Robert Hedarv förtjänar en andra chans

Fredag 

Enligt en ny rapport från Sveriges kommuner och regioner – till och med riksförbund i Sverige – är det enda sättet att klara av en åldrande svensk befolknings vårdbehov att åter öka invandringen. Tobias Hübinette, den ”antirasistiska forskaren och aktivisten”, instämmer i dagens DN. 

Det vore främmande för mig att låtsas som att jag kan matcha den demografiska kompetens som SKR:s forskare besitter, eller Tobias Hübinettes insikter i ”global postkolonial maktasymmetri”, men finns det ändå inte en lucka i det här resonemanget? När alla dessa invandrare som tagit hand om våra äldre själva blir äldre, vem ska ta hand om dem då? Eller, som Juvenalis nästan sade: Vem vårdar vårdarna? Kan det verkligen vara möjligt, trots all denna vetenskapliga kompetens, att rapporten föreslår ett slags migrationsdrivet pyramidspel? 

Det finns andra lösningar, utan sådana problem. 

Medianåldern i Nigeria är strax över 18 år och fram till 2050 förväntas befolkningen växa med ytterligare 150 miljoner unga, friska potentiella vårdgivare. Jag skriver ”potentiella” för vem vet vad de ska fylla sina dagar med i brist på äldre vårdbehövande, en sällsynthet under överskådlig framtid i Nigeria? Det vi vet är att sysslolösa händer är djävulens verktyg, så jag befarar det värsta. 

Att deportera samtliga svenskar över sjuttio till Nigeria kommer knappt att märkas i den nigerianska befolkningspyramiden, men det skulle lösa obalansen i vår. Det utan en mängd besvärliga bieffekter, annat än en nedgång i försäljningen av grällt färgade läsglasögon och antalet deltagare i Ring P1. Och även om effekten för nigerianerna vore liten, skulle tillskottet åtminstone på marginalen förbättra situationen även för dem. 

Det är uppenbart vilken av de två möjliga lösningarna som både är den moraliskt förpliktigande och långsiktigt hållbara. 

Jag undrar om de två unga män som bar hasch över fjällkedjan, med siktet inställt på Norge, har läst Barnen från Frostmofjället, eller i alla fall sett filmatiseringen från 1945, som Johanne Hildebrandt skrev så rörande om här i Fokus nyligen. Kanske kan en aktiv nytolkning av berättelsen ge den ett helt annat liv. Jag vet till exempel inte om man kan röka gullspira – inte geten, utan växten som givit geten dess namn – med någon intressant effekt. Växten tillhör i alla fall samma klass, trikolpater, som hampa, så jag antar att det inte är omöjligt. 

Det som talar mot en intressant nytolkning är att Ante, barnaskarans härförare, är en riktigt präktig tråkmåns, som till och med vägrar att dricka kaffekask när den erbjuds. Å andra sidan kanske Ante kan omtolkas som en anhängare av rastafari, som inte vill smutsa ned sitt kropps tempel med alkohol, men gärna röker ganja. Det är en fråga om kreativitet. Svensk filmindustri borde ge någon ett utvecklingsbidrag för att undersöka potentialen i den här historien. 

Lördag 

Erik Helmerson skriver i dag en aningen märklig text där han undrar om han äntligen kan få börja kalla olika världsledare och kändisar för fascister, utan att få kritik för det. Jag kan förstås inte svara för alla som kan tänkas ha synpunkter, men vad mig anbelangar kan jag lova Helmerson att jag inte kommer att ställa till med något besvär. Har han ett oemotståndligt behov av att kalla människor fascister vore det småaktigt att inte låta honom tillfredsställa det. Men jag kan inte låta bli att undra varför den här längtan – som ändå är rätt sällsam – är så stark. 

Ingenstans ser jag något argument i Helmersons för att ett flitigare bruk av begreppet ”fascist” skulle göra någon gott, förändra något eller förbättra vår verklighetsuppfattning. Helmerson argumenterar för att det Elon Musk och andra gör motiverar att vi kallar dem fascister, inte att de gör vad de gör för att de är fascister. Om vi på så sätt ändå måste räkna upp alla deras ståndpunkter och handlingar hela tiden för att förklara vad som är fel på dem, verkar inte fasciststämpeln ens duga till att effektivisera diskussionen. 

Kanske är Helmersons längtan besläktad med sportintresserades behov av att tydligt markera sin lagtillhörighet? Eller är den ett slags progressiv hundvissla, för att bygga varma relationer med andra medarbetare på Dagens Nyheter och samhällsbärande institutioner av samma snitt? Jag vet inte. Men oavsett vilket är det modigt av honom att tala så öppet om sin särpräglade längtan. Det är ofta första steget till insikt och, med tiden, tillfrisknande. 

Svenska Dagbladets näringslivsbilaga har ett skakande reportage om ett annat starkt samtida fenomen: den befolkningsgrupp som oroar sig 24 timmar om dygnet för att artificiell intelligens kommer att innebära slutet för mänskligheten. Huvudpersonen påstås heta Mat Allen – artikeln är översatt från norska, så möjligen har ett t fallit bort i översättningen – flyttade till Silicon Valley för drygt två år sedan och kände därefter att det var ”stressigt att undra om alla kommer att dö”.  

Allen löste problemet genom att flytta till andra sidan av San Fransiscobukten, vilket gjorde honom mindre orolig, av skäl artikeln inte riktigt klargör. Kanske var också det tydligare på norska, innan Svenska Dagbladet lät AI-översätta texten. Andra personer som intervjuas är fortfarande minst lika oroliga som Allen var, dygnet runt. ”När maskinerna blir mer intelligenta än oss …” inleder en ”ledande AI-forskare” en mening, och understryker genom sitt elementära grammatiska fel hur uppriven han är. ”Jag är livrädd”, säger en annan. 

Varje läsare med en gnutta empati vill förstås göra något för dessa stackars plågade själar. Kanske skulle de må bättre om vi lät dem kalla AI ”fascism”? 

Söndag 

Ett av skälen till att förra året var så varmt, läser jag, är att vi hade alldeles för fint väder. Världen var omkring fyra procent mindre mulen förra året, och det borde göra oss alla oroade och skamsna. 

Ingen vet visserligen vad det beror på. Kanske på att vi inte smutsar ned luften lika mycket som vi brukade. Kanske, i ett slags cirkelresonemang, på att det blivit varmare. Det kan också bero på ”naturliga variationer”, men det är högst osannolikt, eftersom sådana inte är till någon nytta för klimatforskare.  

Själv misstänker jag att felet ligger hos alla dessa hysteriker som fått snart sagt varje vuxen människa att sluta röka. Bara sedan åttiotalet har andelen svenskar som röker dagligen minskat med hela två tredjedelar. Det säger sig själv att den typen av extremism och den obehagligt rena luft som blir resultatet förr eller senare måste straffa sig, med ödesdigra konsekvenser för mänskligheten. 

Alla som minns sjuttiotalet, när i stort sett alla över åtta års ålder kedjerökte, minns också att vi på den tiden aldrig led brist på ett skyddande molntäcke och att vintrarna alltid var vita. Nu får vi alla leva med priset för häslopuritanismen. 

Måndag 

Jag undrar vem som kommer att köpa Mälsåkers slott, som Statens fastighetsverk nu lagt ut till försäljning. Sedan Louise von Fersen – den stackars lynchade Axels brorsdotter – spelade bort slottet på en ångbåtsresa mellan Lübeck och Stockholm på 1850-talet, har det haft en brokig historia. Under andra världskriget utbildades de norska polistrupperna där. Sedan tog Vitterhetsakademien över. På nittiotalet blev det ett renoveringsobjekt där hantverkare fick lära sig traditionella metoder. Nu blir det antagligen hem för någon av alla våra nya miljardärer. För fyrtio eller femtio år sedan skulle det väl ha blivit facklig kursgård, eller alkoholistanstalt, så något gott för ändå oligarkin med sig. 

Jag undrar särskilt eftersom jag, när jag är hemma, äter frukost och middag nästan varje dag vid ett runt, smäckert bord som har rum för tio sittande och endast vilar på en enkel, svarvad mittpelare i barockstil. Det är ett biblioteksbord från Mälsåker, som en av mina anfäder ropade in på auktion, antagligen i september 1916. Det var då den storslagne ingenjören Åke Sjögren tvingades sälja slottets inventarier, och till sist själva slottet, för att lösa ut sin hustrus döttrar från ett tidigare äktenskap med Carl Nobel, brorson till Alfred. 

De som inbillar sig att ingenjörer är tråkmånsar gör väl i att bekanta sig med den storviltjagande och arkeologiintresserade vivören Sjögren, vars vänner inkluderade Gustav V, prins Wilhelm, Eric von Rosen, Sven Hedin och barytonsångaren John Forsell. Jag är rädd att bordet inte lever ett fullt så högtflygande liv hemma hos oss, men det är uppskattat. Jag ser fram emot den exekutiva aktionen när den nye miljardären som flyttar in på Mälsåker, går i konkurs. 

Är det inte en aning förolämpande att det nya danska stora riksvapnet saknar de tre svenska kronorna, för första gången sedan Kalmarunionen? Är Sverige inte gott nog för danskarna längre?  

Att det danska hovet låtit den grönländska isbjörnen bre ut sig i stället är antagligen något slags infantilt trots mot president Trump, som upprepade gånger generöst erbjudit sig att köpa den hopplösa kobben, alternativt ta den med våld.  

Det här är typiskt för den danska småhandlarmentaliteten, som inte ens drar sig för att göra det stora riksvapnet till ett simpelt förhandlingsutspel. För att det handlar om principer är otänkbart: vi har att göra med danskar. Syftet kan bara vara att höja priset på Grönland för amerikanerna och president Trump. 

Jag har varnat honom tidigare. Jag gör det igen: den som gör affärer med danskar gör det på egen risk. 

Tisdag 

Efter 60 år av intensiv pedagogisk forskning har vetenskapsmännen nu äntligen funnit en ”evidensbaserad” metod som fungerar om man vill överföra kunskap till barn och ungdomar, läser jag i tidningen. Metoden kallas ”minnesåterkallning” och består i att man faktiskt lär sig sådant som ”oregelbundna verb och multiplikationstabellen, tills det sitter som ett rinnande vatten”. Man gör det bäst i miljöer där man minskar ”den kognitiva belastningen”, vilket betyder att man ”tar bort onödiga störningsmoment för att optimera elevernas tankekraft, så att den kan riktas mot de svårare uppgifterna”. 

Eller, som jag vagt minns att äldre personer kallade det under min egen uppväxt: att plugga och ha tyst i klassen. 

Det är den här sortens framsteg som visar att vår civilisation fortfarande är livskraftig. Nu kan generationer av skolbarn, efter några decenniers uppehåll, åter lära sig något och dessutom känna tryggheten i att det är vetenskapligt bevisat att de faktiskt har lärt sig det. Deras far- och morföräldrar må ha kunnat sjuans tabell och haft förmågan att skilja på tyska dativ och ackusativ, men de hade ingen som helst evidensbaserad vetenskaplig grund för att de faktiskt hade lärt sig det de kunde. För många av dem måste det ha varit svårt att bära. Vetenskapen är en stor förlösare. 

Jag antar att Svenskan förväntar sig att vi blir imponerade över att den holländska fabrik som tillverkar en litografimaskin, som i sin tur producerar mikrochips, är ”tusen gånger renare än en operationssal”. Men för de flesta av oss är det oändligt mycket mer sannolikt att vi tvingas besöka en operationssal än en holländsk litografimaskinsfabrik. Att få veta att det är tusen gånger snuskigare på den plats där kirurger karvar i oss är inte imponerande, bara obehagligt. Det väcker återigen frågan vad som egentligen är fel med vår sjukvård. 

Ingen vet, som bekant. Kanske kan ett av de där kliniskt rena datachipsen tala om det för oss.  

Onsdag 

Jag vet inget om den häxa som en gång ägde den isländska svartkonstbok som nu visas på Historiska museet, enligt rapporter i pressen. Kanske tillhörde hon inte sin yrkesgrupps toppskikt, men även om det är så ter det sig vådligt, på gränsen till oansvarigt, att låta var och en som så önskar att läsa fritt ur boken, där den står uppslagen i sin monter. Hur kan museets ledning vara säker på att ingen häxa besöker utställningen och drar nytta av formlerna? 

Det står visserligen i museets uppdragsbeskrivning att dess verksamhet ska ”vara en angelägenhet för alla människor i samhället”, men jag är inte säker på att det verkligen inkluderar häxor. De ställer trots allt till med många problem, till exempel med hjälp av sina bjäror för Sveriges mjölkbönder. 

Utställningen verkar över lag visa en genant undfallenhet för häxor. Den enda historiska artefakt som ingår i utställningen ”Häxor” är tydligen den obetänksamt exponerade svartkonstboken. I övrigt består utställningen, läser jag, av ljud- och ljuseffekter, samt AI-genererade bilder, som placerats i en medeltida miljö, men egentligen refererar till stormaktstiden. 

Ett par hundra år hit eller dit är kanske inget att bråka om i ett museum som trots allt har till uppgift att täcka ”tusentals år”, men varför denna fiktionalisering? Har inte skattebetalarna, som trots allt står för museets finansiering, rätt att få ta del av all information i sak som museet har tillgång till? Varför anses häxornas personliga integritet övertrumfa allmänhetens rätt att orientera och, där så krävs, skydda sig? Kan vi ens vara säkra på att det bakom upphovspersonernas titlar – ”konstnären” Pompe Hedengren, ”scenografen” Erik Gullberg och ”historieläraren och programledaren” Cecilia Düringer – inte döljer sig häxapologeter, eller rent av häxor? 

Måste vi genomleva ett rejält missväxtår, innan våra kulturinstitutioner gör upp med den svenska aningslösheten? 

Torsdag 

Att vara gängledare är inte ett ”jobb”, utan ett förtroendeuppdrag och det är därför helt i sin ordning att den förre presidenten för mc-gänget Comanches, Robert Hedarv, tvingats avgå. En gång i tiden var det kanske förenligt med Hedarvs roll som president att gästa ledande sverigedemokraters bröllop, men det var på den tiden som Sverigedemokraterna mestadels bestod av oreformerade nazister, misshandlare och småskurkar. I dag är partiet besvärande småborgerligt och en pådrivande kraft för att utöka polisens befogenheter att slå ned på just den sortens organisationer som Hedarv var satt att leda. Att en och annan våldsverkare och kriminell dröjer sig kvar i partiets rullor räcker inte som ursäkt. 

Med det sagt förtjänar Robert Hedarv, precis som alla andra, en andra chans. Att brista i omdöme en gång är förlåtligt, förutsatt att man lär av sitt misstag.  

***

Läs även: Min profetia är att våra orakel kommer att bli allt sämre

Läs även: Nästan ingen är nöjd med demokratin längre