Så blir det när mångfald och inkludering är viktigare än säkerhetskontroll

Fredag

Få känner till det, men enligt det internationella postfördraget från 1929 är det förbjudet att sända levande djur och farliga ämnen med posten. Bin, silkesmaskar och blodiglar – och i en senare revision även bananflugor – undantogs. Det är bra att veta, även om jag inte kan påminna mig att jag ännu någonsin behövt skicka djur, levande eller döda, per post. Möjligen kan en och annan bananfluga ha slunkit med av misstag. 

Från och med nyår, läser jag nu, tänker Postnord också vägra att dela ut brev i Danmark. Inte heller det kommer att vända upp och ned på min värld. Jag har sällan något att säga danskarna och om jag skulle få det antar jag att jag kan skicka mina vykort inslagna i paket, som är tillräckligt lönsamma för att även i fortsättningen kunna försörja danska brevbärare.

Ändå misstänker jag att Postnord, som så ofta, missbedömt marknaden.

Det framstår, på ytan, som ett under att Kellgren, Lenngren, Nordenflycht och alla de andra fick något gjort, med tanke på att de verkar ha ägnat dagarna åt att skriva biljetter till varandra, med utdelning tre eller fyra gånger dagligen. Men de hade inga ”sociala medier” som krävde deras ständiga uppmärksamhet. Och just den situationen verkar vara på väg att uppstå igen, i takt med att vi upptäcker att amerikaner, kineser och ryssar ligger bakom precis allt av det slaget.

Det är bara en tidsfråga innan vi inser att vi måste börja skriva fysiska brev till varandra igen, om vi inte ska göda oaptitliga individer och nationer. Förhoppningsvis sker det innan de flesta glömt hur man håller i en penna och får den att utsöndra något läsbart.

Förutsättningen är förstås att posten tar emot våra biljetter och ser till att distribuera dessa innan de är nattståndna. En innerlig kärleksförklaring som når adressaten först efter fem arbetsdagar, är ofta överspelad. Det finns, kort sagt, en växande nisch här som Postnord verkar vara i full färd att retirera från, samtidigt som de expanderar i den dödsdömda nisch som huvudsakligen består av att gödsla befolkningen med billiga och hälsovådliga kinesiska plastprodukter.

Tänk så mycket lyckligare vi vore om brevbäraren ringde på med små handskrivna meddelanden, eller en silkesmask eller två, ett par-tre gånger om dagen. Det vore välkomna avbrott i vår läsning av västvärldens klassiker, författandet av sonetter och komponerandet av operor, eller vad vi nu skulle få tid med om vi struntar i ”sociala medier”.

Vad danskarna tar sig för är förstås deras sak, men det finns lika lite anledning för oss att apa efter deras postgång som det finns att apa efter deras obegripliga räkneord.

Lördag

Var det bara jag som undrade över den mystiska helsidesannons som hade placerats på samma uppslag som DN:s genomgång av den bristande svenska jämställdheten denna internationella kvinnodag? En kvinna i en udda skuren tröja – den verkar vara modellerad på frackjackan, med kort front och skört därbak – tittar okynnigt på oss medan hon skivar en banan. 

Redan där anas förstås ett slags feministiskt budskap, men även om det är en aning vulgärt är det åtminstone begripligt i sammanhanget. Det obegripliga är att kvinnan har vad som ser ut som en stekspade av plast i munnen. Tingesten är uppenbarligen ansluten till elnätet.

Produkten i fråga – som tydligen saluförs på Apoteket — utlovar enkel användning, bättre tandkött och mindre tandsten. Exakt hur det går till, är en gåta. Klart är dock att produkten kunde inhandlas särskilt förmånligt just denna dag: ”Ta del av vårt erbjudande på Internationella Kvinnodagen 8 mars”, uppmanas vi.

Är även tandhälsa del av den bristande jämställdhet som DN redogör för på vidstående sida? Kanske. Kvinnor har fler sjukdagar än män och är oftare sjukskrivna, visar DN:s statistik, men de lever i gengäld längre. I vad mån de har tänderna i behåll mot slutet framgår inte.

Gäller det attraktiva erbjudandet bara kvinnor? Det framgår inte heller. Kanske förväntas vi alla, oavsett kön, fira 8 mars på lika villkor? Men gör vi det då bäst genom att elektrifiera våra tänder? Det verkar långsökt.

Kanske anspelar annonsen på någon antik myt som har något att göra med kvinnor och deras tänder. Men den enda antika tandmyt jag kan påminna mig är den om hur Kadmos sådde drakens tänder och hur det ur dem växte de krigare som grundade Thebe. Det var visserligen Athena som uppmanade Kadmos att göra något så märkligt, men att ta sig från den punkten till DN:s kvinnodagsannons övergår min fantasi.

DN:s kulturdel firar i gengäld kvinnodagen genom att påpeka att ”trötta tjejer är inte kåta tjejer”, vilket möjligen är nedslående för en del manliga läsare, men som både är en begriplig och användbar upplysning. Kanske kan de pigga till sig om de ansluts till elnätet.

Söndag

Författare, berättar David Lagercrantz i en helgintervju, är avskyvärda människor. Vi är många som misstänkt det, men man drar sig för att döma ut hela yrkesgrupper utan att ha på fötterna. Det är en befrielse att nu ha det direkt från hästens mun.

På samma sätt är det säkert många som skulle uppskatta att någon tog bladet från munnen vad gäller journalister. Är de lika vedervärdiga som författare, eller är journalister folk som, trots att de försökt, inte lyckats vara tillräckligt vedervärdiga för att kvalificera sig som författare?

Jag skulle kunna ha en del att säga i ärendet, men har man varken fått skriva en fotbollsstjärnas memoarer, ärvt en internationellt bästsäljande deckarserie, eller haft en far som sålde en Strindbergmålning för 15 miljoner, måste man tänka på sin framtida försörjning. Tills den detaljen är löst vill jag gärna berätta att den rakryggade sanningsvurm, innerliga medkänsla och höga moral som jag undantagslöst mött i den svenska journalistkåren saknar motstycke. För 110 miljoner kan jag revidera min ståndpunkt.

Måndag

En förbisedd fördel med att Transportstyrelsen överväger att automatiskt dra in våra körkort, om vi inte blir nykterister, är förstås att det kommer att avlasta polisen, som har fullt upp med sin interna administration. Å andra sidan riskerar förslaget att leda till att läkare, som redan är för upptagna för att bry sig om sina patienter, får än mindre tid över för att hela oss. Ingenting är trots allt lätt inom vården och ska läkare, vid sidan av alla andra blanketter, också börja fylla i Transportstyrelsens angiveriblanketter försvinner med säkerhet ytterligare ett halvdussin vårddagar i månaden.

För oss vanliga medborgare innebär det hursomhelst att vi ställs inför valet att sluta dricka alkohol, eller att sluta gå till läkaren. På det stora hela tror jag att det rationella beslutet är det senare. Vid sidan av att vi ökar chansen att få behålla våra körkort, utan att sluta dricka, kan det på samhällsnivå ha den positiva effekten att avlasta sjukvården. Det vore säkert välkommet bland vårdpersonal, som aldrig kan få sitt viktiga pappersarbete gjort, om de hela tiden störs av gnälliga patienter.

Kanske är det något slags baksmälla efter den internationella kvinnodagen som får Svenskan att i dag publicera en artikel som, redan i papperstidningens rubrik, hävdar att ”ingen företräder män i riksdagen”. Även om det naturligtvis bara är kretiner och taktlösa som ser som sin uppgift att representera ett helt kön, är påståendet ändå förvånande. Det är trots allt 56,2 procent av ledamöterna, enligt riksdagens egen statistik, som räknas som män.

Har samtliga dessa 196 män verkligen avsvurit sig allt ansvar för sina könsfränder? När och hur skedde det i så fall? Förekom något slags ceremoni, eller meddelades det på DN:s debattsida? Innebär det att deras intresse för kvinnor är dubbelt så stort som det annars skulle vara, eller har deras engagemang per capita halverats?

Någon borde reda ut den här förbryllande uppgiften och försöka besvara alla frågor den väcker. Själv misstänker jag att de 196 ledamöterna bara är rädda att någon ska upptäcka att de är män, ett handikapp som blivit allt svårare att bära, och därför bestämt sig för att ligga lågt.

Tisdag

Det är möjligt att den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm inte hade någon portfölj. Det skulle kunna vara en delförklaring till att han strött papper och mobiltelefoner omkring sig på kursgårdar och ambassader. Men det ingen uppmärksammat är att han dessutom tycks ha saknat en portföljbärare, en position som, trots namnet, är än viktigare om huvudpersonen saknar portfölj.

Vi har aldrig tidigare förväntat oss att makthavare över en viss lönegrad själva ska hålla ordning på sina papper, kalendrar och elektroniska hjälpmedel. Vi har alltid avdelat någon ung, pigg förmåga med skarp syn och gott minne för att göra det åt dem. Har vi slutat med det och i så fall varför?

Jag misstänker att det är en av alla dessa ryggradslösa reträtter i klasskriget. De tjänstemän som avgör den här sortens frågor hör antagligen till den generation som fortfarande hukar under det tarvliga slagordet ”ta hand om din egen skit” från pigdebattens dagar. Deras ängslan för att göra bort sig om de måste ha att göra med enklare delar av befolkningen får dem att rensa bort allt möjligt tjänstefolk, trots att de vet att resultatet blir att ingen tar hand om ”skiten”, som i Landerholms fall.

Kanske är samma missriktade vilja att ställa sig in bland underklassen orsaken till att Försvarsdepartementets kursgård Gällöfsta, där Landerholm glömde handlingarna, anställde en städerska med koppling till ryska islamister. Det är så här det blir när mångfald och inkludering är viktigare än säkerhetskontroll.

En gång i tiden kunde vi lita till våra patriotiska städerskor när vi behövde avslöja landsförrädare, som i fallet Stig Wennerström. Även om de hemliga handlingarna kom tillrätta den här gången måste vi numera räkna med att städerskor är lika opålitliga som den övre medelklass, som alltid utgjort den huvudsakliga rekryteringsgrunden för dem som söker femtekolonnare. Så blir det, när ingen längre är nöjd med sin plats och alla förväntas sträva uppåt. Klasskriget har blivit ett gerillakrig och inte ens Försvarsdepartementet har rustat för det.

Onsdag

Jag undrar om Peter Kadhammar inte tagit sig vatten över huvudet när han i dag angriper Kajsa Ekis Ekman. Ekis Ekman är visserligen vettlös kommunist, precis som Kadhammar själv på den tiden maoismen var världens räddning, men hon är trots allt kvinna med fördelaktigt utseende. Många tror att hon är yngre än sina 44 år. Kadhammar å sin sida är en medialt uppburen 68-årig man och ser ut precis som en medialt uppburen man i 68-årsåldern. Sådant brukar inte sluta lyckligt för angriparen.

Kadhammar är på betydligt fastare mark när han i förbifarten även angriper mig, en medialt en gång uppburen man i 57-årsåldern, med ett utseende som en pensionerad rörmokare i 72-årsåldern. Han måste visserligen fabulera en aning och antyda att jag driver med Volodymyr Zelenskyj i en text som i själva verket driver med Donald Trump, men den sortens glidningar har branschen mycket större förståelse för. Det är trots allt inte alltid lätt att få kolumnerna att gå ihop och det är synd att kassera en bra idé bara för att de som levererar underlaget inte håller måttet.

Det var länge sedan jag var indragen i en skärmytsling av det här slaget, så jag undrar vad som förväntas av mig. Att jag inte finns på sociala medier, där jag förstår att den här sortens kämpalek numera utspelas, gör mig ännu mer osäker. Jag minns en gammal kolumn av Bengt Ohlsson där han längtade till 1800-talet och drömde om att utmana Den Onde Esten, som skrivit något ofördelaktigt om honom, på duell i gryningen. Men det verkar i det här fallet en aning överdrivet. Dessutom vet jag inte hur Kadhammar hanterar en värja. Gamla maoister har inte sällan ett asketiskt drag och han ser spänstig ut i sin bildbyline, så jag misstänker att jag skulle vara i underläge.

Jag tror att jag helt enkelt låtsas som ingenting. En man i Kadhammars ålder som inte drar sig för att angripa leende blondiner, hur väl underbyggt det än är, kommer förr eller senare att falla på sin egen värja.

Torsdag

Att president Trump firade sin valvinst med att skåla i sockerfri Coca-Cola borde ha varit en varningssignal för oss alla. Det är så man känner igen en man som, utan att blinka, kan belägga champagne med 200-procentiga tullar.

Vänner på höga positioner som jag talat med hoppas att just detta tullbeslut ska bli presidentens undergång. Jag tvivlar. Amerika importerar visserligen 27 miljoner flaskor champagne om året, men britterna importerar nästan lika mycket med en sjättedel så stor befolkning och fransmännen själva sätter i sig 100 miljoner fler flaskor än amerikanerna på ett år. Den genomsnittlige amerikanen dricker helt enkelt mindre än en tiondels flaska champagne per år.

Hoppet står förstås till att det amerikanska champagnedrickandet är väldigt ojämnt fördelat och de amerikaner som faktiskt dricker champagne gör det i stora mängder och är personer av betydelse, som det mycket väl kan vara farligt att reta. Kanske ligger det något i detta, men The Times they Are a-changin’, som den amerikanske nobelpristagaren Bob Dylan skrev och jag misstänker att de första redan är de sista. Vi kommer nog inte att få se en koalition av amerikanska företagsledare och intellektuella dumpa champagne i Bostons hamn i protest mot de ohemula skatterna. USA:s nya härskande elit är nöjd så länge den får sin sockerfria Coca-Cola och ett par dubbelburgare.

De goda nyheterna är förstås dels att det blir mer över till oss, dels att vi kanske slipper se så många sportstjärnor spruta champagne på varandra när de varit framgångsrika i sitt värv att sparka hockey, eller något annat av det slaget.

Ändå oroar jag mig för hur EU svarar i det här handelskriget. Det ligger förstås nära till hands att belägga sockerfri Coca-Cola med 200-procentiga tullar, men jag befarar att missnöjda europeiska läskdrickare är ett betydligt större hot mot vår samhällsordning än missnöjda amerikanska champagnedrickare är mot deras.

Europeiska läskdrickare måste från och med nu betraktas som potentiella quislingar och vi måste snarast vänja dem vid att dricka champagne i stället, nu när vi har möjligheten.