Morgonpressen har i allt större utsträckning blivit självhjälpslitteratur 

Fredag 

John Pilger, kanske den störste viktigpetter som progressiv journalistik någonsin fött, är inte längre med oss. Noam Chomsky har fått ett slaganfall och flyttat till Brasilien. Maj Wechselmann har jag inte sett till sedan hon fick Leninpriset för dryga tio år sedan. Naomi Klein är antagligen fortfarande upptagen med att kursa sin senaste bok om att hon inte är Naomi Wolf. 

Kanske är det därför ”USA-kännaren”, ”analytikern”, ”experten” och ”docenten” Frida Stranne – hon hinner få många titlar i dagens artikel – numera dyker upp i stort sett varje dag i Svenska Dagbladet. Någon där har ett gott öga till henne och Högskolan i Halmstad, som annars är mest känd för sitt forskningsprogram inom ”hälsoinnovation”. Stranne, å sin sida, är mest känd för att skylla Nato för Ukrainakriget och för att ”tappa andan” över den ”dubbelmoral” som ”tjänar amerikansk militarism” och vägrar att uppfylla Putins krav på ”säkerhetsgarantier”. Hon skäms också över ”västs militära aggression genom decennier". 

Det gör vi alla, naturligtvis. Men de flesta av oss har trots det inte dragit slutsatsen att de kulturer och politiska system som konstant begår aggressioner utan att skämmas för dem, borde få större genomslag. Kanske är det därför vi så sällan intervjuas av Svenskan. 

Lördag 

Det världsomspännande datorhaveriet påverkade, såvitt jag kunde upptäcka, ingenting här i Borrby. Detsamma gäller många världshändelser, vilket förstås inte nödvändigtvis gör dem mindre viktiga. Å andra sidan har tanken slagit mig att världen antagligen skulle vara i bättre skick om den tog efter Österlen, snarare än tvärtom. I dag har vi till exempel vikt dagen åt kultur, där min hustru samtalade med en lång rad författare på scenen i vår lokala biograf, i bruk sedan 1917. Någon hitrest hade synpunkter på att byalagets mazariner inte fanns i glutenfri variant, men det var det närmaste vi kom den grälsjuka upphetsning som präglar världen i övrigt. 

Jag tvekar ett ögonblick innan jag berättar detta, för vi läser numera dagligen om idylliska platser, runtom i världen, som slutar att vara idylliska på grund av orimliga inflöden av turister. Kanske riskerar jag att bidra till en sådan utveckling här. Men skulle så ske tror jag trots allt att Österlenborna är förmögna att hantera det. Det är i grunden trevliga människor, men för den skull inte mjäkiga. Som sista utväg, i det fall turistströmmarna skulle bli överväldigande, kan vi alltid falla tillbaka på den gamla, etablerade, lokala traditionen SGT, eller skjut, gräv, tig, som akronymen ska läsas ut. 

Söndag 

Morgonpressen har i allt större utsträckning blivit självhjälpslitteratur och den mest angelägna artikeln i Svenska Dagbladet denna söndag handlar om dålig andedräkt. Specifikt och kanske en aning förvånande, om hur man ska få reda på om man är ”drabbad” av att lukta som ruttna ägg. Det visar sig att man behöver en sulfidmätare och en gaskromatograf för att vara på säkra sidan. Alternativt, eller möjligen dessutom, en professor, en universitetslektor och en professor emeritus i parodontologi, som alla intervjuas ingående av reportern. 

Slutsatsen av denna storsatsning, så vitt jag kan läsa, är att det ofta hjälper att borsta tänderna. 

Om dålig andedräkt var ett av skälen till att president Biden till slut bestämde sig för att inte ställa upp till omval framgår inte av alla rapporter om saken, men det är möjligt, för äldre personer är mer drabbade än andra, på grund av muntorrhet. Å andra sidan är jag inte säker på att amerikaner kan ha dålig andedräkt, eftersom de bara äter pastöriserad ost och andra döda ting. Så snart de gjort sin första miljon ersätter de dessutom sina naturliga tänder och andra undermåliga kroppsdelar med proteser. 

Kamala Harris, som alla tycks vara överens om kommer att ta över presidentkandidaturen, har en mycket jämn och vit tandrad, som ser misstänkt syntetisk ut. Men det har även Donald Trump, till den grad att ett tandkosmetiskt företag i Beverly Hills nyligen analyserade Trumps tänder ”som aldrig sett bättre ut”. De kom fram till att han bär skalfasader, att han antagligen har genomgått plastikkirurgi för att bättra på sitt leende och att han regelbundet bleker tänderna. Även vicepresidentkandidaten JD Vance har, trots sin enkla bakgrund, imponerande tänder, även om de övre hörntänderna — 13 och 23 för tandläkare — har drag av nedfilade huggtänder. 

Europeiska politiker utgör en tydlig kontrast. Keir Starmers någorlunda jämna, men rätt beigea tänder skulle aldrig duga för en politisk karriär i Amerika. Än mindre Macrons spretiga gaddar, någonstans mitt emellan Alfred E Neuman och Thore Skogman. Ursula von der Leyen har en tandrad som påminner om ett gravfält från järnåldern. Ulf Kristersson har folktandvårdens standardrad, uppstagad av flourtanter. 

Man kan tänka sig alla dessa personer med dålig andedräkt, men aldrig Kamala Harris, Donald Trump eller JD Vance. De lämnade den dåliga andedräkten bakom sig i den gamla världen, tillsammans med bordsskick, ironi och levande ost. 

Måndag 

När jag slår upp DN i min mobiltelefon toppas sidan av ett citat av ”USA-experten” — inte Frida Stranne denna gång — som kallar Kamala Harris ”en vitamininjektion för Demokraterna”. Därunder förklarar korrespondenten Karin Eriksson ”därför kan Trump vara rädd för Harris”. Därunder får vi dels veta att ”rekordsummor” strömmat in till Demokraterna på bara några timmar efter Joe Bidens avhopp, dels att Kamala Harris popularitet ”får skjuts av virala mem”. Därunder att ”fler demokratiska politiker stödjer Harris”. Och därunder berättar Björn af Kleen att Trump måste ”skriva om manus”. 

Jag anar ett tema. 

Två tankesmeder vid organisationen ”Hållbart matsystem” skriver i Svenskan i dag att vi, likt Stiernhielms Hercules, ”står vid ett vägskäl”. Säkert sant, eftersom vi nästan alltid gör det. Vad gäller saken? En tvist med ”Andersson” och ”Garcia” — vi är inte presenterade — visar det sig: 

”Andersson och Garcia medger att odlat kött överträffar konventionellt kött, men förespråkar andra alternativ. De lyfter fram bönor som klimatsmart, vilket stämmer för människor. Dock förbiser de karnivora husdjur. Katter, exempelvis, mår inte bra av att äta en helt växtbaserad diet. För dessa djur erbjuder odlat kött en överlägsen lösning som är bra för både deras hälsa och miljön.” 

Om karnivora katters kosthållning har jag inget att tillägga, men jag, som själv – eventuell själ undantagen – består av synnerligen ”konventionellt kött”, kan inte låta bli att bli en aning misstänksam när jag stöter på termen ”odlat kött”. Att vara ”konventionell” har sällan varit en merit och ”odlat kött” låter så förföriskt naturligt. Det förföriskt naturliga brukar bara dyka upp när man ska argumentera för det verkligt onaturliga. Kanske har vi, för en gångs skull, att göra med ren perversion? 

Hur tror de här tankesmederna att ”konventionellt kött” kommer till? Det odlas, förstås. På det genom årmiljonerna beprövade sättet som innefattar intag av föda, matsmältning, ämnesomsättning och allt annat som naturen hittat på. Ändå får de det att låta, inte bara som något lika omodernt som en stångjärnshammare, utan som något skamligt och förkastligt i jämförelse med ”odlat kött”. Detta trots att det senare, så vitt jag minns, började med att någon fick ett mänskligt öra att växa på ryggen på en vit laboratoriemus. 

Måste jag välja mellan ett hållbart matsystem och en god middag väljer jag det senare. 

Po Tidholm – det är Po, som floden, inte P-O – gör en särskilt skoningslös sågning av den folkkäre Thomas Ledin, 72. Ledin är ”i sin essens absolut inte bra”, han är platt, oförmögen att låta uppriktig och inte tillräckligt politisk. Möjligen spelar det också roll att Ledin på senare tid återknutit till sitt ursprung i Lövvik utanför Kramfors, där hans farfar såldes på auktion. Po Tidholm, född i Arbrå av gröna vågen-föräldrar, har sedan länge profilerat sig som det norrländska folkets språkrör. Norrland må vara den största av våra tre landsdelar, men antagligen inte stor nog för dem båda. 

Tisdag 

”Det går att rädda surströmmingen” skriver två debattörer på Svenskans debattsida, i ett inlägg som ger en lätt schizofren bild av tidningens läsekrets: livrädda för dålig andedräkt, men ivriga surströmmingsätare. I övrigt handlar tio sidor om presidentvalet i USA, på olika sätt. DN ägnar bara nio sidor åt saken, men jag är inte säker på att skillnaden betyder något. 

Onsdag 

En amerikanska på väg till de olympiska spelen i Paris frågar i dag New York Times modekritiker hur hon ska klä sig, för att visa ”värdlandet respekt” men ändå trivas. 

”Bekväma skor” är viktigt, svarar tidningen och fortsätter: 

”Inga korta shorts, eller flip-flops, inga ’nakenklänningar’ eller ärmlösa linnen”. Vidare: ”ingen synlig BH, eller BH som utanpå-plagg och inga tajts eller sport-BH som gatumode”. I stället: ”skräddade shorts, solklänning, kjolar du kan sitta ned i utan att avslöja något, tunna button-downskjortor, kanske med ett linne under. Fela åt det ordentliga hållet om du måste. En kavaj är din vän.” 

Kort sagt, den sortens enkla, självklara råd varje förälder någon gång givit sin ofta motvilligt lyssnande tonåring, då hon utan att begripa det tänkt klä ut sig till gatuprostituerad. Hur gammal frågeställaren Kathryn från Houston är framgår inte, men brevet påminner mig om en kamrat som brukade hävda att man bäst förstår USA som en republik upprättad för och av barn. Men det är åtminstone fläckvis artiga barn, ivriga att lära sig. 

De olympiska spelen har redan skördat sitt första tragiska offer i den japanska gymnasten Shoko Miyata, kapten för sitt lands gymnasttrupp. Hon har vid två tillfällen påkommits med att dricka alkohol och röka tobak, i strid med det japanska gymnastikförbundets regler och dessutom japansk lag. Man måste vara 20 år gammal för att få röka och dricka i Japan. Miyata är 19. 

Japan är, som alla vet, ett ovanligt formalistiskt samhälle och all sport är omgärdad av en snårskog mer eller mindre obegripliga regler. Vi är fortfarande många som inte förstår vad ”off-side” egentligen innebär, även om det nu gått så lång tid att vi inte vågar fråga om saken. Ändå ter sig det här beslutet som överdrivet pedantiskt. Det här är trots allt ett mästerskap där människor kommer att tävla i breakdance, BMX-cykling, kanotslalom, rytmisk sportgymnastik, skateboard och sportklättring. Att röka och dricka är långt mer utbredda folksporter än några av de disciplinerna, även om rökning och drickning sällan sker i regi av riksförbund. Att skuldbelägga utövarna är under alla omständigheter obehagligt elitistiskt och det är hög tid att rökare och drickare bjuds in i den olympiska gemenskapen. Till nästa OS bör Sveriges Olympiska kommitté gå i bräschen för att åtminstone få med helrörsstafett bland de officiella grenarna. 

Torsdag 

Barbara Streisands kusin, Adam Streisand, representerar tre av medieligisten Rupert Murdochs fyra äldsta barn i tvisten om hans familjestiftelse, läser jag i New York Times. Adam Streisand är specialist på slagsmål om enorma privatförmögenheter och har tjänat en rejäl hacka på att underhålla konflikter kring Michael Jacksons, Hugh Heffners, Marilyn Monroes, Marlon Brandos, Ray Charles och många andras dödsbon. Men den här gången är han alltså ute i förtid, för den nygifte Murdoch verkar inte ha några planer på att godta något hembud, trots sina 93 år. 

En av många intressanta detaljer i den här familjestriden är att Rupert Murdochs äldste son och tilltänkte arvtagare heter Lachlan, ett gaeliskt namn som nästan uteslutande är i bruk bland australiensare. Det lär betyda ”krigare från sjöarnas land”. De tre syskon som slåss om kontrollen över familjestiftelsen bär i jämförelse oförargliga, rent av menlösa namn: James, Elisabeth och Prudence. Sådant kan få mig att tvivla på den gamla idén att namn och beteckningar helt enkelt är konventioner, utan någon betydelse för verkliga ting, eller i Shakespeares ord: ”What's in a name? That which we call a rose by any other name would smell as sweet”. 

Skulle Lachlan vara den hårdföre högerman han anses vara, om han hette Nigel, eller Timmy? Skulle hans tre syskon vara de mjuka liberaler de anses vara om de hette Fergus, Harriet och Brynhilde? Skulle jag vara lika medkännande och storsint som i dag, om mitt namn inte betydde ”Gud har förbarmat sig”? 

Det är sådana tanker man kan ägna en hel torsdag åt. 

Det slår mig plötsligt att det var veckor sedan jag hörde något från en svensk partiledare. Förbryllande, detta. Vi har trots allt ett par, tre partier på randen till avgrunden och nu, när scenen är fri, borde det vara deras tur. Till och med ”Murre” kunde sätta ett märke i nyhetsflödet så här års. Ansträngde han sig kanske folk rent av skulle känna igen honom när augusti övergår i september. Men partiledarna är alla som försvunna. 

Slår man på begreppet ”industrisemester” är något av det första som dyker upp Institutet för språk och folkminnen, för uttrycket kommer från den tid då industrier stängde helt i juli månad, får vi veta. Vi får också veta att det inte sker längre. Utom i politiken, alltså. 

Jag klagar inte, men vore det inte mer rationellt och underhållande om vi vände på den politiska industrisemestern? Om politikerna bara var aktiva under fem sommarveckor, då vi andra hade tid att bry oss om dem, skulle mycket dyrbar tid och begränsat tålamod sparas, på båda sidor. Resten av året kunde vi vila oss från varandra. Det räcker med en yrkesgrupp som ständigt propsar på allmänhetens uppmärksamhet och journalisterna kommer vi aldrig undan.

***