Snart är vi dummare än våra katter

Fredag 

En bekant som bad artificiell intelligens utforma en enkel annons till internet fick tillbaka ett förslag som inte bara var fyllt av klichéer, utan dessutom av stavfel. Det stärker möjligen de påståenden som Yann LeCun, en av tre som uppenbarligen räknas som AI:s ”gudfäder”, gör i dagens Wall Street Journal: ”AI är dummare än en katt” och att den konstgjorda intelligensen utgör ett existentiellt hot är ”complete B.S.”. 

Katter, vill jag skynda mig att tillägga för läsare som är känsliga i detta avseende, är förstås fantastiska djur, som alla som läst Knepiga katternas bok vet. Men inte ens TS Eliot gick så långt att han påstod att de kunde stava. Det jag oroar mig för är att vi är på väg att gå samma väg. 

Min bekanta ville förstås korrigera stavfelen, men fick rådet av en konsult som vet att optimera algoritmer – jag låtsas inte att jag vet vad det betyder – att inte rätta utkastet. Så många stavar trots allt fel och låter man felen stå kvar har man goda chanser att hamna överst i resultaten när de slår in sina stavfel i sökmotorerna. De som stavar rätt fångar man tydligen ändå. 

Denna historia är förstås en perfekt illustration av något uppenbart, men förbisett, som jag tjatat om i månader: alla talar om AI:s förmåga att imitera oss, men ingen talar om vår beredvillighet att imitera AI. Jag har hela tiden hävdat att det vi ser är det senare, snarare än det förra. Om optimeringskonsulterna får fortsätta att forma världen kommer den lilla folkspillra som fortfarande kan stava snart att vara utrotad. Och processen är förstås densamma vad gäller andra färdigheter och civilisatoriska landvinningar. 

Sakta sänker vi oss till AI:s intelligenskvot och bildning, för att upprätthålla illusionen av att vi bevittnar ett tekniskt framsteg. Snart är vi dummare än våra katter. Det existentiella hotet kommer, som vanligt, från oss själva och vår inställsamma iver att vara våra uppfinningar till lags, inte tvärtom. 

Lördag 

Jag har aldrig funderat på vad det är som lockar en ung människa att drömma om en karriär som arbetsmiljöinspektör, men även om jag hade gjort det skulle jag aldrig vågat mig på idén att det kan vara ett välutvecklat sinne för humor. Nu vet jag bättre. 

”Grundproblemet för de här verksamheterna”, säger arbetsmiljöinspektören Jenny Bengtsson i dagens DN, ”är att det är förbjudet att låta anställda jobba natt, eftersom arbetet inte är nödvändigt med hänsyn till arbetets art eller allmänhetens behov”. 

Den verksamhet hon talar om är strippklubben Kino i Stockholm. När Arbetsmiljöverket besökte etablissemanget i januari i år ”var femton personer sysselsatta i arbete trots att klockan var två på natten”. Arbetsgivaren har nu belagts med en ”sanktionsavgift” på 4,75 miljoner kronor på grund av sin överträdelse. 

Arbetsgivaren, å sin sida, saknar inte heller humor. Förra gången en sanktionsutgift utdömdes hävdade Club Kino att en stor del av klubbens intäkter kom från restaurangverksamhet och att de därför borde undantas från arbetstidsreglerna. Förvaltningsrätten avslog med motiveringen att ”maten som serveras är frysrätter som tillagas i mikrovågsugn”. 

Den här gången har arbetsgivaren tecknat kollektivavtal som medger dispens från arbetstidslagen med ”Scen- och kulturarbetarnas förbund”, en fackförening som i dagsläget har 33 medlemmar, sysselsatta i just den sortens kulturarbete som Kino erbjuder. Fackföreningen har en fin hemsida, med texter som i många fall är slående lika de man kan finna på fackföreningen Scen & Films, tidigare Teaterförbundets, hemsida. Ordförande är en rätt fåordig Daniel Protiwa, som inte nattarbetar på Kino utan är artdirector på Club Kinos moderbolag. Han verkar dessutom ha en youtubekanal med välvalda videoklipp om bland annat Vietnamkriget, olika militära specialförband och Erik Bergsten som provar stridsvagn 103 i 1968 års Tekniskt magasin i SVT. 

Jag har aldrig varit medlem i facket, men överväger att ompröva det beslutet. Alternativt att omskola mig till arbetsmiljöinspektör. 

Söndag 

När jag slår på SCB:s hemsida är det närmaste jag kan komma kontorsionist i yrkesklassificeringen SSYK 2012 koden 3439, cirkusartist alternativt varietéartist. Det säger något om hur få ormmänniskorna är nuförtiden, när livets mer subtila nöjen fått stå tillbaka för grövre, ofta elektronisk underhållning. Vi är många som saknar dem. 

Det är därför med ett betydande mått av glädje jag läser en forskare som uttalar sig i dagens tidning, där han påstår att han och hans vänner kunnat belägga att medelålders människor som har dålig ”fysisk flexibilitet”, det vill säga är stela, löper betydligt högre risk att dö i förtid. Slutsatsen är att ”stretching borde få mer uppmärksamhet i folkhälsoarbetet”. 

Det låter som ännu ett av alla dessa hälsoråd som vi översköljs med dagligen och vars kollektiva effekt garanterat skulle ta död på oss, om vi tog dem på allvar, men jag anar något annat. Lite längre ned i samma artikel låter samma forskare nämligen undslippa sig att de omöjligt kan fastställa några orsakssamband i sitt material. Ytterligare studier krävs för att få minsta belägg för att ”strechträning” skulle förlänga livet. 

Av vilket skäl skulle forskare – annars så noga med att skilja löst tyckande från vetenskapliga fakta – begå en överträdelse av det här slaget? Det enda skäl jag kan komma på är att de, precis som jag, saknar kontorsionisterna och tillåter sig slira lite i sina slutsatser i det goda syftet att återuppväcka denna ädla konstform. Det är, med andra ord, ett försök att göra vår vardag en aning roligare, maskerat som det vanliga vetenskapliga korståget för att göra vår vardag ännu lite glädjelösare. Jag önskar dem all välgång och ser fram emot att kontorsionisterna inom kort blir så många att de får en egen yrkeskod. 

Man måste ändå imponeras av såväl Torbjörn Tännsjö – Sveriges största nu levande filosof, vilket säger en hel del om det nu levande Sverige – och Dagens Nyheters debattredaktion. I dag inför de gemensamt global diktatur i en enda stickmening – ”min tro är att omställningen endast kan ske efter inrättandet av en global regering med hårda nypor” – och går sedan visslande vidare till nästa punkt på dagordningen.  

Måndag 

Ingen i min bekantskapskrets såg gårdagens partiledardebatt, eller vill erkänna att de gjorde det. Ändå är tidningarna fulla av referat, analyser och åsikter om snart sagt varje meningsutbyte, min och gest som serverades i TV. Jag undrar varför. 

En förklaring kan vara att journalisterna – en omdömeslös yrkesgrupp – fått för sig att politikerna – en annan omdömeslös yrkesgrupp – representerar medborgaranda och att det därför är vår plikt att lyssna på dem. All empirisk evidens pekar förstås åt motsatt håll, men vanföreställningar av det här slaget kan vara förbluffande seglivade. 

En alternativ förklaring är att tidningarna behöver blanda ut sina träningstips, kostråd, sexreportage och kändisskvaller med något träigare, för att upprätthålla illusionen av att inte helt kapitulerat för det kommersiella och vulgära. Men då kunde de hellre slå in tramset och snusket i essäer om El Grecos andra period, eller John Nashs och James Burtons arkitektoniska arv. 

En tredje förklaring är möjligen att det handlar om ett slags ärlig konsumentjournalistik: journalisterna vill varna oss för vad vi kan råka ut för. Men faktum är att det vi ser är det vi får, eller WYSIWYG som det hette i datorernas barndom, alldeles oavsett vad vi gör och hur vi gör det. Konsumentjournalistik är av begränsat värde om den bara kan assistera i valet mellan att bli överkörd av en lastbil eller ett tåg. 

Kanske ska man helt enkelt betrakta rapporteringen som en tradition. Få bryr sig om varför vi firar jul, än färre varför vi firar påsk. Ändå gör vi det. Partiledardebatter och pressens hysteriska, spelade intresse för dessa bör antagligen sorteras in under samma kategori som luciatåg, erkännas som en av svenskarnas alla nationella excentriciteter, och mötas av oss alla med tårögd nostalgi. Sedan kan vi bläddra vidare till ett bildreportage om nudistcampare, eller hur en högre konsumtion av brytbönor kan ge oss evigt liv. 

Tack vare Ulrika och Fredrik bestod dagens middag uteslutande av ostron, nyplockade från en dansk ostronbank, och champagne. Man bör äta ostron med viss andakt, de har trots allt som art funnits i 15 miljoner år, ungefär 50 gånger längre än människan. Ändå är de avgjort i tiden: alla ostron föds maskulina, men byter kön, ofta flera gånger, under sin livstid. Ingen annan maträtt jag kan komma på är samtidigt lika pre- och postmodern. 

Tisdag 

Många av oss har svårt med tio Guds bud, men vissa av oss fallerar redan en hel mosebok tidigare. Det första Gud sade till oss var ändå ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er” och redan där är jag en syndare. Jag har visserligen ärvt två barn, men de är från början resultatet av andras ansträngning. Det vore förmätet att påstå att jag lagt manken till för att uppfylla jorden, även om jag gjort mitt bästa för att lägga den under mig. 

Mina skuldkänslor mildras när jag i dag tar del av resultatet av en finlandssvensk sociologs granskning av så kallade tradwives. En vanlig tanke bland dessa vurmare för traditionella könsroller är tydligen att sätta många barn till världen, för att successivt krympa andelen liberaler i populationen. Idén bygger på att frigjorda, liberala kvinnor har sjunkande nativitet och att de därför, i ett slags nativitetsideologisk kapprustning, är dömda att förlora. Men Emmy Wikström, sociologen i fråga, påpekar klokt att hela resonemanget bygger på att barnen ärver sina föräldrars åsikter. Det är en påtagligt svag länk. 

Bara konstitutionellt osunda barn saknar varje impuls till auktoritetsuppror. Gott föräldraskap står därför mer eller mindre i direkt omvänd proportion till i vad mån barnen anammar sina föräldrars övertygelser. En fungerande strategi för att krympa det liberala inslaget i en population borde därför vara att tvärtom uppmuntra liberala föräldrar att föröka sig, men att själv praktisera avhållsamhet eller preventivmedel, beroende på hur grav ens konservatism är. Det är, det medges, en betydande uppoffring. Radikala människor har redan roligare än de förtjänar. Men om man nu vigt sitt liv åt att främja reaktionen, kan man inte räkna med att göra det utan att låta bli att kläcka sina egna ägg. 

Enligt Emmy Wikström är just Bibeln en inspirationskälla för tradwives. Det är gott och väl, men jag tror att de borde utöka sin kanon. Låt mig föreslå Philip Larkin: 

They fuck you up, your mum and dad.    

They may not mean to, but they do.    

They fill you with the faults they had 

And add some extra, just for you. 

But they were fucked up in their turn 

By fools in old-style hats and coats,    

Who half the time were soppy-stern 

And half at one another’s throats. 

Man hands on misery to man. 

It deepens like a coastal shelf. 

Get out as early as you can, 

And don’t have any kids yourself. 

Jag anar en intern strid på Dagens Nyheter i frågan om kontorsionister. Bara två dagar efter att forskare påstått att stelhet i medelåldern kan leda till förtida död, förklarar en psykolog och kulturskribent att ”det finns inget sådant som en för tidig död”. Det kan knappast vara en slump. 

Onsdag 

Jag kan inte utesluta att jag hade investerat i Northvolt för ett par år sedan om jag då hade haft 220 miljarder kronor eller så liggande på hög. Man vill ju, med riskkapitalisten Harald Mixs ord, hellre tillhöra ”de modiga individer som kan utmana konventionella sanningar” än ”alla nejsägare”, särskilt om det handlar om att rädda världen från undergång och samtidigt göra en hälsosam vinst. Men det är ändå mindre sannolikt att jag skulle göra det i dag, om jag hade samma möjlighet. 

Å andra sidan vill man ogärna bli part i det ”inbördeskrig” mellan norra och södra Sverige som, enligt VD:n för Skellefteå kraft, ligger bakom de ”högljudda olyckskorpar” som nu tvivlar på det positiva tänkande som Mix och andra gjort till norm för investeringsbeslut, åtminstone vad gäller andras pengar. Det vore bra om vi kunde finna en lösning på detta, innan miliserna börjar mobilisera på varsin sida om Dalälven. 

Den uppenbara utvägen vore att vända sig till landets dementa pensionärer, som måste ha fått en rejäl förstärkning i kassan sedan telefonförsäljarna från Kombilotteriet slutat ringa. Om de är tillräckligt många för att skrapa ihop de runt 50 miljarder kronor som Northvolt sägs behöva vågar jag inte svara på, men man måste börja någonstans.  

Torsdag 

De kändisar som tackat ja till att uppträda nakna i sjunde-oktoberförnekaren och konspirationsteoretikern Stina Wollters senaste programserie i Sveriges Television har gjort det därför att de – i Wollters egna ord – ”har ett grundförtroende för mig”. 

Det är i sig en viktig upplysning för allmänheten. Inte ens den som till äventyrs är intresserad av frågor som ”vad berättar din kropp, när har den känt sig utsatt, när har den känt sig trygg?”, är nödvändigtvis helt ointresserad av deltagarnas omdöme. 

En mer komplicerad fråga är hur anständiga människor ska förhålla sig till ett format av det här slaget i public service. Mitt råd är att vi låter oss inspireras av H C Andersen. 

Det lilla oskuldsfulla barnet som upptäcker att kejsaren är naken är utan praktiskt värde i en tid när offentliga personer självmant klär av sig i tv. De två skräddarna, som syr kejsarens kläder av ett magiskt tyg som är osynligt för den som ”vore oduglig i sitt ämbete eller också vore otillåtligt dum”, kan däremot vara en inspiration. I en värld som vår är det skräddarna, inte barnet, som avslöjar samtidens lismande dårar. 

Det rimliga sättet att hantera den här tv-serien är att vända på sagan om kejsarens nya kläder, göra vårt bästa för att intala oss att både kändisarna och Stina Wollter är påklädda och propsa på att de enda som inte ser det är de odugliga och imbecilla. 

Observationen må vara en självsuggererad synvilla, men slutsatsen är så nära sanningen vi kan komma. 

***

Läs även: Att släppa in finansfolk på sitt bröllop är varken tecken på gott omdöme eller gott umgänge

Läs även: Northvolt verkar som ett företag som passar Anna Kinberg Batras ledarstil