Vi ska vara tacksamma att DN har sådan verkshöjd
Kanske var risken aldrig så stor att Muharrem Demirok skulle skalla sina motståndare i riksdagen, Rudyard Kiplings profetiska gåvor och vi får väl lita till president Trump.
Toppbild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Sedan min blick råkade falla på aphopens skränande i min gamla utgåva av Djungelboken, kan jag inte låta bli att känna att Rudyard Kipling hade profetiska gåvor. Så här skildrar den okände översättaren – det står bara ”Bemyndigad översättning från engelskan” på försättsbladet – de skrävlande primaterna:
”Vi äro stora! Vi äro fria! Vi äro märkvärdiga! Vi äro det underbaraste folk i hela djungeln! Vi säga det alla, och då måste det vara sant!”
Ingen av dem bär röd sportmössa, men i övrigt är igenkänningen nästan kuslig.
Kipling var, som de flesta på den tiden, ingen beundrare av apor. Både Disney och det civilisatoriska självföraktet behövde slå igenom, innan apor gick från att representera alla lägre instinkter hos oss människor, till att bli något slags coola kusiner. Men jag undrar om inte trenden är på väg att vända igen.
Båda morgontidningarna ägnar i dag avsevärt utrymme åt en film där, om jag förstår saken rätt, en blodtörstig, trumspelande leksaksapa – en banan hög, ungefär – kvarterar, slaktar, hudflänger och krossar birollsinnehavare och statister på löpande band.
Det låter, för lekmannen, som en verklig prövning av det kontrakt mellan regissör och publik, som består i att de senare tror på vad de förra låtsas. Men båda tidningarna ger filmen medelbetyget tre, vilket innebär att den, enligt Svenskan, är lika bra som den återupplivade Bridget Jones och betydligt bättre än nya Jönssonligan och, enligt DN, är lika bra som den omtalade Dylanfilmen och bättre än Tom Hanks senaste.
Jag undrar om inte skälet egentligen är just en negativ omvärdering av apans status. Och att den förändringen är knuten till den världspolitiska utvecklingen. Teorin kräver förstås längre studier för att kunna ges ordentlig stadga, men mycket talar för en samvariation: när amerikaner rör sig nedåt på vår skala mellan coola kusiner och mänsklighetens lägsta instinkter följer aporna med. Och vice versa.
Lördag
DN:s ledarsida innehåller i dag tre texter. Den första, osignerade, handlar om att ”högern” inte tillräckligt tar avstånd från president Trumps angrepp på yttrandefriheten. Den andra, signerad Susanne Nyström, handlar om att ”nyhögern” inte tar tillräckligt avstånd från Trump och att ”gammalhögern” har ansvar för att göra det. Den tredje, signerad Amanda Sokolnicki, handlar om att president Trump är farlig och gör fel och att vi måste ta avstånd från honom.
Jag vet inte säkert, men jag tror att man kan se detta som ett slags freestylebattle, som det kallas i rapvärlden, men där invektiven och hånet riktas utåt, snarare än mot de andra MC:arna. Alternativt som varianter på omkväden, på samma sätt som medeltidens trubadurer ibland kunde försöka bräcka varandra i de bästa formuleringarna av samma historia. Man skulle till och med kunna hävda att det här är ett försök att förädla ledargenren till något som liknar den japanska no-teaterns starkt ritualistiska framförande, med mässande, förutbestämda budskap och strikta rörelsemönster.
Oavsett vilket ska vi ska vara tacksamma att vår största morgontidning har en sådan verkshöjd.
Söndag
Det är mycket tidstypiskt och, förstås, mycket amerikanskt att vi inte får veta vilken filmstjärna den dansk-svensk-iranske regissören Ali Abbasi daskade i rumpan, eller – enligt de mest indignerade amerikanska artiklarna – tafsade på, under en kändisfest på Chateau Marmont på Sunset Boulevard. Allt vi vet är att det ska röra sig om en filmstjärna på ”A-listan”, att det är en man och att agentbyrån CAA representerar den ”sexuellt trakasserade”.
Med så vida ramar kan det vara vem som helst av, till exempel, George Clooney, Tom Hanks, Tom Cruise, Robert Downey Jr, Matthew McConaughey och Daniel Craig.
Ännu för några år sedan skulle man antagligen ha kunnat avskriva skådespelare som fortfarande begrep när de var löjliga, men jag undrar om någon i Hollywood har den förmågan längre. Det frejdiga könsutbyte som till exempel Scotty Bowers berättat om i sin ”hemliga historia om Hollywood” har ersatts av sipp och grälsjuk sexualskräck. Att Abbasis amerikanska representanter, varav en var just CAA, har bestämt att de måste ”gå skilda vägar” efter den upprörande stjärtkontakten, säger allt om hur handfallna amerikaner numera är, så snart något oplanerat sker mellan två människor.
Jag antar att skälet till att den stjärtrörda filmstjärnan inte namnges är att skydda den stackars världsberömde multidollarmiljonär, som är ”brottsoffret”. Men denna kolumn skriver inte under på dårhusaktig puritanism av det slaget.
Så snart ett namn vaskats fram kommer det att publiceras här, varpå alla någorlunda friska människor kan bojkotta stärtgossens filmer för all framtid. Om amerikanerna ska räddas från sig själva kan vi lika gott börja med filmstjärnorna.
Måndag
Här i Kapstaden inväntar vi ännu rapporter om de upprörda bondemassor som måste svepa över svenska nejder, nu när deras partiledare avsatts. Antagligen försöker regeringen och Svenska Institutet tysta ned kravallerna i omsorg om svensk turistindustri, men sanningen kommer alltid fram.
Jag undrar om inte centerledarens korta karriär kan vara kopplad just till vår rädsla för våld. Kanske var risken aldrig så stor att Muharrem Demirok skulle skalla sina motståndare i riksdagen, även om han bevisligen gör det på nattklubbar, men hur många av oss var beredda att ta risken? Fysiskt mod är mer sällsynt än man skulle kunna tro. Oviljan att reta partiledaren gjorde honom i praktiken osynlig. Ändå verkar det fullständigt osannolikt att de tre av tio väljare som ännu efter två år påstår att de inte vem han är, talar sanning. Antagligen är de helt enkelt så rädda att de inte ens vill låtsas om honom.
En uppfriskande detalj med avgången var att Sveriges Television, som direktsände presskonferensen, till en början gjorde det utan ljud. Jag vågar inte gå i god för att det var medvetet, men effekten var befriande. I dessa tider, då politik blivit ett slags virus som driver folk till ursinne, är det ingen dum tanke att låta tittarna själva avgöra vad de tror och tycker att våra politiker säger. Kanske kunde public service till och med investera i något slags AI-tjänst som modererar budskapet utifrån tittarnas personliga profiler. Politik handlar trots allt – vid sidan av att skapa försörjning och något slags ramverk för makthungriga oduglingar — om att främja samhälleligt lugn. Inget kunde främja det syftet mer än att alla fick höra det de ville.
Ett motargument skulle kunna vara att ilskan skulle bli desto större när inget blir som politikerna sagt, men det är osannolikt. Ingen, förutom den lilla minoritet som redan engagerat sig politiskt, inbillar sig längre att det finns en överensstämmelse mellan vad som sägs och vad som faktiskt sker.
Tisdag
Det måste gräma Sveriges Television att Viasat hunnit först med att engagera Carolina Gynning och Carina Berg att prova löspenisar, orgasmyoga och smiskningskurser i tv. Public service vinnlägger sig trots allt om bredden och de mer seriösa programmen, som Melodifestivalen, behöver lättas upp med mindre krävande innehåll. Vilket ämne kunde vara mer lämpligt än sex, som alla tycker om att tala oavbrutet om, även om jag misstänker att det sker på bekostnad av praktiken?
Hur rätt i tiden programidén är bevisas av att de två programledarna i dag pryder omslaget på DN:s kulturbilaga, som kanske också behöver lättas upp en aning mellan varningarna för fascism och apokalyps. Det har blivit sex avsnitt på drygt 40 minuter och dessa sammanlagt fyra timmar ska vi vara tacksamma för. DN rapporterar om programledarna att ”under inspelningstiden funderade de kring huruvida det finns ett värde i att behålla mystiken kring sex, att låta vissa saker vara privata”.
Svaret var uppenbarligen nej. Mycket talar för att det är rätt svar. Jag börjar misstänka att det enda sex som faktiskt utövas är sådant som sker framför en kamera. Det skulle betyda att Gynning och Bergs program är något mycket viktigare än lättare underhållning. Satsningar av det här slaget kan rent av vara det enda, vid sidan av artificiell insemination, som kan rädda mänskligheten från att dö ut.
Desto större anledning för public service att rannsaka sitt samvete, när den privata televisionen åter tillåts ta täten.
Onsdag
Min gissning är att den halva miljard som Trafikverket investerat för att få reda på att de inte vill ha det trafikledningssystem de betalat för, skulle kunna gjort bättre nytta på annat håll. Till exempel hos skidlandslagets ”vallachef” Anders Svanebo, som enligt tidningsuppgifter fått utstå mycket kritik, trots att felet inte är hans.
Problemet är Trondheim som ”är en föränderlig plats”, ”struktur”, men inte bara struktur, skidan, skidans beslag och, till sist, vallan. Det är lätt att förstå att inte ens samarbetet med Luleå tekniska universitet, eller de egna slipmaskinerna, räcker för att lösa ett så komplext problem. Men tänk vad 550 miljoner kronor skulle kunna göra.
Kanske skulle det till och med räcka för att göra Trondheim till en oföränderlig plats.
Torsdag
Det känns en aning tomt när NASA nu slagit fast att asteroiden YR4 inte kommer att krocka med jorden. Att den fortfarande skulle kunna träffa månen är något slags tröst, men smäller ändå inte särskilt högt på den apokalyptiska skalan. Ska dramaturgin fungera måste åtminstone en mellanstor stad – Skövde, till exempel – förintas.
Svenskan måste ha förutsett sina läsares besvikelse, för på samma uppslag där asteroiden passerar försöker tidningen kittla dem med den delikat hotfulla rubriken ”Bör inte ha panik för ny pandemi – än”.
Det gäller något som liknar blödarfeber i Kongo-Kinshasa, efter att ett antal personer ätit döda fladdermöss. Hittills har 50 personer dött och över 700 smittats, men när man väl kommit till artikelns slut finns inte mycket kvar av rubrikens ominösa ton: inga nya fall har rapporterats på en månad, det kan röra sig om andra orsaker – som malaria och undernäring – risken att sjukdomen ska sprida sig till Europa är låg och det är under alla omständigheter inte den sortens infektion som leder till en pandemi.
Som om det inte vore nog tvingas DN i dag rapportera att en kollaps av Golfströmmen ”är högst osannolik”. Även om tidningen gör sitt bästa för att muntra upp oss genom att påpeka att inte bara en kollaps, utan även små förändringar kan få ”stora konsekvenser” och att frikortet bara gäller ”detta århundrade”, är det svårt att inte drabbas av vad som är ett tydligt antiklimax.
Vi får väl lita till president Trump, som trots allt sitter på världens största förråd av skjutklara kärnvapen, för att lösa det här problemet också.
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Sedan min blick råkade falla på aphopens skränande i min gamla utgåva av Djungelboken, kan jag inte låta bli att känna att Rudyard Kipling hade profetiska gåvor. Så här skildrar den okände översättaren – det står bara ”Bemyndigad översättning från engelskan” på försättsbladet – de skrävlande primaterna:
”Vi äro stora! Vi äro fria! Vi äro märkvärdiga! Vi äro det underbaraste folk i hela djungeln! Vi säga det alla, och då måste det vara sant!”
Ingen av dem bär röd sportmössa, men i övrigt är igenkänningen nästan kuslig.
Kipling var, som de flesta på den tiden, ingen beundrare av apor. Både Disney och det civilisatoriska självföraktet behövde slå igenom, innan apor gick från att representera alla lägre instinkter hos oss människor, till att bli något slags coola kusiner. Men jag undrar om inte trenden är på väg att vända igen.
Båda morgontidningarna ägnar i dag avsevärt utrymme åt en film där, om jag förstår saken rätt, en blodtörstig, trumspelande leksaksapa – en banan hög, ungefär – kvarterar, slaktar, hudflänger och krossar birollsinnehavare och statister på löpande band.
Det låter, för lekmannen, som en verklig prövning av det kontrakt mellan regissör och publik, som består i att de senare tror på vad de förra låtsas. Men båda tidningarna ger filmen medelbetyget tre, vilket innebär att den, enligt Svenskan, är lika bra som den återupplivade Bridget Jones och betydligt bättre än nya Jönssonligan och, enligt DN, är lika bra som den omtalade Dylanfilmen och bättre än Tom Hanks senaste.
Jag undrar om inte skälet egentligen är just en negativ omvärdering av apans status. Och att den förändringen är knuten till den världspolitiska utvecklingen. Teorin kräver förstås längre studier för att kunna ges ordentlig stadga, men mycket talar för en samvariation: när amerikaner rör sig nedåt på vår skala mellan coola kusiner och mänsklighetens lägsta instinkter följer aporna med. Och vice versa.
Lördag
DN:s ledarsida innehåller i dag tre texter. Den första, osignerade, handlar om att ”högern” inte tillräckligt tar avstånd från president Trumps angrepp på yttrandefriheten. Den andra, signerad Susanne Nyström, handlar om att ”nyhögern” inte tar tillräckligt avstånd från Trump och att ”gammalhögern” har ansvar för att göra det. Den tredje, signerad Amanda Sokolnicki, handlar om att president Trump är farlig och gör fel och att vi måste ta avstånd från honom.
Jag vet inte säkert, men jag tror att man kan se detta som ett slags freestylebattle, som det kallas i rapvärlden, men där invektiven och hånet riktas utåt, snarare än mot de andra MC:arna. Alternativt som varianter på omkväden, på samma sätt som medeltidens trubadurer ibland kunde försöka bräcka varandra i de bästa formuleringarna av samma historia. Man skulle till och med kunna hävda att det här är ett försök att förädla ledargenren till något som liknar den japanska no-teaterns starkt ritualistiska framförande, med mässande, förutbestämda budskap och strikta rörelsemönster.
Oavsett vilket ska vi ska vara tacksamma att vår största morgontidning har en sådan verkshöjd.
Söndag
Det är mycket tidstypiskt och, förstås, mycket amerikanskt att vi inte får veta vilken filmstjärna den dansk-svensk-iranske regissören Ali Abbasi daskade i rumpan, eller – enligt de mest indignerade amerikanska artiklarna – tafsade på, under en kändisfest på Chateau Marmont på Sunset Boulevard. Allt vi vet är att det ska röra sig om en filmstjärna på ”A-listan”, att det är en man och att agentbyrån CAA representerar den ”sexuellt trakasserade”.
Med så vida ramar kan det vara vem som helst av, till exempel, George Clooney, Tom Hanks, Tom Cruise, Robert Downey Jr, Matthew McConaughey och Daniel Craig.
Ännu för några år sedan skulle man antagligen ha kunnat avskriva skådespelare som fortfarande begrep när de var löjliga, men jag undrar om någon i Hollywood har den förmågan längre. Det frejdiga könsutbyte som till exempel Scotty Bowers berättat om i sin ”hemliga historia om Hollywood” har ersatts av sipp och grälsjuk sexualskräck. Att Abbasis amerikanska representanter, varav en var just CAA, har bestämt att de måste ”gå skilda vägar” efter den upprörande stjärtkontakten, säger allt om hur handfallna amerikaner numera är, så snart något oplanerat sker mellan två människor.
Jag antar att skälet till att den stjärtrörda filmstjärnan inte namnges är att skydda den stackars världsberömde multidollarmiljonär, som är ”brottsoffret”. Men denna kolumn skriver inte under på dårhusaktig puritanism av det slaget.
Så snart ett namn vaskats fram kommer det att publiceras här, varpå alla någorlunda friska människor kan bojkotta stärtgossens filmer för all framtid. Om amerikanerna ska räddas från sig själva kan vi lika gott börja med filmstjärnorna.
Måndag
Här i Kapstaden inväntar vi ännu rapporter om de upprörda bondemassor som måste svepa över svenska nejder, nu när deras partiledare avsatts. Antagligen försöker regeringen och Svenska Institutet tysta ned kravallerna i omsorg om svensk turistindustri, men sanningen kommer alltid fram.
Jag undrar om inte centerledarens korta karriär kan vara kopplad just till vår rädsla för våld. Kanske var risken aldrig så stor att Muharrem Demirok skulle skalla sina motståndare i riksdagen, även om han bevisligen gör det på nattklubbar, men hur många av oss var beredda att ta risken? Fysiskt mod är mer sällsynt än man skulle kunna tro. Oviljan att reta partiledaren gjorde honom i praktiken osynlig. Ändå verkar det fullständigt osannolikt att de tre av tio väljare som ännu efter två år påstår att de inte vem han är, talar sanning. Antagligen är de helt enkelt så rädda att de inte ens vill låtsas om honom.
En uppfriskande detalj med avgången var att Sveriges Television, som direktsände presskonferensen, till en början gjorde det utan ljud. Jag vågar inte gå i god för att det var medvetet, men effekten var befriande. I dessa tider, då politik blivit ett slags virus som driver folk till ursinne, är det ingen dum tanke att låta tittarna själva avgöra vad de tror och tycker att våra politiker säger. Kanske kunde public service till och med investera i något slags AI-tjänst som modererar budskapet utifrån tittarnas personliga profiler. Politik handlar trots allt – vid sidan av att skapa försörjning och något slags ramverk för makthungriga oduglingar — om att främja samhälleligt lugn. Inget kunde främja det syftet mer än att alla fick höra det de ville.
Ett motargument skulle kunna vara att ilskan skulle bli desto större när inget blir som politikerna sagt, men det är osannolikt. Ingen, förutom den lilla minoritet som redan engagerat sig politiskt, inbillar sig längre att det finns en överensstämmelse mellan vad som sägs och vad som faktiskt sker.
Tisdag
Det måste gräma Sveriges Television att Viasat hunnit först med att engagera Carolina Gynning och Carina Berg att prova löspenisar, orgasmyoga och smiskningskurser i tv. Public service vinnlägger sig trots allt om bredden och de mer seriösa programmen, som Melodifestivalen, behöver lättas upp med mindre krävande innehåll. Vilket ämne kunde vara mer lämpligt än sex, som alla tycker om att tala oavbrutet om, även om jag misstänker att det sker på bekostnad av praktiken?
Hur rätt i tiden programidén är bevisas av att de två programledarna i dag pryder omslaget på DN:s kulturbilaga, som kanske också behöver lättas upp en aning mellan varningarna för fascism och apokalyps. Det har blivit sex avsnitt på drygt 40 minuter och dessa sammanlagt fyra timmar ska vi vara tacksamma för. DN rapporterar om programledarna att ”under inspelningstiden funderade de kring huruvida det finns ett värde i att behålla mystiken kring sex, att låta vissa saker vara privata”.
Svaret var uppenbarligen nej. Mycket talar för att det är rätt svar. Jag börjar misstänka att det enda sex som faktiskt utövas är sådant som sker framför en kamera. Det skulle betyda att Gynning och Bergs program är något mycket viktigare än lättare underhållning. Satsningar av det här slaget kan rent av vara det enda, vid sidan av artificiell insemination, som kan rädda mänskligheten från att dö ut.
Desto större anledning för public service att rannsaka sitt samvete, när den privata televisionen åter tillåts ta täten.
Onsdag
Min gissning är att den halva miljard som Trafikverket investerat för att få reda på att de inte vill ha det trafikledningssystem de betalat för, skulle kunna gjort bättre nytta på annat håll. Till exempel hos skidlandslagets ”vallachef” Anders Svanebo, som enligt tidningsuppgifter fått utstå mycket kritik, trots att felet inte är hans.
Problemet är Trondheim som ”är en föränderlig plats”, ”struktur”, men inte bara struktur, skidan, skidans beslag och, till sist, vallan. Det är lätt att förstå att inte ens samarbetet med Luleå tekniska universitet, eller de egna slipmaskinerna, räcker för att lösa ett så komplext problem. Men tänk vad 550 miljoner kronor skulle kunna göra.
Kanske skulle det till och med räcka för att göra Trondheim till en oföränderlig plats.
Torsdag
Det känns en aning tomt när NASA nu slagit fast att asteroiden YR4 inte kommer att krocka med jorden. Att den fortfarande skulle kunna träffa månen är något slags tröst, men smäller ändå inte särskilt högt på den apokalyptiska skalan. Ska dramaturgin fungera måste åtminstone en mellanstor stad – Skövde, till exempel – förintas.
Svenskan måste ha förutsett sina läsares besvikelse, för på samma uppslag där asteroiden passerar försöker tidningen kittla dem med den delikat hotfulla rubriken ”Bör inte ha panik för ny pandemi – än”.
Det gäller något som liknar blödarfeber i Kongo-Kinshasa, efter att ett antal personer ätit döda fladdermöss. Hittills har 50 personer dött och över 700 smittats, men när man väl kommit till artikelns slut finns inte mycket kvar av rubrikens ominösa ton: inga nya fall har rapporterats på en månad, det kan röra sig om andra orsaker – som malaria och undernäring – risken att sjukdomen ska sprida sig till Europa är låg och det är under alla omständigheter inte den sortens infektion som leder till en pandemi.
Som om det inte vore nog tvingas DN i dag rapportera att en kollaps av Golfströmmen ”är högst osannolik”. Även om tidningen gör sitt bästa för att muntra upp oss genom att påpeka att inte bara en kollaps, utan även små förändringar kan få ”stora konsekvenser” och att frikortet bara gäller ”detta århundrade”, är det svårt att inte drabbas av vad som är ett tydligt antiklimax.
Vi får väl lita till president Trump, som trots allt sitter på världens största förråd av skjutklara kärnvapen, för att lösa det här problemet också.
