Vad fick Donald Trump att tappa skorna?

Fredag 

Är det en slump att varje yngre journalist med branschaktning den här veckan såg som sin uppgift att lansera begreppet ”rawdogga”? Antagligen inte, även om journalisterna som vanligt förnekar en konspiration och hänvisar till TikTok. Hur det än förhåller sig med det, är frågan vad syftet kan vara. Det är inte ett oumbärligt begrepp och det har dessutom flytande eller rent av oklar betydelse. Från början innebar det att kopulera utan kondom, sedan att företa sig något spontant, utan egentliga förberedelser och nu, sägs det, att genomlida en längre tidsperiod utan stimulans och tidsfördriv, till exempel i form av elektroniska skärmar. 

Vad är poängen med ett begrepp som man aldrig riktigt vet innebörden av och som dessutom med tiden verkar gå från det vulgära till det direkt banala? Kanske är den enda rimliga tolkningen att begreppet kommit till just i syfte att skilja ut de mest osjälvständiga journalisterna med den lägsta respekten för språket som ett skarpt och betydelsebärande verktyg.  

Thomas Steinfeld har skrivit en fascinerande liten text om den fria fartens historia i det moderna Tyskland. Att de tyska motorvägarna fortfarande är frizoner för fartdårar, i den mån Stau inte förhindrar det, visar sig bero på att fartregleringen kopplades samman med nazismens totalitära anspråk. Men nu är det bara Alternative für Deutschland som verkligen värnar den fria farten som ett uttryck för den fria medborgaren. 

Ismail Abdo, av pressen och andra kriminella kretsar kärleksfullt döpt till ”jordgubben”, har en kvinnlig kusin, tidigare aktiv socialdemokrat, som nu arbetar som åklagare. Nu vill Åklagarmyndigheten sparka henne, men det är oklart om de får. De överträdelser hon anklagas för framstår som en aning diffusa och vaga, måste jag säga. Men om hon nu är olämplig, borde Åklagarmyndigheten ha anat det redan vid anställningsintervjun. Att SMHI bestämde sig för att anställa Lisa Frost och att Nordea inte kunde låta bli att rekrytera Annika Winsth begriper alla. Men den här åklagarens förnamn — som svenska medier inte publicerar, men ni kan googla själva — betyder ”nåd” på arabiska. Det borde väl ha varit något slags ledtråd, nu när alla straff ska bli längre och värre. 

Lördag 

En ekolog och miljövetare har observerat en biart, som tidigare ”förklarats nationellt utdöd”, vid Kallinge flygfält. Hon fick ”ökad puls” för kölblodbiet har inte synts till i Sverige sedan 1991, ”trots intensiva eftersök”. 

Tillåt mig tvivla. 

Jag vet inte hur många ekologer och miljövetare Sverige kan prestera, om en inventering vore påkallad. Säkert en hel del. Men Sverige har en yta av 447 425 kvadratkilometer och är hem för åtminstone 61 000 arter, eller närmare 65 000 om man räknar tillfälliga besökare och ”införda arter”. Om så Sverige enbart bestod av ekologer och miljövetare skulle det ändå vara ett heltidsjobb att leta igenom varje tuva och finkamma alla trädkronor, för att verkligen veta vad som finns och vad som inte finns. 

Min misstanke är att alla dessa alarmistiska ekologer och miljövetare egentligen inte har en aning om vad de talar om. De är helt enkelt ute efter den dramatiska effekten, oavsett om en art verkligen är på väg att dö ut eller ej; bara häromdagen påstods det till exempel i radion att älgen är på väg att bli ”rödlistad” i Sverige, trots att det finns mer än en kvarts miljon älgar i de svenska skogarna. 

Huruvida kölblodbiet, till skillnad från den snart rödlistade älgen, verkligen är på väg att dö ut vet jag förstås lika lite som en genomsnittlig ekolog. Gruppen blodbin har 285 arter spridda över alla världsdelar utom Antarktis, läser jag mig till, så jag är inte alldeles övertygad om den saken. Men om det nu mot förmodan är så att ekologerna faktiskt lyckats att räkna varje kölblodbi i landet, kanske artens nedgång beror på att den — liksom många svenskar som har möjlighet — helt enkelt bestämt sig för att flytta någonstans där den slipper ständiga trakasserier från myndighetspersoner med förhöjd puls. 

Lars Adaktusson berättar i DN i dag att han inte kan berätta om den hemligstämplade information som UD gav honom om svenskiraniern Ahmadreza Djalali, men att informationen, oavsett vad den bestod av, inte ändrade hans uppfattning om fallet. Det är med andra ord en artikel om okänd information som är irrelevant. Något av ett rekord, även i DN, tror jag. 

Svenska politiker ägnade sig under förra valet åt att med ”svepande retorik öka klyftan mellan mindre samhällens arbetarklass och städernas progressiva medelklass”, påstår DN:s Susanne Nyström. Artikeln har rubriken ”Nu får det vara nog med fjäskandet för landsbygden”. Jag tror inte att det är avsett som en ironi. 

Söndag 

Frågan alla civiliserade människor ställer sig, efter mordförsöket på Donald Trump, är vilken sorts skor han bär. 

Alla som sett Donald Trump i frack på besök hos drottning Elizabeth II vet att inte ha alltför höga förväntningar på Trumps stilkänsla. Men det mystiska faktum att presidentkandidaten uppenbarligen saknade sina skor när Secret Service hastigt skulle slussa honom av scenen, gör mig ändå orolig. 

Det är möjligt att Donald Trump trivs så bra i talarstolen att han uppfylls av något slags Povel Ramelskt lyckorus, som gör det oemotståndligt för honom att ta av sig skorna och tala barfota, eller åtminstone i strumplästen, men jag tvivlar på det. Mer sannolikt är att Trump tappade skorna, när han sökte skydd. 

Den goda nyheten är i så fall att den blivande presidenten åtminstone inte bär gymnastikskor, till skillnad från nästan alla andra amerikaner och Rupert Murdoch på sitt senaste bröllop. Att ta sig ur ett par gymnastikskor kräver aktiv handling. Man faller inte ur dem. 

Den dåliga nyheten är att Trump rimligen inte bär någon form av knytskor, eftersom man inte heller av misstag kan hoppa ur ett par John Lobb, eller Crockett and Jones. 

Kan det vara så illa att den blivande presidenten bär foppatofflor, eller flip-flops? Kanske Birkenstock-sandaler, även om jag misstänker att de anses vara kulturmarxistiska i Trumps kretsar.  

Mest sannolikt är kanske att han bär någon form av loafers, eller mockasiner, av den typ som amerikaner är svaga för, eftersom de slipper lära sig att knyta skosnören. Men i så fall måste Trump, precis som i fallet med fracken, bära en alldeles för stor storlek, eller skor gjorda i en läst som inte passar hans fötter.  

Alla säger nu att Donald Trump omöjligen kan förlora valet, efter att ha tagit en kula för USA. Kanske stämmer det. Men kan vi verkligen lägga världens fortsatta existens i händerna på en man som inte förmår knyta sina egna skor, eller behålla dem på under stress? 

Måndag 

Jag undrar om svensk press skulle moralisera över att Joe Bidens anhängare var förbannade om Biden just hade undkommit ett mordförsök? Kanske. Lärarbarnen är alltid överrepresenterade bland journalister, men det brukade barnen till fromma frikyrkomedlemmar vara också. Kanske är det fortfarande så och därför en outtalad norm att vända andra örat till när det första blivit avskjutet. 

Märkligare är skriverierna om konspirationsteorier kring mordet, som nästan helt riktar in sig på tokhögriga insatser – i och för sig uppfinningsrika – trots att var och en som läst kommentarsfälten i New York Times, Washington Post och andra etablerade medier, direkt kunde se att den vanligaste konspirationsteorin var Trumphatare som påstod att alltihop var påhittat av Trump själv. Alternativt att det inte var så farligt. Kanske beror det på vem man frågar. Svenska medier brukar fråga en aktiv centerpartist vid namn Önnerfors, som beskriver sig själv som ”framstående idéhistoriker och strategisk rådgivare” på en talarsajt som hyr ut honom för mellan 15 och 45 000 kronor gången. Han är annars mest känd för att ha dragit i gång ett upprop för att sätta press på Göteborgs-Postens annonsörer och ägare, så att de skulle sparka Alice Teodorescu. 

Men det alla undrar över är förstås fortfarande skorna. 

Enligt Trump själv flög hans skor av honom när Secret service-agenterna tacklade honom för att få ned honom på marken. Det verkar märkligt, eftersom han redan hade kastat sig ned för egen maskin, men man får väl anta att han talar sanning om just det här. Kanske passade livvakterna helt enkelt på att trycka till honom när de hade en ursäkt. Klasskriget har få naturliga utlopp numera. Det finns också bilder på en av de tappade skorna. Det är, trots allt, en svart sko i oxfordmodell med brougemönster — en knytsko, alltså — inte helt olik den som Johnston & Murphy lät sy upp till Trump när han var president. Skon ser ut att fortfarande vara knuten, vilket gör mysteriet än tätare. 

Det finns förstås en närliggande förklaring. Om Donald Trump har bockfötter, kommer alla skor, även ordentligt knutna sådana, att falla av honom vid hastiga rörelser. Kan det vara så att hans evangelikala anhängare, som nu är övertygade om att Gud sänt Trump, har rätt i princip, men misstagit avsändaren? 

Tisdag 

Jag misstänker att Wilhelm Nyström är sommarvikarie på Expressens ledarsida, men jag vet inte säkert. När man väl fyllt 55 ser snart sagt alla ut att vara i den ålder man är då man är sommarvikarie, vilket kan väcka en del oro, särskilt om man besöker läkare eller försöker ta en fortfarande finnig ”statsman” på allvar. Med unga ledarskribenter är det förstås mindre ödesdigert, eller rent av något som kan göra vuxna människor varma om hjärtat, ungefär som när en 14-åring bestämmer sig för att förklara vad man missat vad gäller postkolonialismen. 

I just det här fallet har vi dock att göra med något helt annat.  

Efter att ha läst Nyströms kolumn om faran och besväret med alltför många högskoleutbildade tre gånger, nickar jag fortfarande lika entusiastisk som första gången. Bara de här meningarna är värda besväret: 

”För många studenter är högskolan inte en investering, utan ett fem år långt kollo för att skjuta upp vuxenvärldens tråkiga ansvar. Man får pröva föreningsliv, dricka öl på förmiddagen och göra utbytestermin i ett varmt land.” 

Kanske är det lite väl mycket gnäll på sossarna, som inte är ensamma om att se teoretisk utbildning som lösning på allt. Själv skulle jag ha gjort en större poäng av att allt fler av de onödigt högskoleutbildade inte har något annat att göra med sin utbildning än att ställa till besvär och irritera oss andra, när vi försöker leva vårt liv. Men på det hela taget är det en mästerlig övning i klarspråk, levererat med gott humör. 

Man försöker undvika att bygga upp alltför mycket hopp vad gäller kommande generationer. Det kan ju hända att de helt enkelt hade en ovanligt bra dag på jobbet. Sådant går över. Men ibland är det svårt att inte känna ett spår av förtröstan. 

Norrmannen Per-André Johansen och hans fru Marit är huvudpersonerna i ett fantasieggande litet inslag från Sveriges Television i Gävleborg. Marit och Per-André är förbluffade över att inte fler utländska turister övernattar i Gävleborgs län. Andelen övernattande utlänningar är nämligen mindre än hälften jämfört, till exempel, med grannlänet Dalarna enligt Tillväxtverket. 

– Obegripligt, jag har semestrat här i 15 år, säger Per-André: 

– Hudiksvall har mycket att erbjuda. Vi har inte upptäckt allt än och det är spännande. 

En sådan förväntansfull hänförelse över Hudiksvall gör att man inte kan låta bli att undra hur livet ter sig i Terråk i Nordnorge, där Marit och Per-André annars återfinns. 

Onsdag 

Queers against fascism har blivit utsatta för censur, läser jag i DN. De har tvingats gå med på att byta namn på sitt ekipage i Prideparaden från ”Queers for Palestine” till ”Solidarity with queers of Palestine”. Samuel Girma, talesman för Queers against fascism och medgrundare till den ”antirasistiska, feministiska och separatistiska plattformen Black Queers Sweden”, är — läser jag på annan plats — annars ”en flitig minglare i konstsammanhang” som ”brinner för en avkoloniserad och feministisk konst- och kultursektor”, men nu är han upprörd. 

Det är svårt för en lekman att lägga sig i ett meningsutbyte med så terminologiskt avancerade personer, men om jag förstår saken rätt består censuren i att Girma nu tvingas markera solidaritet med palestinska queerpersoner, i stället för att markera att han själv är en queerperson som är ”för Palestina”, vad det nu betyder rent konkret. Jag förstår att det är att betrakta som en skymf och dessutom som ett farligt prejudikat. 

– Vilka grupper kommer Stockholm Pride nästa år att kräva namnbyte av, frågar Girma retoriskt. 

Vi befinner oss, med andra ord, på ett sluttande plan, det förstår jag också. Jag tror att det är allvarligt, för det brukar det alltid vara när man hamnat på ett sluttande plan. 

Jag hoppas verkligen att DN återvänder till ämnet, så att vi alla så småningom bättre kan förstå varför vi är så indignerade som vi förstår att vi måste vara. 

Torsdag 

Kultursidorna har antagligen alltid varit en köttmarknad, men förr skedde parningsdansen en aning mer subtilt. Inte så nu. Utan att ha räknat har jag en bestämd känsla av att ungefär hälften av kulturartiklarna i de större tidningarna den här sommaren handlar om relationer, ofta sexuella, mellan män och kvinnor. I de flesta fall om vilka som har möjlighet och vilka som inte har möjlighet att tillfredsställa sina köttsliga behov och vad dessa skillnader kan bero på. Är det männens fel, eller kvinnornas? Är det bara tidsandan? 

För de läsare som lever i stabila relationer — vi borde fortfarande vara några stycken, trots alla partnerbyten och all campingsex som tydligen pågår — blir det lätt en aning teoretiskt, men för den skull inte alltid ointressant. I dag, till exempel, skriver en doktorand, Karin Lundin, i Svenska Dagbladet under rubriken ”Kan läsning göra män sexigare?”. Till min belåtenhet är hennes svar, nästan reservationslöst, ja. 

Karin Lundin är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap, vilket möjligen påverkar hennes slutsats. Man kan ju leka med tanken att kvinnor är som folk är mest, det vill säga olika, och att de som inte doktorerar i biblioteksvetenskap kanske attraheras av, till exempel, armbrytning eller pengar. Men jag känner mig ovanligt försonlig den här veckan och bestämmer mig för att tro på Lundins artikel. 

Det är, trots allt, inte varje vecka man har en chans att hamna på listan över Sveriges sexigaste män.  

***

Läs även: Vad gör jag här?

Läs även: Orealistiskt att förvänta sig rakryggad journalistik i Sverige