Northvolt verkar som ett företag som passar Anna Kinberg Batras ledarstil
Johan Hakelius sammanfattar de sju senaste dagarna. Reflektioner kring: att Schweiz påminner om Jämtland, gråtande samer och oavsett vad amerikanerna tar sig till är allt deras fel.
Fredag
Det är drygt två år sedan den åldrade ponnyn Dolly uppsåtligen mördades av en varg med det osympatiska namnet GW950m i Niedersachsen. Vargen dömdes strax därefter till döden. Han har så vitt det är känt hittills undgått sitt straff, även om hans partner avrättades av jägare i höstas. Men om rättvisans kvarnar mal långsamt, mal de ändå obönhörligt.
Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande och ägare till stackars Dolly, har nu fått EU:s 27 medlemsländer att enas om att sänka vargens skyddsstatus i Europa, läser jag. Det har, enligt samstämmiga rapporter, krävt ett betydande engagemang av von der Leyen, som är fast besluten att hämnas Dolly.
Kritiker menar att von der Layen missbrukar sin maktställning. De försvarar vargen i fråga – liksom vargar i allmänhet – med att den endast följer sin natur och att den är ett offer för ett samhälle där rika människor paraderar sina ponnyhästar i naturen, utan att ta ansvar för konsekvenserna. Det är med andra ord samma gamla urskuldande av antisocialt beteende som de kriminella klassernas apologeter alltid faller tillbaka på.
En del menar säkert att parallellen är bristfällig, eftersom det den här gången är art, inte klass, som åberopas som förmildrande omständighet. Det är en vek invändning. Bara den senaste veckan har jag sett instagramklipp som visar schimpanser som skrattar sig fördärvade åt trolleritrick, kor som lärt sig att öppna elstängsel med munnen och grisar som åker skateboard. Det blir alltmer uppenbart att just de aktivister som nu protesterar mot vargens försämrade skyddsstatus, har haft rätt när de i åratal påstått att skillnaderna i intelligens och själsliv mellan oss människor och djur är betydligt mindre än vi inbillat oss. Och med förmågor följer ansvar. De kan inte både ha kakan och äta den.
Kanske är det precis i detta – att hålla faunan ansvarig för sina handlingar – som EU äntligen funnit sin verkliga uppgift.
När vi i förra veckan passerade igenom Schweiz – försiktigt för att slippa de astronomiska fortkörningsböterna i schweizerfranc – slogs både min hustru och jag av hur nedslående utsikten var, trots Alperna. På hela resan genom Schweiz såg vi ingen by som lockade oss. Det hela påminde mest om Jämtland: ett slags museal idyll där inget verkar ha hänt i levande minne och inget kommer att hända under den korta, kvarvarande tid vi har här på jorden. Då och då bröts vyn av en eller annan till synes slumpmässigt utplacerad läkemedelsfabrik, oklanderligt fläckfri och utan någon synlig mänsklig närvaro. Det var en bekräftelse på hur träffsäker Graham Greene var, när han skrev Orson Welles klassiska replik i manuset till Den tredje mannen:
“You know what the fellow said – in Italy, for thirty years under the Borgias, they had warfare, terror, murder and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci and the Renaissance. In Switzerland, they had brotherly love, they had five hundred years of democracy and peace – and what did that produce? The cuckoo clock.”
Därför blev jag inte det minsta förvånad när jag i morse läste i Svenska Dagbladet att schweizarna nu börjat ”skriva ut” något som kallas ”dödskapslar” på tredimensionella skrivare, lägga sig i dem och utplåna sig själva. Att det var en österrikare som konstruerade ritningen förvånar inte heller. Det är något med alplandskap som främjar det mest osunda i den mänskliga naturen.
Att schweiziska politiker reagerat mot kapseln på två grunder – att den bryter mot produktsäkerhetslagen samt att det kväve kapseln använder sig av är ett brott mot kemikalielagen – är också pedantiskt och samtidigt ovidkommande på ett typiskt sätt. Jag kan inget om schweiziska kemikalielagar, även om ett land med dalgångar fulla av läkemedelstillverkare knappast kan vara särskilt restriktivt i det avseendet. Vad gäller dödskapselns produktsäkerhet ter sig invändningen direkt oärlig: uppståndelsen gäller trots allt just att en kvinna tagit livet av sig i en kapsel, vilket visar att produkten levererade precis det den lovade.
Jag har ingen som helst önskan att se schweizarna försvinna från jordens yta, men om de nu önskar att göra det och funnit ett sätt som tilltalar dem, bör vi alla respektera deras beslut. En värld utan gökur är kanske marginellt tråkigare, men jag är säker på att vi andra inte skulle börja ”skriva ut” dödskapslar för den skull.
Lördag
Det är många frågor som förblir obesvarade i det förbryllande ärendet med Stockholms nu sparkade landshövding Anna Kinberg Batra. Utifrån det vi vet är min slutsats att hon försökte ”tänka utanför boxen” och ”visa framfötterna" på ett sätt som var oförenligt med just den rollen. Det finns dock en rad andra roller där just de egenskaperna borde vara till nytta. Att betala henne en generaldirektörslön i fem år, för att sitta av tiden i den så kallade elefantkyrkogården, ter sig som ett slöseri med resurser.
Det alternativ som för tillfället ligger närmast till hands är förstås batteritillverkaren Northvolt, som sägs vara i akut behov av tänkande utanför boxen och visade framfötter. Northvolt, läser jag i Svenskan, är ett företag där det ”knappt existerar strukturer för beslutsfattande” och där ”unga och oerfarna medarbetare blir befordrade till välbetalda poster med ansvar för tiotals underordnade, där de utan egentlig kontroll eller riskanalys förväntas fatta beslut om investeringar på miljontals kronor”. Det är en arbetsplats som präglas av ”individualistisk centrering där man själv ska skina, ofta genom tomma ord och dribblande av viktiga detaljer” och där ”verkligheten fått anpassa sig efter strategidokumenten”. ”Medarbetare som lyft kritiska aspekter kring risker och säkerhet”, läser jag vidare, ”har blivit åsidosatta”. Företagets ägare ”har önsketänkt om hur politik fungerar, och vad den har makt att åstadkomma”.
Det verkar, kort sagt, som ett företag som passar Anna Kinberg Batras ledarstil som hand i handske. Att slösa skattekronor på att sätta henne på meningslösa utredningsuppdrag, när problemet egentligen bara handlar om att sätta rätt kvinna på rätt plats, vore både småaktigt och ansvarslöst.
Tre författarinnor för i dag ett fängslande samtal med Dagens Nyheters kulturskribent Greta Schüldt om obehagligheter som kapitalism, bristande självkänsla och män. Kärnan i våra samhällsproblem består i att inga barn, i Schüldts egna ord, ”kommer hem och säger 'Jag ska bli Karl Marx'”.
Det är ett intressant påstående, om det nu är sant: något jag inte är alldeles säker på med tanke på hur generationerna efter Greta resonerar. Mitt intryck är tvärtom att de yngre generationerna är alldeles för upptagna med att ta sig själva, världen och de teorier som för tillfället anses progressiva på djupaste allvar. Vi borde åtminstone pröva tanken att problemet snarare är att inga barn kommer hem och säger ”jag ska bli Groucho Marx”.
Och apropå det: Chappell Roan, den nyss upptäckta världsstjärnan som föddes som Kayleigh Rose Amstutz, skänker ett pund per såld biljett till LGBTQ+-aktivister och hela intäkten från signerade konsttryck till stöd för Palestina, framgår av en artikel i The Guardian. Trots detta djupt allvarliga samhällsengagemang har hon nu råkat i onåd bland betydande delar av sina beundrare — uppenbarligen än djupare allvarliga än sin idol — eftersom hon inte dessutom ställer sig bakom Kamala Harris i det kommande amerikanska presidentvalet. Roan har nu meddelat att hon kommer att rösta på Harris, men inte ge henne ”sitt fulla stöd”, eftersom hon inte vill ”sätta hela sitt namn och hela sitt projekt” bakom Demokraternas bitvis ”helt transfobiska och helt folkmordsliknande åsikter”. Dagsläget verkar med andra ord vara att Chappell Roan för tillfället är ännu allvarligare än sina allvarligaste beundrare. Håll ögonen på denna kolumn för uppdateringar av kampen mellan Roan och hennes beundrare om vem som tar sig själv på störst allvar.
Söndag
Jag är inte säker på att Dagens Nyheters Emma Bouvin fångar verklighetens alla nyanser när hon upprepar den vackra, gamla frasen att ”man kan döda en människa, men inte en idé”. Jag lutar snarare åt att en bekant med Mossadkoppling kom närmare sanningen när han påstod att alla problem kan lösas med våld. Frågan är bara om de nya problem som uppstår efteråt är enklare eller svårare än de problem man löste.
I fallet Hassan Nasrallah handlar det dessutom inte bara om att döda en människa. Bouvin själv påpekar att för hans anhängare ”var Nasrallah att jämställa med Gud själv”. Att döda en gud måste rimligen ligga rätt nära att döda en idé, förutsatt att guden inte återuppstår, vilket bara hänt en gång på drygt 2000 år och därför verkar vara en rimlig risk att ta.
På vilket sätt ska Mohamed Al-Fayed straffas om han postumt befinns skyldig till alla de sexuella övergrepp han nu anklagas för? Att gräva upp kvarlevorna, begravda på hans gods Barrow Green Court, och sedan hänga, dra och fyrdela dem, framstår som en aning överdrivet och saknar antagligen stöd i brittiska – om än inte nödvändigtvis egyptiska – strafflagar. Kanske kan man helt enkelt dela ut arvet efter honom – uppskattningsvis två miljarder brittiska pund – som hans fyra barn nu slåss om, till drabbade kvinnor? Omfattningen av de omvittnade övergreppen verkar vara så stor att det enklaste antagligen är att ge varje brittisk kvinna 59 pund och 70 pence och sedan lägga hela denna sorgliga episod till handlingarna.
Det är inte utan att jag känner en patriotisk sprittning i kroppen när vi på kvällen på Borrby bio ser Alexander Skarsgård spela äkta make till Lee Miller, i Kate Winslets gestalt. Jag tror att det var Laurence Olivier som sade att brittiska skådespelare adlas så att de kan åka till Hollywood och spela butlers. Svenska skådespelare brukade vanligen skickas till Hollywood för att spela tyska, eller möjligen ryska, psykopater. Skarsgård och ett par, möjligen tre – det är svårt att hålla räkningen – av hans bröder har brutit mönstret och får numera spela amerikanska psykopater, vilket borde vara värt en Illis quorum eller två.
I just det här fallet spelar visserligen Skarsgård en brittisk pacifist och konstnär och det hade kanske varit mer övertygande om Skarsgård kunnat tala engelska, inte bara nedtonad amerikanska. Å andra sidan är majoriteten av filmens publik antagligen amerikaner och kommer inte att märka någon skillnad.
Måndag
Jag undrar om den varelse som beskrivs som ”till hälften människa, till hälften moderat” i kulturdelen av Dagens Nyheter är ytterligare en variant på de cyborger som spelat en så framträdande roll i populärkulturen de senaste decennierna? Intervjun med Markus Svensson – eller ”Tarantula Waltz” som han kallar sig när han gör musik – ger inget tydligt svar på frågan, trots att hans senaste skiva heter just Till hälften människa, till hälften moderat. Jag fastnar till en början för intervjun när jag ser att Svenssons drivkrafter beskrivs som ”vrede och skam över samtiden”, något alla omdömesgilla människor måste känna när de blivit placerade i en så löjlig tidsålder. Det visar sig dock, vid närmare läsning, att Svenssons ”vrede och skam” är av den sort som utgör vår samtid, snarare än reagerar mot den.
Jag hoppas ändå att tidningen inte släpper idén om en varelse som är ”till hälften människa, till hälften moderat”, för det är fantasieggande. Hur ska man föreställa sig den här skapelsen? Som en korsning av Per Westerberg och Marianne Mörck? Tobias Billström och Babben Larsson? Anna Kinberg Batra och Tareq Taylor? Jag ser fram emot en artikelserie på temat.
Det var dans bort i vägen i Sölvesborg i helgen och enligt polisen i Blekinge och Aftonbladet har två medelålders män polisanmält varandra för misshandel och en polis för tjänstefel. Just det – undantaget effekterna av den fria baren, som fick en gäst att enligt ögonvittnen ta ”några stapplande steg bort mot Jimmie Åkessons Säpobil” för att ”hämta andan” – var kanske det enda som fick tankarna att gå till Fröding. I övrigt präglades bröllopet av egenheter som ett ”VIP-område”, ”karaoke-scen” och Magnus Uggla-imitatören Christoffer Lundin. Att Kristdemokraternas ordförande Ebba Busch, en av de 500 bröllopsgästerna, lät sig fotograferas då hon gjorde ett djävulstecken väckte en del uppmärksamhet, men ingen tycks ha reagerat på den verkligt skakande uppgift som framkom under kvällen.
Richard Jomshof ratade de churros som serverades med motiveringen att han ”är vegetarian som äter hälsosam kost”. Är det verkligen lämpligt att en person av det slaget är ordförande i justitieutskottet? Vem vet vart hans renhetsiver kan leda honom?
Tisdag
Ett par dagar efter att årets Bokmässa nått sitt slut visar det sig att det inte alls bara var den fyradagars sexfest som Expressen så utförligt rapporterat om, vid sidan av Jens Liljestrands långa essä om de politiska implikationerna av hur han lägger sitt hår. Tillställningen bjöd också på gråtande samer, som ”kränkta” lämnade ett seminarium efter att ett par deltagare uttryckt en annan åsikt än den de själva har. För detta ber nu Bokmässan om ursäkt. Dess ledning skulle, om jag tolkar programchefen Oskar Ekström rätt, allra minst ha utfärdat en ”trigger warning”. Kanske strukit inslaget helt och hållet.
Mässans arrangörer borde lära sig något av den här beklagliga incidenten. Såvitt jag sett ledde årets andra tema, rymden, inte till något motsvarande övertramp. Det är förstås bara en tidsfråga innan vi kontaktas av en civilisation från en annan galax och tvingas sluta säga sådant som kan få utomjordingar att falla i gråt, men fram till dess borde Bokmässan, vid sidan av sexfesterna, uteslutande ägna sig åt andra planeter. Yttrandefriheten måste omges av säkra rum.
”Gungfunktionen”, säger en kvinna som ansvarar för lekparker i Linköping i radion, ”kan ju också skötas på något sätt på annat sätt än genom gungor”. Detta apropå att gungor allt oftare försvinner från moderna lekplatser.
”I vårat utemiljöprogram har vi inte en kravställan på att ha gungor”, säger en av kommunens ansvariga:
”När vi renoverar utgår vi från vårt utemiljöprogram och det är upplagd för att det ska finnas olika zoner: den trygga zonen och lite mer fartfyllt och en mer vild, mer naturlik tomtdel, samtidigt som vi ska möjlighet till skugga.”
Men, alltså, inga gungor.
Jag undrar om aversionen mot gungor har något att göra med att vi sedan åratal överutbildar svenskarna. Det finns knappt några yrken kvar som inte akademiserats och vars utövare är fyllda av olika spännande teorier, populära ideologier och ”utemiljöprogram”, på bekostnad av det som tidigare var vanlig, enkel vardag. Någonstans på någon av alla våra högskolor finns säkert en normkritisk doktorsavhandling om gungor, som är obligatorisk läsning för varje dagisfröken.
Men enklare och alldeles mänskliga drivkrafter skiner ofta igenom fackspråket. I det här radioinslaget är det vad en rektor på en lokal förskola säger om gungandet som gör utrensningen begriplig:
”Det blir en statisk aktivitet. Personalen får stå och ta fart hela tiden det blir inte så pedagogiskt”.
Eller, på vanlig svenska: det är tråkigt att putta på gungande barn.
Onsdag
Ingen någorlunda empatisk person missunnar Jonas Bonnier ett jobb, så att han kan försörja sig, men jag undrar om han verkligen hamnat på rätt plats som en av värdarna i P1:s ”Talkshow”. I dag påstod han att EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i ett tal nyligen påstått att ”sjuttio procent av världens djurarter försvunnit” under hennes 65-åriga livstid.
Att von der Leyen fortfarande är skakad över förlusten av Dolly, hennes kära ponny, kan kanske ursäkta en del överdrifter, men den här är ändå en aning grov. De mest spektakulära extrapoleringarna uppskattar att sju procent av jordens djurarter försvunnit sedan människan klev fram. Däremot uppskattar Världsnaturfonden att populationerna av vilda djur minskat med 69 procent sedan 1970. Det var det von der Leyen sade, visar det sig när jag tittar efter.
Det är förstås nog så sorgligt, men än sorgligare är att 99 procent av alla arter som levt på jorden faktiskt är utrotade, nästan alla före människan. Å andra sidan kanske just det är en förmildrande omständighet för Jonas Bonnier. Vill man vara generös mot honom – och varför skulle man inte vilja vara det? – talar erfarenheten för att han inte hade alldeles fel, utan att han bara var lite tidigt ute.
Med tanke på att P1 till stor del bygger på repriser kommer även det här avsnittet av Talkshow att bli mer eller mindre sant förr eller senare. Låt oss bara hoppas att det sker innan vi själva som art blivit del av de där 99 procenten.
Torsdag
Den kanske mest centrala frågan när världen nu går mot sitt slut är vad vi ska ta oss till med alla amerikaner. Traditionellt har vi oroat oss för att de tenderar att vilja lösa alla världsproblem genom att bomba besvärande element ”tillbaka till stenåldern” och förvandla deras respektive hemländer till ”en parkeringsplats”. På sistone har i stället oron växt för att de är ovilliga att alls engagera sig i resten av världen och helt enkelt låta eländet ha sin gång.
För tillfället verkar dessa två farhågor vara ungefär jämstarka i såväl media som i min egen bekantskapskrets, dessutom inte sällan i en och samma person.
Det är en delikat frågeställning. Fördelen med de bombande amerikanerna är att de löser en del problem åt oss, samtidigt som vi själva kan ta avstånd från metoderna och svära oss fria från ansvar för de oundvikliga, obehagliga konsekvenserna. Nackdelen om amerikanerna lyssnar på våra fördömanden och upphör med sina bombningar, är att de försätter oss i den obehagliga positionen att själva behöva lösa våra problem och i den processen agera som vore vi amerikaner av det gamla snittet.
Jag kan inte påstå att jag har någon enkel utväg ur detta dilemma. Det enda vi alla borde kunna enas om – hur kluvna vi än är i frågan – är att oavsett vad amerikanerna tar sig till är allt deras fel. Alla hållbara lösningar måste trots allt utgå från en gemensam, orubblig värdegrund och i detta axiom har vi åtminstone en sådan.
***
