Någon borde varna Trump för danskarna

Fredag 

Det är få saker vi kan enas om i dessa grälsjuka dagar, men en är att i stort sett allt vi stöter på utgör ett hot mot den liberala demokratin. Det gäller framför allt den liberala demokratins väljare. Romantiken – möjligen även som praktik, men främst som kulturell idérörelse – är en av de företeelser som riskerar att leda dem fel. Det är därför den pågående utställningen om romantiken på Nationalmuseum, en institution med ett namn som i sig antagligen hotar den liberala demokratin, skapar sådant obehag hos många kollegor i spalterna. 

Jag är själv inte fullt så lättskrämd, men försöker ändå hålla ett öppet sinne för en mer intolerant syn på vår kulturhistoria. Utställningen är faktiskt fullt tillgänglig för den breda allmänheten och bara sparsamt behängd med den sortens ”kontextualiserande” skyltar som annars uppfostrar besökarna att förstå saker rätt. Det är förstås en risk. I dag är det Gina Gustavsson som skriver om saken. Med ett prövande anslag, bör tilläggas, men ändå med det tydliga påpekandet att det inte rör sig om en epok som är ”harmlös”. 

Möjligen är det med detta i åtanke som regeringen anslår 58 miljoner kronor till ”konstnärlig forskning”, ett annat debattämne bland kollegor den senaste tiden. Debatten är en aning svår att följa, eftersom ingen kan eller vill berätta vad ”konstnärlig forskning” är. Närmast kommer kanske Sonia Hedstrand, som är ”konstnär och arbetar forskningsorienterat i skärningspunkten mellan dokumentarism, essä och sociologisk undersökning i medier som installation, rörlig bild, fotografi, performance och artist books”. Hon har beskrivit konstnärlig forskning som ett ”kunskapsteoretiskt paradigmskifte” och som ett ”fritänkande fält med potential att utmana en patriarkal kunskapstradition”. Nils Claesson, lektor i animation – vilket jag antar betyder tecknad film – har också gjort ett försök genom att använda ordet ”radikal” åtminstone tre gånger i sitt försök att inte definiera begreppet alltför mycket. 

Det låter i mina öron lika harmlöst tomt som vilken konsultdragning som helst. När Hedstrand dessutom påpekar att de som frågar sig vad det hon säger betyder, bidrar till ”det eskalerande konsthat som ingår i de auktoritära strömningar vilka just nu hotar Europas demokratier” borde saken vara avgjord. Det är förstås här vi borde lägga våra gemensamma resurser, tills något nytt och än mer harmlöst dyker upp. 

Lördag 

Visst kan man förstå klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari som, enligt samstämmiga pressuppgifter, ”rasar” mot svenskarnas inköp från Kina och därför vill förbjuda de kinesiska lågprisbolagen Shein och Temu. Å andra sidan skänker alla undermåliga plastprodukter lite enkel glädje åt dessa olyckliga som inte äger något varuhus, för att tala med Karl-Bertil Johnson. Att beröva dem den glädjen vore både orättvist och oklokt. 

En lösning som jag hittills inte hört någon föreslå är att varje svensk familj under en viss inkomstgräns tilldelas sin egen kines, som kan leva som inneboende och närproducera skräpet. På så sätt kan vi få kontroll över såväl arbetsmiljöfrågor som kemikaliehantering och dessutom eliminera onödiga koldioxidutsläpp på grund av transporter. Kineserna är så många att de knappast lär sakna några landsmän och dessutom småväxta, vilket underlättar även för redan trångbodda familjer. 

Söndag 

Mark Levengood, som ska påannonsera TV-program under julhelgen, är huvudsak i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet i dag. Han har bytt skjorta mellan de båda publikationernas besök, vilket väl måste ses som ett tecken på verklig professionalism och hänsyn gentemot de svenskar som fortfarande läser båda Stockholmstidningarna. Under själva arbetspasset ska han bära en röd sammetsfrack, som han lät sy upp till kronprinsessans bröllop. Möjligen kommer han att under sändning byta till en liknande skapelse i grön sammet, kanske för att värna public servicebolagets opartiskhet. 

Den enda gåtan, för oss som sällan eller aldrig ser på TV, är varför Sveriges Television envisas med att avbryta Levengoods monolog – tvivelsutan kryddad med dråpliga minnen om hans mor och mormor och tryfferad med en och annan ekivok dubbeltydighet – med andra programpunkter. Är det ytterligare ett tecken på public services dåliga självförtroende?  

För de svenskar som inte kan tänka sig att fira jul utan TV måste Levengood trots allt vara höjden av sofistikerat julfirande. Den finlandssvenska accenten associerar många svenskar med bildning och en vag högreståndsbakgrund, samtidigt som hans tilltal är väl avpassat för att fånga barns uppmärksamhet. Men han har något för alla: framåt tolvslaget, när de små gått till sängs med sina nya mobiltelefoner och spelkonsoler, kunde han byta om från röd sammetsfrack till grön sammetsfrack live framför kameran, samtidigt som han drar ett par underfundiga fräckisar, för att sätta lite krydda på julkvällen för den vuxna publiken. 

Det är tråkigt att programdirektörerna på Sveriges Television låter ett tillfälle som detta gå dem ur händerna. Svenskarna behöver nya lägereldar. 

Måndag 

I dag, då Dagens Nyheter firar 160 år – har regeringen kommit ihåg att utlysa flaggdag? – får vi till sist svar på frågan vad tidningen är till för. Den vägleds av en ”intellektuell tradition”, skriver kulturchefen Björn Wiman, som handlar om ”drömmen om alla individers befrielse från nedhållande tankesätt”. Det kan möjligen förvåna en och annan, som varje vardagsmorgon möter DN:s tankesätt med en distinkt känsla av att tryckas allt djupare ned i den anständiga medelklassens konformistiska matta, men låt oss lämna det därhän denna högtidsdag. Det är svårt att inte smittas av Wimans starka självkänsla, när den tar sig närmast lyriska toner: 

”En tidning som kommer till sina läsare. Och läsare som kommer till sin tidning. En tidning som sett hur världen förnyas och som själv förnyas tillsammans med den. I dag, när DN fyller 160 år, är det alltjämt en strålande idé.” 

Kanske, skriver Wiman, kan DN med viss rätt skyllas för att vara ”ett slags semiofficiellt ämbetsverk för medborgerlig korvstoppning”, men i så fall är det något att bära ”med viss stolthet”. Vilket Wiman bevisligen gör. Vi gratulerar. 

Kanske är det upptagenheten med den egna bemärkelsedagen som gör att Svenska Dagbladet i dag kan publicera en artikel som, med tanke på budskapet, rimligen borde ha publicerats i Dagens Nyheter. Den handlar om att vi borde äta mindre kött och att forskningen, efter att ha studerat de nordiska länderna under de två världskrigen, visat att det bästa för folkhälsan är matransonering: 

”Den enda negativa effekten av ransoneringarna Haqvin Malmros hittade”, skriver Henrik Ennart i en avslutande passus, ”var att norrmännen som växte upp under kriget inte blev lika långa som tidigare. I övrigt var de friskare”. 

Skadan behöver dock inte vara bestående. Dagens Nyheter har alltid ögonen på dem som med viss stolthet vill bidra till den medborgerliga korvstoppningen och befriar regelmässigt skribenter från andra, nedhållande publikationer. Så till exempel när DN lockade över klimatkampanjreportern Peter Alestig från Svenska Dagbladet. Och den här veckan meddelade DN att tidningen gjort ännu en insats för att se till att rätt person hamnar på rätt plats och köpt över Johannes Klenell, sedan ett par år skojig vänsterkolumnist i Svenska Dagbladet. 

Klenell lovar att ”inte korrumperas av duktigheten” i DN, men det löftet har många ställt ut och brutit tidigare, så Björn Wiman har ingen anledning att oroa sig. 

Vad gäller Henrik Ennart krävs nog bara ett par ytterligare artiklar till ransoneringens lov innan ett erbjudande kommer i mejlen. 

Tisdag 

Kanske är det ett ålderstecken, men jag finner allt oftare att tidningarna förbigår de allra viktigaste nyheterna med tystnad, så även i jultider. Jag har i år läst åtskilliga artiklar om de svindlande priserna på julskinka, el till julgransbelysningen och på julgranen i sig. Men jag kan inte påminna mig en enda rad som behandlat det skenande guldpriset ur ett julklappsperspektiv, än mindre att en litet paket myrra närmar sig 100 kronor, i det fall man ens kan få tag på något sådant. Det är bara rökelsen som inte uppvisar starkt inflatoriska drag, men den har i gengäld alltid varit kostsam. 

Är det konstigt att Sveriges 1,2 miljoner barnfamiljer under sådana omständigheter väljer att i stället ge sina barn elektroniska skärmar, kinesiska plastfigurer, laserpistoler och annat onyttigt strunt? Man vill ogärna lägga sordin på stämningen på självaste julafton, men vi måste ändå fråga oss vad det hade blivit av kristendomen och hela vår kultursfär, om Jesus i krubban hade fått ett gamingheadset och en Legobyggsats med så många specialbitar att alla försök till originellt skapande omintetgjorts. 

I vårt hushåll håller vi på traditionerna, även om barnen i år får hålla till godo med något mindre guld och myrra och en större andel rökelse i paketen än vanligt. 

Onsdag 

De femton miljoner dollar som USA betalade Frankrike vid Louisianaköpet motsvarar i dag ungefär 420 miljoner dollar. Det är förstås en spottstyver för Elon Musk och ger ett kvadratmeterpris på strax under 200 dollar. 

Som av en händelse är Grönlands yta nästan exakt lika stor som den betydande och bördiga del av mellanvästern som USA köpte av Frankrike 1803. Med tanke på att 81 procent av öns yta är istäckt året om borde danskarna skatta sig lyckliga om de fick 200 dollar kvadratkilometern för Grönland, även om man räknar in att istäcket långsamt krymper. Vad har de att förlora, annat än ändlösa och tröttsamma klagomål och krav på kompensation från ursprungsbefolkningen? Ändå kan danskarna inte låta bli att vara danskar och genast sätta i gång ett tröttsamt förhandlingsspel. 

President Trump må vara känd för sin förmåga att göra affärer i Amerika, men har han någonsin gjort affärer med danskar? Jag befarar att så inte är fallet. Presidenten är antagligen van vid att en affär är slutförd när man skakat hand på den, inte att den verkliga förhandlingen börjar först då. Han har med största sannolikhet aldrig förhandlat med människor, som bara genom att kasta sina obegripliga räkneord omkring sig, kan lura den styvaste affärsman. 

Jag kan inte låta bli att känna att någon borde varna president Trump. Ryska oligarker och nordkoreanska diktatorer är en sak. Danskar är något helt annat. 

Torsdag 

Det är svårt att veta i vilka sammanhang DN:s Lisa Magnusson, eller för den delen Åsa Lindeborg, rör sig, även om det inkom en rapport om att den senare inför julen siktats på ett sydgående tåg från Stockholm. Men när de båda undrar vart arbetarklassen har tagit vägen, kan jag inte låta bli att känna att det mestadels handlar om deras egen vardag. 

Här på den skånska landsbygden är arbetarklassen ständigt närvarande i nära nog varje sammanhang. Man ser den till exempel ofta godmodigt arbeta på vägar och fält, eller med en plastkorv bruna bönor och en bingolott på ICA. Den har, kort sagt, inte tagit vägen någonstans. Vilket får mig att misstänka att det är Magnusson och Lindeborg som tagit vägen. Närmare bestämt vägen till de segregerade stadsdelar i Stockholm där endast journalister, forskningsorienterade konstnärer och lektorer i animation släpps in och ingen säger sig förstå vad ”vanligt folk” är. Men även där, så vitt jag minns, gör arbetarklassen gästspel, när badrum ska renoveras, mat levereras, eller reklam delas ut. Har Lindeborg och Magnusson drabbats av ett slags selektiv klassblindhet, som gör att de helt enkelt inte känner igen arbetarklassen när de ser den? 

Om man läser det de skriver lite närmre verkar det vara något annat de menar. När de skriver att arbetarklassen ”försvunnit”, ”inte märks” och är ”osynlig” verkar de mena att arbetarklassen inte skriver på kultursidor, sitter i riksdagen, författar romaner eller regisserar filmer. Problemet består alltså i att arbetarklassen inte beter sig som normal övre medelklass. De tar inte plats i ”de offentliga rummen”, dit verkliga platser som gator och torg, snabbköp och vårdcentraler inte räknas, utan bara reklamfilmer, romaner, kulturartiklar och andra fantasiprodukter. 

Jag är verkligen ingen expert på ämnet, men det förefaller mig som om det föreligger en variant av klassiska filosofiska problem här. Om arbetarklassen slutar att gräva, snickra och moka med rör och i stället börjar författa artiklar om sin egen belägenhet, är den då fortfarande arbetarklass? Och om en arbetare säger något som inte publiceras på en kultur- eller ledarsida, har arbetaren då givit något ljud ifrån sig? Finns det en möjlighet till existens, om man inte upplevs av den kulturella medelklassen? 

Frågorna hopar sig.