Mpox låter som ett snabbverkande kontaktlim

Fredag 

Vi måste ha varit många som undrade vad det var för ny, spännande sjukdom som enligt massmedierna nu rullas ut från Kongo. ”Mpox” låter som ledaren för en utomjordisk civilisation, eller möjligen ett snabbverkande kontaktlim. Nästan lika många måste ha blivit besvikna när det visade sig att det var samma gamla virus som då och då plågat mänskligheten sedan åtminstone 1970, men då under namnet ”apkoppor”, eller på engelska ”monkey pox”. 

Det är nu två år sedan Världshälsoorganisationen bestämde sig för att ge viruset ett ”mindre diskriminerande och stigmatiserande namn”, läser jag. Om aporna verkligen hade tagit illa vid sig framgick inte av beslutet. Under alla omständigheter var förändringen tidstypiskt oinspirerad. Det nya namnet offrar all exotism till förmån för klinisk platthet. Om vi fortfarande levde i en värld där kritisk nyfikenhet uppmuntrades borde dessutom var och en som kom i kontakt med begreppet ställa frågan vad m:et i mpox står för. Bara i en värld där alla lärt sig att aldrig fråga om n-ord kan det bli norm att inte heller fråga om m-ord. Till yttermera visso har namnbytet förvandlat ännu en fullt fungerande svensk term till en ful anglicism. 

Jag misstänker att denna beklagliga revision främst beror på att smittskyddsbyråkraterna var de som verkligen kände sig stigmatiserade av att tvingas använda begreppet apkoppor. Under covidpandemin vande de sig vid att ständigt stå i rampljuset, med budskap som spände från förutsägelser om mänsklighetens snara undergång till banala uppmaningar att tvätta händerna. Efter ett par år i skymundan har de hittat en ny anledning att tränga sig in i vår vardag, men de insåg att de för att bli tagna på allvar behövde ett namn på viruset som verkade hotfullt och okänt. ”Apkoppor” dög helt enkelt inte, om de skulle ha en chans att återigen underblåsa allmänhetens latenta hysteri. Nu kan de, med illa dold triumf, rapportera att Sverige fått det första mpox-fallet utanför Afrika, spekulera i virusets dödlighet och om det kan komma att bli luftburet. 

Det bästa vi kan göra är att ignorera dem. Tvättar händerna gör vi ändå. 

Lördag 

I nästa kapitel av den döende nordismen angriper i dag den förre socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi danskarna för att de ojar sig över svenska lönnmördande ungdomar. Skulden, menar han, ligger hos de danska beställarna: ”Det är danska kriminella som utnyttjar svenska barn”. Det låter bestickande, men jag kan inte låta bli att ge danskarna rätt i att det är viss skillnad på barn och barn med automatvapen och ett uppdrag, hur näpna de än är. 

Antagligen är Shekarabis utspel ett led i lanseringen av den nya, patriotiska socialdemokratin, som utlovat vajande, svenska fanor på varje torg. Att hans rörelse nu villkorslöst sluter upp bakom den svenska exportindustrin är glädjande, men jag undrar ändå om det inte kunde göras på ett broderligare sätt. 

De kriminella, ser jag i en annan artikel, har funnit en ny grupp att skinna efter åldringarna: just barnen. Medan de äldre luras på sina pensioner, luras unga pojkar på nakenbilder, som sedan används i utpressningssyfte. Efter alla fruktlösa försök att dressera äldre att inte lämna ut kontouppgifter, koder och bank-id, står vi alltså nu inför uppgiften att uppfostra unga pojkar att inte skicka nakenbilder till okända bekantskaper på nätet. Det låter inte som en omöjlig uppgift, men kanske vore det enklare att angripa problemet i den andra, puritanska änden. 

Jag har själv aldrig känt tjusningen i att fotografera mig själv naken – kanske skulle jag göra det om jag hade starkare estetiska skäl att odla min narcissism på just det sättet – men redan för 25 år sedan, innan vi alla hade en kombinerad kamera och masspridningsapparat i fickan, var den driften bevisligen spridd. Jag minns ett studiebesök på ett fotoframkallningsföretag i mitten av nittiotalet, där de framkallade fotografierna löpte som ett kontinuerligt band på rullar för att torka. Medan vi stod där och lyssnade på de fängslande detaljerna om företagets expansion, kunde var och en av oss konstatera att ungefär en tiondel av bilderna föreställde mer eller mindre grova sexuella handlingar – enskilda, tvåsamma eller i grupp. Går vi ytterligare en aning tillbaka i tiden såg vi nakna kroppar överallt på snabbköpens tidningshyllor och löpsedlar. Det var inget särskilt med det. 

Sedan dess har en märkligt motsägelsefull norm etablerats. Å ena sidan talas om lite annat än sex i olika former. Skönhetsidealen – plutande läppar och renrakade kroppar – är påtagligt färgade av den amerikanska porrindustri som normala européer brukade skratta åt. Att fotografera sig själv och varandra nakna anses vara en lika normal del av ett förhållande som att äta middag tillsammans. Å andra sidan har skammen återupprättats kring nakenhet, i den mån den inte är en politisk handling. Inga snabbköp skulle längre drömma om att sälja ”herrtidningar” och att bada topless – något fullständigt normalt så sent som på åttiotalet – anses nu direkt oanständigt, återigen förutsatt att det inte finns politiska motiv bakom nakenheten. 

Det är, kort sagt, en ideal ordning för utpressare. Ska vi dra undan mattan under fötterna på dem är en nedmontering av nypuritanismen den mest effektiva åtgärden. Varför inte, till exempel, införa nakenfoton som norm? Pressen kunde gå i bräschen, vilket äntligen skulle motivera de jättelika bildbylinerna. Skolkataloger kunde följa exemplet. Bäst vore om vi övergick till naken helfigur på ID-kort och passbilder också. I en värld där nakenbilden var norm skulle marknaden för utpressning tyna bort. Våra barn kunde skicka sina alster varthelst de önskade, utan att vi behövde oroa oss. Kanske skulle vi till och med slippa den vulgära amerikanska porrestetiken, som inte kan ha någon annan förklaring än som perverterat svar på puritanism. 

TT har räknat antalet svenskar som anmält sig till Världsnaturfonden för att räkna igelkottar. Det rör sig om hela 17 000 personer, vilket är något fler än antalet medlemmar i frisbeesportförbundet och därmed att räkna som en folkrörelse. Övningen avslutas redan imorgon, annars skulle jag anmäla mig och rapportera in två överkörda exemplar och ett levande, som brukar hålla till utanför bion i Borrby. 

Jag undrar om det stora intresset för igelkotten, eller pinnasot som folk säger här nere i Skåne, speglar djupare samtidsstämningar. Jag tänker till exempel på det välkända Anders Ehnmark-citatet från 1983 om Nordkorea: ”en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott”. Då var Jurij Andropov generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet och Ronald Reagan president i USA. Sedan föll muren, Sovjet upplöstes och ingen har talat med mig om igelkottar sedan dess. I stället har vi varit fullt sysselsatta med hundvalpar och bedårande elefantkalvar. Disney har ägnat sig åt färgglada fiskar och gourmetkockande råttor. Men nu är igelkotten tillbaka. Kanske har vi här en zoologisk och säkerhetspolitisk motsvarighet till den kontracykliska kjollängden – kortare vid högkonjunktur och längre vid lågkonjunktur. 

Ehnmarks hyllning till Nordkorea under de sista kylslagna åren av kalla kriget är inte det enda eller första exemplet på igelkottens popularitet i orostider. ”Vi har rullat ihop oss”, sade högerledaren Gösta Bagge vid andra världskrigets utbrott, ”som igelkotten inför faran, med taggarna åt alla håll”. En skulptur av en igelkott ställdes utanför NK i Stockholm, och fick fler piggar i takt med att svenskarna tecknade försvarslån, för att finansiera vår upprustning. Kanske är det en idé att plocka upp igen? Eller så kan vi ställa dit en skulptur av den nuvarande försvarsministern, som är påfallande lik just en igelkott. Det är knappast en slump. 

Söndag 

Det är något märkligt med debattartikeln som två socialdemokrater skrivit i DN i dag. Mitt intryck var att Socialdemokraterna – precis som de nyligen blivit fullfjädrade patrioter, tuffa mot brottslingar och skeptiska till ytterligare invandring – vänt på kuttingen och blivit för kärnkraft. Men här listas ett antal mer eller mindre orelaterade ”motkrav” som partiet bör ställa för att ”släppa igenom” ny kärnkraft. 

Varför ställa ”motkrav” på något man är för? Varför förhandla om att ”släppa igenom” något man anser att landet behöver? 

Felet kan förstås vara mitt – kanske har jag missuppfattat Socialdemokraternas position i frågan – men om jag kan ta fel är det sannolikt fler som gjort det. Anses kärnkraft fortfarande vara en borgerlig avvikelse inom socialdemokratin? Eller handlar det helt enkelt om taktiska realiteter: att åtminstone två, kanske tre, av de partier Socialdemokraterna avser att samregera med är emot ny kärnkraft? 

Jag hoppas på det förra. Det är alltid enfaldigt när särskilda energislag – oavsett om det rör sig om vindkraft eller kärnkraft – går från att vara teknik till att bli ideologi. Men om borgerligheten nu envisas med att göra kärnkraften till en fråga om politisk renlärighet, är det minsta vi kan begära att någon, förutom de skrattretande miljöpartisterna, står upp för de smutsiga. 

Enligt en kulturartikel i Svenskan har svenskarna – åtminstone den kontorsarbetande delen – redan förkortat sin arbetstid. De ägnar dagarna åt att spela dataspel, fika, titta på tv och maska. Ändå undviker artikeln den centrala frågan: är det här ett problem för andra än de lurade arbetsgivarna? 

Jag tvivlar. Min gissning är att Sverige helt skulle sluta fungera om alla dessa administratörer och mellanchefer verkligen gjorde det de var anställda att göra. Vi har hamnat i en ond cirkel, där allt fler överutbildas och sedan måste beredas lämpliga platser på arbetsmarknaden. Resultatet är en svällande administration, som oftast administrerar sig själv, men lite annat. Det ideala vore förstås – utan att för den skull apa efter Pol Pot – att skicka ut merparten av alla dessa administratörer i landet för att bygga järnväg, skotta snö, putsa skor och annat meningsfullt. Men i väntan på en stark man, eller för all del kvinna, som vågar ta sig an uppgiften, bör vi vara tacksamma för varje minut som den här gruppen ägnar åt något annat än det som vi skämtsamt kallar ”arbete”. 

Måndag 

Det senaste två åren, berättar New York Times som citeras i Svenskan, har en japansk delfin i Wakasa Bay ”tryckt sina genitalier” mot folk i vattnet. I år har problemen blivit värre. Åtminstone 47 personer har skadats i delfinattacker under de senaste tre åren. Marinbiologer misstänker att det rör sig om en frustrerad ”kåt, ensam delfin”. 

Den japanska inceldelfinen verkar, liksom så mycket annat, vara ett tecken i tiden. Den alltid lika inkännande kolumnisten Alex Schulman skriver i dag om sin plågsamt starka empati för hamstrar, dömda till kärlekslöshet och att alltid vara andrahandsval, när föräldrar inte vill köpa hund: 

”Ja, jag ömmade för hamstern som alltid var second best. De ska nu leva sina liv under barnets besvikna blick, göra vad de kan för att underlätta anknytningen, springa i snurran, dricka vatten ur sugröret i metall. Barnens ögon tätt utanför buren. De tomma blickarna hos några som önskade en sak och fick något helt annat. 

Fasan i att vara dessa hamstrar. Självhatet.” 

Det är en aning oklart om det är hamstern eller Schulman som känner självhat, men det är av mindre betydelse. Något borde göras, både åt alla dessa djur i sexuell nöd och Alex Schulmans ömmande samvete. Kanske kunde han ta en simtur i Wakasa Bay? 

Tisdag 

Det är en aning oklart om den polsk-brittiske konsertpianisten Andrzej Czajkowskis kranium fortfarande används när Royal Shakespeare Company sätter upp Hamlet. Czajkowski, eller Tjajkovskij om man så vill, donerade sitt kranium till teatersällskapet med just det önskemålet, men när saken läckte ut 2008 påstods det att dödskallen skulle stoppas undan. I själva verket fortsatte den användas, både när Hamlet sattes upp i West End och när pjäsen spelades in för BBC. Vem vet om Shakespeareteatern är att lita på, om man skulle fråga den nu? 

Det är, antar jag, begripligt att de flesta är en aning petiga med vart deras kranier tar vägen efter döden. Militärdiktatorn Oliver Cromwell skulle antagligen ha ogillat att hans huvud, efter att han grävts upp ur graven och blivit rituellt halshuggen, först satt på Westminster Halls fasad i över tjugo år, sedan gömdes i en skorsten, därefter blev huvudsak i ett par olika kuriosamuseum för att till slut hamna i dubbla hattaskar under en säng i Cambridge. Först 1960 begravdes huvudet, som – undantaget ett förlorat öra – faktiskt hade både hud och hår kvar, till skillnad från Czajkowskis renkokade kranium. 

Själv undrar jag till vilken nytta mitt kranium skulle kunna vara, med eller utan hud och hår, när tiden är kommen. Det är smalt och spetsigt, vilket dels gör att ärvda hattar är alldeles för stora, dels att hörlurar kanar av skulten vid minsta rörelse. Kanske skulle det kunna bli en hyfsad grapefruktpress, eller ett tankeväckande inslag i en trädgårdfontän tillägnad förgängligheten. 

Detta apropå de 23 kranier som för 146 år sedan grävdes upp ur Akamella kyrkogård, utanför Pajala, och som nu grävts ned igen under överinseende av bland andra biskop Åsa Nyström och representanter från tornedalingarnas riksförbund. Kranierna grävdes upp för att användas i rasbiologisk forskning och jag förstår av den artikel där jag läser om saken att detta är något som majoritetssvenskar och majoritetsfinnar fortfarande bör känna skam för. Men det var trots allt nästan 150 år sedan, jag hade inget med saken att göra och de som hade det tyckte antagligen att man borde lyssna på forskarna i en disciplin som var på modet då, precis som dagens vetenskapsmän aldrig upphör att tillhålla oss att lyssna på dem. 

De som påstår att kranier bara kan behandlas värdigt genom att grävas ned kan aldrig ha besökt ossuariumet i kapucinordens kyrka Santa Maria della Concezione i Rom. Där är uppemot 4000 skelett, inklusive kranier, arrangerade i fantasi- och smakfulla mönster. Om någon, rasbiolog eller ej, har vänligheten att hänga mitt kranium på väggen och ge det ett par skulderblad som vingar – precis som ett särskilt privilegierat benrangel i kapucinernas krypta – hoppas jag att inga pjoskiga ättlingar propsar på att gräva ned mig. 

Onsdag 

Märta Stenevi, 48 år, har enligt Expressen meddelat på Instagram att hon skaffat sig sin första tatuering. Den sitter på underarmen och föreställer två fåglar: en på en telefontråd, den andra i luften. Ovanför motivet står ”ANDAS NU; ALLT KOMMER BLI BRA”. 

Det är hjärtevärmande att det tidigare språkröret, dessutom nygift, fått hoppet tillbaka efter de tråkigheter som fick henne att avgå. Ingen modern människa kommer heller att klandra henne för att hon slopat infinitivmärket ”att” i sin tatuering. Det gjorde redan Strindberg ibland, även om han knappast skulle ha gjort det i just denna mening. Men tiden går, språket förändras och underarmar har inte plats för alla småord. 

Möjligen var det dock en aning oförsiktigt att slå in ett semikolon i tatueringen. 

Rent språkligt går det an. Man kan tänka sig att semikolonet ersätter en konjunktion, kanske ”för”, och det rör sig trots allt om två huvudsatser som man får förmoda hänger samman. Men semikolon har med tiden fått en annan funktion än den rent språkliga. Det är ett skiljetecken som folk använder när de vill markera något högtidligt och djupsinnigt, ungefär som en finkostym som bara luftas vid särskilda tillfällen. Problemet med det är att det högtidliga och djupsinniga alltid förlorar i båda avseendena, när avsändaren känt sig tvungen att särskilt markera att det rör sig om något högtidligt och djupsinnigt genom att slå in ett semikolon.  

Det finns trots allt så många alternativa och mer intressanta interpunktioner, än den som Stenevi har valt. Den samtidigt interrogativa och bekräftande dialogen ”ANDAS NU? ALLT KOMMER BLI BRA!” till exempel, den anmodande ”ANDAS NU! ALLT KOMMER BLI BRA!”, den tröstande lågmälda ”ANDAS NU. (ALLT KOMMER BLI BRA)”, eller den rakt kärnfulla ”ANDAS NU. ALLT KOMMER BLI BRA.”. I min mening är alla dessa alternativ mer effektfulla än den med semikolonet. 

Men allt detta är förstås en smaksak och dessutom en bisak. Artikelns verkliga huvudnyhet är att Märta Stenevi skrattade så hon grät, när hon en gång av misstag valde en rosa klänning, trots att Socialdemokraterna bett henne undvika starka färger.  

Kom inte och säg att de inte har roligt inom politiken. 

Torsdag 

Att köra Tesla börjar bli en ”politisk symbol”, skriver Aftonbladets Anders Lindberg, ”ett aktivt val” för Teslagrundaren Elon Musk och hans antifackliga attityd. Det är dags att göra med Tesla som så många redan gjort med Musks andra stora engagemang – X, tidigare känt som Twitter – som alla nu lämnat, enligt Lindberg, utom ”journalister” och ”en (sic) knippe galningar”. 

Jag får inte riktigt klart för mig om Lindberg menar att journalister och galningar också kan fortsätta köra Tesla, eller om ännu hårdare moraliska regler gäller där än i frågan om X. Eftersom jag varken är journalist eller galning och inte äger en Tesla, är mitt intresse för just den frågan ändå begränsat. Men Lindberg stannar inte vid bilägandets moraliska gungfly. 

Ingen, förutom Donald Trump, är mäktigare än Elon Musk, skriver Lindberg. Jag är osäker på om det är ironi, men låt oss anta att det inte är det. Lindbergs förutsägelse att nästa stora kulturkrigsstrid som denne mäktige Musk engagerar sig i handlar om hur många barn som kvinnor föder. Kanske har han rätt och i så fall skulle det vara intressant att veta exakt vad Musk, världens näst mäktigaste man, kommer att göra för att öka barnafödandet. Hur ska han utöva sin exempellösa makt i just detta kulturkrig? 

Man kan förstås åstadkomma en hel del med 250 miljarder dollar, som är den senaste noteringen för Musks förmögenhet. Men ändå: bara i Tyskland uppskattas den katolska kyrkan, enligt den tyska tidskriften Focus, vara god för ungefär lika mycket. Kyrkan – som förstås har ännu större medel på andra håll i världen – har ändå mycket sällan kunnat se till att få preventivmedel förbjudna, ens i de länder där kyrkan är starkare än i Tyskland. Och då har ändå kyrkan fördelen att den förvaltar en tro som har djupare rötter än tron på Elon Musk. 

Är det då morot, snarare än piska, som gäller? Tänker Musk dela ut privata barnbidrag till flitiga barnaföderskor? 

Ungefär 1,5 miljarder av världens runt fyra miljarder kvinnor uppskattas vara i fertil ålder. Musks förmögenhet skulle räcka till en engångsutbetalning på knappt 160 dollar till var och en. Eller, en aning mer realistiskt, om en tiondel av världens fertila kvinnor lystrar till Musks locktoner kan de få lite drygt 1 600 dollar var. 

Det är en förmögenhet på många platser i världen, men mindre än det kostar att försörja ett barn tills det är fullvuxet, även i många lågkostnadsländer. Även om de blivande mödrarna är dåliga på matematik och antar erbjudandet är det osannolikt att Musk skulle vara beredd att ruinera sig för en så meningslös övning. 

Så vad kan vi vänta oss från den mäktige Elon Musk i kulturkriget om hur många barn kvinnor föder? 

Antagligen några skruvade utlägg på X – plattformen för journalister och galningar – och ett och annat insmickrande utspel med likasinnade politiker. Jag vet inte vad Lindberg har för erfarenhet av det motsatta könet, men jag är övertygad om att de flesta kvinnor kommer att klara av den utmaningen. 

***

Läs även: Har vi alla blivit pengagalna, krigiska kärringar?

Läs även: Jag tvivlar på att fransmännen kommer att infria Martin Gelins förhoppningar