Vill vi verkligen bli påminda om det mörka kapitlet i vår gemensamma historia?

Fredag 

Man kan nästan känna den rusiga, förväntansfulla glädje som sprider sig över landet denna midsommarafton, dagen före säsongens första Sommarprogram. Det måste ha varit ungefär så här som julafton tedde sig för svenskarna, på den tiden den fortfarande firades med anledning av Frälsarens snara födelse. Men det här är förstås bättre, för inte ens då ställde Jungfru Maria upp på en närgången intervju i Dagens Nyheter. Det gör däremot Sommarprogrammets heliga moder Bibi Rödöö. 

Hon vill bland annat berätta för oss att hon ”håller undan en sorg”. Det efter en otrohetsaffär med – pikant och kittlande – en gift, icke-namngiven ”offentlig person”, som slutade med att han, trots löften, inte övergav sin fru. Rödöö vaknade i ett års tid av att hon grät om nätterna, ett verkligt lågvattenmärke, åtminstone sedan skilsmässa och sjukskrivning på nittiotalet, då hon satt hemma och ”tuggade yoghurt” men likväl var en ”lejonhona” för sina barn. Nu firar hon sommar i sitt hus norr om Nice, där hon njuter av utsikten. Rödöö ”kommer att skapa en egen framtid”, försäkrar hon DN:s läsare, som kan andas ut över sillen. 

Återstår 58 liknande berättelser om personliga motgångar, vända till personlig utveckling, som vi alla kan fira sommar kring. Jag kan knappt bärga mig. 

Lördag 

Om jag förstår saken rätt kommer allt vi skriver och säger till elektroniska hjälpmedel från och med nu att avläsas och avlyssnas av statliga spioner, under skydd av EU-lagstiftning. Det är den kommunistiska, sedermera socialdemokratiska politikern Ylva Johansson som hittat på det hela för att förhindra europeiska barn från att trakassera sin omgivning med nakenbilder, ett problem som tydligen nått alarmerande proportioner. 

Det låter för en lekman som ett ganska typiskt utslag av moralpanik, och man bör alltid se upp när politiker skyller på barnen för att stilla sin makthunger, men kanske kan ändå något gott komma ut av detta.  

De senaste tio åren har jag tagit för vana att så ofta som möjligt fråga journalister, när jag stöter på dem, om de möjligen har en penna. För tio år sedan svarade ännu en och annan ja, men i dag händer det nästan aldrig. Sätter man tvärtom en penna i handen på en journalist tittar denne förbryllat och en aning oroligt på den, som om en vag känsla av att ha sett instrumentet förut sprider sig, men utan att journalisten riktigt kan placera det. Samma tankspridda vaghet infinner sig om man frågar en journalist vad han eller hon skrev om senast, hur många ledamöter riksdagen har, eller vilka de halländska åarna är. De börjar genast söka i sin telefon. 

Att staten nu passar på att skaffa sig ett östtyskt grepp över elektronisk information har många uppenbara nackdelar, men argumentet att det skulle leda till sämre journalistik verkar, utifrån min erfarenhet, illa underbyggt. Om journalister åter lade sig till med block och penna, ett gott minne och annat som inte kräver elektricitet eller uppkoppling för att fungera, skulle det rimligen vara en stor vinst. Och fördelarna är fler. Om vi återgår till att kommunicera med varandra genom vackert handskrivna biljetter, snarare än genom trubbiga textmeddelanden, vore det en estetisk, intellektuell och emotionell förbättring. Detsamma gäller en pånyttfödelse av färdigheten att teckna, något som varje Grand Tour-resenär behärskade innan kameran blev allmän egendom. 

När staten tar över ett samhällsområde dröjer det sällan länge innan det kvalitetsmässigt sjangserar. Det finns ingen anledning att tro att det förhåller sig på annat sätt med den elektroniska kommunikationen, som redan nu är beklagligt primitiv. Men vi behöver inte följa med på den dystra resan. Låt spionerna och klåparna sysselsätta varandra i sin undermåliga, virtuella värld. Vi andra kan bygga något vackrare, friare och mer begåvat i den verkliga värld som de glömt bort. 

Wall Street Journal konstaterar att fler amerikaner än någonsin planerar att besöka Europa i sommar och försöker förbereda sina läsare på vad de kommer att möta i den gamla världen. ”Det är vanligt att tåg- och flygplatspersonal strejkar”, förklarar tidningen och råder sina landsmän att ”glömma spontaniteten”. Allt från biljetter till middagar bör beställas i förtid och helst kompletteras med en alternativ plan, i det fall att de opålitliga européerna inte håller vad de lovat. 

Det är på det stora hela ingen vidare reklam för vår del av världen, men inget verkar stoppa reslystna amerikaner. Vill vi slippa trängas med dem på kulturinstitutioner och vid minnesmärken i vår egen världsdel krävs än mer avskräckande skildringar. En möjlighet återfinns i dag i Svenska Dagbladet, som på sistone har gjort myggplågan till en prioriterad nyhetshändelse. Rubriken är ”Den eviga kampen mot mygghelvetet vid älven” och frammanar en apokalyptisk och lätt surrealistisk krigsskådeplats, där lokalbefolkningen hukar bakom nätkonstruktioner, iklädda heltäckande skyddskläder, i väntan på luftunderstöd i form av helikopterbombningar.  

Beskrivningen gäller förstås bara nedre Dalälven, men geografi har aldrig varit amerikanernas styrka. Om Wall Street Journal kan fås att återpublicera texten om myggplågan, borde den ge viss lättnad i turistplågan. Frågan är om den fungerar lika väl i Asien, där många kulturer har tydliga masochistiska drag och inte sällan söker sig till plågsamma upplevelser. Men kanske är det helt enkelt en fråga om att börja i rätt ände. Vi kan först skrämma bort kineserna genom att berätta om hur tusentals amerikaner drar fram över Europa och därefter skrämma bort amerikanerna med myggen. 

Söndag 

Med jämna mellanrum tycker vetenskapsredaktörer om att påminna oss om att våra avlägsna artfränder hade sex med neandertalare och nu är det dags igen. Klara besked om huruvida det var våra förfäder eller förmödrar som föll för frestelsen verkar dock sitta långt inne. Det ligger nära till hands att misstänka förmödrarna. Varje ung man som tvingats delta i den oförlåtande utslagningsturnering som högstadiet innebär, vet att det inte är bildning, kvickhet och ömsinthet som är de mest framträdande dragen hos vinnarna. Muskelmassa, brutalitet och tidig kroppshårväxt är däremot klara fördelar för de män som vill ha framgång med det motsatta könet. 

På det stora hela är det därför en gåta att det är de manliga neandertalarna, snarare än vi vanliga män, som är den utdöda arten. Antagligen ledde våra förmödrars artöverskridande sedeslöshet till att våra förfäder – efter 7 000 år av tålamod, enligt den aktuella artikeln – till sist orkestrerade ett överlagt folkmord på neandertalarna för 40 000 år sedan. Just framgångsrika folkmord kräver trots allt ett visst mått av intelligens. 

Men vill vi verkligen bli påminda om det mörka kapitlet i vår gemensamma historia? Jag tror inte det. Det är oklokt att rota alltför djupt i det förgångna. Vetenskapsredaktörerna borde i stället ägna sig åt mörk energi, talande elefanter och annan ofarlig underhållning. 

Svenska tidningar fylls inför det franska valet av det ena reportaget efter det andra om Nationell samling, men nästan ingen svensk har antagligen hört talas om Jean-Luc Mélenchon, som Spectators Gavin Mortimer i dag utser till ”Frankrikes farligaste man”. Jag undrar om det bara beror på att Mélenchon är vänsterextremist, eller om det finns andra orsaker. 

En kan möjligen vara att bara fransmän verkligen förmår ta franska politiker av den traditionella sorten på allvar och Mélenchon bär den giljotinskvättande vänsterrepublikanismen som delar av den franska väljarkåren varit svag för ända sedan Robespierre. Macron, å sin sida, har alltmer vuxit in i den uppblåsta de Gaulle-traditionen, som kräver en valmanskår som är nästan lika mallig som presidenten för att gå hem. Jordan Bardella, Nationell samlings stjärnskott, verkar i jämförelse ovanligt normal och otvungen för att vara fransk politiker. Det borde ligga honom till last bland fransmännen, men kanske har till och med de tröttnat på franska politiker. Det kan förklara att det går så bra för hans parti, något som också förbryllar svenska journalister. 

Måndag 

Vissa nyheter är helt enkelt svåra att förstå. Svenska Dagbladet skriver nu artiklar om sin nya podd, som handlar om svenskar som köper hyreshus osedda i slumområden i USA, som de aldrig besökt, och sedan blir förvånade över att investeringarna inte blev framgångar. Det låter mer som ”hund bet man” än ”man bet hund”, för att använda ett gammalt test på vad som bör räknas som nyhet. 

En riktig nyhet, enligt det kriteriet, är att Malin Ekman säger upp sig som Svenskans USA-korrespondent. En tilltagande ängslighet bland tidningens redaktörer, som oroar sig över hur hennes texter ”riskerar att uppfattas” har tagit död på arbetsglädjen. Det är en tidstypisk situation, även om den sällan brukar leda till att någon faktiskt säger ifrån. De verkligt politiskt vinklade rapporterna från USA kommer förstås från sådana som Martin Gelin och Björn af Kleen i DN, men eftersom de är vinklade åt det håll som passar, sprudlar de av arbetsglädje och hukar sig antagligen under alla ryggdunkningar. 

Den årliga frågan om huruvida män bör tillåtas att bära shorts och i så fall under vilka omständigheter och av vilken modell är åter aktuell. Diskussionen börjar, efter alla dessa år, att bli en aning andefattig, även om Lisa Magnusson i dag gör ett tappert försök att förnya den, genom att gå i god för att män i korta shorts inte är prostituerade, något vi alla måste ha misstänkt. 

Det jag saknar är de mer innovativa infallsvinklarna på shortsbärande. De finns trots allt ett ganska stort antal inspirerande exempel. Brigadgeneralen ”Speedy” Bredin, för att ta en förebild i mängden, tjänstgjorde i ett Gurkharegemente i det olidligt varma och fuktiga Malaysia. Han var extremt noga med sin klädsel, för att inte undergräva mannarnas moral, men samtidigt känslig för klimatet. Hans lösning var att låta stärka sina shorts till den grad att de kunde stå för sig själva bredvid hans skrivbord. Det möjliggjorde för honom att kunna sitta vid sin post med en välsvalkad bar underkropp, eftersom han snabbt kunde hoppa i sina färdiga shorts, om någon knackade på. 

Ska vi fortsätta den här diskussionen en runda till är det den typen av inspiration vi behöver. 

Tisdag 

Är Julian Assange vår tids Prometheus, eller bara vår tids Spartacus? Juryn, som det heter, sammanträder fortfarande, till skillnad från den jurylösa domstol i Nordmarianerna, som raskt dömde honom och släppte honom fri idag. 

Det problematiska, som journalistprofessorn Christian Christensen uttrycker onödigt mångordigt, är förstås att alla kan se att Assange är en fähund, antagligen rätt rubbad och att hans varmaste anhängare är den sortens människor som odlar skägg till nedanför shortsbenen. De verkar alla vara övertygade om att världens kvinnor konspirerar mot dem, när de flesta kvinnor i själva verket bara har minimala kvalitetskrav som de ogärna kompromissar med. 

Å andra sidan har många av världens mest hyllade människor burit på allvarliga karaktärsbrister. Charlie Chaplin var en välkänd sexgalning, med förkärlek för tonårsflickor. Mahatma Gandhi likaså. Che Guevara var sadistisk homofob. John F Kennedy och Martin Luther King var båda oförbätterliga kvinnojägare. Per Albin hade, som alla numera vet, två familjer. 

Ska Julian Assange verkligen dömas hårdare? 

Varje gång jag ser en bild av honom lutar jag åt ett ”ja”, men nu kanske vi slipper se honom på ett tag och möjligen kan barmhärtigheten övervinna avsmaken. 

Onsdag 

Det är lätt att driva med den ensamma vaktsoldat som påstår att det inte är han, utan resten av kompaniet, som går i otakt, men till syvende och sist handlar det förstås om musiken. När DN i dag upprepar den övertygelse som tidningen sedan länge delar med Centern – att det var Alliansen som lämnade C, inte C som lämnade Alliansen – får det mig att fundera på om DN och Centerpartiet möjligen hör någon rytm som vi andra inte kan uppfatta. 

”Demirok har valt”, skriver DN:s ledarskribent, ”och utmaningen fram till riksdagsvalet blir att hålla kursen, oavsett vad eventuella kritiker säger.” 

Hela artikeln andas trosviss triumf, som måste få rätt många läsare att undra vad det är som de själva inte har hört ännu. Vad är det för lysande framgångar som vunnits och tydliga poäng som plockats? Vad hör DN som ingen annan hör? 

Kanske marscherar DN till John Cages världsberömda stycke 4’33’’, som består av tre satser tystnad på lite drygt fyra minuter. Det skulle förklara varför alla andra verkar höra något annat. Å andra sidan menade John Cage själv att hans stycke inte alls bestod av tystnad. I avsaknad av instrument kunde man till exempel höra vinden utanför konsertlokalen och medlemmar av publiken som viskade, eller vred sig i sina stolar. Men hur marscherar man till det? 

Det kanske, trots allt, är mer sannolikt att de helt enkelt är tondöva i Marieberg. 

Statsministern var artig, men verkade inte märkbart tagen av att få möjlighet att skaka hand med mig, när jag stötte på honom i Almedalen. Vi talar alltför sällan om hur politiken ofta förvrider människor och gör dem blinda för livets verkliga glädjeämnen. 

Torsdag 

Jag tror att det Svenskans chefredaktör Lisa Irenius vill ha sagt på en helsida i dagens tidning är att hon inte förstår vad som hänt, att hon gärna vill förstå vad som hänt, att hon under alla omständigheter anser att något annat har hänt och att hon, i största allmänhet, är ledsen över att det som har hänt har hänt. Ämnet är förstås Malin Ekmans avskedsbrev till sin förra arbetsgivare, ett brev som i jämförelse var både klart och lättbegripligt. 

Irenius är, å andra sidan, inte ensam. Redan i tisdags eftermiddag förstod två bekymrade journalister vid public service absolut ingenting av det här ärendet i nästan tio minuters direktsändning. Och det är lätt att förstå varför de känner sig bekymrade. Det handlar ändå om en diskussion som förts i detalj och under åtminstone fyra år, sedan Bari Weiss publicerade sitt avskedsbrev från New York Times. Trots det, och trots att det rör själva grundprinciperna i deras egen bransch, verkar de omständigheter som Bari Weiss först satte fingret på och som Malin Ekman nu redovisar och exemplifierar här i Sverige, inte bara vara främmande för dem, utan rent av omöjliga att begripa. 

Det påminner om det häpna oförstående universitetsrektorer uppvisar, när de får frågan om det finns några problem med ideologiskt driven självcensur och cancelkultur på universiteten.  

Hurdå? Vadå? Vad menar ni? 

Kanske är det något som går i samhällstoppen. En mutation av det-var-det-jävligaste-det-hade-jag-ingen-aning-om-viruset, som på Palmes tid bara gällde mjölkpriset, blåbär och Harrisburg. 

***

Läs även: Jobbannons till Malin Ekman

Läs även: Jag begriper varför ingen längre vill bli journalist