Min profetia är att våra orakel kommer att bli allt sämre

Fredag 

Vi är inte så många som minns att ordet ”plattform” helt enkelt brukade betyda en plats där man stod och frös i väntan på försenade tåg. Nu, läser jag i SvD, är till och med Peterskyrkan en ”plattform”. Den är ”digital” – för en romare skulle det antagligen betyda att man räknar på fingrarna – och skapad med hjälp av ”400 000 högupplösta bilder tagna med drönare” – som brukade vara ett manligt bi, eller i överförd betydelse en latmask – ”vanliga kameror och laserteknik”. 

Försök pågår också med en ”Jesusavatar”, som prövats i en schweizisk biktstol. Just det är en ny term så passande att den nästan är en tautologi. ”Avatar” brukade som bekant, innan språket erövrades av hemelektroniska snillen i kraft av deras miljarder, betyda en guds uppenbarelseform som människa eller djur på jorden. 

Samtalen med avataren som spänt över ”tro, moral, döden och sexualitet” har huvudsakligen resulterat i ”nöjda användare”, vilket man får förmoda är den katolska kyrkans uppdaterade term för sina troende medlemmar. 

Det vore dumreaktionärt att reagera mot all språklig och teknisk nydaning i allmänhet och religiös sådan i synnerhet, men påvens frimodighet förvånar mig ändå en aning. Många katoliker har trots allt ännu inte hämtat sig från det andra vatikankonciliets anpassliga ”modernisering”, trots att det gått sextio år. Är ”användarna” verkligen redo för att möta ”Jesusavatarer” på ”digitala plattformar” övervakade av ”drönare”? Och hur kan kyrkan vara säker på att det är verkliga användare som besöker plattformarna, snarare än avatarer, som de troende skickar dit i sitt ställe? Eller spelar det ingen roll? Har även avatarer själar? Är det bara jag som får en spöklik känsla av att Carl Bildt av misstag valts till påve? 

Lördag 

Om jag inte minns fel var det Erik Axel Karlfeldt som myntade uttrycket ”tankesmedja” i sin dikt Rimsmeden. Jag undrar vad han skulle säga om dess senare bruk. 

En uppgift för alla dessa tankesmedjor kunde vara, som hos Karlfeldt, att låta släggan gå på det grova smidet för att skilja ärligt stål från sådant som får länkar att brista. Men påfallande ofta verkar smedjorna i stället upptagna med att se till att skuld och skam placeras på behörigt avstånd från de egna uppdragsgivarna och ideologerna. I det syftet ägnar i dag en ledarskribent på Svenskan, i polemik med en litteraturredaktör på Svenskan, betydande utrymme åt att leda i bevis att den oreformerade Ebenezer Scrooge inte har några kopplingar till Timbro. Scrooge var inte tillväxtfantast och frihandlare, som alla rättänkande timbroiter, utan malthusian och antagligen merkantilist. 

Allt detta är förstås mycket intressant, men som vanligt när En julsaga kommer på tal ges Scrooge omotiverat stort utrymme. Hur förhåller det sig till exempel med den blöthjärtade bokhållaren Bob Cratchit och hans antagligen rakitdrabbade son Tiny Tim? Är de timbroiter eller katalysatorer – eller vad folk nu kallas kring tankesmedjan Katalys? Kan kretsen kring Arena, eller Fores muta in dem som sina? 

Varken far eller son Cratchit verkar, ärligt talat, vara drabbad av några mer distinkta ideal än fördragsamhet, god vilja och grundlös optimism. Kanske är de helt enkelt kristna, en idétradition som få känner igen idag. 

Och hur är det med julens tre andar? 

Gångna julars ande hör kanske bäst hemma hos idylltörstande Oikos. Den moraliserande nuvarande julens ande har tydliga vänsterliberala drag, så kanske är det just Fores som kan göra anspråk på den. Den hotfulla domedagsprofet som är kommande julars ande påminner mer om aktivistgrupper som Fridays for Future, Återställ våtmarkerna eller Dagens Nyheter, än om någon verklig tankesmedja. 

Till nästa jul hoppas jag att våra tankesmedjor vågar dyka djupare i Dickens berättelse och reda ut de här frågorna. Annars finns en risk att en oupplyst allmänhet läser En julsaga som en sedelärande historia om mänskliga karaktärsdrag och brister som vi alla bär på, vilket vore fullständigt poänglöst för alla tankesmedjor, oavsett inriktning. 

Söndag 

Vården ”bävar” tydligen igen, något den tycks ägna en betydande tid åt. Skälet är att det finns viss risk att folk blir sjuka de närmaste veckorna.  

De flesta av oss har för länge sedan slutat ha synpunkter på svensk vård av åtminstone tre skäl. Det första är att man ogärna vill komma på kant med läkare och sköterskor, som har möjlighet och full laglig rätt att söva oss, skära i oss, amputera lemmar och annat av samma slag. Det andra är att ingen egentligen verkar veta varför svensk vård lyckas vara så enastående improduktiv. Det tredje är att det aldrig spelat någon som helst roll vilka synpunkter som framförs om vården, allt fortsätter ändå som förut. 

Men med det sagt undrar jag om ”vården”, för att försöka hålla det så opersonligt som möjligt, tagit ett par steg för långt den här gången. Det är trots allt en allmänt spridd och, tror jag, ganska djupt rotad idé bland många svenskar att vården finns till, just för att ta hand om sjuka medborgare. Om ”vården” nu i stället ”bävar” varje gång influensasäsongen inleds och bara anser sig kunna fungera om inga patienter stör, kan det inte dröja länge förrän någon ställer frågan om man inte kunde använda de här resurserna på ett roligare sätt. 

Många sjukhus skulle till exempel kunna bli utmärkta skateparker, parkourbanor, massage- och tatueringssalonger, eller ”spaupplevelser”. Kanske kunde vi stävja ungdomskriminaliteten om de missledda ungdomarna fick tillgång till trevliga kontor, tidigare ockuperade av sjukhusadministratörer? Ambulansgaragen kunde bli klubblokaler för Sveriges kanske äldsta ungdomskultur, raggarna, eller uppehållsrum för EPA-förare. Och så vidare. 

I det fall vi skulle behöva vård fick vi vända oss till kloka gummor, barberaren/fältskären och smeden, som säker skulle välkomna oss utan att ”bäva”, precis som förr i tiden. 

DN:s Björn Wiman skriver i dag en längre text om ”kollektiv hjärnröta”, som han menar har drabbat precis alla, även om han enligt principen ”present company excluded” inte nödvändigtvis inkluderar – men inte heller uttryckligen exkluderar – tidningens egna läsare. Artikeln hänger förstås främst på två spikar: klimatet och Donald Trump. Om den senare skriver Wiman: 

”Vi talar om en tillträdande ’president’ och hans ’administration’ när det i själva verket rör sig om en blivande envåldshärskare och hans anhang av fanatiska och maktgalna plutokrater.”  

Det är vassare formulerat än när Marita Ulvskog beskrev den borgerliga valsegern 1976 genom att säga att den kändes ”som en statskupp”, men grundproblemet är trots allt ett och detsamma: väljarna. Det är också väljarna, eller åtminstone demokratin, som lägger krokben för en klimatpolitik av det slag Wiman förespråkar. Det enda jag saknar är DN:s konkreta krav för att sätta väljarnas ”hjärnröta” ur spel. Kanske kommer de i påskens predikan? 

Måndag 

Jag känner en viss sympati för Eva Marie Kogel, som just avgått som opinionsredaktör på tyska Welt am Sonntag efter att hennes chefer propsat på att tidningen skulle publicera en debattartikel av den sydafrikanske el-, rymd-, och förargelseentreprenören Elon Musk. Det handlar inte så mycket om innehållet i Musks artikel, som verkar en aning tentativt, även för att vara en debattartikel. Musk har till exempel bevisligen rätt i att Alice Weidel, partiledaren för Alternative für Deutschland, AfD, är olik Hitler i det att hon har en livskamrat som är av samma kön och dessutom kommer från Sri Lanka. Men vad vet vi om Weidels förmåga som målare, om hennes relation till Wagner och om hon regelbundet bär lederhosen? Vet vi ens om hon är vegetarian, om hon röker eller dricker alkohol? 

Det finns trots allt många fruktansvärda sätt att likna Hitler på. 

Musks underförstådda antagande om att samkönade förhållanden med personer från tredje världen per definition är sundare än traditionella, närodlade förhållanden är dessutom inte övertygande. Det finns förstås många pikanta berättelser om relationen mellan Eva Braun och Adolf Hitler, men med så mycket propaganda i omlopp vad vet vi egentligen ingenting om deras privatliv. Det kan förhålla sig på samma sätt som med påståendena att Hitler led av monorkism, något som det mesta tyder på är ren fantasi. 

Men, som sagt, det är inte innehållet i Musks artikel som gör att jag känner sympati för Kogel. Kanske har han rätt i att AfD är Tysklands enda hopp, vem vet? Det handlar snarare om att arbetet som opinionsredaktör – jag vet detta av egen erfarenhet – alltför ofta påminner om en oändlig middagsbjudning vars gäster alla är självupptagna, malande viktigpettrar utan något av verkligt intresse att förmedla och renons på all insikt om att så är fallet. Till sist lämnar någon in artikeln som blir halmstrået som knäcker kamelens rygg. 

Jag vet inget om Eva Marie Kogel, förutom det jag läst i pressen, men jag har alltid varit en ivrig anhängare av kvinnofrigörelse och en svuren fiende till tråkmånsar. Vi har alla anledning att glädjas med Kogel, nu när hon kan välja sitt eget middagssällskap. 

Tisdag 

Demokratin går ” med nästan 99-procentig sannolikhet” under i USA i och med att Donald Trump tillträder, påstår en ”professor” i Dagens Nyheter i dag. Jag misstänker först att han är professor i mathygien, odontologi, molekylär husdjursgenetik, eller något annat som inte har det minsta med ämnet att göra, men till min förvåning ägnar han faktiskt dagarna åt statsvetenskap. Det gör förstås att man som läsare blir nyfiken på vad han menar med ”går under” och hur han kommit fram till oddsen. 

Menar han att amerikanerna för sista gången fått möjlighet att välja en president? Menar han att de inte heller kommer att få välja guvernörer i de femtio delstaterna, eller utse ledamöter i delstatsparlamenten, åklagare, sheriffer och hundfångare i allmänna val? Det amerikanska demokratiska systemet är trots allt väldigt finmaskigt och det mesta sker på annan plats än Washington DC. Menar han att 340 miljoner amerikaner kommer att bistå  

Donald Trump i att riva upp hela denna demokratiska väv på bara fyra år? Om inte, hur ska det då gå till? Eller menar han något annat? 

Vi får tyvärr inte svar på någon av de frågorna i DN:s artikel, men låt oss hålla öron och ögon, kanske även sinnen, öppna för denna spännande förutsägelse. 

Onsdag 

Få bryr sig om att ta reda på det, men det som fick Nostradamus skriverier att bannlysas var att han förutspådde påvedömets fall. Han kan förstås fortfarande få rätt, men en profetia av det slaget, formulerad mitt under reformationen, framstår varken som infriad eller direkt hisnande i sin originalitet. 

Apropå det återberättar Aftonbladet i dag en artikel ur Daily Mail om den ”nye Nostradamus”, den brasilianske 38-åringen Athos Salomé, vars förutsägelser för det kommande året i korthet är: 

Att artificiell intelligens kommer att utvecklas än mer och kanske bli ett problem. 

Att kvantdatorer kommer att kunna göra saker de inte gjort förut. 

Att ny teknik kommer att kunna kopplas direkt till hjärnan. 

Att folk kommer att låta operera in datachips i kroppen. 

Att kryptovalutor kommer att användas mer. 

Att cyberkrigföring kommer att användas. 

Att vi tack vare nya teleskop kan komma att få veta mer om möjligt liv i rymden. 

Att is kommer att smälta på Nordkalotten. 

Att kärnenergi kommer att fortsätta utvecklas. 

Såvitt jag förstår har ungefär hälften av de här profetiorna redan besannats. Resten är ett tvärsnitt av vad var och en av oss kan läsa i tidningen varje dag. 

Jag antar att yrkestiteln ”orakel”, som Aftonbladet tillskriver Salomé, inte är skyddad, men även så tycks verkshöjden på vår tids profetior vara nedslående låg. Till och med Nostradamus var bättre. Min profetia är att våra orakel kommer att bli allt sämre. 

Torsdag 

Få Expressenläsare kan ha blivit särskilt förvånade när de läste om ”nytt tågstrul” i dagens tidning. Det är, som vi alla vet vid det här laget, bara möjligt att köra tåg i Sverige under det fåtal blida vårdagar då det varken ligger ”löv på spåren”, uppstått solkurvor, eller, som nu, fastnat ”iskristaller på kontaktledningen” – det som lekmän kallar ”vinter”. Detta, förstås, förutsatt att våren inte ställt till det med smältvatten, eller att ett slumpmässigt ”växelfel” uppstått. 

Mer förvånade blev läsarna möjligen av att få veta att ”Silvia” fastnat på tåget och att hennes son missade ett basketläger. 

Att prins Carl Philip, vid sidan av bilsport, var så engagerad i korgboll är inget jag kan påminna mig att jag hört tidigare. Något förvånar det också att han eskorteras till lägret av sin mor – pojken är trots allt 45 år och själv trebarnsfar – och att kungafamiljen tar tåget till begivenheten. Jag tvivlar på att den kungliga väntsalen på Stockholms Centralstation fortfarande är i sitt ursprungliga bruk. Men kanske har den svenska kungafamiljen bestämt sig för att bygga starkare direkta relationer med folket, i ljus av vad som nyligen skett i Norge.  

När jag läser artikeln till slut visar det sig dock att den handlar om Silvia Samuelsson, 51, på väg hem till Stockholm efter att ha firat jul i Göteborg. 

Det var enklare att inte bli missledd när man säkert visste att personer utan efternamn antagligen var kungligheter, eller arbetade på barnkrubba. 

***

Läs även: Någon borde varna Trump för danskarna

Läs även: Nytt år, nya undergångar