Om bara Golfströmmen kunde vända skulle vi alla bli högsinnade genier

Fredag 

Vem ska hållas ansvarig för president Bidens osammanhängande, hesa och förvirrade insats i gårdagens debatt? Vissa klandrar rådgivarna, som inte vågar vara ärliga mot honom. Andra läkarna, som sägs ge presidenten ”en spruta i skinkan” för att han ska klara sina framträdanden, men den här gången uppenbarligen tog i för lite eller möjligen för mycket. Ytterligare andra Jill Biden, som påstås hetsa presidenten att aldrig ge upp. 

Den sistnämnda förklaringen är den dramaturgiskt mest tacksamma, som redan Shakespeare visste, men jag har ändå svårt att se en lady Macbeth i Jill Biden. Hon framstår varken som maktgalen eller blodtörstig, utan snarare som tålmodig och realistisk. Och hon är inte ensam. Inte heller i Brigitte Macron är det lätt att ana en lady Macbeth. Och Melania Trump är nästan demonstrativt ointresserad av sin mans maktambitioner. Vår egen Birgitta Ed är möjligen lättare att föreställa sig som en ränksmidare av rang med viss förmåga att fjärrstyra sin make, men även det känns en aning krystat. 

Vi vet alla att det inte gick väl för Macbeth och lady Macbeth, men den här bristen på kvinnligt engagemang är ändå oroväckande. Kanske är det just därför våra statsmän, unga som gamla, tycks snubbla fram mot sin – möjligen även vår – undergång. Utan en stark kvinna bakom varje framgångsrik man, är det bara en tidsfråga innan mannen slutar vara framgångsrik. 

Vad Demokraterna ska ta sig till nu vet ingen, allra minst de själva. Att gå igenom ett knappt halvår av konvent, kampanj och krigande som om ingenting har hänt, när man ställer upp med en kandidat som redan förlorat, verkar tröstlöst och överdrivet formalistiskt. Men att redan nu lämna walk over och räcka över nycklarna till Vita huset till Donald Trump, är också otillfredsställande. 

Mitt förslag, med tanke på att båda kandidaterna är olämpliga för ämbetet, är att amerikanerna tar tillfället i akt och söker en radikal, men ändå uppenbar lösning. Båda kandidaterna har äkta hälfter som av allt att döma är klarare i huvudet och mindre vansinniga än kandidaterna själva. Elektorssystemet skapar den frihet som krävs. Skulle Joe Biden, mot alla odds, vinna i november, kunde elektorerna utse Jill Biden till president. Vinner Trump kan de i stället utse Melania Trump. 

Fransmännen kunde gå en liknande väg, för att hantera Macrons allt mer besvärande Napoleonkomplex. Och om inte regeringens opinionsstöd till sist tar fart, bör även vi överväga att låta Birgitta Ed ta över. Det är hög tid att göra upp med det patriarkala baktaleriet av lady Macbeth. 

Lördag 

”Alla talar om Lawen Redar och hennes integrationspolitik”, skriver Maggie Strömberg i Svenska Dagbladet och som så ofta slås jag av att min bekantskapskrets är genant otidsenlig. Ingen i min närhet har nämnt Lawen Redar på veckor. Många mig närstående vet antagligen inte vem hon är. Följaktligen har vi inte heller diskuterat hennes, eller för den delen någon annans, integrationspolitik. 

Kanske borde vi göra det, för om man ska tro Jimmie Åkesson, som citeras av Strömberg, kommer våra barn snart att skickas kors och tvärs över landet för att placeras på sämsta möjliga skola. Själva kommer vi att ”tvångsförflyttas” som en del av Socialdemokraternas ”kalla, själlösa, multikulturella kaos”, som både Strömberg och hennes man Torbjörn Nilsson – på sidan bredvid – citerar Åkesson. 

Jag är inte säker på att Jimmie Åkesson ska tolkas bokstavligt i frågor av det här slaget och, i det fall han ska det, om han kan antas ha belägg för sina påståenden, men tanken på att tvångsförflyttas är förstås oroande. Vem skulle klippa häckarna här hemma, om vi omplacerades till Rosengård? Kan vi vara säkra på att de som flyttar in hos oss, inser behovet av att med jämna mellanrum rensa hängrännorna och kantskära gräsmattan? 

Och kan vi förresten räkna med att tvångsförflyttas tillsammans, som familj? Lawen Redar har utlovat ”samhällsinsatser på en helt annan nivå” för att knäcka segregationen. Kan vi vara säkra på att det inte innefattar slumpmässiga partnerbyten, för att riktigt röra om i smältdegeln? 

Likväl: det går inte att förneka att en tvångsförflyttning skulle kunna vitalisera, eller åtminstone variera vårt sociala liv. Kanske kunde vi hamna någonstans där ”alla” fyller dagarna med att tala om Lawen Redar och hennes integrationspolitik. Och kanske kunde några politiska reportrar hamna någonstans där ingen gör det. Vi måste under alla omständigheter vara beredda att våga pröva något nytt för att hjälpa våra politiker att ordna upp det elände som de har ställt till med. Jag tänker ha ett öppet sinne, men drar gränsen vid obligatoriska partnerbyten, om Lawen Redar skulle få för sig att det multikulturella kaoset kräver det. 

Söndag 

Ovädret drar förbi och Expressen rapporterar: ”15 000 blixtar har slått ner”. Ingen av dem tyvärr i huvudet på tidningens språkvårdare. 

Måndag 

Skälen att det kostar en bråkdel att få sitt husdjur behandlat i Spanien, jämfört med i Sverige, är att spanska veterinärer inte tvättar händerna, saknar sköterskor, överdoserar antibiotika, har dåliga öppettider och lever på svältlöner. Allt enligt oligopolföretaget Evidensia, som svarar på kritiken mot prisökningar i den svenska veterinärbranschen i Dagens Nyheter i dag. 

Till grupperna kinesiska slavarbetare och afrikanska barngruvarbetare måste vi alltså i fortsättningen även lägga spanska veterinärer, fram tills nu sorgligt bortglömda i våra solidaritetsansträngningar. Jag var nyligen i Granada och kan i och för sig inte påminna mig att jag såg utmärglade, otvättade och sköterskelösa veterinärer stryka längs husfasaderna, men kanske var jag helt enkelt ouppmärksam. 

Under alla omständigheter borde vi vara tacksamma för att Evidensia och de andra i det svenska veterinäroligopolet ger oss möjlighet att göra rätt för oss. Att bidra till försörjningen av våra svenska, vältvättade, assisterade och välbetalda veterinärer, som ransonerar antibiotikan och har öppet dygnet runt, borde vara en källa till stolthet för varje patriot. Det ligger dessutom i tiden, nu när alla partiledare blivit nationalister och till och med Magdalena Andersson efterlyst en svensk fana på varje torg. 

Låt oss alla samlas kring våra veterinärer och kasta våra samlade besparingar efter dem, i en äktsvensk hyllning av vårt kära fosterland. Det borde lära vitlöksdoftande sydeuropéer och deras undermåliga veterinärer en läxa. 

Tisdag 

I tio ”zoner” i Staffanstorp är kommuninnevånarna från och med i dag förbjudna att använda lustgas, meddelar Sveriges Radio. I praktiken riktar sig förbudet mot tonåringar, som enligt samfälliga rapporter börjat använda lustgas i stora mängder för att fördriva tiden. Som vanligt är det knappast de unga som bör hållas ansvariga, utan föräldragenerationen som givit barnen intrycket att de kan förvänta sig, rent av kräva, att vardagen ska vara en lustfylld upplevelse. Den långtråkiga oändlighet som tidigare generationer i späd ålder lärde sig att leva med, betraktas numera som ett övergrepp. 

Jag tvivlar på att Staffanstorps zonindelning kommer att ändra på den villfarelsen. Och det finns fler skäl att vara skeptisk. 

Problemet med lustgas, läser jag mig till, är att den vid flitigt bruk ”oxiderar koboltatomen” i vitamin B12, vilket gör vitaminen obrukbar med följd att det blir svårare att bilda nya celler i hjärna och nervsystem. Det är samma sorts effekt som drabbar patienter med perniciös anemi, eller – vilket är mer intressant – veganer. 

Själv håller jag det för sannolikt att det snarare är kosthållningen, än det påstådda bruket av lustgas, som förklarar såväl fallande IQ bland yngre, som yngre människors konstanta och självupptagna gnällande.  

Det finns en tydlig moralisk underton i Staffanstorps moderata kommunlednings förhållningssätt till lustgas. Men var finns den moraliska stringensen om kommunledningen lägger sig i vad kommunens tonåringar andas in, men struntar i vad de väljer att inte äta, trots att skadorna är desamma? När, frågar man sig, kommer Staffanstorp att införa tio obligatoriska köttzoner, för att avskräcka kommunens tonåringar från den skadliga veganismen? 

I väntan på ett sådant beslut måste Staffanstorps kommunledning betraktas som de hycklare de är och Staffanstorps ungdomar tillåtas oxidera sina koboltatomer på vilket sätt de än väljer. 

Onsdag 

Efter ett par dagar med temperaturer kring 25 grader i förra veckan har nu den svenska normalsommaren återkommit. I morse när jag steg upp visade termometern 12 grader, trots att jag befinner mig så långt söderut det är möjligt att komma utan att lämna Sverige. 

När jag för några år sedan besökte Seychellerna fick jag snart klart för mig att temperaturen där konstant – dag som natt och året runt – ligger på 26 grader. Det är också, med någon grads variation uppåt, temperaturen i havet. En vanlig kommentar om man berättar om den saken för en svensk är att det är synd om seychellierna, som inte får uppleva våra årstider. Det var inte ett klagomål jag hörde på plats, kanske därför att lokalbefolkningen inte skolats av pressen i det nordeuropeiska vädrets överlägsenhet. Det påminns däremot vi om varje dag, i det fall vi skulle känna oss opatriotiskt frusna i högsommarkylan: tidningarna är nu dagligen fyllda av helvetesskildringar från den norra Medelhavskusten, som enligt alla tillfrågade experter brinner upp och snart tagits över av Saharaöknen, eftersom den målmedvetet blåser tvärs över vattnet. 

Medelhavsklimatet är helt enkelt, enligt svensk press, så varmt att det är undermåligt och osunt. Och man kan ana i rapporteringen att det påverkar befolkningen. Som redan Montesquieu visste uppvisar varma länder ”ingen vetgirighet, inget ädelt företag, ingen högsint känsla. Alla böjelser är passiva, lättjan är lyckan”. 

Den svenska energin och intelligensen, samt de svenska hjältedåden, förutsätter helt enkelt en kall högsommar. Det våra tidningar lär oss är att vi ska vara tacksamma för våra 12 grader, mitt i juli. Om bara Golfströmmen kunde vända skulle vi alla bli högsinnade genier.  

Enligt Svenskans förstasida i dag får kvinnor ofta felaktiga diagnoser på grund av ”okunskap”. Det låter marginellt bättre, eller åtminstone en aning mindre klandervärt, än att de möter samma öde på grund av okunnighet. Vid närmare eftertanke verkar det som om okunnigheten i stort sett avskaffats i samhället, till förmån för just okunskapen. Om det speglar en faktisk förändring, eller om det bara handlar om en utbredd okunskap om okunnighetens fortsatta utbredning, är jag osäker på. 

Torsdag 

Ett intressant slagsmål har brutit ut på Expressens kultursidor, denna i övrigt påfallande loja sommar. Det är vänsterpersonligheter av olika slag som bråkar om huruvida de tycker för lika eller inte. Hittills verkar de angripna vara överens om att de inte alls är för eniga. 

Det var Payam Moula som inledde det hela genom att skylla ”vänstereliten” för att dricka rosévin i stället för att solidarisera sig med arbetarklassen. Moula presenterar sig som ”filosof”, men klandrar ”den breda vänstern” för att ägna sig alldeles för mycket åt idéer som dessutom är alldeles för lika: ”åsiktstältet” – det låter som något slags diskussionsforum på en progressiv musikfestival – krymper. 

Hittills har två försvarslinjer utkristalliserats. Den första är att den vänsterelit Moula angriper egentligen inte alls är en elit. Den andra, införd i dag, att ingen orkar läsa Moulas tidskrift Tiden och att han förresten borde låta bli att hoppa på sina kamrater. Men det som verkligen ger debatten nerv är att man anar en hel mängd gamla, härskna och delikata personkonflikter bakom de handsnidade argumenten. Moula, förstår vi till exempel av en av texterna, är ”etablissemangssocialdemokrat”, vilket jag misstänker är betydligt mer genant än att vara del av ”vänstereliten”. 

Det är förstås osäkert om man kan man få vänstern att tänka mindre på sina idéer och mer på intressepolitik genom att dra i gång en idédebatt i Expressen, men den saken är trots allt en socialdemokratisk ensak. För oss andra finns all anledning att hoppas på många ytterligare inlägg för att mota ledan och dysterheten denna kalla och blöta sommar, då det enda andra glädjeämnet är att klippa itu mördarsniglar. 

På annan plats på Expressens kultursida driver ännu en vänsterprofil, Håkan A Bengtsson, den intressanta tesen att Evelyn Waugh och de britter som läst ”tillbakablickande ämnen”, som historia och grekiska, är de som dragit sitt land i fördärvet. Landet kallas ”Storbrittanien” i vinjetten, så det är möjligt att Expressens språkvårdare trots allt har träffats av en blixt.