Några månader på anstalt skulle göra treåringar gott

Fredag

Skulle president Trump vinna på att anlägga helskägg?

Trots att han ständigt är främst i allas tankar har jag ännu inte sett någon som tagit upp just den frågan. Min egen uppfattning är det vore till presidentens fördel. Ett skägg skulle ge honom en mjukare och visare framtoning, inte olik den som Hadrianus gav sina romerska undersåtar.

Detta apropå att DN:s Erik Helmerson i en ledare i dag jämför president Trump med kejsar Caligula – ”den lilla stöveln” – på ett mindre smickrande sätt.

Man förstår förstås Helmerson, men det här är inte rätt tillfälle att ge efter för missmod och förtvivlan. Varför skulle president Trump inte lika gärna kunna bli en ny Hadrianus?

Det var Hadrianus, som alla vet, som först drog slutsatsen att det romerska imperiet hade gapat över för mycket. Hans företrädare Trajanus var expansiv och regerade över det romerska rikets största utbredning. Hadrianius lät Mesopotamien, Assyria, Armenien och en del andra provinser gå sina egna vägar. Han byggde – en annan likhet med Trump – muren mot de obildbara och skräckinjagande pikterna, som alla betedde sig som Mel Gibson under en av den australiensiske skådespelarens galnare dagar. 

Vore det inte ett typiskt exempel på hur historien ständigt upprepar sig om en skäggprydd Trump kom till samma slutsats? Han saknar visserligen en verkligt expansiv Trajanus att städa upp efter, men i det avseendet kan vi enkelt hjälpa honom.

Jag läser att danskar nu startat en namninsamling för att köpa Kalifornien. Det är förstås lustigt, men kontraproduktivt. I stället för att möta Trumps expansiva natur med samma mynt är det klokaste vi kan göra att vara hans Trajanus och visa honom hur besvärligt det vore om Grönland, Panama, Gaza, Ukraina, och alla andra ställen han kastar sina lystna blickar på, verkligen blev den amerikanska presidentens huvudvärk. EU:s ledare kan gå i bräschen och under sina kommande krismöten skänka president Trump hela vår kontinent. Om inte det räcker för att få honom på andra tankar borde det inte vara omöjligt att få Sydamerika och Afrika att följa i de europeiska fotspåren.

Min gissning är att president Trumps hadrianska drag inom ett halvår skulle slå igenom. Kanske skulle han även låta skägget växa.

Om vi förmår att hantera detta rätt kan det mycket väl komma att avgöra både vårt eget och president Trumps eftermäle. Det är inte för inte som Hadrianus räknas till en av de fem goda kejsarna.

Lördag

Jag undrar om Bengt Ohlssons frontalangrepp på Bruno K Öijer i dagens tidning duger för att dra i gång en riktigt klassisk kulturfejd. Ohlsson gör verkligen sitt bästa:

”Medelst sina mjältsjuka uppläsningar har han profilerat sig som en poet som är så överjordiskt fin att finhetens traditionella markörer, prålet och frackarna, försvinner långt under honom.”

Och, om alla dem som hyllar poeten:

”Jag vet inte när jag senast läste något så utsökt skitnödigt.”

Ändå misstänker jag att handsken kan bli liggande.

En gång, för många år sedan, tecknade den enastående Riber Hansson ett porträtt av Öijer på Svenskans kultursida. Poetens hår fyllde halva bilden, näsan stack ut som en näbb och i händerna höll han en stålpenna som droppade svart bläck. Det var inte alls en elak bild – jag vet för jag har originalet på väggen hemma – utan snarare en träffande hommage. Men några dagar efter publiceringen ryktades det att Öijer hade ställt in en av sina legendariska uppläsningar, eftersom bilden hade skakat honom i grunden.

Om det stämmer riskerar Ohlssons betydligt ettrigare angrepp att leda till att det dröjer ytterligare ett decennium – Öijers senaste diktsamling innan den nu aktuella kom 2014 – innan vi får se Öijer i offentligheten igen.

Jag hoppas att det inte blir så, för Sverige är i stort behov av en rejäl kulturfejd. Någon sådan värd namnet har vi inte sett sedan Katarina Frostenson tvingades ur Akademien och Horace Engdahl gick i exil i Göteborg. Ohlsson är måhända ingen Strindberg och Öijer ingen Heidenstam, men man måste arbeta med det man har och våra kulturpersonligheter har trots allt ett ansvar mot sin publik, även om det orsakar dem en del obehag.

Ohlsson har dragit sitt strå till stacken. Nu vilar ansvaret på Öijer.

Söndag

Svensk press samlar sig åter för den traditionella konklav som alltid resulterar i förslag på ett antal sexliberala, vänsterpolitiska, i grunden protestantiska och helst kvinnliga kandidater till ny biskop av Rom. Därpå kommer den traditionella besvikelsen att infinna sig, när den katolska kyrkan åter envisats med att välja en troende katolik till påve.

Man skulle kunna hävda att den nuvarande påven i onödan uppmuntrat svenska journalister. Nyligen utnämnde han syster Simona Brambilla till den första kvinnliga prefekten för kyrkans avdelning för religiösa ordnar och strax därefter syster Raffaella Petrini till Vatikanstatens första kvinnliga regeringschef. Men hur progressivt det än kan verka har ingen ännu kunnat beslå syster Brambilla eller syster Petrini med några varma känslor för abort, sex utanför äktenskapet, tvivel på jungfrufödsel eller annat av det slaget. De verkar båda tro på Gud. Ingen behöver undra över deras pronomen. De har inte heller förekommit i spekulationer om en första – eller möjligen andra – kvinnlig påve.

En tröst för svenska journalister är möjligen den avlägsna möjligheten att Anders Arborelius, den förste svenske kardinalen, väljs till ny påve, som fransk press spekulerade i för en tid sedan. Men även Anders Arborelius är katolik, trots att han är svensk, och har en traditionell könsidentitet. Jag befarar att förstämningen är oundviklig.

Måndag

Jag har aldrig kunnat bestämma mig för vad jag tycker om de presskonferenser där asiatiska makthavare som misslyckats gråter, sliter sitt hår och tuktar sig. De har onekligen en dramaturgisk kvalitet, men också en genant och vagt oäkta känsla av att göra skådespel av något som rimligen borde vara privat.

Den tyske diplomaten Christoph Heusgens tårar vid avslutningen av säkerhetskonferensen i München hade inte de asiatiska motsvarigheternas rituella drag och tårarna var antagligen spontana, men samma känsla av upplösning mellan privat och offentligt infann sig och dessutom saknades verklig dramaturgi. Improvisation är en svår konst.

Gynnar det vår del av världen om våra grannar får intrycket att européer reduceras till lipsillar vid varje kris? Jag är inte säker på det, men det är en fråga vi måste ställa oss och försöka svara ärligt på. Under tiden gäller det, som jag påpekat tidigare, att se ljusglimtar även i de mörkaste av tider.

Av det skälet är det inte bara småaktigt, utan direkt oklokt att så många skribenter hånar president Trump när han äntligen tar itu med det låga vattentrycket i amerikanska duschar. Vi kanske inte gillar presidentens hållning gentemot Ukraina, eller hans tullpolitik, men ingen av oss tycker heller om att försöka skölja schampo ur håret med hjälp av en ynklig rännil, ovärdig den västerländska kultur som byggde fungerande termer för mer än 2000 år sedan. Att högsta instans äntligen tar sig an problemet, talar till president Trumps fördel.

Det är mer tveksamt om detsamma gäller hans order om att ersätta sugrör av papper med sugrör av plast. Det var visserligen sumererna som uppfann sugröret, men de gjorde det som en konsekvens av att de var dåliga på att brygga öl och ville undvika att få i sig bottensatsen. I vår moderna värld finns ingen anledning, rent av ingen ursäkt, för vuxna människor att använda sugrör, oavsett vilket material de är gjorda av.

Amerikanerna är förstås fria att göra som de vill, men vi européer bör inte ge efter för sugröret och den infantilisering som det för med sig. Kanske bör vi alla falla i gråt, varje gång någon serverar oss en dryck med sugrör, tills amerikanerna lärt sig att respektera oss.

Tisdag

Den främsta invändningen mot att sänka straffåldern till 14 år, om jag förstår saken rätt, är att den kriminella maffian då kommer att börja rekrytera 13-åringar. Jag är ingen expert i ämnet, men det framstår som om det finns två uppenbara lösningar på problemet, för att skydda barnen från att dras in i kriminalitet.

Den ena är förstås att sänka straffåldern till två eller tre år. Att sänka den än mer är onödigt, eftersom barn som ännu inte är mobila är utan större användning för de kriminella nätverken.

Den andra är att höja straffåldern till en nivå strax över den där vi anser att de som så önskar är gamla nog att fatta informerade, självständiga beslut om att bli kriminella. Låt oss säga till 25, eller kanske 27 år. Då skulle yngre personer förlora sin konkurrensfördel på just denna arbetsmarknad.

Vilken av dessa två lösningar man föredrar är en smaksak. Min egen uppfattning är att många treåringar är förslagna och manipulativa på ett sätt som deras föräldrar sällan kan hantera. Några månader på anstalt skulle göra dem gott.

Onsdag

Det är alltid uppfriskande att finna intressanta filosofiska frågor i tidningens sportsektion. I dag väcker Johanna Frändén, möjligen oavsiktligt, frågan om rikedom och berömmelse med nödvändighet leder till moralisk korruption.

Frändéns förutsägelse är att kvinnliga fotbollsspelare, när de får mer betalt och stjärnstatus, kommer att överge de moraliska kommandohöjder där damfotbollen, fram till nu, befunnit sig. Hon tycker sig redan se tecken på det, i form av sexuella trakasserier och spirande rasism.

Jag kan inte bedöma hur stark Frändéns tes är, men jag antar att hon mycket väl kan ha rätt. Å andra sidan är det en vanlig villfarelse, med anor åtminstone tillbaka till franska revolutionen och med Hollywood och kulturvärlden i stort som propagandister, att fattiga, ”enkla” människor av naturen är ädla, medan rika, priviligierade människor av samma natur är onda. Det är en del av den sedan länge etablerade trenden att – i Auberon Waughs ord – fjäska för de lägre klasserna.

Hur det än är med den saken sällar sig Frändén tydligt till den tvivelaktiga filosofiska skola som anser att dålig uppfostran och tölpaktighet är ett tecken på rättfram genuinitet:

”På det stora hela visar de senaste veckornas händelser att kvinnor som spelar fotboll är som vilka människor som helst.”

Den sortens svepande generalisering om hur ”vilka människor som helst” beter sig är svårförenlig med ursprungstesen att berömmelse och pengar korrumperar dem som drabbas av det. Men framför allt bortser den ifrån att de flesta människor – de må vara miljardärer eller utblottade – i min erfarenhet inte regelmässigt beter sig som svin. Skulle det hända drabbas de oftast av dåligt samvete.

En hypotes Frändén inte prövar – den verkar aldrig slå sportjournalister – är att det kanske är sporten i sig, snarare än äran och förmögenheten, som korrumperar människor. Sport har åtminstone allt sedan Pierre de Coubertin påstod att ”det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl” varit en verksamhet som i sin själva kärna är förljugen och skenhelig. Den bygger på en lögn om sund och frisk rörelse, men förslavar miljontals människor i soffor, omgivna av chipspåsar. Den hävdar att den är karaktärsbyggande, men bryter ned ytterligare miljontals, som blir speldjävulens slavar. Den utsätter unga för fysiska risker och skador. Om de klarar sig från dem i ungdomen, drar de på sig än värre skador på senare år, när de inbillar sig att korpidrott är ett hälsosamt tidsfördriv.

Det verkar osannolikt att något som bygger på så grova lögner kan fostra ärliga människor.

Kanske var sporten en gång oskyldig och oanfrätt av allt detta, när de grekiska olympierna tävlade så som gudarna hade skapat dem, men vem skulle ens våga föreslå att damfotbollen återgick till den traditionen?

Torsdag

Skälet, enligt en Kalle Sundin på Aftonbladets ledarsida, att hamburgerkedjan Max slarvar med hygienen är att de serverar ”borgerliga hamburgare”.

Det är en intressant hypotes, men jag är en aning oklar över exakt vad i snuskigheten som är borgerligt. De borgerliga dygderna brukar enklast sammanfattas som flit, sparsamhet och ansvarstagande och visst kan man tänka sig att en överdriven sparsamhet kan leda till att hamburgare som tappats på golvet återanvänds, eller att toalettsitsar diskas med matbrickor, men det låter en aning krystat. Vad gäller personlig hygien är min erfarenhet att borgare i allmänhet är överdrivet noga med just den, åtminstone tills de är över 75, eller tills deras fru dör.

Visst finns en tendens, särskilt bland verkligt traditionell övre borgerlighet, att ogärna slänga mat och att därför stundtals drabbas av olika magåkommor, men det är trots allt en privatsak, inte en affärsidé.

I rättvisans namn ska sägas att inte heller arbetarklassen historiskt varit särskilt ohygienisk. Tvärtom har välskurade golv och hela och rena kläder varit ett sätt att ge fattigdomen värdighet. Det verkligt snuskiga befolkningssegmentet är i min erfarenhet de avfällingar från borgerligheten som tror att otvättade kroppar och kläder är en politisk manifestation mot kapitalismen och civilisationen i allmänhet.

Kanske är det den sortens radikala borgerlighet som Sundin syftar på i sin artikel. Jag vet ärligt talat inte. Men hans förtäckta hyllning av den statliga hamburgarkedjan Clock – en inrättning som serverade hamburgare med ananasskivor – får mig att tro att han inte ens vet själv vad han talar om.