Miljöpartiets impopularitet bådar för snar framgång

Fredag 

Till KGB:s stora frustration, läser jag i Svenska Dagbladet, gick det inte att snärja franska agenter med sexuella indiskretioner, så kallade honungsfällor. Deras fruar var ju fransyskor, inte anglosaxiska puritaner. De förväntade sig att deras män upprätthöll ett sunt sexliv under sina uppdrag. Huruvida fransmännen hade samma berömvärda inställning när deras fruar var ute på hemligt uppdrag framgår inte. Inte heller vad som i stället lockat så många fransmän att förråda västvärlden. Kanske beror det på att artikeln baseras på en fransk dokumentär, gjord med underrättelsetjänsten DGSE:s goda minne. 

Under det kalla kriget lär Frankrike ha rymt runt 50 KGB-agenter i sin samhällstopp, mer än något annat västland. För Philippe Grumbach, uppburen redaktör på L’Express och KGB-agent i nära 40 år, var drivkraften att kunna köpa en ståndsmässig våning i Paris, kunde L’Express själva berätta för någon månad sedan. För George Pâques, Frankrikes topptjänsteman vid Nato i skiftet mellan 50- och 60-tal, var det vanlig, enkel antiamerikanism, en lidelse som är nästan lika fransk som den erotiska. Sitt avspända sexliv till trots, ser jag under alla omständigheter ingen anledning att rucka på övertygelsen att varje fransman är en potentiell förrädare, om än en charmant sådan. 

Och apropå det har Frankrikes president Emmanuel Macron i ett stort linjetal vid Sorbonne varnat för att ”Europa kan dö” om kontinenten inte sluter upp bakom honom och tar jättelika, gemensamma lån som i första hand ska användas för att betala fransk försvarsindustri. Men kanske är Europa redan förbi sådana räddningsaktioner. De senaste opinionsundersökningarna inför EU-valet ger Rassemblement national, Moskvavänliga gamla Front National, 30 procent och Macrons eget parti La République En Marche kring 18 procent. Snart kan Macron vara ute ur leken och vi måste välja mellan den snart åttioårige Donald Trump och den 28-årige Jordan Bardella, Rassemblement nationals karismatiske elevrådsordförande, när vi ska utse Europas främste beskyddare. Det enklaste är kanske att vi kortar processen och alla blir ryska agenter, under förutsättning att ryssarna lovar oss varsin lya i Paris och en honungsfälla. 

En fascinerande artikel i DN om tre spetsiga kvinnoskallar från vikingatiden som hittats på Gotland med början för snart 150 år sedan. Trots DNA-tester och andra undersökningar har arkeologerna ingen tillfredsställande förklaring till fynden. Kvinnorna kommer inte från Svartahavsregionen, där man hade för vana att linda unga flickors huvuden, ungefär på samma sätt som överklassflickor och blivande kurtisaner i Kina lindades för att få liljefötter. En rekonstruktion av en av kvinnorna visar i alla fall att just denna kroppskorrigering var estetiskt vida överlägsen de läpp- och bröstförstoringar vi omges av i dag. 

Med undantag för Amy Winehouse har den attraktiva bikupefrisyren inte varit i bruk sedan B 52’s hade sin glansperiod. Det beror antagligen på att inga kvinnor längre har tid att tupera håret, på grund av karriäråtaganden, yogapass och det dagliga underhållet av sociala medier. Vi kan knappast förvänta oss att anspråken på deras tid kommer att bli mindre. Mycket talar för att åter börja linda våra döttrars huvuden. 

Miljöpartiet är nu det parti som flest svenskar tycker illa om, berättar Svenskan. Det bådar gott för miljöpartisterna: Sverigedemokraternas raketartade tillväxt skedde under en period då de samtidigt var det mest impopulära partiet i Sverige. Efter många år av ökenvandring har Miljöpartiet nu åtminstone den ena halvan av Sverigedemokraternas framgångsrecept på plats. 

Lördag 

Lagom till att väljarna bestämt sig för att sjukvården är den viktigaste frågan och försvarsfrågan ointressant, presenterar riksdagspartierna sin försvarsberedning. Extra allt, har de kommit överens om, men eftersom det alltid är lite pinsamt för oppositionen att inte opponera, har den sett till att vara oense om finansieringen. 

Regeringen föreslår, så vitt det går att förstå, att pengarna skakas fram genom ”prioriteringar”, som låter ansvarsfullt men tillräckligt vagt för att inte vara hotfullt. Socialdemokraterna vill ha en ”beredskapsskatt” för rika människor. Båda förslagen påminner mig i olika grad om Wilhelm Röpke – aldrig festens medelpunkt, det ska tillstås – och hans observation om ”den fjärde dimensionen”: den politiska förmågan att få den stora majoriteten att känna att notan hamnar någon annanstans. Men kanske har vi just denna gång en möjlighet att förvåna såväl Socialdemokraterna och regeringen som Wilhelm Röpke, må Gud välsigna honom och skänka honom frid. 

Senast jag hörde något om saken hade Sverige 43 dollarmiljardärer. Ingen av dem har hittills tagit initiativ till en pansarbåtsinsamling. Kanske är de för upptagna med hållbarhetsplaner, rättvisecertifieringar och Davosseminarier. Det stärker under alla omständigheter inte försvarsviljan i ett land som redan fått veta att en majoritet av dess unga medborgare är för nervklena för att orka tjänstgöra i försvaret av riket. Men nu har miljardärerna chansen att vara föregångsmän och, i förekommande fall, -kvinnor. 

Om var och en av våra dollarmiljardärer frivilligt och omedelbart skänkte två miljarder kronor – ynka 18 procent av en amerikansk miljard – till försvarets uppbyggnad skulle det ge 86 miljarder, 33 miljarder mer än vad försvarsberedningen kräver och antagligen mer i linje med vad det verkligen kommer att kosta. Kan ni tänka er hur snopna Socialdemokraterna skulle bli om pengarna dök upp innan de ens hann stoppa fingrarna i miljardärernas fickor? Kan ni tänka er den glädje och förnöjsamhet som skulle sprida sig i befolkningen när en fjärde dimension, som vi inte sett ett spår av sedan rekordåren, åter öppnade sig?  

Det är just för att uppmuntra den här sortens patriotiska initiativ vi återinförde ordensväsendet. Ingen missunnar den kombination av ABBA, ambassadsekreterare, socionomer och generallöjtnanter som nyligen blev de första att dubbas till riddare och kommendörer, men vi kan nog alla vara överens om att vi på längre sikt måste höja ribban en aning? 

DN:s ledarsida bekräftar i dag min misstanke att Miljöpartiets impopularitet bådar för snar framgång. Susanne Nyström skriver en text, som visserligen är en aning svävande i regeringsfrågan, men som inte gör någon hemlighet av att DN har ett gott öga till partiet. Jag spår att DN:s originella och spännande övertygelse att den bästa borgerliga regeringen är den som leds av Magdalena Andersson, snart blommar ut i en uppmaning till läsarna att sluta upp bakom Amanda Lind. 

Vi har precis glömt debatten om kepsförbud i klassrummen, när frågan om förbud mot palestinasjal i Riksdagens kammare blossar upp. Men kanske kan vi ändå skynda på debatten genom att återanvända de argument som användes då. I en artikel från 2018 läser jag fyra skäl till att låta skolbarn bära keps inomhus: 

Kepsen är ett hjälpmedel för barn med koncentrationssvårigheter. 

Kepseregeln är en gammaldags regel som saknar relevans i vår tid. 

Kepsdiskussionen stjäl tid och fokus från läraren. 

Klädseln – kepsen inkluderad – är en del av barnets uttryck. 

Samtliga invändningar är mer eller mindre relevanta, även för frågan om Palestinasjal i riksdagen, men jag undrar om inte den om koncentrationssvårigheter är den mest centrala. I en annan artikel från kepsdebatten menade beteendevetaren Anna Sjölund att det är ”diskriminerande” att införa kepsförbud i skolorna eftersom ”50 procent av elever med funktionsnedsättningar som autism och ADHD inte klarar av skolan på grund av bristande stöd och anpassning. Har man en funktionsnedsättning behöver man hjälpmedel, och den funktionen har kepsen för en del elever”. 

Det är vanskligt att veta i vilken grad den sortens argument är relevanta i fallet med vänsterpartisten Lorena Delgado Varas, som trotsar talmannen med sin palestinasjal. Det vore oförskämt att fråga. Under alla omständigheter tror jag att det mest skonsamma är att som tumregel behandla riksdagsledamöter som grundskoleelever med särskilda behov. 

Det går knappt en dag utan att vi påminns om att vi lever i ”senkapitalismen”, i dag är det SvD som har jouren. Men hur kan alla dessa nymarxister – hur länge kan de förresten vara ”nya” – vara så säkra på att kapitalismen är ”sen”? Kanske befinner vi oss ännu bara i kapitalismens barndom? Eller i dess medelålder? Sanningen är att ingen vet. ”Mellankrigstiden” dök upp som begrepp i Svenska Dagbladet första gången två dagar före julafton 1939, i ett referat av tyska klagomål på brittisk utrikespolitik. Dessförinnan verkar begreppet, av naturliga skäl, inte ha använts, ens av nymarxister. Att de inte hade profetisk förmåga den gången behöver naturligtvis inte betyda att de saknar den här gången, men jag är skeptisk. 

Söndag 

Dagens Nyheter kan i dag avslöja att en skånsk imam av det konservativa snittet inte är HBTQ-certifierad och att han i många avseenden lutar sig mot Koranen. Jag har svårt att avgöra om tidningen är häpen, bekymrad, eller lite av båda delarna. Det påminner om svenska liberalers besvikelse varje gång en ny påve, återigen, visar sig vara katolik, snarare än sekulär protestant, som alla andra.  

Söndagar är den enda dagen som Svenskan kostar på sig en kulturbilaga, som säkert många utsvultet kastar sig över. I dag kan de börja med att ta del av ett mycket långt reportage om kvinnan som föll ur en berg- och dalbana på Gröna lund. Sedan en artikel om hur sängar bäddas på olika sätt i bostadsannonser som rör Södermalm, respektive Östermalm. Därefter en djuplodande analys av huruvida 00-talet verkligen var en sexuell orgie. Någonstans där tror jag att de flesta fått sitt lystmäte av kultur. 

Måndag 

Ibland undrar jag om någon längre läser, eller om vi bara låtsas göra det av skam. Desto mer uppmuntrande att notera att journalister, åtminstone på public service, läser tidningar, åtminstone Svenska Dagbladet. Två inslag i morgonens P1 – ett om det nya fotbollsspelet Kings League i Barcelona, ett annat om Älgmigrations-TV – är direkt plockade ur Svenska Dagbladet, där de behandlades i fredags, respektive söndags. Det om älgvandringen var visserligen bara ett TT-telegram, men vi är för länge sedan förbi den sortens finmaskiga distinktioner. 

I sak är nyheten om älgvandringen den mest fascinerande. Det är en franskfödd ekolog – He/Him/Dr, upplyser han oss på sina sociala medier – vid namn Minh-Xuân Truong, baserad på Ultuna lantbruksuniversitet, som avser att göra en studie av de svenskar som via TV:n gör studier av älgarnas rörelser. 

– Jag vill se hur tv-programmet påverkar tittarnas relation till naturen, förklarar doktorn för TT. 

Själv överväger jag att ringa någon av alla mina lärda vänner – en etnolog, antropolog eller rent av kunskapsteoretiker – med en uppmaning att genast starta en studie av hur en ekologs studie av älgstudier påverkar ekologens relation till människor. Och sedan någon annan av alla disputerade i min närhet och övertala denna att inleda en studie av hur en studie av en ekologs studier av älgstudier påverkar en antropologs relation till ekologer. Och så vidare. 

Varje enskilt forskningsprojekt bör förstås sändas okommenterat, oklippt och oavbrutet i åtminstone 400–500 timmar i olika svenska Tv-kanaler. Inom kort kommer svenska akademiker och Tv-arbetare – båda grupper aktiva i överbefolkade branscher som har för lite att göra – att uppnå full sysselsättning. 

Björn af Kleen förutspår i dag att Donald Trump inlett sin politiska hädanfärd. Det är spännande läsning, särskilt eftersom nästan alla andra kommentatorer menar att rättegången mot Trump garanterar att han kan fortsätta dominera offentligheten och att åklagarna är svaga i sin argumentation, vilket gynnar Trump. I färska opinionsundersökningar leder fortfarande Trump. Biden faller. När jag läser af Kleen igen, för att bättre förstå hans argumentation, verkar den huvudsakligen bestå i att af Kleen tycker att Trump är motbjudande. Det är en begriplig och rimlig känsla, men jag undrar om amerikanska väljare är så välkalibrerade med en svensk utrikesreporters inre liv, att den duger som politiskt analysverktyg. 

Poliser är inte som fransmän, att döma av dagens avslöjanden om kriminella machomän som låter honungsfällorna slå ihop kring våra konstaplar. Även om DN är för finkänslig att nämna saken framgår det mellan raderna att det nästan uteslutande är kvinnliga poliser som fastnar. Jag befarar att mer reaktionära samhällselement kommer att ta tillfället i akt att försöka rulla tillbaka årtionden av jämställdhetsarbete. Snabba motåtgärder är påkallade. 

Om försvaret verkligen brukade spetsa ärtsoppan med kemikalier för att undertrycka de värnpliktigas sexlust förblir en obesvarad fråga. Försvaret har alltid förnekat det, men vad annat kan man vänta sig? Hur som helst är det inget fel på själva idén. Om de kemikalier som försvaret använde har samma effekt på kvinnor ska jag låta vara osagt, men det finns säkert gott om alternativa ämnen. I det fall att polisens kantiner inte förmår separera kvinnliga och manliga konstaplar gäller det att finna ett ämne som har största möjliga effekt på den liderliga delen av de anställda och så få bieffekter som möjligt på den andra delen. Vissa kosmetiska bieffekter bland manliga konstaplar – brösttillväxt, kraftigare eller svagare skäggväxt, gråtmildhet, etc. – är ett rimligt pris att betala för att lägga band på de kvinnliga polisernas korrumperande libido. 

Tisdag 

Polisen och kommunen i Uppsala har inför Valborg låtit publicera en karta som visar var det är förbjudet att dricka ”vin, sprit, folk- eller starköl på offentlig plats”. En översiktlig granskning visar att törstiga studenter är tvingade att samlas på Preem-macken vid korsningen Norrbyvägen/Granitvägen, på parkeringen utanför Livets Ords gudstjänstlokal, på spårområdet bredvid Slangservice i Uppsala AB, eller andra, lika gudsförgätna och riskabla restytor, för att lagligt hålla sina champagnefrukostar. 

De löpande rapporterna från festligheterna präglas trots det av en så gemytligt uppsluppen ton att jag anar en viss besvikelse i journalisternas röster. I andra universitetsstäder runt om i världen pågår trots allt kravaller, ockupationer och progressiv mobbning av oliktänkande. Vad ger Uppsalas studenter rätten att glädjas och åt vad? Vad har blivit av ”maktanalysen”, den ”aktivism, mobilisering” och det ”motstånd” som för bara en dryg vecka sedan fick 50 forskare vid Lunds universitet att bland sina studenter ana ”en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati”?  

Till nästa år krävs hårdare tag från ansvariga myndigheter. 

Onsdag 

Aftonbladet kultur väcker i dag den intressanta filosofiska frågan om mångfaldsentreprenören Barakat Ghebrehawariat blev arg när ”n-ordet” användes under ett samtal på Kulturhuset i Stockholm för snart två veckor sedan. Det finns visserligen gott om ögonvittnesskildringar, men de tar inte hänsyn till om ett påstående av det slaget ens är möjligt inom ramen för erforderlig maktanalys. 

Jag har själv en del brister i just det avseendet, men är alltid ivrig att lära mig och om jag förstår Ghebrehawariats resonemang rätt är det rasistiskt att uppfatta honom som arg, eller ens upprörd, även om han skulle råka vara det. Det är också felaktigt att uppfatta honom som ”sträng”, ”högljudd”, ”väldigt irriterad” och ”väldigt tillrättavisande”, alldeles oavsett vad han kan tänkas göra för intryck på en lekman. Den irritation, ilska och stränghet som präglar hans tillrättavisande artikel måste av samma skäl bara vara en synvilla, grundad i mina ”vita privilegier”. 

Allt detta är trots allt inte så komplicerat när man väl vant sig och vi kan säkert lära oss det med lite träning, men hur ska vi uppfatta den ”halvafrikan” i publiken som var en av dem som använde ”n-ordet”? 

I USA räcker det, för enkelhetens skull, att ha en svart förälder för att själv räknas som svart, som i fallet Barack Obama. Med amerikanska mått kan alltså personen i fråga inte ha varit arg eller irriterad. I Sverige verkar det, av Ghebrehawariats artikel att döma, inte vara så enkelt. Ghebrehawariat nämner inget explicit om mannens sinnestillstånd, men andra, vita och därför mindre pålitliga vittnen har beskrivit honom som lugn och resonerande. Beskriver de honom på det sättet därför att de egentligen räknat honom som vit, eller gör de det för att de räknat honom som svart och inser att han per definition inte kan vara arg eller irriterad?  

Den här typen av obehagliga gråzoner behöver redas ut, förslagsvis genom att Aftonbladet, TV4 och alla andra plattformar som har vänligheten att låta oss ta del av den alltid lika serena Ghebrehawariat, återkommer i frågan. I väntan på det kanske vi kan tillåta oss att då och då uppfatta halvafrikaner som en aning trumpna, i det fall att de skulle framstå på det sättet. 

Torsdag 

Kajsa Ekis Ekman, ser jag på Instagram, firade 1 maj i Havanna genom att demonstrera mot imperialismen utanför den amerikanska ambassaden. Det gav mig inspiration att här på Österlen ägna första maj åt att bekämpa den försåtliga ogräshydran som oförtrutet sprider sina imperialistiska tentakler i varje rabatt. Kanske var det för att hålla kampviljan uppe som jag också slog upp Proletären under en kafferast. 

Behöver vi en ”revolutionär arbetartidning”? I avsaknad av revolutionära arbetare är det antagligen det näst bästa alternativet, så min instinkt är att svara ja.  

Det går visserligen inte att förneka att Proletären på sistone blivit en aning monoman, även med marxist-leninistiska mått mätt. Kampen mot den judiska världskonspirationen dominerar snart sagt alla artiklar, oavsett om de handlar om proletära synthmusiker eller Svenska Bouleförbundets styrelse. Men den sortens tunnelseende drabbar de flesta tidningar, till och med rikslikaren DN, då och då. Och ibland letar sig ändå en intressant nyhet in, som när jag läser om sprickan inom Vänsterpartiet, efter att Stockholmsdistriktet bjudit in den ”palestinska musikgruppen Kofia” till första majfirandet. 

Kofia består, om man ska vara noga, mestadels av svenska musiker, men vad spelar det för roll om övertygelsen är den sanna? Kofia vill ”krossa sionismen”, se ett Palestina från floden till havet och vet, precis som Proletären, hur världen verkligen fungerar: ”Världen styrs av pengar, några få personer äger massmedian och hjärntvättar oss”, som en bandmedlem nyligen sade till Expressen, en tidning som ägs av några få personer som händelsevis råkar vara judiska, även om det säkert inte var det Kofia ville antyda. 

Vänsterpartiets partiledning, påstår Proletären, valde att åka till Göteborg snarare än Stockholm, för att slippa dela scen med Kofia. I Stockholm gick partiföreträdarna med på att lägga Kofia sist i programmet och inte tala om att de skulle spela. I Proletären anklagas Nooshi Dadgostar för högeravvikelse. 

Allt är högst intressant och mycket spännande och därför är det oroande att läsa att Proletären ligger illa till när den nya mediestödslagen börjar gälla och statsbidragen till att störta staten tydligen kommer att beskäras. Att den svenska revolutionen är så svag att den bara kan överleva med statsstöd är i sig en nedslående tanke, men om det nu är på det sättet ter det sig direkt småaktigt att dra in stödet, även för oss som varken är revolutionära eller – i den mån vi kan undvika det – arbetare.  

***

Läs även: Fast i lyckohjulet

Läs även: Lägg ner försvarsberedningen