Varför klema bort författare, men inte elever?

Fredag 

Det är inte konstigt att politiska partier har svårt att finna tid att lösa våra gemensamma problem, när de är så upptagna med att lösa sina egna. Nästan samtliga partier har ansträngt sig för att komma ur den rävsaxen genom att skrämma bort större delen av sina medlemmar, men hur de än försöker hänger några envisa medborgare kvar. De är oftast de mest besvärliga.  

Liberalerna – sedan decennier ett konstant, lågintensivt inbördeskrig – är ett exempel. Centerpartiet – vars kvarvarande medlemmar har som enda princip att bara vilja regera med partier som de är oense med – ett annat. I Vänsterpartiet har partiledningen ägnat de senaste veckorna åt att utesluta medlemmar, medan medlemmarna ägnat sig åt att kräva partiledarens avgång. Men Socialdemokraterna, vars medlemmar under de åtminstone senaste fyra decennierna förenats av att de inte ”känner igen sig” i sitt parti, är ändå de mest rutinerade i det här avseendet.  

När kollektivanslutningen fortfarande fanns hade partiet över en miljon medlemmar, vilket gjorde bråkstakarna till en hanterbar minoritet. Men nu har Socialdemokraterna bara knappt 80 000 medlemmar och de flesta verkar besvärliga. Partiledningen har fått som vana att hantera problemet genom att göra upp med andra partier i just de frågor där missnöjet är som störst, för att kunna skylla på de andra när det interna gnället tar fart. Nu har de gjort det igen, genom att komma överens med Tidöpartierna om att ersätta överskottsmålet i statens budget med ett ”balansmål”. 

Jag undrar om inte den här strategin börjat förlora sin kraft. Detta ”strategiska haveri” är en ”sorglig milstolpe”, skriver partimedlemmen Daniel Suhonen i Dagens Industri. Partimedlemmen Göran Greider talar på Instagram om att ”oppositionen upphör, om den ens funnits där”. ”Bakom stängda dörrar sitter S-ledningen och förhandlar bort möjligheterna att bedriva socialdemokratisk politik”, menar partimedlemmarna på Aftonbladets ledarsida. Jag har inte sett någon partimedlem, utanför partiledningen, som försvarar beslutet. 

Det är möjligt att det här är precis vad partiledningen hade hoppats på. Ska en folkrörelse få något gjort i dessa dagar kan den inte låta sig kapas av folk. Kanske har Magdalena Andersson och hennes vänner bestämt sig för att det äntligen är dags att göra sig av med de sista 80 000, som hittills vägrat att förstå piken och fortsatt betala sina medlemsavgifter. Men det är ett högt spel. Det är alltid de värsta som biter sig kvar längst. 

Att skrämma bort kverulanter är ingen dålig idé, men Socialdemokraterna borde nog låta sig inspireras av Vänsterpartiet och samtidigt börja utesluta de envisaste medlemmarna, för att få någon ordning på det här. Det är alltid säkrast att bränna ljuset i båda ändar. 

Lördag 

Om man inte ids läsa en litteraturrecension som saknar plusbetyg från ett till fem, orkar man då läsa boken som recenseras? Jag har förgäves sökt ett svar på frågan i den livliga, om än en aning smala, debatten om att Aftonbladets kultursida ska börja sätta betyg på litteratur, konst och teater. 

Frågeställningen är möjligen naiv. Antagligen räknar ingen kulturredaktör längre med att någon verkligen ska ta del av de verk de anmäler. Frågan är om de ens skulle glädja sig åt att läsarna faktiskt visade sig vara läsare på riktigt: det skulle göra redaktörernas egna, offentliga kulturkonsumtion mindre exklusiv och statusfylld. 

Men kritiken mot Aftonbladets betygsbeslut framstår ändå som häpnadsväckande slapp och inkonsekvent. Många, om inte alla, av dem som avskyr Aftonbladets betyg är till exempel samtidigt starka anhängare av betyg i skolan. Varför klema bort författare, men inte elever? Och ingen har satt fingret på den verkligt svaga punkten i kulturchefen Karin Petterssons argumentation: på vilken grund ska egentligen de här betygen sättas? 

Vi vet att skalan är ett till fem, men i övrigt? Ska betygen vara relativa eller målrelaterade? I det senare fallet: hur lyder betygskriterierna? Vad ska hända med de författare, dramatiker och konstnärer som presterar ett verk som får två plus eller mindre? Ska de få gå vidare, trots att de blivit underkända? Och hur ska redaktionen undvika glädjebetyg och betygsinflation? 

Det är mängder av frågor som ännu är obesvarade, eller till och med oställda. Det är desto märkligare med tanke på att Karin Pettersson själv ofta diskuterat problemen med betyg. De ”finns i bakgrunden” som en ”mörk skugga” för eleverna, skrev hon till exempel bara för ett par år sedan, i en artikel där hon också varnade för att betygen blivit viktigare än kunskapen. Om hon förespråkar helt godtyckliga betyg, satta av vilken recensent som helst utan några kända kriterier och utan en tanke på att betygen riskerar att bli viktigare än innehållet, framstår det som djupt motsägelsefullt. 

Det är betygskritikernas fel att de här frågorna inte kommit fram. Men det är förstås Karin Petterssons ansvar att svara på dem. Jag tvivlar på att hon kommer att kunna göra det tillfredsställande. Den rimliga lösningen är att hon tar fasta på de progressiva ideal som hennes parti länge stod för i den svenska skolan, skrotar sitt betygssystem och ersätter det med kvartssamtal. Jag tror säkert att förläggare, gallerister och teaterdirektörer – som är det närmaste kulturarbetarna kommer målsmän – skulle infinna sig om de blev kallade. 

Söndag 

Begreppet ”skatteparadis” är, liksom så mycket annat, relativt. Det vet alla som läst Anderz Harnings En skatteindrivares död. Det beror till exempel på vem man frågar. Ingen har, så vitt jag vet, frågat Oxfam – en ”konfederation av 14 humanitära organisationer” som präglas av ”en feministisk och dekolonial ansats” – men organisationen har ändå givit ett kreativt svar, där de mest progressiva skattesystemen vinner. Enligt en färsk rapport ligger Tchad i topp, följt av Centralafrikanska republiken, Somalia och Kongo-Kinshasa. Sverige, däremot, ligger först på 114:e plats av 164, mellan Saint Vincent-Grenadinerna och Polen. 

Skälet till den genanta placeringen är att Sverige slopat arvs- och förmögenhetsskatten och sänkt marginalskatterna. Följden är att Sverige fallit hela 14 steg i Oxfams jämlikhetsrankning, en nesa som bland annat tidningen ETC beklagar sig över. 

Jag är osäker på om progressiva svenskar, efter att ha läst nyheten, känner sig lockade att lämna det relativa svenska skattehelvetet för skatteparadisen i Tchad, Centralafrikanska republiken, Somalia och Kongo-Kinshasa. Det kan inte uteslutas, för starkt progressiva skatter sägs ju ofta vara bra för samhällsandan, hälsan och allt möjligt annat attraktivt. Det som gör det hela mer komplicerat är att Somalia, Centralafrikanska republiken och Kongo-Kinshasa, som av en händelse, ligger samlade i botten på alla de listor över välstånd som till exempel IMF och Världsbanken gör. Tchad återfinns vanligtvis någonstans kring plats 160. I den internationella rankningen av korruption som görs av Transparency International låg Tchad länge i topp, men har nu lyckats pressa ned sig drygt tio steg. Å andra sidan har Somalia tagit över förstaplatsen. Medellivslängden i samtliga fyra länder är kring 50 år.  

Begreppet ”paradis” är som sagt relativt, men det vore orimligt att klandra ens den mest framstegsvänliga ETC-läsare för att ta visst intryck av andra rankningar än Oxfams och därför tveka att beställa en flyttbuss. Å andra sidan är det viktigt att inte låta de feministiska och dekoloniala ansatserna rinna ut i sanden. På det stora hela bör nog de som tar fasta på den här rapporten inte försitta tillfället att leva sin dröm. 

Måndag 

Den mest populära utställningen i det magnifika arkeologiska muséet i Neapel är givetvis Gabinetto Segreto, det hemliga kabinettet, där man kan se fallosformade oljelampor hänga från taket, en satyr förgripa sig på en get, och många andra läckerheter av samma slag. Jag vet inte om Lars Trägårdh besökt Neapel, men om han mot förmodan inte gjort det borde han se till att göra det nu. 

Problemet med den svenska kulturkanon som Trägårdh ansvarar för är att de flesta av oss är helt ointresserade av det vi anmodas ta del av. Om vi däremot får veta att något är osedligt nog att omgärdas av restriktioner, blir det näst intill oemotståndligt. Alldeles oavsett hur väl Trägårdh utför sitt uppdrag kommer resultatet att lida av detta faktum. Man kan leda en häst till biblioteket, men man kan inte tvinga den att läsa. 

Det här är något som även de ”nationella minoriteter” som enligt dagens DN anser sig förtryckta av Lars Trägårdh, borde tänka på. 

Visst kan man förstå deras oro. Som en representant för Sverigefinländarnas delegation uttrycker saken: 

”Tänk om den sverigefinska litteraturen skulle representeras av Svinalängorna. Det är en väldigt bra bok, men den befäster bilden av att finnar super och slåss. Det vore förfärligt.” 

Men jag är inte säker på att lösningen på problemet är att en minoritetskommitté inom kanonkansliet letar upp litteratur som speglar fridfulla, finska nykterister, hur bortglömd den gruppen än är. Så snart de titlarna läggs till den minoritetssäkrade kanon som vore resultatet, kommer allmänheten genast att tappa intresset för böckerna. 

En betydligt mer kreativ lösning vore att minoritetsgrupperna lät sig inspireras av Fredrik Prosts Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa, en bok på nordsamiska som författaren förbjudit all översättning av, undantaget till syd-, lule-, och kildinsamiska. En översättning till svenska har ändå gjorts, eftersom boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och juryn behövde kunna läsa den, men enligt författaren samlades samtliga svenskspråkiga kopior in efter läsningen och brändes. 

– Storsamhället tror att de kan få allt de vill, men den här boken kommer de inte att få översatt, som författaren så charmerande uttrycker saken. 

Den här sortens hemlighetsmakeri och konstruerad otillgänglighet är precis vad som krävs för att väcka vårt intresse, i en tid då vi alla i varierande grad är blasé och skeptiska till auktoriteter. Det bästa de nationella minoriteterna kan göra är sluta sukta efter Lars Trägårdhs gunst, som de ändå inte har någon nytta av, sätta samman sin egen kanon, endast trycka den i några få exemplar på samiska, jiddisch, romanes, meänkieli och finska, förbjuda all digitaliserad publicering och arkivera listorna på svårtillgängliga ställen. Resultatet skulle garanterat bli en formidabel hausse för minoritetskanon. 

Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa sägs för övrigt betyda ”Spänn för härken, skjut ut båten”, men erkänn att det är kittlande att tänka sig den som mot författarens vilja översatt titeln, kanske driver med oss. Det kan lika gärna betyda ”Långt skägg, saknar fälthare”, eller något annat. Det är just därför man blir så sugen på att läsa. 

Tisdag 

Det är sällan jag har anledning att tänka på antipoderna, men när det sker framträder de ofta som intill förväxling lika vår egen del av världen. 

I Australien, en monarki precis som Sverige, är stödet för monarkin i och för sig ungefär hälften så starkt – omkring 35 procent – som i Sverige, men det är ganska stabilt och samlar regelmässigt fler än dem som vill ha republik. Den nuvarande premiärministern, labourmannen Anthony Albanese, är republikan, men han är också betydligt mindre populär än prinsparet av Wales, prinsessan Anne, prins Edward och Charles III i de återkommande mätningarna. Detsamma gäller andra australiensiska politiker. På det stora hela verkar det alltså som om australiensarna har ett grundläggande gott omdöme i frågor av det här slaget, precis som svenskarna. 

Det är gott och väl, men inte särskilt kittlande. 

Därför var det med viss förväntan jag läste rubrikerna om den australiensiska senatorn och aborigineraktivisten Lidia Thorpe, som igår skällde ut Kung Charles III under en ceremoni i parlamentet i Canberra. Här var något som kändes en aning exotiskt och som dessutom väckte min sympati: skulle inte de flesta av oss ha kritiska synpunkter på en monarki som länge envisades med att sända sina straffångar till vårt land? 

Man kan invända att det var länge sedan och till saken hör dessutom att de vita australiensarnas kriminella påbrå är av varierande allvar. Bland de 19 brott som kunde leda till att britter deporterades till Australien fanns visserligen rånöverfall och sådana brott som vanligen skulle betinga dödsstraff, men även överträdelser som att ingå hemligt äktenskap, bigami, tjuvfiske, olagligt svedjebruk, att stjäla en liksvepning från en grav och att ”imitera en egyptier”. Men även om de flesta av de drygt 160 000 som deporterades inte var blodtörstiga mördare, vore det irriterande nog att leva i ett land där man inte får ha sina liksvepningar ifred och ständigt besväras av falska egyptier. 

Nu visade det sig, tyvärr, att det inte var detta saken handlade om. Lidia Thorpes svada bestod av samma gamla välkända postkoloniala plattityder som varje svensk student numera får sig till livs. Inget originellt där. Thorpe själv verkar dessutom helt obesvärad av de australiensiska kolonisatörernas kriminella tradition och det är här likheterna mellan oss själva och våra systrar och bröder på andra sidan jorden nästan blir spöklik. 

Thorpe blev nyligen utkastad ur det australiensiska miljöpartiet efter att det uppdagades att hon hade ett förhållande med Dean Martin: inte den döde smörsångaren, utan en tidigare ledare för MC-gänget Rebels outlaw. Det är inte en exakt parallell, men nära nog, till debatten kring Jimmie Åkessons bröllop. Hon har gått i konkurs en gång, efter att ha slutat betala sina räkningar, vilket påminner oss om vår egen Mona Sahlin. Förra året hamnade hon i bråk utanför en nattklubb i Melbourne under omständigheter som, för dem med långt minne, är slående lika de som omgav den förre SSU-ordföranden Anna Sjödin när hon 2006 greps under ett slagsmål utanför nattklubben Crazy Horse. Och så vidare. 

Ju mer jag grävde i saken, desto mindre exotisk framstod den stora önationen. 

Jag har länge lekt med tanken att besöka Australien, men flygtiden är åtminstone ett dygn, tidsskillnaden brutal och trots de uppiggande klippen från parlamentet i Canberra verkar det mesta vara ungefär som här hemma. Ska det vara värt besväret får de anstränga sig mer än så här. 

Onsdag 

För nästan 15 år sedan lät Mona Sahlin, då partiordförande, fotografera sig med en handväska från Louis Vuitton och Partiet skakades i sina grundvalar. Göran Greider förklarade att väskan var ”ett hot mot socialdemokratin” och Aftonbladets Lena Mellin påpekade att den kostade motsvarande en halv månadslön efter skatt för ett vårdbiträde. Nu verkar Hamas stå inför en liknande kris efter att den israeliska militären släppt bilder på Samar Muhammad Abu Zamar, änka efter Hamasledaren Yahya Sinwar, med vad som påstås vara en Birkinväska från Hermes värd 32 000 amerikanska dollar. 

Det är en graverande anklagelse, men vi gör klokt i att inte dra några överilade slutsatser. Dagens Nyheters Emma Bouvin ägnar en längre artikel åt saken i dag och lutar åt att det vi ser i själva verket är en billigare kopia: ”handtagen sitter inte på rätt ställe, formen är annorlunda och metalldetaljerna stämmer inte överens med äkta vara”. Vi har dessutom all anledning att lära av historien. 

Fyra år efter bilden på Mona Sahlin avslöjade deckarförfattaren Liza Marklund att det var hon som givit Sahlin väskan i present och att hon hade köpt den ”i en butik på spanska solkusten” för 420 euro, en ansenlig summa, men betydligt mindre än de summor som tidigare hade varit i omlopp. 

Kan vi vara säkra på att någon – Stina Wollter, till exempel – inte köpt väskan till Samar Muhammad Abu Zamar i födelsedagspresent och att den i själva verket bara kostat 5 000 eller 10 000 dollar? 

Låt oss vänta med våra omdömen tills Dagens Nyheter gått till botten med historia. 

Torsdag 

Gårdagens artikel i Svenska Dagbladet om det nedläggningshot som hänger över riksdagens skjutbana lämnar mig ingen ro. Med tanke på allt ofog som riksdagsledamöter kan ställa till med om de inte hålls sysselsatta med oskyldiga tidsfördriv, ter det sig direkt oansvarigt att köra ut skyttarna. När man tar del av deras entusiasm över ”skinkskyttet”, den årliga jultävling där den mest träffsäkre vinner en skinka, ter det sig dessutom känslokallt. Att Riksdagsförvaltningen vägrar att svara på vad de vill använda lokalen till väcker misstanken att de kanske vill förvandla rummet till ytterligare ett mötesrum, med alla de negativa konsekvenser det kan ha för allmänheten. 

Allt detta talar för att vi bör ge riksdagsskyttarna allt stöd i deras kamp att få bli kvar. Men om de ändå skulle bli utkörda bör det finnas en plan för vart de ska ta vägen. 

Mitt förslag, efter att ha följt morgonens nyhetssändningar, är att placera dem i kammaren. Rapporterna om nät, plexiglas och andra omständliga lösningar för att skydda riksdagsledamöterna från publik som kastar tomater och andra grönsaker, saknar både finess och värdighet. Om riksdagens skytteklubb i stället placeras med sina luftgevär på rad, vända mot besöksläktaren, under Elisabet Hasselberg Olssons väv ”Minnet av ett landskap” i 200 nyanser av grått, skulle bångstyriga besökare tänka två gånger, innan de tog sig för några hyss. Skinkan kunde gå till den ledamot som fällt flest aktivister under riksdagsåret. 

***

Läs även: Snart är vi dummare än våra katter

Läs även: Radikala knasbollar är public service