Vad ska vi använda i stället för j-ordet?

Fredag 

Exakt vad är det som Utbildningsradion utbildar oss i?  

Inte enkla, men viktiga färdigheter, som att läsa och räkna. Inte heller olika yrkesroller, på det sätt som Hermods korrespondensundervisning brukade göra. Och sällan eller aldrig sänder Utbildningsradion föredrag av någon professor som, till exempel, vigt sitt liv åt Kants filosofi, eller papuanernas äktenskapsriter. På det stora hela tror jag att det Utbildningsradion erbjuder oss är ett slags kurs i vett och etikett. Syftet är att instruera oss om vilka attityder och påståenden som är politiskt och kulturellt gångbara i bättre sällskap. 

Det var antagligen därför den tidigare revolutionäre kommunistiske ungdomen och fången Martin Schibbye hördes i min bilradio, när jag råkade sätta på den och hamnade mitt i programmet Fabriken. Och det var därför han berättade för lyssnarna att om ”man” – han menar allmänheten – stöter på någon form av ”journalistförakt” så måste man genast ”sätta ned foten på samma sätt som när man hör något rasistiskt”. 

Jag måste erkänna att just detta drag i journalistkollektivets kamp mot sin sjunkande status överraskade mig. Att inlemma journalister med svarta, gula och bruna människor, som per definition har rätten på sin sida, är något av ett genidrag. Att rekrytera hela folket att övervaka överträdelser likaså. Får modellen fäste blir varje kritiskt uttalande om journalister ett slags socialt självmord. Men jag undrar om Schibbye och hans vänner inte måste arbeta lite mer på konceptet, innan det kan få fullt genomslag.  

Härskartekniker av det här slaget bygger på att minera språket, så att alla trippar runt bland orden, fyllda av skräck för att oavsiktligt utlösa en explosion. Först då uppstår efterfrågan på politiska kommissarier, som erbjuder sig att guida. En naturlig början för att etablera just det här verbala minfältet vore att Utbildningsradion slog fast att begreppet ”journalist”, en gång en neutral beskrivning, blivit så historiskt och socialt belastat att det måste förbjudas. Att använda ”j-ordet” i anständigt sällskap är, som det heter, ”helt enkelt inte OK”. 

Vad ska vi använda i stället för j-ordet? Sanningsbärare? Sanningsväktare? Demokratikämpar? Något av det slaget. När väl den konventionen fått fäste har vi tagit ett första viktigt steg för att göra ”journalistförakt” näst intill omöjligt, kanske till och med i tanken. 

Vi känner alla till Balzacs idé om att varje förmögenhet bygger på brott, eller Proudhons påstående att all egendom är stöld, men det var ändå skakande att läsa polisens varning om att om man köper jordgubbar till midsommar ”ska man vara medveten om att man bidrar till att finansiera grov kriminalitet”. 

Att jordgubbskapitalet är särskilt kriminellt belastat var en nyhet för mig, men egentligen borde det inte förvåna. Jordgubbsmarknaden har antagligen slunkit undan kritisk granskning på grund av en omotiverad idealisering av vegetariska och veganska marknader, grundad på fördomar om grönsaks- och fruktätare som särskilt milda till sinnet. Men att deras klena kost gör dem oförmögna att själva fysiskt hota andra människor, har inget med mildhet att göra. Min erfarenhet är snarare att vegetarianer – i än högre grad veganer – är bland de mest dogmatiska och oförsonliga människor som man kan stöta på. Och inget hindrar dem från att hyra in köttätare för att göra smutsjobbet. 

Om Ismail ”jordgubben” Abdo är vegetarian, vegan, eller rent av karnivor, ska jag låta vara osagt, men fram tills nu har han gömt sig under Floras toga. Som tur är kan Aftonbladet tipsa om ett enkelt sätt att undvika Abdo och andra kriminella jordgubbshandlare inför midsommar: ”Du kan också alltid fråga om försäljaren har giltigt tillstånd”. Många baktalar kvällstidningarna, men vilka andra skulle kunna finna så enkla och praktiska lösningar, på problem som till att börja med verkar komplicerade? 

En rejäl förkylning gjorde att jag har en giltig ursäkt, om någon skulle fråga mig hur jag firade Donald Trumps födelsedag. Man vill trots allt hålla sig på god fot med potentiella makthavare, så länge det är möjligt. Som korten nu föll verkar jag ha haft osedvanlig tur. Trump, skriver New York Times, avskyr nämligen sina födelsedagar och vill inte bli påmind om att han blir äldre. Ett publikhav i Las Vegas som tidigare i veckan prematurt sjöng Happy birthday för den blivande 78-åringen och presidenten, erhöll inte något varmt tack. 

Det skrivs mycket uppjagat dravel om den blivande presidenten och det finns ingen anledning att tro på ens hälften av det, men efter att Trump tillträtt skulle det inte förvåna mig om de som hurrade på mötet i Las Vegas oförklarligt börjar försvinna, en efter en.  

Lördag 

Flera konservativa parlamentsledamöter, berättar The Telegraph, har inför det brittiska valet plockat bort alla tecken på att de företräder sitt parti. Det är en uppiggande omväxling från det som brukar vara fallet: att partier distanserar sig från generande företrädare. Frågan är varför det här omvända avståndstagandet inte sker oftare. De flesta partier är trots allt rätt fåniga sammanslutningar. Kanske beror det på att de flesta partiföreträdare är rätt fåniga personer. Det mest naturliga, och mest underhållande, vore om alla partier tog avstånd från sina pinsamma företrädare, samtidigt som företrädarna tog avstånd från sina pinsamma partier. Sedan kunde vi andra ta avstånd från båda två och fortsätta vårt liv som om inget hade hänt. 

Den iranske massmördarbyråkraten, Hamid Noury, hade svårt att dölja sin bitterhet när han dök upp i iransk TV, efter att ha utväxlats mot två svenska gisslan. Han försökte stöpa bitterheten till en av alla dessa tråkiga, statshyllande tirader som är tänkta att få oss inse det vettiga i steningar och stympningar, men som aldrig riktigt når ända fram. Det är lätt att begripa hans bitterhet. När Noury lurades till Sverige hade han fått löfte om att få ta en tur på finlandsfärjan i sällskap med galanta, icke-slöjbärande damer. Tre år senare är han tillbaka i Teheran, utan att ha sett skymten av Östersjön, än mindre några obeslöjade kurtisaner. 

Regeringen har redan fått kritik för utväxlingen av personer som uppenbarligen skulle ha skött saken mycket bättre. Jag drar mig för att sälla mig till det sällskapet, men undrar ändå om inte regeringen borde ha kunnat finna en lösning som både hade tillfredsställt vårt behov av att behålla Noury inlåst, Nourys behov av lite västerländsk dekadens och dessutom fått båda – kanske rent av alla tre – svenskarna fria. 

Noury hade kunnat erbjudas en glascell mitt i nattklubben på M/S Gabriella. Där kunde han ha suttit inlåst på livstid, för evigt kryssande på Östersjön, i sällskap med ett par, tre kvinnor, som avlöste varandra i skift. Det skulle ha varit en sevärd attraktion, som med tiden påminde oss om att koranens löfte om 72 jungfrur till varje martyr, snarare är att betrakta som ett hot. 

Söndag 

Hur kommer det sig att någon har en annan uppfattning än DN:s kulturchef Björn Wiman? Det är en intressant fråga, inte minst för Wiman själv, och efter att grundligt ha funderat på saken utifrån ett antal av Wimans egna texter har jag kommit fram till att det finns tre möjliga orsaker. 

Den första är att personen i fråga är underbegåvad, på gränsen till vad som kräver institutionell vård. 

Den andra är att personen i fråga är ond i biblisk mening och vill människans och jordens undergång. 

Den tredje, som är temat för dagens kolumn av Wiman, är att personen i fråga är köpt. 

Timbro och alldeles särskilt Ulf Kristersson, förklarar Wiman, har sagt vad de sagt i klimatfrågan därför att oljebolaget Exxon betalat dem för att säga det. Beviset är en ”granskning” i Dagens ETC som jag själv varit en källa till, även om mina rätt utförliga och okonspiratoriska beskrivningar inte var till så stor nytta för journalisten. 

”Granskningen” är en kul text, som påminner en aning om åtal i länder som Ryssland eller Iran. Resultatet är liksom givet på förhand. Och när jag tänker på saken har även orsakerna till att någon kan vara oense med Wiman en rysk underton. 

De som motsatte sig Sovjetstaten ansågs, nästan per definition, vara sinnessjuka. Socialismen och den blivande kommunismen var trots allt oundvikliga, vetenskapliga fakta. Att förneka dem var som att förneka att jorden är rund. Om det inte handlade om sinnessjukdom handlade det om en pervers och utstuderad ondska. Kontrarevolutionära kapitalister kunde misstänkas finansiera sådan obehaglig dissidentverksamhet. Det vill säga det som Putin numera kallar ”utländska agenter”. 

Det är i det facket Björn Wiman stoppar Ulf Kristersson i dag. Kristersson är en utländsk agent, som tycker det han tycker därför att Exxon betalat honom för det. Antagligen gäller det alla som har en annan uppfattning än Wiman och vid något tillfälle druckit en kopp kaffe i Timbros lokaler. 

De sinnessjuka dissidenterna kan vi antagligen upptäcka själva, men det vore behändigt om DN och ETC kunde slå sig samman och publicera fullständiga listor över utländska agenter i svensk offentlighet. Vi måste alla göra vad vi kan för att tycka precis som Björn Wiman. 

Måndag 

Det var länge sedan jag samlade mig till en rejäl, medial kampanj. Jag tror att det senast skedde när Göran Persson just hade avgått som statsminister och jag försökte samla en opinion bakom förslaget att han skulle få en ryttarstaty, sittandes på en ko, på Gustav Adolfs torg. Den kampanjen har – ännu – inte givit resultat, men jag tror ändå att det är dags för en ny ansträngning. 

Bojkotter intresserar mig sällan, inte minst därför att människor som driver bojkotter nästan alltid är de som man har störst lust att bojkotta. Men ingen regel utan undantag. 

Några tusen svenskar, nästan alla golfspelare med hög inkomst, besöker Maldiverna varje år. Ingen israel kan göra det, sedan Maldivernas regering bestämt att de inte är välkomna. Judar är överhuvudtaget illa sedda. För att bli medborgare måste man konvertera till sunniislam och inga andra religioner får utövas, utanför hemmet. Alla permanentboende är skyldiga att undervisa sina barn i islam och sedan tio år tillbaka är det belagt med dödsstraff att avsäga sig sin muslimska tro. 

En ofta återkommande historia som Maldiverna serverar hjärtnupna västerlänningar är att landets högsta punkt bara ligger 2,5 meter över havet och att klimatförändringarna snart kommer att lägga örikets alla golfbanor under vatten. Men i väntan på att Allah på så sätt permanent löser problemet med Maldivernas antisemitiska islamism, hoppas jag på att svenska golfspelare drar sitt strå till stacken. 

Det finns andra ställen att spela golf på, om man nu nödvändigtvis måste ägna sig åt det. 

Jag förutsätter förstås att den främsta drivkraften för att sätta Maldiverna på den svarta listan är förmögna, svenska golfspelares egna samveten. Likväl finns säkert de som saknar samvete och för sådana läsare vill jag påminna om den gamla Transportbasen Hasse ”Hoffa” Ericson och hans mutresa till Kanarieöarna under Francos styre vid årsskiftet 1975–76. 

Även om Hasse Ericson lyckades rida ut stormen i ett par år efter att kvällspressen publicerat bilderna på honom, endast iklädd kalaskula och badbyxor, hämtade han sig aldrig. Jag kan här meddela att alla svenska turister på Maldiverna från och med i dag kommer att fotograferas på ofördelaktiga sätt. Bilderna kommer att tillgängliggöras. 

Fore! 

Tisdag 

Pitt Riversmuseet i Oxford, läser jag i The Telegraph, har gömt undan en mask från igbofolket i Nigeria, eftersom masken enligt traditionen inte får ses av kvinnor. Den finns inte heller längre tillgänglig på bild, av samma skäl. Det är ett led i Pitt Riversmuseets ”avkoloniseringsprocess” i syfte att etablera ”kulturell trygghet”. 

”På Pitt Riversmuseet”, förklarar ledningen, ”tar vi kulturell trygghet på allvar”. 

På KB, läser jag samtidigt i DN, ska det bildas ett ”råd för nationella minoriteter”. Vilka som ska ingå i rådet och exakt hur det ska fungera är en aning oklart, men dess huvudsakliga uppgift verkar vara att bli upprört och kränkt av det som finns i de omfattande historiska samlingarna. Om det förgripliga materialet sedan ska brännas, gömmas undan, hemligstämplas, eller bara behängas med traktat som förklarar varför alla nationella majoriteter borde skämmas för sin historia, får vi se. 

Jag förstår inte hur människor klarade sig, på den tiden de bara kunde lita till sitt eget omdöme och kvinnor dessutom tilläts springa runt och glo på allt möjligt. 

En av de mer intressanta frågorna i den pågående brittiska valkampanjen är just vad en kvinna är för något. Det har visat sig vara en mycket svår fråga. Några av Labours mest framträdande namn verkar helt enkelt inte veta. Frågan är så svår, menade till exempel Yvette Cooper, mångårig Labourprofil, att den som ens försöker svara faller ned i ett kaninhål, precis som Alice. En labourledamot som sagt att bara kvinnor har livmoder, utreddes i ett år för transfobiska uttalanden. 

När Labourledaren Keir Starmer pressades på ett svar tidigare i vår, menade han att 99,9 procent av alla kvinnor inte har en penis. För det fick han kritik från både de 99,9 procenten och de kvarvarande 0,1 procenten. Ett vanligt svar i Labourkretsar är annars att vad som är en kvinna ”beror på sammanhanget”. Riktigt hur och vilket sammanhang är oklart, om det inte syftar på sammanhanget att man helst inte vill svara på frågan. 

Nu försöker den förre Labourledaren Tony Blair en gång för alla lägga saken till rätta. Enligt honom har kvinnor vagina, medan män har penis. Och han förstår inte varför politiker har krånglat till saken så väldigt. 

Å andra sidan, menar Blair, ska det förstås stå människor med penis helt fritt att klassa om sig till kvinnor, om de så önskar. Å tredje sidan kan kvinnor med penis inte bara kliva in i kvinnliga omklädningsrum, eller hindra kvinnor med vagina att tala om att de råkar ha en sådan. Å fjärde sidan … 

Kan Pitt Riversmuseet visa igbofolkets masker för en kvinna med penis? Den här dagboken får återkomma med en rapport i frågan från andra sidan kaninhålet. 

Onsdag 

Många européer har svårt att förstå varför de amerikanska demokraterna inte låter Joe Biden gå i pension. De glömmer att amerikanerna kan sin bibel och vet, till exempel, att Noa var 600 år när han byggde arken. En 81-åring är, med bibliska mått, ren ungdom. 

Å andra sidan börjar till och med amerikaner bekymra sig för att Biden kanske inte fullt ut har Noas förutsättningar. En granskning av Wall Street Journal nyligen var inte till presidentens fördel. Kanske behöver Demokraterna, eftersom de inte verkar förmå byta ut Biden, göra det bästa av situationen, genom att få väljarna att tala om något annat. 

Mitt råd, delvis inspirerat av valrörelsen i Storbritannien, är att låta Joe Biden byta kön, lagom till partikonventet i Chicago i augusti. USA väntar fortfarande på sin första kvinnliga president och hur orättvist det än är, pekar all erfarenhet på att folk i allmänhet har större fördragsamhet med en dement mormor än med en gaggig morfar. Republikanerna kunde med fördel följa efter. Donald Trump har få älskvärda kvaliteter, men att vara en kvinna skulle kunna bli en sådan. 

Torsdag 

En pastor i Norrköpingsstadsdelen Hageby, som under ett par veckor haft Sveriges första ”visitationszon”, intervjuas i P1. Han tror inte att åtgärder av det slaget löser problemen på lång sikt. 

Han har med all sannolikhet rätt. Visitationszonerna kommer inte heller att få slut på Gazakriget, hjälpa oss finna förbundsarken, eller kartlägga universums mörka materia. Huvudsakligen av samma skäl som visitationszonerna inte kommer att lösa problemen med laglöshet och kriminalitet på lång sikt: det är inte det de syftar till. De syftar till att hindra våldsdåd under tillfälliga, kritiska skeden. 

Jag undrar varför det har blivit allt vanligare, inte minst inom radiojournalistik, att fråga om saker som inte har med ämnet att göra och ändå låtsas som om de har med ämnet att göra. Kan det vara något man lär sig på den gåtfulla journalistutbildningen, eller har det att göra med dålig kosthållning? Redaktionen på P1 Morgon ser ut att vara märkt av långdistanslöpning och kolhydratbantning, enligt bilden på hemsidan. 

***

Läs även: Vissa dagar är man stolt att vara svensk

Läs även: Johan Pehrson måste stå upp för korven