriva. 

Jag anar dock en försvårande omständighet. 

Forna tiders hedningar uppvisade inte sällan en betydande entusiasm när de mötte den europeiska civilisationen. Det var först senare, när de på egna meriter hade skickats till Sorbonne och andra ställen av det slaget, som de fick lära sig att den europeiska civilisationen var ond.  

Dagens hemproducerade hedningar har ofta, utan omvägen att lära sig läsa och skriva, kommit fram till att västvärlden är ond. Kanske genom att ”söka på nätet”. Utgångspunkten är med andra ord sämre än för gamla tiders missionärer. Men vi får inte låta det skymma vår plikt. Vår uppgift är tydlig: ”att träla i tungt harnesk, att ge en vettlös hord, ett galet, nyss fångat folk – halvt barn, halvt djävlar – värn och vård”, som Kipling formulerade saken. 

Söndag 

Det ligger tveklöst något i Jenny Nordbergs påpekande i dagens Svenska Dagbladet, att president Trump väljer män som liknar honom själv. Men frågan är om det inte är en av få egenskaper som gör honom lik oss andra. För att pröva tanken jämför jag Jenny Nordbergs bildbyline med de som föreställer Svenskans chefredaktör Lisa Irenius, kulturchefen Ida Ölmedal, språkkolumnisten Lena Lind Palicki, kritikredaktören Anna Ångström, utrikesanalytikern Therese Larsson Hultin, krönikören Elin af Klintberg, politikreportern Maggie Strömberg, kulturskribenten Essy Klingberg, Brysselmedarbetaren Terese Küchler, Genèvekorrespondenten Gunilla von Hall, fördjupnings- och reportagechefen Victoria Greve, biträdande kulturchefen Madelaine Levy, vett- och etikettexperten Sofia Larsson, vetenskapskolumnisten Emma Frans, Näringslivs nyhetschef Johanna Drevinger, psykologen Jenny Jägerfeld, den visuella chefen Ebba Bonde och ett halvdussin till. 

Det vore oförsiktigt, möjligen oförsvarligt, av mig att antyda att alla dessa kvinnor skulle likna varandra, bara för att de, med enstaka undantag, är i ungefär samma åldersspann, har ungefär liknande frisyrer, ser i stort sett likadana ut och – såvitt det går att avgöra av vad de skriver – tycker ungefär likadant. Självklart skulle jag genast upptäcka att de var individer med vitt skilda och kalejdoskopkomplexa personligheter om jag fick tillfälle att bekanta mig med dem på annat sätt än genom deras bildbylines och texter. Icke desto mindre är det något som gnager i mig, efter detta experiment. 

I en mindre upplyst tid kunde vita européer ofta höras erkänna att de inte förmådde skilja en asiat från en annan. Har könssegregationen nu gått så långt att kvinnor inte längre kan se skillnad på män och vice versa? Det är en obehaglig och potentiellt förödande tanke, särskilt för oss som är gifta med kvinnor och ogärna vill att de, eller vi själva, ska ta miste. 

I en annan artikel i Svenskan, signerad TT, påstås det att Svenska kyrkan i år upplever ett ”trendbrott” vad gäller medlemstalen. Den statistik som redovisas i artikeln visar samtidigt att kyrkan i år, fram till och med september, har förlorat drygt 13 000 medlemmar netto, vilket antagligen gör en del läsare en aning förvirrade. 

Poängen, om jag förstår Svenska kyrkan och TT rätt, är att tappet hittills i år inte är fullt lika katastrofalt som hela förra året, då nettotappet var närmare 28 000 medlemmar, eller året dessförinnan, då förlusten vad nära 37 000 medlemmar, något som följde på ett år då nettotappet var 58 000, vilket i sin tur följde på ett år då drygt 46 000 fler gick ur kyrkan än in i den. Men om en person sågar av sig armen, skiva för skiva, och i närheten av armbågen skär skivorna en aning tunnare, är det då att räkna som ”trendbrott”? 

Jag antar att man, om man så vill, kan hävda det. Man vill under alla omständigheter ogärna vara smolket i nattvardsbägaren och påpeka att utströmningen ur en kyrka som de senaste tio åren förlorat en miljon medlemmar, någon gång måste börja avta i reda tal, om inte annat av rent matematiska skäl.  

Måndag 

Jag undrar om inte DN:s reportrar begår ett kategorimisstag när de i dag upprörs över att riksdagsledamöter klipper och klistrar in redan färdiga texter i sina motioner. DN kallar det ”plagiat”, men det antyder att de som ursprungligen skrivit texterna inte ville att de skulle kopieras och läggas fram som förslag för riksdagen. I de flesta fall DN redovisar är det alldeles uppenbart precis tvärtom. Själva syftet med att skriva texterna från början var just att de skulle plagieras av riksdagsledamöter. Det kallas lobbyism och bygger, som nästan allt annat i livet, på att människor är lata och fantasilösa. 

Allvarligare är frågan varifrån DN fått idén att man bör ställa samma originalitetskrav på riksdagsledamöter som på författare, konstnärer, eller studenter som tar högskoleprovet. Antagandet är lika oklart som idén i sig är oklar, för att inte säga direkt farlig. I nuläget finns kanske, med generösa mått mätt, runt 20 riksdagsledamöter med ambition och förmåga att tänka självständigt. Redan det kräver konstant vaksamhet från medborgarnas sida. Om samtliga 349 ledamöter plötsligt bestämde sig för att formulera och driva egna tankar skulle Sverige vara förlorat. Den här sortens journalistik är direkt oansvarig. 

Sven-Eric Liedman skriver på annan plats i samma tidning om ”vår nya hemska värld”: ”Kapitalismen löper nu amok” och en ”struntpratare” och ”fåntratt” blir president i USA, eftersom ”rikemannen” han lierat sig med köpt sig ”makt över människors tankar” med en ”megafon för reaktionära tankar”. 

”Kapitalets triumfvagn kommer att föras i rasande fart över jordklotet” och ”gamla vidskepelser” kommer ”att få fritt fram”. Här hemma är Moderaterna ”den oförvanskade kapitalismens parti i Sverige” och Ulf Kristersson ”favoriserar den ekonomiska rationaliteten på det mänskliga förnuftets bekostnad”. Vi har alla reducerats till ”konsumenter, hänvisade till promenader mellan bergen av varor” och ”det enda som förenar oss är den vilsna vandringen mellan de överlastade reolerna” medan den ”bisarre Jimmie Åkesson” inspirerar regeringens ”invandrarfientliga politik”. 

”Kan vi inte”, frågar Liedman, ”tänka oss en positiv motrörelse, riktad till lika delar mot den ohämmade kapitalismen och den rasistiska människosynen?” Det är en bra fråga. Kursiveringen är min. 

Tisdag 

Enligt rapporter i radio i dag anmäler allt fler föräldrar att de måste stanna hemma från arbetet för att ta hand om sjuka tonåringar. Mer eller mindre uttalat är att det med ”sjuka” menas tonåringar med depressioner eller olika ”diagnoser”. 

Det är möjligt att tonåringar förändrats helt sedan jag var en, eller hade ett par hemma. Men med den brasklappen vill jag ändå pröva tanken att tonåringar är en aning som sonetter eller pytt-i-panna: trots oändliga variationer tidlösa och i grunden igenkännbara. 

När jag som tonåring påstod att jag var ”sjuk” berodde det antingen på att kvällen dessförinnan hade blivit alltför experimentell, eller att jag hade någon annan plan för dagen, som uteslöt skolgång. I båda fallen var syftet att få vara i fred, utan föräldrars vakande ögon. Om jag, varje gång jag som tonåring påstod att jag var ”sjuk”, hade straffats med att min mamma stannade hemma från jobbet, hade även jag ganska snart blivit deprimerad. Kanske rent av gjort mig förtjänt av en ”diagnos”. 

Det är förstås möjligt att tonåringar, efter åtminstone ett par tusen år av förutsägbart beteende, börjat fungera på ett annat sätt. Men det är också möjligt att det inte är på det viset. Kanske skulle tonåringars mentala hälsa tjäna på att vi brydde oss en aning mindre om varje känsla de har och lämnade dem i fred att spela ”sjuka”, medan vi gick till jobbet som vanligt. 

Onsdag 

Jag antar att det ska ses som ett slags samhällsservice att aktionsgruppen Återställ våtmarker redan i dag meddelar svenskarna att de ska lamslå flygtrafiken i påsk, som nästa år infaller först i slutet av april. Att de gör det på sitt vanliga vandaliserande sätt får väl betraktas som en vanesak. Och apropå det undrar jag om inte de här aktivisternas vanor börjar bli ett lika stort problem för dem, som de vanor vi andra har och som aktivisterna säger sig vilja ändra.  

I andra sammanhang talar vi gärna om morot och piska, det vill säga att det är lättare att leda folk rätt om de inte bara utsätts för straff när de gör fel, utan dessutom erhåller belöning när de gör rätt. Men i den mån strategin med ”carrot and stick”, som det heter på engelska, alls föresvävat grupper som Återställ våtmarker, verkar deras tolkning ligga nära den som Malcolm Tucker, den ständigt ilskne politiske konsulten, gör i den brittiska serien The Thick of it: ”take a carrot, stick it up his fucking ass, followed by the stick, followed by an even bigger, rougher carrot”. 

Det är förstås möjligt att aktivisterna i Återställ våtmarker egentligen bara är ute efter att irritera, plåga och besvära andra människor, oavsett resultat. Det kan framstå som obegripligt, men är egentligen inte konstigare än att folk gillar att spela tennis eller lägga pussel, två objektivt sett poänglösa aktiviteter. De kanske helt enkelt njuter av att göra andra människors liv besvärligare och mer skamfyllda. Är det så, har de ingen nytta av mina råd. 

Men om det nu skulle vara så att huvudsyftet verkligen är att få folk att bryta sina vanor och, till exempel, ta tåget snarare än flyget, börjar det bli uppenbart för alla att aktivisterna använder alldeles för mycket piska och ingen morot alls. 

Varför bordade inte aktivisterna från Återställ våtmarker i stället tågen i går och meddelade världen att de nästa påsk kommer att göra tågresande till en upplevelse av närmast övermänsklig njutning? De kunde ha utlovat gratis godis för barnen, gratis drinkar för tonåringarna, manlig striptease för mammor och erotisk massage för pappor. De kunde ha givit löfte om fria gourmetmåltider, dygnet-runt-öppna martinibarer och ett euforiskt återuppförande av uppståndelsen för resenärer på påskdagen. 

Möjligheterna att omstöpa resenärernas vanor med kärlek, vänlighet och klädsam underdånighet är, när man tänker på saken, oändliga. Så länge Återställ våtmarker inte tar fasta på det kommer jag att utgå ifrån att deras huvudsakliga, rentav enda, mål är att trakassera oss och svarar därefter. 

Torsdag 

Det är 24 år sedan En ding ding värld lades ned. Det brukar sägas att tidningen dog därför att internet tog dess plats, men när man läser några av de gamla rubrikerna infinner sig en annan möjlig förklaring: 

”En korkad plastkirurg sög bort mina läppar” 

”Den spegelvända vampyren äter sitt eget blod” 

”Päron-ufo besköt polishelikopter” 

”Chris gifte sig med sin gitarr” 

Samtliga rubriker skulle i dag vara möjliga i vilken tidning som helst. Och när jag läser reportaget i dagens DN om den 58-åriga tolvbarnskändismamman Anna Hammarström, som just varit i Kina för att föda på nytt, inser jag att en ding ding värld fortfarande finns, bara under andra namn. 

En intressant detalj är att reportaget skrivits av en Jenny, fotograferats av en annan Jenny och fått grafik av en tredje Jenny. Detta apropå vad en fjärde Jenny skrev tidigare i veckan om män som väljer kopior av sig själva. 

Det var förresten två Hugo som häromdagen skrev om riksdagsledamöternas plagierade motioner. 

***

Läs även: Woke-språket har blivit en klassmarkör

Läs även: Hur lång är Peter Wolodarski?