Vem är Ola? Vad är ”Love is blind”?
Smaklösa tv-program, nordisk eufori och ska Liberalerna hålla sig kvar i riksdagen räcker det inte med löst prat. Kanske kan de öppna ett konto på Only fans?
Toppbild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är märkligt att det dröjt så länge för våra politiker att inse att de har obegränsade resurser. Bland väljarna är trots allt kunskapen om kreditens underbara värld allmänt känd. Vore det inte för våra generösa kreditinstitut skulle svenskarna fortfarande leva i misär, med orenoverade kök och bussresor till Vaxholms fästning, snarare än flygresor till Thailand. Nu verkar i alla fall polletten ha trillat ned, även bland våra ledare, och snart har vi både en imponerande försvarsmakt och ett pärlband nya kärnkraftverk på krita. Det är inte en dag för tidigt.
Det skulle vara intressant att gräva en aning djupare i de irrationella, puritanska hämningar som hittills hållit politikerna i sitt järngrepp, men vem hinner med det när vi nu går ett formligt överflöd till mötes? Det viktiga är i stället att var och en skriver en utförlig önskelista inför den kommande valrörelsen, som för en gångs skull kan bli riktigt festlig. Överst på min finns det omedelbara rivandet av varje offentlig byggnad uppförd efter 1930 och det lika omedelbara uppförandet av vackra, nyklassicistiska byggnader i deras ställe. Varje konfirmerad svensk man bör även ges rätten att kostnadsfritt årligen beställa två skräddarsydda kostymer.
Jag räknar med en bred parlamentarisk majoritet för båda förslagen. Med all den illumination som oinskränkt kärnkraft kommer att innebära vore det oförsvarligt att inte ge Sverige en estetisk ansiktslyftning. Vårt nya vackra land kommer också att påminna oss om vad det är som är värt att försvara med vår nyinköpta armé.
Ryssen får ursäkta, men i en värld med outsinliga resurser, som den vi nu går in i, är bristande fantasi vår enda verkliga fiende.
Lördag
”Glöm Måns Zelmerlöw. Den enda karl du behöver känna till för att vara uppdaterad våren 2025 är ’Love is blind’-Ola”, berättar Catia Hultquist i DN:s kulturbilaga i dag.
Den första delen av instruktionen kan jag möta med lätthet. Måns Zelmerlöw är sällan i mina tankar. Den senare är mer problematisk.
Vem är Ola? Vad är ”Love is blind”?
Det rör sig, visar det sig, om en deltagare i ett av alla dessa kopplarprogram som upptar en försvarlig del av de samlade tv-sändningarna numera. Han är, förklarar Hultquist, fastighetsmäklare på sabbatsår, med en magisk kristall på fickan och något slags puritansk relation till socker och alkohol. Att vara ”uppdaterad” innebär att tycka illa om denne Ola. Det gör jag bara av Hultquists beskrivning, vilket lyckligtvis besparar mig mödan att faktiskt behöva titta på programmet för att hänga med.
Jag är tacksam för att DN:s kulturbilaga så ofta består av diskussioner om olika smaklösa tv-program, så att man slipper titta på dem. Nu saknas bara någon som kan upplysa om vad som står i DN:s kulturbilaga, så att man slipper läsa den.
Söndag
I min fruktlösa strävan att bli rekryterad av en säkerhetstjänst värd namnet har min fru och jag tillbringat helgen i Berlin. I två dagar har jag vandrat runt på stadens brutalistiska gator med olika blommor i knapphålet, ett exemplar av The Times under armen, och andra inom agentvärlden internationellt erkända signaler. Mina ansträngningar har mötts med fullständigt ointresse. Jag börjar misstänka att påståendena om att vi ständigt är omgivna av agenter för främmande makt är rena fantasier, till och med i Berlin, där spioneriet en gång var den huvudsakliga sysselsättningen för en betydande del av befolkningen.
Kanske har agentarbetet helt enkelt blivit för komplicerat. Berlins fasader är täckta av klotter som gör det i stort sett omöjligt att upptäcka de hemliga kritmärken, som vanligtvis markerar en dold ”brevlåda”. Det är fullt möjligt att det fåtal personer som jag såg på de annars rätt öde gatorna var agenter som tappat kontakten med sina uppdragsgivare och nu planlöst drar omkring i fåfänga försök att återupprätta kommunikationen. Det är möjligt att det råder generellt anställningsstopp, tills de förlorade agenterna återfunnits.
Om så inte är fallet kommer jag att befinna mig i Stockholm i veckan och sitta i Cadierbaren varje eftermiddag mellan 14 och 15 med ett exemplar av Pusjkins samlade dikter framför mig. På ”Stormen med dis täcker himlen” kommer jag att svara ”Virvlande snökaskader”.
Måndag
Den allmänna meningen tycks vara att ”woke” passerat sin höjdpunkt och snart kommer att vara lika obskyrt som bakmaskinen, eller boken. Det är på sätt och vis sorgligt, eftersom det ständiga propsandet på att det perifera i själva verket är det centrala skänkte nyhetsflödet en komisk absurditet, som var välkommen mitt i allt krampaktigt gravallvar. Det är därför med betydande förtjusning jag noterar att Dagens Nyheter i dag har ett längre reportage om transpersoner i hemvärnet. Vänder man blad handlar nästa helsida om den samiska ”sanningskommissionen”, som oroar sig för att sanningen inte kan blottläggas med en budget av blott tio miljoner om året.
Kan vi räkna med att Dagens Nyheter, som annars brukar vara en ofelbar mätare på tidsandan, i just detta avseende vägrar att leda strömmen? Jag är osäker. Kanske är detta bara restartiklar från en gången era, som av olika skäl inte hunnit leta sig till tryck förrän nu. Men det kan i bästa fall också vara ett tecken på att vår största morgontidning faktiskt kommer att hålla fast vid det som alla andra lämnat, ungefär som tidningens ledarsida håller fast vid att januariavtalet och decemberöverenskommelsen – saliga i åminnelse – inte är överspelade sedan år tillbaka, utan i själva verket är Sveriges sanna framtid.
Låt oss hoppas det. Det vore alltför komplicerat att leta upp de obskyra politiska fanziner som annars krävs för att muntra upp den sammanbitna vardagen.
I kontrast till de dystra stämningarna anar jag en viss nordisk eufori över att Finlands president Alexander Stubb spelat golf med president Trump och för ett ögonblick övertygat honom om att president Putin inte är att lita på. Det är, som så ofta i president Trumps fall, säkert en tillfällig övertygelse, men ändå en imponerande bragd. Det som undgått europeiska nyhetskanaler i deras iver att stoltsera med Stubbs framgångar, är att Stubbs förlorade golfmatchen mot president Trump, som påstår sig ha ett handicap på blott 2,8. Det är – med möjligt undantag för den döde, men likväl evige partiledaren Kim Jong-Il – ett svårslaget rekord bland världsledare.
Kanske kan vi européer ändå bära förlusten med jämnmod. Stubbs är visserligen en flink triathlonutövare, men på det stora hela var det antagligen klokt att inte föreslå att eftermiddagen ägnades åt just den sporten.
Tisdag
Bör vi sätta någon tilltro till ryktena om att avhoppen från Liberalerna bottnar i sexuella indiskretioner? Å ena sidan skriver kvällstidningarna hela tiden om människor som skickar bilder på sina könsorgan till varandra, träffas för att ha hemliga orgier och byter män och fruar med varandra. Å andra sidan har min misstanke alltid varit att den typen av skriverier snarare är en ersättning för faktiskt könsumgänge, än en sann beskrivning av vad som sker.
En gång i tiden var Liberalerna bevisligen sexliberaler, även i handling. På den tiden anordnades porraftnar för människor i ”sexuell nöd” och ”fri kärlek” rådde i de liberala kollektiven. Men det är femtio år sedan, eller mer. De flesta som var del av den rörelsen är döda eller inaktiva. Även om de inte är det fanns, som alltid med liberaler, en stark teoretisk sida av saken som tids nog kom att överskugga praktiken. Det är svårt att tro att organiserade liberaler verkligen haft sex mer än en handfull gånger på den här sidan sekelskiftet.
Mer sannolikt är därför att ryktena vi nu hör har planterats av Liberalerna själva, i ett sista försök att göra något åt de katastrofala opinionsresultaten. Det finns trots allt ett mönster.
För tio år sedan presenterade Liberalerna sin nya logotyp. ”Det är ett tydligt L och sen får var och en tolka in vad man ser i detta”, kommenterade dåvarande partiledaren Jan Björklund, efter att allmänheten tolkat in det uppenbara. Sedan utsattes vi för Johan Pehrsons ständiga korvätande. Därefter Paulina Brandbergs bananfobi.
Det vore aningslöst att låtsas som att en cigarr bara är en cigarr.
Men vi lever i en tid när jämförelsevis subtila signaler av det slaget har svårt att fästa. Det räcker inte längre att använda suggestiva grafiska profiler och att spela på det undermedvetna.
Det är ändå tveksamt om strategin, så länge den bara består av rykten, kommer att vara framgångsrik. Som goda medborgare försöker vi tro på det vi hör, men det finns gränser. Kanske kan fyra procent av de röstberättigade låta sig övertygads om att Liberalerna i själva verket består av något så intressant som praktiserande sexgalningar, men ju oftare partiets företrädare visar sig, desto svårare blir det att mota tvivlet i grind. Ska Liberalerna hålla sig kvar i riksdagen räcker det inte med löst prat. Kanske kan de öppna ett konto på Only fans?
Onsdag
Vem ska fransmännen rösta på i presidentvalet om två år? Den impopuläre Macron kan inte ställa upp igen och den populära Marine LePen har just förbjudits att delta. Kvar finns en udda sortering vettvillingar, ungtuppar och geronter, som på fem år antagligen skulle göra Elyséepalatset obeboeligt för all framtid.
Den här dagboken har redan tidigare varnat för den oundvikliga sjangsering som följer i republikanismens spår. Alexander Stubb i all ära, men inte ens i Finland sitter en bra president för evigt och vem vågar hävda att vår östra rikshalva skulle ha varit sämre under Väinö I och hans ättlingar? För Frankrikes del är saken lätt att åtgärda, nu när de skördar draksådden av sin oöverlagda vurm för undermåliga statsskick.
Charles Napoleon Bonaparte är 74 år och tidigare viceborgmästare med ansvar för turism i sin förfader Napoleons hemstad Ajaccio. Charles skulle vara en uppenbar kandidat till den franska tronen om det inte vore för att hans far, släktens dåvarande överhuvud, ogillade sin sons politiska förehavanden och i stället utsåg Charles son, Jean-Christophe, till släktens näste huvudman. Men Charles och Jean-Christophe, som är i lämplig 38-årsålder, tycks ha goda relationer och Jean-Christophe har redan en arvtagare, Prince Louis Charles Riprand Victor Jérôme Marie Napoléon, som fyller tre i år. Modern är ättling till Karl I av Österrike.
Om fransmännen hellre vill ha traditionell monarki än kejsardöme är mannen de söker lika given: Louis Alphonse de Bourbon, eller Louis XX som hans anhängare kallar honom, är 50 år. Även han har arvtagare: den artonåriga prinsessan Eugénie om man föredrar kognatisk tronföljd, eller de två femtonåriga tvillingarna Louis och Alphonse om man hellre håller sig till den agnatiska principen.
Den uppenbara lösningen på det problem fransmännen nu orsakat sig själva är att valet 2027 hålls mellan Jean-Christophe Bonaparte och kejsardömet och Louis Alphonse de Bourbon och kungadömet. För de som envisas med att blanda in politik i den här typen av frågor har Bonapartes far stundtals stått de franska socialisterna nära och Bourbon är ättling till generalissimo Francisco Franco. När saken väl är avgjord behöver fransmännen aldrig hamna i samma genanta situation igen.
Torsdag
Jag är osäker på hur man bäst firar Liberation day, denna historiska dag då amerikanerna än en gång frigjorde sig från oss utsugare i Europa. I de flesta länder som har något liknande är militärparader och fyrverkerier stående inslag, men det verkar en aning nattståndet. Det mest tilltalande exemplet, om man inte ska uppfinna hjulet på nytt, är nog Guam. Där sägs de fira den 21 juli – dagen då amerikanerna körde bort de japanska ockupanterna – med jättelika tårtor, jitterbug och en skönhetstävling där vinnaren får titeln ”Liberation day queen”.
Jag har personligen aldrig deltagit i festligheterna, men det låter som ett attraktivt alternativ. I den mån denna dagbok kan nå våra ättlingar på den amerikanska kontinenten kan de känna sig fria att tullfritt ta fasta på mitt förslag.
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är märkligt att det dröjt så länge för våra politiker att inse att de har obegränsade resurser. Bland väljarna är trots allt kunskapen om kreditens underbara värld allmänt känd. Vore det inte för våra generösa kreditinstitut skulle svenskarna fortfarande leva i misär, med orenoverade kök och bussresor till Vaxholms fästning, snarare än flygresor till Thailand. Nu verkar i alla fall polletten ha trillat ned, även bland våra ledare, och snart har vi både en imponerande försvarsmakt och ett pärlband nya kärnkraftverk på krita. Det är inte en dag för tidigt.
Det skulle vara intressant att gräva en aning djupare i de irrationella, puritanska hämningar som hittills hållit politikerna i sitt järngrepp, men vem hinner med det när vi nu går ett formligt överflöd till mötes? Det viktiga är i stället att var och en skriver en utförlig önskelista inför den kommande valrörelsen, som för en gångs skull kan bli riktigt festlig. Överst på min finns det omedelbara rivandet av varje offentlig byggnad uppförd efter 1930 och det lika omedelbara uppförandet av vackra, nyklassicistiska byggnader i deras ställe. Varje konfirmerad svensk man bör även ges rätten att kostnadsfritt årligen beställa två skräddarsydda kostymer.
Jag räknar med en bred parlamentarisk majoritet för båda förslagen. Med all den illumination som oinskränkt kärnkraft kommer att innebära vore det oförsvarligt att inte ge Sverige en estetisk ansiktslyftning. Vårt nya vackra land kommer också att påminna oss om vad det är som är värt att försvara med vår nyinköpta armé.
Ryssen får ursäkta, men i en värld med outsinliga resurser, som den vi nu går in i, är bristande fantasi vår enda verkliga fiende.
Lördag
”Glöm Måns Zelmerlöw. Den enda karl du behöver känna till för att vara uppdaterad våren 2025 är ’Love is blind’-Ola”, berättar Catia Hultquist i DN:s kulturbilaga i dag.
Den första delen av instruktionen kan jag möta med lätthet. Måns Zelmerlöw är sällan i mina tankar. Den senare är mer problematisk.
Vem är Ola? Vad är ”Love is blind”?
Det rör sig, visar det sig, om en deltagare i ett av alla dessa kopplarprogram som upptar en försvarlig del av de samlade tv-sändningarna numera. Han är, förklarar Hultquist, fastighetsmäklare på sabbatsår, med en magisk kristall på fickan och något slags puritansk relation till socker och alkohol. Att vara ”uppdaterad” innebär att tycka illa om denne Ola. Det gör jag bara av Hultquists beskrivning, vilket lyckligtvis besparar mig mödan att faktiskt behöva titta på programmet för att hänga med.
Jag är tacksam för att DN:s kulturbilaga så ofta består av diskussioner om olika smaklösa tv-program, så att man slipper titta på dem. Nu saknas bara någon som kan upplysa om vad som står i DN:s kulturbilaga, så att man slipper läsa den.
Söndag
I min fruktlösa strävan att bli rekryterad av en säkerhetstjänst värd namnet har min fru och jag tillbringat helgen i Berlin. I två dagar har jag vandrat runt på stadens brutalistiska gator med olika blommor i knapphålet, ett exemplar av The Times under armen, och andra inom agentvärlden internationellt erkända signaler. Mina ansträngningar har mötts med fullständigt ointresse. Jag börjar misstänka att påståendena om att vi ständigt är omgivna av agenter för främmande makt är rena fantasier, till och med i Berlin, där spioneriet en gång var den huvudsakliga sysselsättningen för en betydande del av befolkningen.
Kanske har agentarbetet helt enkelt blivit för komplicerat. Berlins fasader är täckta av klotter som gör det i stort sett omöjligt att upptäcka de hemliga kritmärken, som vanligtvis markerar en dold ”brevlåda”. Det är fullt möjligt att det fåtal personer som jag såg på de annars rätt öde gatorna var agenter som tappat kontakten med sina uppdragsgivare och nu planlöst drar omkring i fåfänga försök att återupprätta kommunikationen. Det är möjligt att det råder generellt anställningsstopp, tills de förlorade agenterna återfunnits.
Om så inte är fallet kommer jag att befinna mig i Stockholm i veckan och sitta i Cadierbaren varje eftermiddag mellan 14 och 15 med ett exemplar av Pusjkins samlade dikter framför mig. På ”Stormen med dis täcker himlen” kommer jag att svara ”Virvlande snökaskader”.
Måndag
Den allmänna meningen tycks vara att ”woke” passerat sin höjdpunkt och snart kommer att vara lika obskyrt som bakmaskinen, eller boken. Det är på sätt och vis sorgligt, eftersom det ständiga propsandet på att det perifera i själva verket är det centrala skänkte nyhetsflödet en komisk absurditet, som var välkommen mitt i allt krampaktigt gravallvar. Det är därför med betydande förtjusning jag noterar att Dagens Nyheter i dag har ett längre reportage om transpersoner i hemvärnet. Vänder man blad handlar nästa helsida om den samiska ”sanningskommissionen”, som oroar sig för att sanningen inte kan blottläggas med en budget av blott tio miljoner om året.
Kan vi räkna med att Dagens Nyheter, som annars brukar vara en ofelbar mätare på tidsandan, i just detta avseende vägrar att leda strömmen? Jag är osäker. Kanske är detta bara restartiklar från en gången era, som av olika skäl inte hunnit leta sig till tryck förrän nu. Men det kan i bästa fall också vara ett tecken på att vår största morgontidning faktiskt kommer att hålla fast vid det som alla andra lämnat, ungefär som tidningens ledarsida håller fast vid att januariavtalet och decemberöverenskommelsen – saliga i åminnelse – inte är överspelade sedan år tillbaka, utan i själva verket är Sveriges sanna framtid.
Låt oss hoppas det. Det vore alltför komplicerat att leta upp de obskyra politiska fanziner som annars krävs för att muntra upp den sammanbitna vardagen.
I kontrast till de dystra stämningarna anar jag en viss nordisk eufori över att Finlands president Alexander Stubb spelat golf med president Trump och för ett ögonblick övertygat honom om att president Putin inte är att lita på. Det är, som så ofta i president Trumps fall, säkert en tillfällig övertygelse, men ändå en imponerande bragd. Det som undgått europeiska nyhetskanaler i deras iver att stoltsera med Stubbs framgångar, är att Stubbs förlorade golfmatchen mot president Trump, som påstår sig ha ett handicap på blott 2,8. Det är – med möjligt undantag för den döde, men likväl evige partiledaren Kim Jong-Il – ett svårslaget rekord bland världsledare.
Kanske kan vi européer ändå bära förlusten med jämnmod. Stubbs är visserligen en flink triathlonutövare, men på det stora hela var det antagligen klokt att inte föreslå att eftermiddagen ägnades åt just den sporten.
Tisdag
Bör vi sätta någon tilltro till ryktena om att avhoppen från Liberalerna bottnar i sexuella indiskretioner? Å ena sidan skriver kvällstidningarna hela tiden om människor som skickar bilder på sina könsorgan till varandra, träffas för att ha hemliga orgier och byter män och fruar med varandra. Å andra sidan har min misstanke alltid varit att den typen av skriverier snarare är en ersättning för faktiskt könsumgänge, än en sann beskrivning av vad som sker.
En gång i tiden var Liberalerna bevisligen sexliberaler, även i handling. På den tiden anordnades porraftnar för människor i ”sexuell nöd” och ”fri kärlek” rådde i de liberala kollektiven. Men det är femtio år sedan, eller mer. De flesta som var del av den rörelsen är döda eller inaktiva. Även om de inte är det fanns, som alltid med liberaler, en stark teoretisk sida av saken som tids nog kom att överskugga praktiken. Det är svårt att tro att organiserade liberaler verkligen haft sex mer än en handfull gånger på den här sidan sekelskiftet.
Mer sannolikt är därför att ryktena vi nu hör har planterats av Liberalerna själva, i ett sista försök att göra något åt de katastrofala opinionsresultaten. Det finns trots allt ett mönster.
För tio år sedan presenterade Liberalerna sin nya logotyp. ”Det är ett tydligt L och sen får var och en tolka in vad man ser i detta”, kommenterade dåvarande partiledaren Jan Björklund, efter att allmänheten tolkat in det uppenbara. Sedan utsattes vi för Johan Pehrsons ständiga korvätande. Därefter Paulina Brandbergs bananfobi.
Det vore aningslöst att låtsas som att en cigarr bara är en cigarr.
Men vi lever i en tid när jämförelsevis subtila signaler av det slaget har svårt att fästa. Det räcker inte längre att använda suggestiva grafiska profiler och att spela på det undermedvetna.
Det är ändå tveksamt om strategin, så länge den bara består av rykten, kommer att vara framgångsrik. Som goda medborgare försöker vi tro på det vi hör, men det finns gränser. Kanske kan fyra procent av de röstberättigade låta sig övertygads om att Liberalerna i själva verket består av något så intressant som praktiserande sexgalningar, men ju oftare partiets företrädare visar sig, desto svårare blir det att mota tvivlet i grind. Ska Liberalerna hålla sig kvar i riksdagen räcker det inte med löst prat. Kanske kan de öppna ett konto på Only fans?
Onsdag
Vem ska fransmännen rösta på i presidentvalet om två år? Den impopuläre Macron kan inte ställa upp igen och den populära Marine LePen har just förbjudits att delta. Kvar finns en udda sortering vettvillingar, ungtuppar och geronter, som på fem år antagligen skulle göra Elyséepalatset obeboeligt för all framtid.
Den här dagboken har redan tidigare varnat för den oundvikliga sjangsering som följer i republikanismens spår. Alexander Stubb i all ära, men inte ens i Finland sitter en bra president för evigt och vem vågar hävda att vår östra rikshalva skulle ha varit sämre under Väinö I och hans ättlingar? För Frankrikes del är saken lätt att åtgärda, nu när de skördar draksådden av sin oöverlagda vurm för undermåliga statsskick.
Charles Napoleon Bonaparte är 74 år och tidigare viceborgmästare med ansvar för turism i sin förfader Napoleons hemstad Ajaccio. Charles skulle vara en uppenbar kandidat till den franska tronen om det inte vore för att hans far, släktens dåvarande överhuvud, ogillade sin sons politiska förehavanden och i stället utsåg Charles son, Jean-Christophe, till släktens näste huvudman. Men Charles och Jean-Christophe, som är i lämplig 38-årsålder, tycks ha goda relationer och Jean-Christophe har redan en arvtagare, Prince Louis Charles Riprand Victor Jérôme Marie Napoléon, som fyller tre i år. Modern är ättling till Karl I av Österrike.
Om fransmännen hellre vill ha traditionell monarki än kejsardöme är mannen de söker lika given: Louis Alphonse de Bourbon, eller Louis XX som hans anhängare kallar honom, är 50 år. Även han har arvtagare: den artonåriga prinsessan Eugénie om man föredrar kognatisk tronföljd, eller de två femtonåriga tvillingarna Louis och Alphonse om man hellre håller sig till den agnatiska principen.
Den uppenbara lösningen på det problem fransmännen nu orsakat sig själva är att valet 2027 hålls mellan Jean-Christophe Bonaparte och kejsardömet och Louis Alphonse de Bourbon och kungadömet. För de som envisas med att blanda in politik i den här typen av frågor har Bonapartes far stundtals stått de franska socialisterna nära och Bourbon är ättling till generalissimo Francisco Franco. När saken väl är avgjord behöver fransmännen aldrig hamna i samma genanta situation igen.
Torsdag
Jag är osäker på hur man bäst firar Liberation day, denna historiska dag då amerikanerna än en gång frigjorde sig från oss utsugare i Europa. I de flesta länder som har något liknande är militärparader och fyrverkerier stående inslag, men det verkar en aning nattståndet. Det mest tilltalande exemplet, om man inte ska uppfinna hjulet på nytt, är nog Guam. Där sägs de fira den 21 juli – dagen då amerikanerna körde bort de japanska ockupanterna – med jättelika tårtor, jitterbug och en skönhetstävling där vinnaren får titeln ”Liberation day queen”.
Jag har personligen aldrig deltagit i festligheterna, men det låter som ett attraktivt alternativ. I den mån denna dagbok kan nå våra ättlingar på den amerikanska kontinenten kan de känna sig fria att tullfritt ta fasta på mitt förslag.
